29 februari 2012

FM räknar med uppsägningar och omplaceringar under 2012.


Officersförbundet meddelar nu att Försvarsmakten med stor sannolikhet kommer att säga upp anställda i samband med den så kallade omstruktureringen.Senast den 31 oktober ska de anställda som ska sägas upp erhållit en skriftlig uppsägning.

Andra viktiga datum är 19 april då samtliga förbandschefer skall redovisa till OL (omstruktureringsledaren) vilka som inte får plats på sitt nuvarande förband och kort därefter den 21 maj beslutar OL om en ny tills vidare placering för dessa. Här är oklart vad som egentligen menas med just detta eftersom samtliga arbetstagare ska redovisa sina kompetenser senast de 25 maj? Känns något bakvänt!

I mitten av augusti kommer ÖBs sommarhälsning anno 2012 till vissa anställda då omplacering (enl LAS) kommer att genomföras. Anställda som då anses överflödiga på nuvarande plats kan komma att erbjudas omplacering till annan ort. Då kan man erbjudas som längst sex månaders resor enl rörlighetsavtalet. Frågan är hur många familjer som kan hitta nytt jobb till respektive, sälja och hitta nytt hus, riva upp barn från skola med så kort varsel? Tackar man nej till detta sägs man upp pga arbetsbrist och kan dessutom riskera att ej omfattas av trygghetsavtalet om avståndet till nya arbetsorten "är för kort".

Indivder som ej erbjuds fortsatt anställning i FM kommer att sägas upp och hanteras enligt LAS och Turordningsavtalet (TurA-s). En relevant fråga infinner sig i samband med detta.
Hur kan FM besluta att nya officerare (OP 09-12) kommer att anställas samtidigt som uppsägningar inom Försvarsmakten ska genomföras samtidigt?

Det enda bra i denna soppa är att de som 2012-12-31 har mindre än fyra år kvar till sin ordinarie pension kan komma att erbjudas pensionsersättning enligt en särskild riktad åtgärd.

År 2012 i Försvarsmakten kommer sannolikt bli ett år som många kommer att minnas!

SR , BLT

24 februari 2012

En beväpnad fartygsbaserad helikopter


Vid en jämförelse mellan vår svenska helikoptercirkus och Royal Navys val, så kan de svenska valen i bland kännas något ogenomtänkta och ofullständiga sett till helheten och den operativa effekten man får ut.

Den svenska Hkp 15 fortfarande helt utan relevanta vapen och fortfarande utan sensorer, men som dock kan landa på våra fartyg. Därefter en Hkp 14 som kommer att få relevanta sensorer, men fortfarande står helt utan vapen, men kan inte landas på våra svenska örlogsfartyg p.g.a storleken.

Royal Navy jobbar på ett annat sätt. De har nu påbörjat flygningar från Type 23 fregatten HMS Iron Duke med den nya helikoptern Wild Cat. Fullständig benämning är "Agusta Westland AW159 Lynx Wild Cat".

Helikoptern utrustas med:
- Secure voice
- Tactical data link
- MPS - Mission planning system
- Motmedelssystem
- Extra tank för upp till 4,5 timmar flygning

Helikoptern är utrustad med följande sensorer:
- En ny top-of-the-line AESA-radar
MX-15Di (Laser designator, FLIR, avancerad TV kamera) 
- Sonarsystem

Bestyckningen kan varieras med:
- M2 Browning (Tung kulspruta)
CRV-7 (Raketer)
- LMM (Liten sjömålsrobot)
- Ersättaren till Sea Skua (Sjömålsrobot)
- Sting Ray (Ubåtsjakttorped)
- Sjunkbomber

Helikoptern kommer att baseras på samtliga Type 23 fregatter och besättningen består av 2 piloter samt plats för ytterligare 7 personer.

Storleksmässigt är den ca 15 meter lång och har en rotordiameter på 12.8 meter. Detta kan jämföras med Hkp 14 (19,6 meter / 16,3 meter) och Hkp 15 (11,5 meter / 11 meter).

23 februari 2012

Försvarsmaktens omstruktureringsorder

Många försvarsmaktsanställda går nu, precis som många gånger tidigare, i väntans tider.
Tidigare har det varit inför de katastrofala försvarsbesluten FB-00 och FB-04 som slog Försvarsmakten sönder och samman och var startskottet för "den strategiska black-outen".

Nu väntar hela Försvarsmakten på den så kallade omstruktureringsordern som är en följd av att Försvarsmakten ska bemannas efter alla olika organisationsutredningar som Basorg och IO som tillsammans blir FM Org 13 som skall vara färdig att bemannas från 2013-01-01.

Vad innebär då detta? Ja, eftersom ingen omstruktureringsorder ännu utkommit från HKV så kan man ännu ej säga något helt säkert. Men klart är att det i stort handlar om att två huvudsakliga delar. Den ena är att komma ned i "rätta antal huvuden" vilket innebär att personalen totalt sett måste minskas. Den andra är att bemanna FM enligt den nya struktur med en fördelning mellan OF (officer) och OR (specialistofficer) men också klara ut de civila befattningarna CF/CR.

Hur ska då detta gå till? Det är det däremot svårare att sia om.
Försvarsmakten har dock tidigare aviserat att uppsägningar kan komma att ske på grund av övertalighet! Officersförbundet menar att det finns andra sätt att lösa ut detta problem. Bland annat går nu rykten om att en möjlighet till förtida pension motsvarande det tidigare 55+ kommer att erbjudas personal som inte tillhör personalkategorier där brist råder. Detta kan vara en åtgärd för att överhuvudtaget kunna anställa nya officerare till Försvarsmakten. Något man redan gått ut och lovat till kadetter vid officersprogrammet.

Vidare till den andra stora delen rörande OF/OR. Där är Försvarsmaktens inriktning inför omstruktureringen att 35% av personalen skall tillhöra kategorin OF samt att resterande 65% skall vara OR(6-9). Processen för att komma dit består i att placera samtliga FM militära befattningar i dessa kategorier. Ett arbete som knappast lär vara helt enkelt.

