29 december 2012

Intervju med Kommendör Fredik Norrby - Chef för Ubåtsflottiljen



Så här under ledigheten så kan det vara på sin plats med lite längre läsning i bästa läsfåtöljen för den som så önskar. Här presenteras därför en intervju med Fredrik Norrby, kommendör och förbandschef vid 1.Ubåtsflottiljen i Karlskrona. Trevlig läsning!

/ Skipper

-----------------------------------------------------------------------------------

Fredrik Norrby, du har nu varit förbandschef sedan drygt ett år tillbaka. Hur har året i stort gestaltat sig för dig i din nya roll som chef för Ubåtsflottiljen. Har saker blivit så som du förväntade dig när du tillträdde befattningen?

Ja, tiden går fort. Nu är det nästan exakt 19 månader sedan jag tillträdde som chef för Första ubåtsflottiljen. Tiden har i stort blivit som jag tänkt mig. Innan denna befattning arbetade jag med strategisk försvarsmaktsplanering i HKV – alltså med fokus på Försvarsmaktens kostnad och nyttjande av resurser över en längre tidsperiod. Arbetet på förbandsnivå skiljer sig åt ganska markant mot detta, eftersom det på förbanden är mer fokus på dagliga frågor.

Det som fortfarande är fascinerande med förbandschefsjobbet är hur mycket tid som behöver läggas på personalfrågor. Min bedömning är att det är ca 60-70% av tiden som ägnas åt detta. Med tanke på den arbetstid som mitt förband och jag lägger på just personalförsörjningsfrågan är de frustrerande att det tar så lång tid att bygga kompetensen med de processer och principer som finns i Försvarsmakten.


Du är väldigt aktiv på de sociala medierna. Framförallt på marinbloggen, men sedan en tid tillbaka även på twitter. Jag skulle vilja titulera dig som marinen mest aktiva förbandschef på marinbloggen med många och regelbundna inlägg, vilket jag vet uppskattas av många. Vad är din drivkraft och syn på just detta?

Ja, sedan ett tag även på twitter, men där har jag ännu inte hittat hur, när och rörande vad jag ska diskutera och kommunicera fullt ut ännu. Det finns främst tre skäl till att jag är aktiv:

1. Jag är mycket stolt över Första ubåtsflottiljen och det som förbandets personal levererar till andra mottagare. Leveransförmågan försvinner till stor del i andra debatter där det är fokus på övningar, GMU, GSS/T och internationella insatser. Första ubåtsflottiljen levererar operativ effekt ständigt och jämt i närområdet – det tycker jag ska framgå tydligare än tidigare. Idag finns det inget annat förband eller tekniskt system som kan göra detta – men det verkar försvinna i den större debatten om förmågor och prioriteringar. Mitt bloggande är ett försök att väcka denna typ av frågor.

2. I sociala medier kan ibland debatter/diskussioner tendera att bli svart/vita – vilket även ofta ger bättre genomslag. Ibland framförs att Försvarsmakten ”inte har någon förmåga”, ”kan inte lösa sina uppgifter” mm, och detta stämmer inte enligt mig. Återigen räcker det att se på Första ubåtsflottiljen – förbandet levererar en mycket hög operativ förmåga, och är det ubåtssystem med vilka andra nationer jämför sig. (Första ubåtsflottiljen sätter alltså standarden för vad övriga nationer som använder konventionella ubåtar i denna storlek vill ha och vill kunna göra). Detta vill jag förmedla och då är sociala medier ett sätt. Det finns alltså mycket som är bra i Försvarsmakten och som härrör från svensk filosofi och kultur, och som inte kan återskapas på kort tid eller ens med stora ekonomiska resurser. Vår tidigare försvarsminister skrev att JAS och ubåtssystemet, tillsammans med ett antal andra system, är KÄRNAN i försvaret av Sverige - och det stämmer! Detta faktum går inte att bortse från med hänsyn till Sveriges geografiska läge – det är vatten på flera sidor. Ibland saknas eller försvinner det argumentet i diskussioner om framtidens försvarsmakt, och det försöker jag komma till rätt med på olika sätt. Blogg mm är då ett av dessa.

3. Slutligen vill MI och C PROD M att alla deras förbandschefer ska synas mer och ta del av den debatt som pågår om den verksamhet som vi alla är centrala företrädare för. Vi ska alltså initiera och delta i debatter för att ge vår bild av läget och hur vi vill ha utvecklingen framåt. Här är just förbandschefernas roll central – detta förstod MI och C PROD M tidigt.


Om vi ska diskutera lite säkerhetspolitik. Undertecknad tillsammans med många andra är bekymrade över den militära förmågeutvecklingen i närområdet. Vi pratar då självklart om Ryssland. Vi kan även se ett alltmer auktoritärt förhållningssätt sedan president Putin återtagit makten i landet. Min uppfattning är att detta inte uppmärksammats av den försvarspolitiska nivån i tillräcklig omfattning. Delar du den bilden?

