Amfibieförmåga i framtiden?

Fick en kommentar till ett tidigare inlägg om amfibieförbandets oklara framtid.
Jag lyfter fram komentaren med hopp om att debatten om amfibieförbanden kan komma igång igen. En debatt som jag anser kommit i skymundan.

Ska vi fortfarande ha kvar förmågan till strid i skärgårdsmiljö där hav möter land? Är och förblir det en uppgift för ett renodlat amfibieförband? Om förmågan skall finnas kvar, vad skall ett amfibieförband klara för uppgifter, och vilken huvudsaklig materiel och vapensystem måste tillföras eller vidmakthållas och/eller återtagas?

Läs gärna signaturen Anderas syn på hur det fungerade tidigare sett från gräsrotsnivå. Intressant läsning.

Tidigare inlägg om kustartilleriets nedmontering finns att läsa här.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

En sen kommentar angående amfibiekåren (eftersom jag precis upptäckt bloggen) Jag har själv ett förflutet som värnpliktig soldat i amfibiekåren från mitten av nittiotalet och kan kanse bidra med en del tankar kring dess problem och vad som kanske gjorde att utvecklingen gick i stå.

För det första som det nämndes ovan så fanns det betydande problem med att definiera vad amfibieförbandens egentliga uppgift var, man försökte, fritt ur minnet, t.ex. samtidigt hantera funktionerna;

*Traditionellt lätt infanteri (utan transportmöjligheter landvägen)
*Någon sorts marint jägarförband (i meningen underrättelseinhämtning och störande verksamhet bakom fiendens linjer)
*"Shocktrupper" t.ex. för återtagning av skärgård nära transportleder, hamnar eller liknande där fienden kan försöka förhindra egna förbands förflyttning eller understöd.
*Hållande av skärgård för att förhindra fiendes landstigning, förflyttning eller understöd.
*Ytmålsbekämpning med minor, egen lätt robot eller inriktande av eld från rörligt kustartilleri.
*Ubåtsbekämpning med minor
*Skyddsstyrka för det rörliga kustarilleriet.
*"Anti-sabotageförband" för att skydda t.ex. marinens baser. o.s.v.

Amfibiebataljonens organisation var samtidigt uppbyggd ungefär som en vanlig infanteribataljon med centraliserade understödsfunktioner, den förutsattes i princip agera samlokaliserat som en enhet, vilket kan vara väldigt svårt i skärgårdsmiljön. Dels så är det svårt att gruppera mer än en halv pluton, eller ibland en grupp, på varje ställe. Dels sitter de när de väl placerats där fast och kan inte förflytta sig speciellt långt utan båten, definitivt inte till andra delar av plutonen eller bataljonen. Ibland kan det t.o.m vara svårt att gruppera så att man har radiokontakt mellan sig. LV eller understöd av tyngre vapen var bara att glömma.

Grupperar man på större öar eller fastlandet, där det får plats en bataljon utan att de står som packade sillar så tappar de genast både rörlighet och uthållighet eftersom den enda transporten över land sker till fots, bärandes all utrustning. Att t.ex. klampa runt i bergig skärgårdsterräng med full packning och en TKsp 12.7 går inte snabbt och är närmast livsfarligt även i fredstid.

Kort uttryckt kan man säga att logistiken och ledningen fungerade inte ens i bästa fall för någon av uppgifterna ovan, de kunde inte hantera de många och utspridda grupperingarna och dessa kunde inte heller agera självständigt.

Som ett resultat av både organisationen i sig, utbildningens upplägg och traditioner/rivalitet inom bataljonerna så var det dessutom vattentäta skott mellan plutonerna, grupper och funktioner inom bataljonen. Soldaterna i en och samma båt kunde t.ex. ha fyra olika närmaste högre befäl varav inte någon av dem fanns i samma båt eller ens i närheten. Mycket av den gemensamma utrustningen var både hyfsat modern, ganska bra och genomtänkt, men uppfyllde tyvärr bara en väldigt begränsade del av de förväntade uppgifterna. Den var också ytterst sällan gripbar när den behövdes, bl.a. som resultat av logistik och ledningsproblemen.

Soldaternas personliga utrustning var iofs väldigt bra jämfört med många andra förband, men tyvärr inte alls lämpad för kustmiljö. Oavsett hur många plastpåsar man packade in sakerna i så var förstärkningsplagg, sovsäck mm. ofta dyngsura med saltvatten redan efter några timmar och förblev så tills man kom tillbaka till logementet igen. Nu var det sällan så att det var något större problem eftersom all utrustning utom det man ständigt bar på sig ändå försvann på något mystiskt sätt i övningarnas början och kanske dök upp igen när de avslutades. I bästa fall hade man oavsett övningens längd de kläder, mat och ammunition som gick att få ner i den lätta stridspackningen att tillgå.

/ Andreas