I praktiken kommer detta i sin tur att innebära att det kommer att bli ett stort antal individer med kategorin OF som helt enkelt sitter med fel grad och kategori på en befattning som är allokerad som en OR-befattning. Hur man kommer att lösa detta är nog den stora frågan som alla vill ha svar på.

Det hela handlar förstås om att Försvarsmaktens personal, totalt sett, ska bli billigare även om detta aldrig kommer att kunna ledas i bevis! En OF är dyrare än en OR, det ser vi redan nu om man tittar på dagens löner. Försvarsmakten består i dag (enligt årsredovisningen för 2011) av ca 9700 officerare i båda kategorierna. Fördelningen mellan OF/OR är just nu 8750 OF och endast 940 OR vilket innebär att endast 10% tillhör kategorin OR.

Den totala personalkostnaden för OF var under 2011 5,9 miljarder kronor.  Motsvarande summa för OR under föregående år var bara 349 miljoner kronor.

Detta skulle i praktiken kunna innebära att ytterligare ca 5300 YO (55%) antingen måste konverteras till specialistofficerare, frivilligt eller ofrivilligt. Ett annat alternativ skulle kunna vara att dessa succesivt ersätts med OR varefter dessa lämnar sina nuvarande befattningar? Hur detta kommer att gå till i praktiken kommer förhoppningsvis att framgå i den stora omstruktureringsorder som alla nu väntar på med spänning. En order som enligt uppgift skall utkomma i slutet av februari månad.

I årsredovisningens särskilda del (bilaga 2) som avhandlar personalberättelsen för 2011 framgår fördelningen OF/OR i mycket märkliga ordalag, där budskapet kan tolkas, om man inte läser mycket noga, att FM redan nu består av 40% officerare i kategorin OR?
Utveckling av tvåbefälssystemetAndel yrkesofficerare placerade på specialistofficersbefattningar av totalt antal yrkesofficerare.
Andel officerare (OFF) och specialistofficerare (SO) som är placerade på befattningar kravsatta för specialistofficerare mäts genom att mäta de som är placerade på befattningar med befattningsnivåkravet OR 6 – OR 9.Målet för andelen YO placerade på SO-befattning 2011-12-31 är 30 procent och utfallet blev 40 procent. Uppfyllnaden av specialistofficersbefattningar går fortare än planerat och slutmålet är 65 procent.

Vad som egentligen menas med dessa siffror är något oklart. Man talar om antal OF som sitter på befattningar som egentligen är en OR befattning. Att kalla detta för att man uppnått ett mål, och att uppfyllnaden går fortare än planerat känns som falsk marknadsföring eller till och med skönskrivning för att få omstrutureringen att framstå som mer framgångsrik än vad den kanske är?

Vad menar FM egentligen och när kommer omstruktureringsordern som ska räta ut alla frågetecken?

22 februari 2012

Försvarsavvecklingen i praktiken

Försvarsmakten släppte i dag årsredovisningen för 2011. Där finns mycket att läsa vilket vi får återkomma till mer detaljerat vid ett senare tillfälle.

Intressant är att man kan läsa om försvarsavvecklingen i praktiken vilket bland annat har inneburit att Försvarsmakten under år 2011 gjort följande i syfte att "minska kostnaderna för förrådshållning":

- Överlåtelse omfattande 141 100 förnödenheter till civila aktörer och andra myndigheter.
- Destruktion av 1 740 ton ammunition, ursprungligen anskaffad för invasionsförsvaret.
- Avveckling av 21 918 pallar förnödenheter
- Avveckling av 743 fordon

19 februari 2012

Därför behövs marina baser!


Allan Widman tar på sin blogg upp den marina basen i Fårösunds vara eller inte vara, och verkar dela uppfattningen att en marinbas på Gotland är av godo. Något som inte signaturen @Sjöman håller med om i en kommentar.

Svaret på varför Försvarsmakten och Marinen bör förfoga över ett antal egna marina baser, ordinarie samt tillfälliga, sammanfattas enklast med ordet HANDLINGSFRIHET.

Signaturen @Sjöman hävdar i en kommentar både här och hos Allan Widman, att basen Fårösund är en båthamn. Ja det må vara så, men det undantar inte det faktum att den mycket väl kan disponeras av större fartyg vid enskilda tillfällen. Att marinen haft FårB som bas vid större övningar för flera örlogsfartyg är fakta. Men att använda FårB för att bunkra upp stödfartyg (L10), nej knappast. Men om nuvarande ritningar för L10 i framtiden blir verklighet så kommer ÖHB och ÖHK också att vara små hamnar där åtgärder med stor sannolikhet behöver genomföras för att säkert kunna ta in och förtöja ett fartyg av den storleken.

Jag förstår över huvudtaget inte varför @Sjöman antyder att de som förordar fortsatt marin närvarao (bas) på Gotland skulle hävda att detta är en avgörande fråga för marinen? Det har nog ingen heller påstått. Återigen, det handlar om att skapa HANDLINGSFRIHET!

@Sjöman nämner att sjörörliga logistikresurser ska prioriteras framför baser. Jag vill hävda att BÅDA DELARNA måste finnas. För det första så kan ingen i dag säga när vi har nya stödfartyg i operativ tjänst. För det andra så ska nog ingen förvänta dig att dessa kommer finnas tillgängliga H24 för samtliga marina enheter runt hela Sveriges kust. Ytterligare en faktor, om vi i framtiden erhåller nya stödfartyg, är att dessa mest troligt kommer att nyttjas vid internationella operationer, både som enskild enhet och som stödfartyg till svenska enheter. Således kommer nationell tillgänglighet för sjörörligt logistikstöd att variera över tiden.

En annan faktor som kommer som ett brev på posten, är att dessa fartyg också har besättningar som begränsas av arbetstidsavtal, samt att fartygen med jämna mellanrum kommer att behöva genomföra varvsöversyner. Detta är ytterligare begränsningar för tillgänglighet av nationellt logistikstöd över tiden.