Ja, totalt sett sker ett återtagande av förmåga i Ryssland – men från en relativt låg nivå. Återtagandet innebär materielanskaffning över en lång tidsperiod, ett ökat antal övningar och till del ett förändrat innehåll i dessa övningar. Den försvarspolitiska nivån får gedigen information och bedömningar av vad som sker i vår omvärld. Just nu pågår underlagsframtagning för Försvarsberedningens bedömning av omvärlden och närområdet, och just denna bedömning ska bli spännande att ta del av och se hur slutsatserna påverkar politikernas prioriteringar av Försvarsmaktens förmågor. Georgienkrisen påminde om hur snabbt läget kan förändas, och detta tycker jag till mycket stora delar ska vara styrande då våra politiker beslutar om framtidens försvarsmakt.

Angående din uppfattning att vad som pågår i Ryssland inte uppmärksammats i tillräcklig uppfattning, så anser jag att den nyligen beslutade JAS-anskaffningen och den ökad fokusering på luftvärn samt Gotland tyder på motsatsen eller vad är annars argumentet för detta?

Argumentet för detta är bland annat att politiker i allmänhet, och  försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren (m) i synnerhet förenklar bilden, bland annat genom att ständigt hävda att efter samtal med Ryska försvars- och utrikesministrar "De talar ett tydligt språk. Ryssland drar sig öster ut. Europa är säkrare än på länge". Media skriver dessutom mycket lite om utvecklingen i Ryssland, och nämner nästintill aldrig den enorma militära förmågeuppbyggnaden som nu sker. 

För övrigt publicerade FOI i mars en intressant studie över förmågeutvecklingen i Ryssland, och mot vilka regioner Ryssland fokuserar. Klart läsvärd tycker jag.

För mig är det totala systemtänkandet av betydelse – alltså hur våra olika förmågor samverkar för att hävda svenska intressen, den territoriella integriteten och slutligen för att kunna försvara Sverige då så krävs. Debatten i Sverige och Försvarsmakten blir lätt av ”enfrågekaraktär” – men vilket system klarar ovanstående själv? Alltså skulle jag önska ett mer system-av-system tänk i debatten (vad från armén krävs, vad från marinen krävs och vad från flyget krävs samt när och i vilken volym) – och hur de olika systemen ska nyttjas innan den fulla krisen är ett faktum.

Mitt förband – ubåtssystemet – är en självklar resurs som krävs för att just kunna bidra till en korrekt bedömning av omvärldsutveckling i luften och på och under havsytan. Utan kvalificerade och rätt utrustade enheter kan inte dessa bedömningar göras med rätt kvalitet.


Om vi sätter in ditt förband i en nationell kontext. Uppfattar du att förbandets uppgifter och framför allt övningsverksamheten har förändrats över tiden? Min bild är att verksamheten och övningar numera fokuserar mer på underrättelseoperationer, och mindre av klassiska vapenövningar. Stämmer detta?

Mitt svar på detta blir en återkoppling till mitt svar ovan. För att kunna verka med vapen – som är ett av de sista alternativen för att bevara vår nationella frihet – krävs det att vi har kontroll på vår omvärld. Alltså går UND- och vapeninsatsutvecklingen parallella spår inom förbandet. Första ubåtsflottiljen uppgifter är ganska lika mot tidigare, men du har rätt i att vapenövningarna nu är färre än tidigare. Det beror delvis på att förbandet här håller en hög nivå.

Det som däremot saknas för att komma vidare är en tillräcklig mängd av kvalificerade ubåtsjaktresurser i form av ytfartyg, helikoptrar och MPA:s. För att få detta ”motstånd” krävs internationella övningar som SPONTEX (gick senast utanför Brest, Frankrike). Men då vi deltar i denna typ av övningar skjuter vi normalt ej torpeder.

Men som slutsats – vapenövningar är ett självklart fundament för Första ubåtsflottiljen, och de insatser som förbandet kan göra för att kan klart påverka utgången negativt för den som vill Sverige illa. Ubåten binder stora resurser för en motståndare, eller tvingar denna att välja ett mindre lämpligt transportsätt eller transportled. Dessutom har ubåten en andraslagsförmåga genom sin uthållighet och autonoma uppträdande till sjöss. Det är få andra system som uppnår dessa effekter.


När vi ändå pratat om vapenövningar, hur ser läget ut rörande undervattensvapen när det kommer till tung torped och ubåtsjakttorped. Är du nöjd med hur nuvarande materielläge ser ut, eller ser du några behov av nyanskaffningar?

I nuläget är jag tillfreds. Inför framtiden behöver ubåtsjakttorpeden omsättas för marinen. Torped 451 har idag levt länge – jag var själv certifierad att insätta denna i fredstid från ubåt typ Västergötland 1994, och det är alltså snart 20 år sedan! Den tunga torpeden har en mycket bra förmåga och räckvidd, men även den är äldre än vad man kanske tror. Jag sköt första trådskottet från ubåt med torped 62 1995 utanför Karlskrona.

