Divergerande drivkrafter i försvarsfrågan och bistånd till Ryssland

Turerna runt försvarsfrågan fortsätter. Regeringen har idag gett direktiv till Försvarsmakten att senast den 24 juli(!) inkomma med ett reviderat budgetunderlag för 2021. Det innebär sannolikt indragen semester på många håll inom Försvarsmakten för att kunna hantera ett så omfattande underlag på mycket kort tid.

Försvarsförhandlingarna har som bekant havererat. Det finns ingen politisk uppgörelse runt finansieringen av det som skulle bli en bred överenskommelse efter flera år av försvarsberedande. Problemet är som vanligt mångfacetterat. Det främsta problemet består i att regeringen har vägrat gå med på de borgerliga partiernas krav på utökad finansiering. Från försvarsministerns sida har man bland annat angett Coronakrisen som skäl. 

Från oppositionen, och i huvudsak från Moderaternas sida har man anfört tre huvudsakliga punkter som krävs för en försvarsöverenskommelse.

Dels kräver man att de fyra miljarder som "föll bort" i perioden 2021-2025 överenskommelsen med stödpartierna C och L ska återföras.
Vidare kräver man att Försvarsmakten ska kunna planera för tillväxt i perioden 2026-2030, det vill säga mer långsiktighet för Försvarsmakten.
Slutligen och det kanske viktigaste - att de förslag som ÖB presenterade i 15 november-underlaget ska genomföras och att den operativa balansen således kan upprätthållas.

Moderaterna har flera gången även uttryckt att man inte kommer medverka till ytterligare ett underfinansierat försvarsbeslut. Detta är både klokt, och en välkommen helomvändning från den politik som partiet förde under regeringen Reinfeldt åren 2006-2014.
Då det inte finns någon politisk uppgörelse i försvarsfrågan har nu regeringen övergått till att fokusera på det kommande året genom att de ut direktiv för en revidering av budgetunderlaget för 2021.

I det pressmeddelande som regeringen under dagen har gett ut återfinns följande.

Det positiva i sammanhanget för marinens del, är att regeringen har säkerställt att en anskaffning av två nya ytstridsfartyg inte kan betraktas som någon form av budgetregulator. Det signalerar att det i förhandlingarna - innan de havererade - har ställts krav på en sådan anskaffning, och att det har funnits en enighet i den frågan med regeringen.

Vad som är anmärkningsvärt och som möjligen kan bli bekymmersamt är att regeringen driver på för en omedelbar återetablering av regementen i Östersund och Kristinehamn. Detta är sannolikt, till del grundat i politiska krav från framför allt Liberalerna och Centerpartiet i förhandlingarna. givet kraven på en utökning av armén. 

Att i det aktuella läget lägga stora pengar på att återetablera två regementen (Östersund och Kristinehamn) när ekonomin är svårt begränsad, går emot Försvarsmaktens bästa råd enligt underlaget från 15 november. I detta råd har Försvarsmakten avrått från sådana nyetableringar under den kommande försvarsbeslutsperioden, och istället föreslagit att fortsätta utveckling av förband på befintliga förbandsorter, och att lokalförsvarsbataljoner ska grundutbildas vid befintliga organisationsenheter.

Vidare kan man diskutera huruvida det är en klok prioritering ur ett strikt militärstrategiskt och operativt perspektiv, inte sett isolerat, utan när andra delar av större vikt (enligt FM bedömning) trängs undan.

Liberalerna har som bekant flera gånger uttryckt att "detta måste bli arméns försvarsbeslut" och Centerpartiet har verkat hårt för att just regementet och artillerieutbildningen i Kristinehamn ska återetableras. Det finns således en rad olika drivkrafter inom politiken som genom olika kompromisser ligger till grund för dagens besked - och som i vissa fall inte går i linje med Försvarsmaktens förslag.

Att utöka Försvarsmakten med fler förband är helt nödvändigt inför framtiden. En etablering i exempelvis Östersund är generellt sett av godo. Men i en begränsad ekonomi, och för att Försvarsmakten parallellt ska kunna upprätthålla en operativ förmåga och balans, krävs det kloka avvägningar. I detta fallet är Försvarsmakten expertmyndighet, och har gett sitt bästa råd. Ett råd man från politiskt håll har valt att  bortse ifrån.

Läs även Mikael Holmström i DN.

---------------------

Mot bakgrund av att ett svårt ekonomiskt läge inom försvarskomplexet, där pengarna uppenbart inte räcker till för att finansiera det politiken är överens om, och att regeringen dessutom anför Coronakrisen som motargument mot ett ökat försvarsanslag - blir det extra intressant att studera andra statliga utgiftsområden med koppling till säkerhet.

Försvarsbeslutsperioden omfattar som bekant den kommande femårsperioden. Den 25 juni, kort efter att regeringen har sagt nej till att finansiera försvaret i enlighet med krav från oppositionen och utfallet från försvarsberedningen - beslutade regeringen om att under en femårsperiod ge Palestina ett bistånd om 1,5 miljarder kronor.

Regeringen har tidigare i år även beslutat om att ge Ryssland ett bistånd om 389 miljoner under samma tidsperiod.

Syftet är att "utveckla stödet för demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet, miljö och klimat i Ryssland". I dokumentet framgår bland annat att man ska bidra till att Ryssland ställer om från fossila bränslen...

Det tidigare breda reformstödet till Ryssland fasades ut 2008, då Ryssland inte längre klassificerades som biståndsland, men har från och med 2014 (samma år som Krim annekterades) återigen utökats genom en ny resultatstrategi.

De miljöåtgärder som Sverige har bekostat, bland annat avseende projektet med att bygga ett reningsverk i Kaliningrad har tidigare totalhavererat, och framgångarna har fram till nyligen helt uteblivit. Nu förefaller reningsverket dock ha färdigställts med bland annat 145 miljoner från svenska skattemedel.  I vissa fall har även biståndet hamnat i helt andra händer. Sverige bistår således Ryssland med skattemedel för bland annat miljöåtgärder, samtidigt som Ryssland lägger enorma summor på anskaffning av nya vapensystem som utgör ett direkt hot mot Sverige och svenska intressen i Östersjöregionen.

Sverige är det land som avsätter i särklass störst del av BNP i bistånd inom EU. Det svenska bistånde ligger idag på över 1% och i rena skattepengar på drygt 50 miljarder per år. FN rekommendation avseende nivån på biståndet är 0,7% vilket få länder når upp till. Under 2018 var det enbart fyra länder som nådde denna nivå. Som jämförelse avsätter vårt grannland Finland 0,36% av BNP för bistånd. Biståndsminister i Sverige är Peter Eriksson (mp).