I diskussionerna om materiel och förmågor så utgår dessa oftast antingen utifrån djupaste fred utan verksamhet, eller fullt krig, sällan något där emellan. Det finns självklart andra tillstånd än dessa. Det kan handla om nationell beredskap, eller att använda förband vid det som numera populärt kallas "nationella insatser".

Man glömmer ofta bort att marinen upprätthåller beredskap med fartyg H24 runt svensk kust. Skall dessa enskilda enheter stödjas av en L10? Det faller självklart på sin egen orimlighet. Marinen hade så sent som i höstas en "nationell insats" i Göteborgs skärgård med misstänkt främmande undervattensverksamhet. Där hade man nog varit glad om det hade funnits en hamn av Fårösundsbasens storlek för att möjliggöra tillfällig basering av korvetter?!

Att vara helt avhängd på att den civila tankbilen ska komma till en civil hamn, i bästa fall på utsatt tid. Eller att ombestycka/lasta vapen på ett örlogsfartyg i Visbys civila hamn är självklart inte optimalt, och kräver särskilda åtgärder.

Kan vi istället fortsätta att förfoga över ett antal marina baser runt svensk kust, med eller utan personal, men med möjlighet att bunkra drivmedel när så önskas oavsett dag eller tid på dygnet. Att kunna förtöja militära fartyg där det åtminstone finns ett staket runt kajen underlättar oavsett om det handlar om enkla reparationer av materiel, eller att byta en hel motor. Även bevakningsfartyget som behöver söka tillfälligt väderlä gör det bättre bakom lås och bom vid en marinbas, än i en civil hamn med allt vad detta innebär.

Det vore således mycket dumt och ogenomtänkt att lämna de marina baser som vi idag förfogar över. Sådan dumdristig avveckling har vi sett nog av. Låt oss istället se en ny bas på Gotland som kanske är ännu bättre och än mer ändamålsenlig än Fårösundsbasen. Förhoppningsvis är detta även HKV beslutsavsikt i när man nu sagt upp avtalet i Fårösund? Låt oss också se en framtida militär förtöjningsplats på västkusten även för fartyg av korvetts storlek. Målsättningen måste ändå vara att eftersträva marin HANDLINGSFRIHET avseende logistikstöd!

18 februari 2012

Vilka militära förmågor behövs på Gotland?


Sedan arméinspektören presenterade sin inriktning har i stort sett alla de s.k. försvarsbloggarna gett sin sin på Gotland och det militära läget, eller rättare sagt avsaknad av militära enheter på Gotland.

På denna blogg publicerades tidigare i dag ett kortare inlägg om en eventuell omedelbar avveckling av den marina basen i Fårösund (FårB), vilket nu har bekräftats i flera kommentarer både här och hos Wiseman.

Om man ur ett någorlunda realistiskt perspektiv tittade på Gotland, och vilka militära förmågor som bör skapas på ön snarast, i syfte att skapa ett trovärdigt försvar av ön. Men även för att kunna påverka en tänkt motståndare redan innan han satt sin första känga på ön, så måste man till att börja med lämna det gamla förbandstänkandet.

Att sätta upp vardera ett nytt kustartilleriregemente, pansarregemente, luftvärnsregemente m.m. är så klart helt orimligt. Orimligt ur ett nuvarande ekonomiskt perspektiv skall särskilt tilläggas. Försvaret av Gotland debatterades redan under Almedalsveckan i somras där man pratade om att återupprätta en Gotlandsbrigad. Tyvärr känns det som man sitter fast i de gamla truppslagen och hänvisar till och med till förbandsnamnet P18 i debatten. Det anser jag vara ett felaktigt tänkande redan från början.

Det som nu planeras för är att placera 14st stridsvagnar i ett förråd på Gotland. Dessa kommer ej att användas för övning, utan enbart stå i beredskap. Lyssna gärna på inslaget från 22 december 2011 när övlt Hans Håkansson tydligt deklarerar att dessa stridsvagnar kanske inte ens kommer att kunna användas i krig då det saknas luftvärn, ingenjörer och infanteri på Gotland. Håkansson har koll på läget kan man snabbt konstatera.

Hur bör man då göra för att snabbt återuppbygga upp en rimlig nivå av militär förmåga på Gotland?

För det första måste det tillföras ekonomiska medel för att möjliggöra detta, att omfördela medel inom nuvarande ram är inte genomförbart. Då måste för mycket tas bort på annat håll, något som är orimligt. Inte heller är det lämpligt att flytta befintliga förband och personal. Detta har prövats tidigare med begränsad framgång.

För det andra bör värnplikten återinföras i reviderad form, något som Gyllenhaal tidigare konstaterat, I annat fall kommer ekonomin och möjligheten att öva förbanden med jämna mellanrum aldrig att gå ihop ekonomiskt.

Om man nu trots allt vill återanvända namnet Gotlansbrigaden, så vad ska en sådan brigad innehålla? Att enbart transportera dit pansar är som att kasta pärlor till svin. En angripare måste kunna påverkas i luften eller på havet, d.v.s. innan första icke önskvärda kängan trampar Gotländsk mark. Det är helt avgörande. Det förutsätter även att den tunga materielen är på plats, personal kan möjligen flygas in med viss framförhållning, men en viss kader behöver finnas på ön redan från början.

Mitt förslag till en modifierad Gotlandsbrigad skulle se ut så här:


-Brigadledning
En brigadledning med uppgift att ledaoch samordna de militära enheterna på Gotland inkluderat hemvärnsresurser. En brigadledning måste dessutom samordna tillsyn och underhåll av materiel samt utbildning av personal.


- Tung Kustrobotbatteri med RBS-15
Ett antal mobila enheter som med stor rörlighet och möjlighet till egen inmätning av målläge kan verka mot sjömål på stora avstånd och således utgöra ett potentiellt hot mot någon som vill försöka ta och använda Gotland för egna syften. Använd tidigare KA TKRBB som gott exempel. Robotar finns redan och den mobila och moderna radarn ArtE 740 som ej längre används bör flyttas till Gotland.