För mig är det som förbandschef vitalt att jag vet att det finns torpeder som fungerar bra i våra vatten och att dessa kan lämnas ut i tillräcklig mängd på kort tid om så krävs. Detta framför jag även till C PROD M, och sedan låter jag HKV och FMV ta fram bästa lösningen för att säkerställa detta från nu och framåt.


Kopplat till försvarsmateriel i stort så kan vi se ett stort underskott framför oss. ÖB har varit väldigt tydlig mot den politiska nivån. Vi pratar om ett totalt underskott om ca 30 miljarder vilket är en oerhörd summa! Moderaterna verkar mycket ovilliga att ens ta upp ämnet till diskussion. Delar du den oro som ÖB har uttryckt vid ett flertal tillfällen?

Ja summan är stor och ja, jag delar ÖB:s oro. Samtidigt är det inget nytt, varken för Försvarsmakten eller våra politiker. ”30/1-januari underlaget ” från 2009 (av vilket delar utgjorde grund för Inriktningspropositionen) baserades på att Försvarsmakten skulle flytta ett antal krigsförband och avveckla ett antal grundorganisationsenheter. Detta hade medfört att utbildad personal lämnat krigsförbanden, och att ny personal hade behövts rekryterats till de nya orterna.

I den ekonomiska beräkningen medförde detta att lönemedel under viss period sänktes – och så även den operativa förmågan för de aktuella krigsförbanden – för att därefter stiga (ca 2016-2018). Förslaget hade inneburit en försvarsmakt som var finansierad under tidsperioden fram till 2014-12-31, på bekostnad av operativ förmåga. Detta var Försvarsmakten även tydliga med mot den politiska nivån. Nu är det dock inte Försvarsmaktens förslag helt igenom som återfinns i Inriktningspropositionen. Det blev inga GRO-förändringar och numera har vi även ett nytt personalförsörjningssystem utan värnpliktiga. C:a 800-900 miljoner i besparingar (delvis på bekostnad av operativ förmåga) fick Försvarsmakten ej göra.

Att komma ihåg är även att alla dessa besparingar inte var strukturella. Dessa uteblivna åtgärder i kombination med högre tillgänglighetskrav nationellt medför att Försvarsmakten blir dyrare än ett prolongerat anslag – med det var som sagt känt redan 2009.


MI och C PROD M har ju tidigare presenterat en egen alternativ materielplan för marinens del. Hur mycket har denna diskuterats vid ex. MLG? Är den förankrad bland er förbandschefer?

Den har redovisats av MI och C PROD M vid MLG och därefter diskuterats. Det är på MLG högt i tak, och båda våra amiraler vill att samtliga är delaktiga och tycker till om marinens vägvalsfrågor. Alltså, ja den är förankrad bland oss förbandschefer.


Enligt de senaste uppgifterna (dock ej bekräftade) ska FML mer eller mindre ha ratat detta förslag vilket innebär att den ursprungliga materielplanen fortfarande gäller. Hur stor påverkan har marinens främsta företrädare egentligen när det kommer till materielplanen för marinen?

Här saknar jag dessvärre den senaste lägesbilden och nästa MLG är den 9 januari. MI:s och C PROD M:s påverkan på materielplanen för marinen varierar när i avvägningsprocessen som man väljer att titta in. Slutligen är det bara ÖB som påverkar och tar ansvar. Men, det finns idag inget mer komplext scenario där Försvarsmakten och Sverige klarar sig utan en kvalificerad marin - minst med nuvarande numerär.

Det är ju också lämpligt att kunna avvärja ett hot till havs innan det har fått fast mark under fötterna. Det är både billigare och effektivare - och dessa slutsatser borde rimligen få stort genomslag på en materielplan som tas fram för att kunna hävda Sveriges suveränitet vilken är Försvarsmaktens främsta uppgift.


Kopplat till materielplanen, anskaffningen av JAS 39E och ÖB utspel media så har regeringen skickat ut vad jag tolkar som en ren straffsignal i form av regeringsbeslut 7 (RB7) där Försvarsmakten med alldeles för snäva tidsramar ska redovisa i stort sett allt när det kommer till ekonomi, men även andra delar. Hur ser du på detta?

ÖB var tydlig i Almedalen – total ekonomin räcker inte på sikt. Om ÖB säger detta (vilket även framförts i andra underlag) är det för mig klart att regeringen även vill ha fördjupade underlag. Tidsramarna är korta, ja. För inriktningsbeslutet hade vi i HKV ca 6-7 månader – och omfattningen på underlaget är likartat. Generellt kan mer tid innebära bättre kvalitet, men jag är inte säker på att så alltid är fallet. Försvarsmaktens standardsvar är ofta att ”det återkommer Försvarsmakten om i nästa BU”. Det viktiga är att Försvarsmakten tar fram ett underlag som den kan stå för, och som våra politiker även kan fatta beslut på samt ta ansvar för dessa beslut.


Om man läser RB7 så kan man snabbt konstatera att det kan komma att ske stora förändringar inom hela Försvarsmakten med anledning av detta. Förändrad officersutbildning och ev. organisationsförändringar är bara några detaljer som FM är ålagda att se över. Har delar av detta arbete delegerats till marinen och ner till ditt förband ännu?

Inget av detta har delegerats till mig eller mitt förband. Hur det är med övriga marina förband vet jag ej med säkerhet.


Om vi lämnar den politiska nivån och går till ditt förband. Hur ser läget ut vid 1.Ubåtsflottiljen ut när det kommer till personalläget, något som är ett ständigt bekymmer i marinen?

Personalläget är bekymmersamt. Orsaken är att Stockholm/ Berga lämnades som en följd av Försvarsbeslut 2004. Det tar tid att rekrytera och bygga kompetens då ubåtsflottiljen är det enda förband som kan utbilda just ubåtsofficerare. Samtidigt avdelar jag i dag personal till bl a FMV för att stödja utvecklingen av A26. Jag vill ha större friheter att bygga mitt förband, men jag vinner inte mot Försvarsmaktens principer och beslutskedjor.


Ja, FB-04 var onekligen ett hårt slag mot marinen. Hur påverkade den senaste omstruktureringen ditt förband?

1.ubflj gick ur omstruktureringen med något lägre bemanning än tidigare. Det saknar idag ca 25 % av all personal, och då är all personal heltidstjänstgörande förutom en läkare. Förbandet ska enligt Inriktningspropositionen vara klart och fullbemannat 2014-12-31, men om detta skulle varit möjligt skulle en annan prioritering behövts internt inom Försvarsmakten. För mig var utfallet förväntat. Jag avdelade ubåtskompetens till den marina basbataljonen för att säkerställa underhållet av ubåtarna. Om du läste FM OL:s, general Gunnar Karlssons, kommentar efter omstruktureringen så framgår det där att Försvarsmakten saknar flygtekniker och ubåtsofficerare – men det var heller inget nytt.


Hur många av dina fem ubåtar kan du bemanna med kompletta besättningar i dag?

Det beror på vad som avses med kompletta besättningar. Idag är ingen ubåtsbesättning komplett, men förbandet löser uppgifterna till sjöss på ett bra sätt trots detta. Detta är möjligt genom att jag nyttjar personalen hårt och det går att göra ett tag. Med samma resonemang kan jag få ut nästan samtliga ubåtar, om jag tar personal ur staben, underhållsgruppen, SSS, HKV och FMV, men då finns det ingen redundans kvar.

Då ska man också komma ihåg att min stab idag är totalt 23 personer som driver hela förbandet. Under staben finns bara ubåtar, fartyg, STE och underhållsgrupp. Staben utgör idag 8,9% av förbandet – jämför detta med andra förband i Försvarsmakten. Mycket går att effektivisera med nya arbetssätt.


Det nya ubåtsprojektet A26 måste vi självklart beröra. Hur ser projektläget ut just nu, var står vi?

Bra, baserat på det jag får höra. Avtalsförhandlingar pågår för att kunna skriva på byggnationskontraktet.


Det låter bra, men det krävs väl ett slutligt regeringsbeslut om anskaffning av ett så pass stort projekt som detta är i likhet med övriga stora kostnadsdrivande materielprojekt inom Försvarsmakten? 

Nej, inget ytterligare regeringsbeslut behövs för anskaffning av ubåtarna.


Men oavsett ett slutgiltigt regeringsbeslut, med tanke på det ekonomiska läget i Försvarsmakten just nu så bör väl även detta vara ett projekt som eventuellt skulle kunna ligga i farozonen. Är du inte orolig för att projektet kan strykas/skjutas på framtiden?

Nej, inte med tanke på vilken roll ubåtssystemet har i försvaret av Sverige. Vill man riskera försvaret av Sverige – där ubåten är en del av kärnan för att kunna lösa detta – är saken en annan. Men vem vill det, som är professionell militär eller försvarspolitiker? En ubåt tillverkad av Kockums AB (som är utpekad leverantör) är bra mycket billigare än motsvarande ubåt från andra varv. Den kräver vidare mindre underhåll och har en liten besättning - LCC kostnaden blir alltså låg.

Det svenska ubåtssystemet, FMV och Kockums AB har ett flertal komparativa fördelar jämfört med andra ubåtssystem – och det är även därför som andra uppfattar att vi sätter standarden inom ubåtsutvecklingen. Enligt mig ska vi utnyttja det som Sverige är bäst på – ubåtar - än mer och driva detta hårdare internationellt. Nyttja de komparativa fördelarna fullt ut!!


Två nya ubåtar av typen A26 och två modifierade ubåtar av Gotlandsklass i framtiden. Är detta verkligen tillräckligt för Sveriges behov av ubåtsförmåga?