- Luftvärnsbataljon
Helt klart är att om förband skall kunna verka på Gotland så måste förbanden och dessa baser luftförsvaras. En lv-bataljon är rimligt att placera på ön.Vilken typ av system som skulle förbandssättas låter jag vara osagt. Läs gärna ett inlägg hos Wiseman och framförallt kommentrarerna om de olika befintliga systemen. Att förbandsätta RBS-23 Bamse råder det delade meningar om. Jag skulle hellre se ett system med minst motsvarande förmåga och räckvidd som Patriot i syfte att skapa stor täckning i Östersjön.

- Markstridsförband
Hemvärn bör utgöra stommen, kanske förstärkt med Stridsfordon 90. men om Stridsvagns 122  avses transpoteras och förrådsställas på Gotland, så bör dessa givetvis nyttjas. Uppgifterna för markförbanden bör primärt vara att bevaka och skydda flygplats, hamn samt övriga enheter.

- Flygplatsenhet
En militär enhet för klargöring och enklare underhåll av militära flygplan på Visby flygplast vid tillfällig basering (finns redan idag).

-Hamnenhet
En militär hamnenhet som kan tillhandahålla och säkerställa drivmedel och övrigt behov av logistikstöd vid marina enheters tillfälliga basering på Gotland.

Det kanske saknas någon viktig pusselbit, men principen innebär att man samlar alla militära enheter under en chef och ledning på Gotland oavsett om det är armé- marin- eller flygvapenförband, eller om förbandet består av olika armétruppslag. Kan jämföras med tidigare MKG - Militärkommando Gotland, men i betydligt mindre skala.

Detta skulle med förhållandevis små åtgärder bygga upp ett kvalificerat skydd av Gotland, framförallt genom att placera långräckviddiga sjömålsrobotsystem och luftvärnssystem på ön. Detta skulle även bidra till att kunna verka mot luft- och sjömål i större delen av Östersjöns vatten vilket även stärker försvaret av fastlandet. Det innebär dessutom att vi sänder signaler till våra grannar att vi inte överger Gotland, det kanske viktigaste av allt!

Se även: Wiseman, F&S, Cornucopia

Vet den ena handen vad den andra gör? (Gotland)

Fårösundsbasen
Glädjande för alla som fortfarande hoppas på att vi någon gång i framtiden ska ha återtagit förmågan att försvara vårt land Sverige, även på hemmaplan, så levererade arméinspektören under gårdagen ett första glädjande budskap.

Det svenska "hangarfartyget" Gotland ska åter igen bli en ö som (förhoppningsvis) i framtiden kommer att hysa någon form av militär verksamhet. Efter att ha lagt enorma summor på avveckling av tidigare ännu dyrare investeringar så vill AI till en början upprätta ett detachement till en regional stab ledd av en överste på ön.

Den huvudsakliga sysselsättningen för den mindre stab kommer att vara försvarsplanering(!) samt samverkan med civila aktörer. Vid förhöjd beredskap skall man kunna leda tillförd trupp. Mer om detta finns på armébloggen och SVT.

Samtidigt som detta positiva budskap kommer så har det enligt (ännu obekräftade) uppgifter utkommit direktiv från HKV om totalavveckling av den sista lilla marina fasta punkten på Gotland, nämligen Fårösundsbasen. Basen har under många år varit stödpunkt för marina enheter, men även flyg, och brukats som tillfällig basering av flottans fartyg där nödvändiga logistikresurser har funnits tillgängliga. Nu ska Fårösundsbasen totalavvecklas omgående, sannolikt efter ett tidigare politiskt beslut.

Man kommer på det sättet skapa ytterligare ett glapp rörande en egen marin stödpunkt på Gotland. Precis som tidigare nämnt så lägger man nu pengar på att avveckla något som man tidigare lagt pengar på att bygga upp. Det får väl bli den nya översten på Gotlands första uppgift att hitta en ny hamn att för dyra pengar bygga upp resurser för att tillfälligt kunna basera marina enheter på ön. Kanske kommer den ryskbyggda hamnen i Slite att bli ny t-bas, eller ska man parkera mellan Gotlandsfärjorna i Visby?

Vet den ena handen vad den andra gör?

17 februari 2012

Gästinlägg: Replik till "Kadett vid OP 09-12"

Det förra gästinlägget om officerutbildningen har väckt debatt, vilket sannolikt också var syftet. På bloggen cynismer har signaturen "Kadett vid OP 09-12" skrivit ett gästinlägg som replik till P.K. För att låta debatten fortsätta så publiceras en replik från P.K. här nedan. Viktigt är att påpeka att åsikterna i gästinlägget är skribentens personliga och inte Försvarsmaktens officiella syn.  / Skipper


*******************************************************


Intresserad och positivt överraskad kan jag konstatera att en kadett (flottan) från OP 09-12 har gett sig in i debatten runt officersutbildningen och replikerat på mitt förra gästinlägg här på Skippers blogg. Tyvärr har han gjort det på en annan bloggplats (cynismer).


Mycket intresserad läser jag vad han skriver och tänkte kommentera det som skrivs. För det första skriver han "kan inte låta bli att känna mig närmast ovälkommen." Det är förstås tråkigt. Men man måste självklart skilja på sakfråga och person. I det här fallet finns inget personligt perspektiv. Avsikten är att debatten ska avhandla om officersutbildningen är på rätt spår eller inte. Om innehållet är rätt, och om utbildningslängden är rätt kopplat till FÖRBANDENS behov, inte individens eller FHS behov. Samt om akademiseringen ska ske direkt eller succesivt. Då är det olyckligt om den enskilde kadetten väljer att ta detta som personlig kritik.