Alla fyra ubåtar till sjöss samtidigt innebär en bra operativ förmåga. Sen är det händelseutvecklingen som avgör om det är tillräckligt. Idag kan jag använda fem ubåtar, för att kunna leverera bättre effekt till IO vid exempelvis större översyner parallellt. Denna möjlighet hade varit bra även för framtiden och för att kunna bygga förbandet fullt ut över tiden.


Ubåtar i all ära, men du är även chef för STE (Sjötransportenheten) som är en stödenhet till specialförbandet SOG. Verksamheten är av förklarliga skäl i stora delar hemlig. Kan du kort kommentera verksamheten vid enheten i övergripande ordalag?

Ja, STE ingår FM Specialförbandssystem. Att enheten ligger på ett annat krigsförband beror på att det blir effektivare för samtliga inblandande på detta sätt. SOG spar tid och STE blir bra på det som är deras huvuduppgift. I övergripande ordalag är det STE:s huvuduppgift att se till att SOG kommer dit de vill med hjälp av stora och snabba RIHB:s (gummibåtar) i varierande konfliktnivåer. Samarbete mellan förbanden fungerar mycket bra!

Kärnverksamheten vid STE (att köra båtar) är ganska smal. Är det problematiskt att hålla en hög svansföring inom området trots låg insatsfrekvens med båtarna?

Nej, inte egentligen. Mycket går att hantera via övningar och ett bra samarbete. Nästan samtliga ur STE har nyligen varit insatta i Afghanistan, och det är såklart att detta påverkar förmågeuppbyggnaden – det finns ju inte så många RIHB i det operationsområdet.


Miniubåten Spiggen är saknad i marinen. Det finns inte längre någon mindre och förhållandevis billig målubåt att öva mot för inomskärs ubåtsjakt. Varför avvecklade man en sådan unik resurs?

Det berodde främst på att hon var svår att personalförsörja (också en konsekvens av Försvarsbeslut 2004) samt att Spiggen var i behov av en årsöversyn och eventuellt även en livstidsförlängning. Alltså en kombination mellan personalbrist och kostnadsskäl.


Utöver ubåtar och specialförband ingår även marinens största fartyg HMS Belos i ditt förband. Hon har precis gjort en insats när man funnit den Ryska ubåten S6 söder om Öland. Hur mycket av den här typen av verksamhet bedriver fartyget? Många tycker att Belos alltid ligger till kaj. Övar hon sin huvuduppgift i tillräcklig omfattning?

Belos har ca 60-70 dygn till sjöss per år, vilket är ungefär som våra övriga fartyg (ubåtar och korvetter). Förra året då Belos var i Medelhavet hade hon ca 90 dygn till sjöss. Hon kanske syns bättre när hon ligger till kajs för att hon är stor? Hon bedriver sökning och bärgning relativt ofta och då nästan alltid på order från MI/C INSATS.

Belos huvuduppgift är ubåtsräddning och det övas flera gånger per år med varje ubåt. Min ubåtsräddningsfarkost (URF) går fortfarande provturer varför Belos nu bär Nato Submarine Rescue System (NSRS) om det skulle inträffa en ubåtsolycka. Belos med NSRS dockade nyligen mot både en svensk och polsk ubåt - och det gick som vanligt mycket bra. Belos och URF (då den är operativ) står i ständig ubåtsräddningsberedskap, och just kombinationen Belos och URF är den räddningsresurs som har störst kapacitet i världen att rädda ubåtspersonal. Resursen efterfrågas internationellt om ubåtsräddningsövning ska genomföras, och den larmas direkt även om en ubåtsolycka befaras utanför Sverige.


Avslutningsvis måste vi ju nämna den enorma PR som matlagningsprogrammet ”Nya Landgång” ombord på HMS Halland gav. Ett oerhört bra program som enligt mig presenterade ubåtsvapnet bättre än Försvarsmaktens egna kampanjer. Har det fått något faktiskt genomslag i er rekrytering ännu?

Det var 880 000 tittare på Nya Landgång, det slogs bara av finalen av Nya Robinson den dag det sändes! Ja, visst genomslag har det gett. Fler är intresserade av att veta mer om ubåtsvapnet, men det krävs uppföljning för att de ska komma och jobba i en fascinerande och annorlunda arbetsmiljö.


Det har ju nyligen spelats in en ny film, en amerikans produktion med namnet Pionjär ombord på HMS Belos med Wes Bentley i huvudrollen. Fick du någon biroll i filmen?

Tyvärr…., jag tror inte att jag är tillräckligt bildskön för det! Men en av mina sjömän fick en bra biroll. Enligt uppgift skulle han putta till Wes B då de möttes i en av Belos hyttgångar – och han gjorde det så bra och hårt att Wes B blev helt paff. Tagningen togs heller inte om, så den som väntar får se filmen för att se om det stämmer.

Flottister är ju kända för att vara riktiga hårdingar, så det var inte särskilt oväntat. ;)

Då vill jag tacka dig Fredrik för en mycket intressant intervju, och jag önskar dig ett riktigt gott slut på 2012 och ett Gott Nytt 2013! 


18 kommentarer:

  1. Tack för en välgjord och synnerligen intressant intervju! Törs man hoppas på att detta är första avsnittet i en serie intervjuer i samma anda med alla marinens förbandschefer som kröns av en intervju med MI själv?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, vi får väl se vad 2013 har med sig.

      Radera
    2. Håller med! Bra gjort, ser fram emot fortsättningen.

      /Commander

      Radera
    3. Cooop
      Jag ställer in mig i ledet av gratulationer till en mycket intressant läsning! hoppas på mera!
      Norrby ät som förra chefen arme och förra chefen flygvapnet föregångare som jag personligen också tackat samtliga tre för på "deras" bloggar, fler borde komma med pos feedback så öppenheten förhoppningsvis fortsätter.

      Cooop

      Radera
  2. Det vore intressant om ubåtsförmågan kunde utvecklas till sex eller åtta ubåtar som används i samverkan med Norge eller Danmark som har stora ytfartyg med lång uthållighet. Då skulle våra ubåtar och deras stora fartyg gemensamt kunna säkra handelssjöfarten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är även ett bra exempel på hur olika länders komparativa fördelar kan och bör utnyttjas. Något mindre ytfartyg i kombination med stödfartyg når också en lång uthållighet, vilket även är det koncept som marinen förordat för att även uppnå hög flexibilitet med tanke på hur vår nationella militärgeografi ser ut.

      Fredrik Norrby
      Chef Första ubåtsflottiljen

      Radera
    2. Jag vet tyvärr i stort sett ingenting om marin basering. Jag har varit på studiebesök i Muskö som är en fantastisk anläggning men redan då innan marinen lämnade var det en ganska livlös plats. Jag vet att det har funnits mängder med ankringsplatser i skärgården förberedda för camouflering men jag har bara hållit i ett sådant oanvänt cammonät som nu skärs upp i små bitar för att camouflera jakttorn...

      Det lilla jag vet om basering är från att jag för länge sedan tomtade runt som VPL i stationskompaniet på en flygets Bas90 och först klargjorde flygplan och sedan var lite allt-i-allo för kompanichefen. När jag hörde talas om stödfartyg träffade jag på tankar på nätet om ett stort fartyg eller två som även skulle kunna ta med sig kustjägare med Stridsbåt 90. Det kändes som om alla letade efter sitt existensanledning inom utlandsmissioner och det föreföll för mig bisarrt med en yttepytteliten expeditionär marinkår med ett specialfartyg och en handfull småbåtar. Att använda stödfartyg för att förlänga tiden till sjöss med befintliga korvetter och ubåtar förefaller mycket sundare och borde med fartyg byggda med civil off-shore klassning med högre standard än enklaste civila fartygen vara mycket billigare och snabblevererat än nya stora stridsfartyg.

      Men jag blir ändå fundersam på om stödfartyg är det som man egentligen vill ha för försvaret i närområdet. Med mitt gamla Bas90 tänk från flyget undrar jag om det inte vore billigare och mindre känsligt för att få allt utslaget på en gång att ha ett större antal lastbilsburna baser som grupperar i de många civila hamnarna. Men det borde kräva mer personal, å andra sidan skulle ett sådant förband om det har eget luftvärn och förmåga att skjuta fartygens tunga robotar även bli ett dugligt försvar av hamnar och ge djup i sjöförsvaret.

      Utgående från dessa funderingar undrar jag om stödfartyg egentligen är det bästa för att försvara Sverige. Skulle jag titta djupare på detta skulle jag kolla på hur Finland gör då de rimligtvis har exakt samma behov av att försvara skärgård och närliggande vatten.

      Finlands och Sveriges kustförsvar borde vara ett bra exempel på en annan form av samarbete, ett där identiska behov ger att man kan använda samma materiel, verkstäder, utbildningsanläggningar, taktikutveckling och t.o.m. under brinnande krig använda varandras baser och ammunition.

      Mina funderingar är alltså att ubåtarna borde vara den enda "riktiga" flottan som används ihop med Norges och Danmarks flottor, medan den talrika "flottan" mera rör sig emot Hamina, kanske kompletterade med ännu mindre båtar i stora antal som har exakt samma utrustning som en ubåtsjaktshelikopter plus någon mer förmåga. Större delen av "flottan" skulle då bli landförband som är lastbilsrörliga utmed kusten med självförsvarsförmåga och förmåga att verka med fartygens ammunition så den dyrbara och fåtaliga ammunitionen kan ge försvaret största möjliga uthållighet.

      Radera
    3. Eftersom Norge och Danmark tillhör NATO så torde det "tillstöta problem" milt uttryckt att slå samman de norska och svenska ubåtsvapnen. Danmark har inte längre något ubåtsvapen och kommer med all sannolikhet inte att få något heller under överskådlig framtid. Jag förstår din tanke med ett större antal mindre enheter, men det vi behöver är uthålliga och sjövärdiga fartyg för att kunna övervaka sjötrafiken runt våra kuster under längre tid och för utlandsmissioner. För att ett fartyg ska vara en bra ubåtsjaktplattform så krävs en viss storlek på fartyget, annars så riskerar man att sensorerna dränks av skrovljud i sjögång. Varför tror du finnarna skickar sina minfartyg på utlandsmissioner i stället för de små trånga Hamina fartygen? Och varför tror du att de finska stridsfartyg typ MTA 2020 som är tänkta att levereras runt 2020 kommer att bli mycket större än Rauma och Hamina fartygen?