Nu till några sakfrågor i inlägget från kadetten.
Kadetten känner inte igen sig i vissa sakfrågor och påstår bland annat att  


Detta förstärks framförallt av att jag inte känner igen mig i den bild som målas upp. För att ta några exempel ur nämnda gästinlägg så beskrivs utbildningen helt i onödan leda till den nautiska behörigheten N1, när det i själva verket hade räckt med N5... 
En del av dessa påståenden är direkta faktafel. Officersprogrammets nautiska profil leder inte till behörigheten N1 utan till just den efterfrågade N5. Skillnaden mot tidigare är emellertid att vi får de högre behörigheterna efter sjötid – alltså utan ytterligare studier... 


Här har kadetten tyvärr missförstått budskapet helt och hållet, men saknar även förståelse för helheten. Eftersom kadetten hävdar att min text innehåller faktafel runt de nautiska behörigheterna så tvingas jag tyvärr att replikera även på detta. Kadetten måste skilja på teoretisk utbildning (examen) och behörighet (examen + sjötid). OP kadetter läser teori (tvärt om vad kadetten verkar tro) mot N1, det vill säga en betydligt längre utbildning än om man läser mot en renodlad N5. Jämför civilt med styrmansexamen / sjökaptensexamen. Det är helt riktigt att OP kadettens utbildning inledningsvis utmynnar i behörigheten N5 (N5-Management level) men som efter 36mån alt. 40 veckors FFU, och därefter ytterligare 48månader kan bli en behörighet N1. Detta motsvarar (nästan) en civil sjökaptensexamen.


Mitt budskap, som kadetten missuppfattade, är att det är helt bortkastade pengar att teoretiskt utbilda ALLA OP kadetter mot att på sikt kunna erhålla behörigheten N1. Det är således mer kostnadseffektivt och kräver kortare utbildningstid om man först utbildar mot N5 (N5-Operational level) som med sjötid utökas till att bli en behörighet N4. Senare i karriären, när FÖRBANDEN fått göra sitt urval vilka som är lämpade att bli fartygschefer skickas officeren på en kompletterande YBK mot N1. Då har man dessutom redan sjötiden med sig i baggaget. Att tro att samtliga OP kadetter kommer att bedömas lämpade för att bli fartygschefer är naivt.

Kadetten kommenterar även den det som benämns "den taktiska utbildningen". Här känns det som kadetten sätter sig på lite väl höga hästar, och samtidigt undervärderar kompetensen hos kollegor från gamla YOP.

Vidare påstås att den taktiska utbildningen inte är applicerbar förrän på befattningar i nivån OF4. Därtill menar skribenten att utbildningens innehåll är mer styrd av FHS ambitioner än av Försvarsmaktens behov. 
På samma sätt är våra kurser i taktik och strategi något som ger oss ökad förståelse från dag 1, men som också innebär att vi inte behöver gå tillbaka till skolbänken för att kunna användas i befattningar på nivåerna OF2 och OF3. Vi borde därmed kunna betraktas som mer användbara än fänrikar från det gamla yrkesofficersprogrammet.
Efter samtal med många kollegor som efter lång tid i tjänstgöring på nivån upp till OF3 vid sjöförband så kan jag konstatera att huvuddelen anser att den högre taktiska och, strategiska utbildning som ges inom ramen för krigsvetenskap vid FHS är svårt att applicera i det dagliga verket. Stridsteknisk och lägre taktisk nivå är det rådande, och mot dessa nivåer finns det däremot ofta ett stort glapp i den totala utbildningen då utbildning vid funktionsskolorna oftast inriktas mot metodik och systemkunskap. 


Oavsett vad kadetten i dag tror, så kommer han nog efter ett antal år i tjänst inse (eller bli upplyst om) att det ändå kommer att krävas vidareutbildning inom flertalet olika områden för att kunna tillträda befattningar på nivåerna OF2 och OF3. Det vore mycket intressant att få ett förtydligande på vad kadetten menar med "mer användbar fänrik"? Hur tänker kadetten att denna användbarhet skulle tillämpas i praktiken i befattning vid sjöförbanden? Eller omvänt, vad kan en fänrik från YOP inte användas till?


Slutligen så har kadetten inte läst inlägget tillräckligt noggrant då han hävdar att kärnan i mitt tidigare inlägg vänder sig mot akademiseringen i sig. Det är fel, och jag uppmanar till att läsa inlägget ytterligare en gång för att påvisa att det INTE är akademiseringen i sig som kritiken riktas mot.
Oaktat eventuella missförstånd kvarstår emellertid kärnan i kritiken, nämligen mot akademiseringen i sig. Argumentationen kretsar kring frågan om varför ett huvudsakligen praktiskt yrke kräver en teoretisk utbildning och jämförelser görs med det gamla systemet. Detta är ett återkommande resonemang i kritiken mot den nya utbildningen; den borde vara kortare och mer praktisk. Vad man då glömmer är att merparten av dagens kadetter läser på SOU, som är just kortare och mer praktisk.
Kärnan är att akademiseringen bör genomföras SUCCESIVT efter FÖRBANDENS behov, efter att FÖRBANDEN gjort ett urval vilka som är lämpade för att gå vidare mot högre nivåer. 