      Radera
    4. Perman, jag föreslår inte att Danmark skaffar sig ett ubåtsvapen utan att vi övar och skyddar handelssjöfart gemensamt. Om världsläget försämras så kapaciteten behöver utökas beställer danskarna ett par Iver Huitfeldt och svenskarna ett par A26 och så patrullerar vi ännu mera tillsammans. Det ger mera förmåga per peng än att danskarna skaffar sig eget ubåtsvapen och svenskarna egna fregatter.

      Ett samarbete med Norge skulle ge ännu flera möjligheter då de har ett ubåtsvapen att vidareutveckla.

      Givetvis skulle det underlätta enormt om Sverige och Finland gick med i Nato och norra delen av Nato utgjordes av en nordisk försvarsallians.

      Övervakning av civil fartygstrafik borde skötas bäst med hyfsat stora båtar som ger lagom långa pass för besättningarna så de får en ok veckorytm för familjelivet och stor tidsandel utmed farlederna, de båtarna finns redan men är inte integrerade i försvaret.

      Jag vet inte hur mängden sonarpåverkande skrovljud förändras med fartygsstorleken, man får leva med det så länge som förmågan är meningsfull. Tankarna är att grundutbilda och utvärdera många personer för att hitta personal för de få dyra systemen som korvetter, ubåtar och ubåtsjaktshelikoptrar. Flera rörliga sensorer och radiorelän borde alltid vara bra i modern krigföring. Att ha fler enheter som ger flera mål som en fiende behöver hitta och bekämpa är bra för att splittra fiendens resurser och höja kostnaden för ett angrepp, t.ex. 5 Visby plus 50 pyttebåtar som "låter" precis som en Visby i sin radiotrafik och radar där var och en skulle kunna sänka en ubåt, leda tung eld eller placera ut ett par intelligenta minor/torpeder. Sedan är datorkapacitet nästan gratis och tar ingen plats så givet klok inköpsförhandling är det rimligt att pyttebåtar har samma kommunikationssystem, stridsledningssystem osv som stora fartyg så man utbildar rätt.

      Jag tänker mig att det skulle vara klokt med en stor serie av en liten båt med mycket liten besättning och sittplatser men inte sovplatser för lika många lärare som besättning. Inget fartyg som är ute länge och patrullerar eller kastar sig mot fienden under krigstid för att slå på egen hand utan bara en förmåga att ha tätare närvaro nära hamn och vid tillfälle leda tung roboteld från land, korvetter eller flyg. I fredstid är uppgiften utbildning och att hålla lite mera koll på det som är över eller under ytan när det är isfritt. Riktigt sjöliv med långa tider till sjöss lär man sig senare på helt andra båtar.

      Jag tror att det är lockande att bygga stora båtar då skrovvolym och kapacitet för förnödenheter är billigt. Det som får kostnaden att dra iväg borde vara när man vill få den stora båten lika snabb som den lilla, ser lastkapaciteten och vill lasta på flera dyrbara vapensystem och ovanpå det får mer driftskostnader för systemslitage, bränsle och större besättning för att sköta alla system. Det blir ännu värre om värdet av de ytterligare systemen blir så stort att det motiverar extremt skydd mot brand och vapenverkan och ännu flera dyra system som fler lager i luftvärnet, anti-torped, osv.

      Sedan hoppas jag att vi kan nå över skamnivån på antal korvetter som krävs för att verka över Östersjön och nå ut i Nordsjön. Jag föreslår att vi helt enkelt inte skaffar oss förmågan att göra större saker än så på havsytan. Samma logik borde gälla för Finland, det borde vara ännu viktigare för dem att prioritera det territoriella försvaret och dela handelssjöfartsintresset med Danmark och Norge. Eftersom de knappast skulle kunna bidra med någon egen förmåga som ubåtar eller mindre fartyg i Nordsjön blir det upp till oss att vara draghjälp och argumentera för att vårt bidrag täcker upp för Finland medan deras stora arme gör att vi har råd att bidra med mer ubåtar och flyg.

      Hela mitt tänk utgår ifrån att ekonomin blir kass och bränslet skitdyrt samtidigt som detta göra att världen blir osäkrare så vi måste rusta trotts att det finns många andra skriande behov.

      Radera
  3. På min önskelista över vad skipper skriver om 2013 står sista delen om rb-15 högt i kurs :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, den har jag suttit på länge nu. Det har varit så mycket andra viktigare saker att lyfta fram i debattljuset.

      Jag kan lova att det kommer under 2013, men inte vilken månad och dag... ;)

      Radera
  4. Vad menar Norrby med ökad fokusering på Gotland?
    Mig veterligen så är det enda som hänt under året att FM lämnat hamnen i Fårösund och att öns försvar fortfarande bara består av ett åderlåtet hemvärn och dito utbildningsgrp.
    I övrigt en bra intervju!
    /Strandridaren

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag menar med detta ett antal saker. Jämfört med för bara några år sedan är Gotland mer i fokus inom Försvarsmakten och i försvarspolitiken än tidigare, vilket kommer att påverka Försvarsmakten utformning. Rent konkret har inte mycket hänt ännu - det stämmer. Planerings- och övningsmässigt hade både marin- och flygvapeninspektören sina fältövningar på Gotland 2012 (samtidigt!) och detta på order från chefen insats.

      Fredrik Norrby
      Chef Första ubåtsflottiljen

      Radera
  5. Borde det inte vara mer än en komplett besättning per ubåt?

    Till att börja med borde det vara en helt komplett besättning med en del juniorer och en som kan samlas ihop av föräldralediga, sjömän på utbildningar, sjömän som håller utbildningar och sjömän på väg mot andra tjänster pga att de närmar sig konditionsgränserna?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, så borde det vara. I FMOrg 13 har jag fem besättningar för fyra ubåtar. Den femte besättningen är dock till för att kunna skicka personal på skola, vara föräldralediga mm, för om inte den hade funnits som en redundans / ryckdämpare hade det medfört att en ubåt hade behövt bli stillaliggande om en nyckelperson ska utbildas. Men nuläget med 25% vakanser gör att det uppstår brister lite varstans i förbandet idag, varför diskussionen om den femte besättningen just nu är teoretisk - tyvärr.

      Fredrik Norrby
      Chef Första ubåtsflottiljen

      Radera
  6. För ungefär tio år sedan så intervjuades den dåvarande chefen för ubåtsflottiljen, och han sa bl a att gränsen vad gäller ett minimum av antal ubåtar i ubåtsvapnet för att kunna vidmakthålla kompetensen även in i framtiden går vid sju ubåtar. Idag har vi fem ubåtar och om några år fyra. Var går gränsen idag?

    SvaraRadera
  7. Svaret på detta ligger i vad som menas med ett ubåtsvapen. Är det med den profil Sverige nu har - i framkant av utvecklingen och innovativt - samt med en hög inhemsk "know how" så är det min bedömning att gränsen ligger på fyra-fem ubåtar och ca sju besättningar. Detta baserat på vilken tid som då kan uppnå till sjöss, samtidigt som en tillräcklig mängd personal med gedigen ubåtskunskap kan jobba i HKV och FMV etc. Dessa båda numerärer är mina långsiktiga mål för ubåtsflottiljen och det svenska ubåtsvapnet.

    Om ubåtssystemet inte har tillräcklig volym av personal kommer det i framtiden inte att vara det ubåtssystem som vi i Försvarsmakten är vana vid idag. Sverige kan idag konstruera egna och fantastiskt bra ubåtar, och det är bl.a. tack vare den tidigare numerären. Idag lever vi till stor del av arvet, men det går inte lång tid till.

    Alternativet till egna ubåtar - och för att kunna utveckla dessa krävs som sagt en viss numerär - är att anskaffa ubåtar från annan leverantör. Dessa blir dyrare, men inte bättre. Volymresonemanget ha likheter med det svenska flygvapnet. Om JAS ska kunna utvecklas i Sverige krävs en viss volym flygplan och flygförare i Försvarsmakten. Kan inte detta upprätthållas går det heller inte att ha ett "moderflygvapen".

    Det nya personalörsörjningssystemet med sjömän på våra ubåtar medför att både kompetensen och därmed även kapaciteten är än bättre än tidigare, och detta är mycket positivt för ett system som ubåtsvapnet som lever på den interna kompetensen i hög grad.

    Fredrik Norrby
    Chef Första ubåtsflottiljen

    SvaraRadera
  8. http://www.thelocal.de/national/20131015-52407.html

    Tyska The Local rapporterar idag att ThyssenKrupp, sedan man övertog Kockums 2005, systematiskt har försökt att stoppa eller sabotera svenska exportavtal med Australien och Singapore. Anledningen ska vara att man vill bli av med den svenska konkurrenten. Ett häpnadsväckande besked!

    Nu först förstår jag varför Singapore oförklarligt verkar vilja välja HDW ubåtar för framtiden. Ubåtar från Kockums hade annars varit ett naturligt val, eftersom RSN's existerande ubåtsvapen helt är uppbyggt med hjälp från Kockums och Marinen, och med Kockums byggda ubåtar. Även om Saab, mot all förmodan, skulle köpa Kockums av Thyssenkrupp så har man nog ändå redan hunnit orsaka stor skada i form av förlorade exportavtal och därav minskande orderstock.

    SvaraRadera

Regler för kommentarer:
- Undvik personangrepp
- Håll en god ton