I sin avslutande del så anser sig kadetten vara den som känner systemet bäst, och kan inte förstå synpunkterna. Även här känns det onekligen som att kadetten sätter sig på lite väl höga hästar.
För mig som bäst känner det nya systemet känns diskussionen faktiskt helt bakvänd. Jag kan inte förstå hur myndigheten klarat sig utan en akademisk officersutbildning sedan införandet av NBO. Officersyrket är förvisso unikt på flera sätt, men är det så mycket mer ett hantverk än säg tandläkaryrket? Är det så mycket enklare att framföra ett örlogsfartyg än ett handelsfartyg? Är myndighetsutövningen och chefsskapet mindre komplext än inom andra stora myndigheter som agerar på den internationella arenan?
Vi tar det för självklart att sjökaptener, läkare, ingenjörer, ekonomer, personalvetare, och allahanda tjänstemän har gedigna akademiska utbildningar. Att axla rollen som officer, med ansvar för liv och uppgift att utgöra politiskt maktinstrument, kräver rimligen en minst lika djup och omfattande akademisk examen.
Jag tror inte att det förband som kadetten eventuellt blir anställd vid kommer att använda den nyexaminerade fänriken på en ledande position som chef  inom ramen för myndighetsutövning under de första 10 åren. En intressant jämförelse görs mellan örlogsfartyg och handelsfartyg, där kadetten ställer den retoriska frågan om det är lättare att framföra örlogsfartyg än handelsfartyg? Svaret är NEJ, ett handelsfartyg går mellan punkt A till punkt B. Ett örlogsfartyg skall kunna röra sig överallt i den mest komplexa miljö, och ska dessutom kunna genomföra strid mot en ev angripare. För detta krävs ingående YRKESKUNSKAP på stridsteknisk och lägre taktisk nivå hos alla befattningshavare ombord oaktat om man i grunden är sjöman, specialistofficer eller taktisk officer. Här är en renodlad akademisk officer utan rätt utbildning (mot befattningen) och praktisk erfarenhet tyvärr av ringa värde.


För att summera. Hade det inte då varit bättre att fänriken får varva utbildning mot rätt nivå med tjänstgöring ombord i samma nivå för att sedan succesivt utbildas mot högre nivåer och därefter också tjänstgöra i dessa nivåer. Detta leder till att kompetensen alltid är aktuell och kan användas direkt. På sikt leder detta till att officeren erhåller den akademiska utbildningen succesivt, och när man sedan tillträder befattning på högre taktisk och militärstrategisk nivå så har man då erhållit en komplett akademisk utbildning som dessutom är färsk. Det kanske viktigaste är att det då blir rationellt och kostnadseffektivt.


/ P.K.


**********************************************************


Tack för det kompletterande gästinlägget. Det är ofta ytterligheterna som hörs och syns mest. Det vore därför mycket trevligt om någon OP kadett från tidigare kullar som nu är ute i förbandsproduktionen kan ge sin syn på dessa, som jag kan tolka, stora motsatsförhållanden i uppfattningar om vad som vore den mest smakfulla lösningen. Det vore också intressant om någon från de mottagande sjöförbanden på fartygsnivå kan ge sin syn på vad som vore den mest optimala lösningen. / Skipper          

14 februari 2012

Gästinlägg: Officersutbildningen

Detta gästinlägg avhandlar officersutbildningen mot taktisk officer i flottan, något som ofta benämns OP TA. Skribenten hänvisar i texten till marinbloggen och ett inlägg skrivet av ställföreträdande chefen för Sjöstridsskolan, Per-Ola Johansson.
/ Skipper

********************************************
På marinbloggen skriver Per Ola Johansson i dag om officerutbildningen.
Det finns en hel del saker som skulle må bra av att belysas och diskuteras i ett större perspektiv. Tyvärr så är det i många sammanhang tabu att ens diskutera officersutbildningens (OP) utformning och främst akademiseringen av denna.

Debatten utgår ofta, eller alltid, utifrån de förutsättningar vi nu har fått. "Gilla läget" eller "ankare i mössan" -mentaliteten råder. Varför backar vi aldrig längre än så när vi diskuterar? Varför backar vi inte bandet och diskuterar om detta verkligen är vad den svenska försvarsmakten behöver? Har vi valt rätt väg?

Hela officersutbildningen verkar till synes vara anpassad efter ARMÈNs behov, eller ännu värre av FHS som vill ha utbildningsuppdrag för att  motivera sitt eget existensberättigande? Någon sjöofficer verkar inte varit med i processen? Framförallt ingen med närtida sjötjänstgöring i baggaget. Låt oss titta på några detaljer som är värt att belysa. Detaljer som kanske inte alla är helt medvetna om.

Till att börja med så är utbildningens längd 4½år!!! 9 terminer!!! Bara där dyker en fråga och en förhoppning upp? Är det relevant att det absolut första skolsteget, innan första tjänstgöringen på ett fartyg i flottan ska vara så lång?  Förhoppningen av detta faktum blir således att kadetten som kommer ut som fänrik måste vara helt fullutbildad från dag 1 när han/hon kliver ombord på fartyget för att påbörja sin tjänstgöring. Han/hon kommer med bättre och mer utbildning, och bättre förberedd än någon annan någonsin varit tidigare? Men så är det tyvärr inte!

Tittar man på en förenklad översikt så består utbildningen för OP av fyra terminer på FHS, fyra terminer navigationsutbildning, en halv termins praktik (FFU) och ca 10 veckor yrkeskurs.

Vad gör kadetten under sina fyra terminer på FHS? Skriver en C-uppsats, men varför då? Läser taktik på en alldeles för hög nivå. Varför? Man läser en mängd saker som ej blir praktiskt applicerbara förrän individen nått nivån OF4, vilket ändå kommer att kräva ytterligare skolsteg (HSU).

Kadetten kan (förhoppningsvis) då en sak. Det är att navigera båtar! Det är ju bra. Men det kunde faktiskt samtliga kadetter förutom kockar och maskinare även tidigare. Om än med en mindre teoretisk bottenplatta, men med lika lång praktik. Navigationsutbildningen håller utan tvekan mycket hög kvalité i dag. Men till vilken nytta? I dag läser kadetten mot den absolut högsta militära nautiska behörigheten (N1). Varför då? Varför ska FM lägga tid, personalresurser och pengar på att utbilda samtliga OP-kadetter mot en behörighet som endast krävs för att vara fartygschef på fartyg i oceanfart? En behörighet som enbart krävs om man färdas i område utanför det som benämns Europafart, vilket flottan varit vid två tillfällen de senaste åren. Man betalar även för (minst) en hel termins studier vid sjöbefälskolan i Kalmar på grund av detta.

Kommer alla dessa kadetter att bli fartygschefer. Nej knappast troligt. Kommer alla de som eventuellt får chans att bli fartygschefer, och de som själva väljer att stanna så länge, att ha ett behov av en N1 begörighet? Inte särskilt troligt! Det bästa och mest ekonomiska alternativet vore förstås att börja med att utbilda mot en behörighet N5 (med vilken man får framföra samtliga marinens fartyg med) och istället vidareutbilda de få individer som kommer att behöva behörigheterna N3 (fartygschef upp till Europafart) eller N1(oceanfart) genom fristående YBK.

Om man fortsätter att titta på utbildningen och vad kadetten har i baggaget när han/hon kommer ombord så hade man hoppats på att individen hade gedigna yrkeskunskaper inom (minst) en yrkesgren ed hänsyn taget till den långa utbildningen. Dessvärre begränsas detta till en kurs omfattande endast 10 veckor. Detta ger förstås inget vidare bra underlag för att gå direkt in till en "instegsbefattning" mer än som renodlad navigatör. Jämför även detta mot tidigare utbildning där fänriken som kom ombord hade gedigen kunskap inom en specifik tjänstegren och var fullt ut användbar från dag 1. Yrkeskursen motsvarande minst vad en s.k. "specialistofficer" får i dag. (En annan fråga blir då hur mycket "specialist" en specialistofficer egentligen är när han/hon kommer från skolan?)

Är detta bara ett sätt att försöka hävda att allt var bättre förr? Nej, det är det absolut inte, för mycket var verkligen inte bättre förr. Men i frågan runt utbildning till officer så måste man rannsaka detta och ställa sig frågan om flottan verkligen får valuta för pengarna, och om det verkligen är detta som förbanden behöver? Det är som med allt annat skattemedel det handlar om.

I en av kommentarerna så påstås (förväntas det) att dialogen mellan skolan och förbanden fungerar bra i denna fråga. Det ska man nog inte vara så säker på. Problemet är att Sjöstridsskolan har  förhållandevis lite inflytande i stora delar av detta. Det är FHS som äger utbildningen under de första tre åren fram till examen. Bara detta är fel i sig. Utbildningen fortsätter alltså 1½år EFTER examen! Hur gör förbanden om en individ inte klarar av  den delen av utbildningen? Individen är då anställd. Att säga upp personen går då inte, och man står med en "obrukbar" ny medarbetare!
Har förbanden någon direkt dialog med FHS i detta? Sannolikt ringa, eller kanske ingen alls? Man står mer troligt vackert med mössan i hand och tar det man får då FHS dikterar villkoren och Försvarsmakten köper läget.

Förbandens behov är färdigutbildade och användbara individer här och nu! Behövs det en akademisk utbildad NavB på bryggan? Eller en akademisk SLO eller YSO i stridsledningscentralen? Vill förbanden att det ska ta 4½år för att få ut en individ som kan köra båt och hjälpligt kunna utföra ett arbete i SLC? Exakt vid vilket tillfälle på ett fartyg till sjöss uppstår behovet av en individ med en krigsvetenskaplig akademisk examen?

Hur borde man då göra?
För det första korta ned utbildningen avsevärt. En inledande officersutbildning bör absolut inte omfatta mer än max 3år (sex terminer). Lägg en termin vid motsvarande FHS för ledarskap, grundläggande taktik motsv. Lägg tre terminer för en nautisk utbildning mot N5. Lägg en termin på en mer omfattande yrkeskurs än i dag med syftet att ge förutsättningar för att direkt kunna verka i befattning. Lägg den sista terminen på FFU (sjökurs) ombord det fartyg man senare skall tjänstgöra på.

Detta skulle uppfylla sjöstridsförbandens behov. Vill man därefter akademisera vissa utvalda individer ytterligare så kan man göra detta via fortsatt utbildning vid FHS. Detta innebär att man får möjlighet att göra ett urval av individerna, vilket är mer kostnadseffektivt. På samma sätt vidareutbildar man väl valda individer inom det nautiska området genom fristående YBK mot N3 / N1 efter förbandens behov.

Detta skulle spara pengar och resurser genom att minska den totala tiden i skolbänken. Det skulle även ge förbanden en användbar individ här och nu.

Förbanden måste ges större möjlighet att påverka detta då det är förbanden som är kunden! Förbanden måste också visa större intresse för denna fråga. Det får ej vara på det viset att den som tillhandahåller utbildningen (FHS) skall diktera villkoren för hur svensk officersutbildning ska se ut! En oberoende genomlysning av officersutbildningen måste genomföras där Försvarsmaktens förband och dess behov skall stå i fokus och inte FHS ambitioner att "leka högskola".

Per-ola Johansson är uppenbart en klok herre som i sitt inlägg på marinbloggen skriver två viktiga saker,

Men en sak är ”att göra saker rätt” en annan att ”göra rätt saker”.

Jag känner sammantaget att vi är på rätt väg när det gäller utbildning av officerare i marinen. Samtidigt vet vi att förändringarna i kompetensförsörjningssystemet kommer fortsätta och vi måste med gemensamma krafter tillse att vi utbildar våra blivande medarbetare efter de behov som finns vid våra krigsförband.
Tack för ordet / P.K.

******************************************
Skribenten har flera poänger i sitt inlägg. Är utbildningen rätt för Försvarsmakten i allmänhet och marinen i synnerhet? Är utbildningen för lång och lägger man kraft på rätt saker? Ser fram mot många konstruktiva kommentarer runt denna intressanta fråga. Hur ser det ut för armén och flygvapnet? / Skipper

13 februari 2012

Vindkraft eller Försvarsmakten ?

I en artikel på BLT.se skrivs det åter igen om vindkraften kontra FM militära verksamhet. Ett företag vill bygga 700 (!) vindkraftverk i Hanöbukten. Detta i ett mycket värdefullt övningsområde som används av både Marinen, Flygvapnet och till viss del även Armén. Således är Försvarsmakten naturligtvis inte alls intresserad av en vindkraftsetablering i just detta område.

Tyvärr har en handläggare inom HKV antingen uttalat sig helt utan att ha mandat för detta, eller så har personen blivit gravt felciterad.
– Det här kommer att hamna på regeringens bord. Frågan är antingen eller, vindkraft eller Försvarsmaktens verksamhet. Risken är att den får så stora negativa konsekvenser att det blir svårt för oss att vara kvar, säger Cecilia Häckner, handläggare på Försvarets infrastrukturavdelning
Blekingepolitikern i Försvarsutskottet, Annicka Engblom(m) har till media lovat att "reda ut" detta uttalande. En kvalificerad gissning är att media mest sannolikt gjort en höna av en fjäder.

Försvarsminister Tolgfors som i dag besökte Blekinge vägrade att svara på några frågor om vare sig ett beslut om byggstart för nya helikopterhangarer vid F17, eller de pågående förhandlingarna om utförsäljningen av Kockums kompositteknik som enligt FMV är skyddad och ej kan säljas vidare.

Många frågor men inga svar.

11 februari 2012

Man upphör aldrig att förvånas

Det gäller att ta tillvara även små frön för stöd till sin egen argumentation.
Sten Tolgfors rubriksätter sitt senaste blogginlägg därefter. "Minskat stöd i Finland för värnplikt".
Man kan nästan få känslan att Tolgfors tycker detta är bra? Att Norge, vårt andra grannland i stället överväger att utöka värnplikten till att omfatta även kvinnor nämns inte. Sannolikt av den enkla anledningen att det inte gynnar Tolgfors "anti-värnplikts kampanj" som han försöker driva och hitta argument för.

Vidare i inlägget så tar Tolgfors upp att Finland ska skära ned sin försvarsbudget till 20 miljarder (ca halva den svenska försvarsbudgeten) vilket innebär en mängd förbandsnedläggningar och uppsägning av personal (1000 man). Även denna del kan upplevas så som att Tolgfors försöker målväxla och flytta mediafokus till den som har det ännu värre. Allt för att skyla sin egen försvarspolitik vilken i praktiken innebär att Sveriges försvarsanslag inte alls är i verksamhetsmässig balans.

Samtidigt som Tolgfors diskuterar finska nedskärningar så tar han upp att detta kan leda till ett utökat nordiskt samarbete, även detta i positiva ordalag?
Finland har angett ökat nordiskt samarbete som en väg att minska sin försvarsneddragnings konsekvenser. Ökat nordiskt engagemang är till fördel både för Finland och Sverige. Vi samarbetar redan idag nära både på hemmaplan genom gemensamma övningar och i insatser internationellt, som Afghanistan.
Tolgfors logik går inte att förstå. Att militära neddragningar i Finland skulle vara något positivt för Sverige och leda till ett utökat nordiskt samarbete känns avlägset. Att våra "allierade" grannländer drar ned i sin försvarsbudget är enbart negativt. Möjligheterna till samövningar med Finland kommer att bli färre. Färre finska förband innebär ett minskat, eller snarare obefintligt möjligt stöd till Sverige i händelse av säkerhetspolitisk instabilitet i vårt område. På samma sätt så kan svårligen Sverige med en succesivt minskad insatsorganisation ge våra grannländer något militärt stöd i enlighet med solidaritetsklausulen.


Över till något helt annat. Sveriges försvarsmakt satsar bl.a. på att utveckla ett gendercentrum. Men man planerar också för ett nytt projekt vid namn "öppen dörr" som innebär att man skall försöka rekrytera 500 arbetslösa utomeuropeiskt födda ungdomar för att genomföra GMU i Försvarsmakten. Läs gärna kommentarerna i detta inlägg hos Wiseman för att få en bättre bild av vad detta projekt egentligen innebär.

Lagom innan detta projekt ska startas upp så vill Försvarsmakten eventuellt sänka antagningskraven till GMU. Man får hoppas att dessa företeelser inte alls har med varandra att göra.

Detta sammantaget rimmar inte riktigt med den bild som Tolgfors vill ge ge av att rekryteringen går alldeles förträffligt.

9 februari 2012

HMS Carlskrona och helikopterhangarer på F17


Vår vän försvarspolitikern Allan Widman har i sitt senaste inlägg tagit upp ett antal punkter som är värt att kommentera i ett inlägg.

Widman tar i inlägget upp ett antal viktiga och aktuella punkter kopplat till den marina försvarsdebatten. Det är inte ofta det händer, men den här gången håller jag inte med Allan i alla delarna, och i en del framgår budskapet alltför otydligt.

Det första punkten som tas upp är HMS Carlskrona. Fartyget skulle under början av detta år byggas om för att kunna nyttjas även som stödfartyg för korvetter och minröjningsfartyg. I dagsläget finns inget stödfartyg för 3.Sjöstridsflottiljen efter att HMS Trossö omfördelats till 4.Sjöstridsflottiljen. Nu har denna ombyggnad enligt bekräftade uppgifter strukits p.g.a brister i ekonomin (trots att ekonomin är i balans...).

Widman gläds åt att "flottan inom kort åter får handlingsfrihet med henne" eftersom ombyggnaden uteblev. Där tycker jag tyvärr att Widman förenklar det hela för mycket. Den handlingsfrihet som nu ges skulle i praktiken endast omfatta några få extra månader jämfört med ursprungsplanen eftersom fartyget ändå måste genomgå sin planerade årsöversyn. Nu blir konsekvensen att fartyget inte alls byggs om för att kunna agera stödfartyg och ge verklig handlingsfrihet över tiden med korvetter och minröjningsfartyg.

Den andra punkten jag tänker kommentera är frågan angående de planerade nya hangarerna vid F17 i Kallinge för de kommande och efterlängtade sjöoperativa Hkp14. Här förstår jag faktiskt inte Widmans budskap?

För det första så måste man ha hela bilden klar för sig. Det finns en mängd begränsningar med nuvarande placering av helikopterhangarerna och platta på Kallinge. Där finns ett antal begränsningar kopplat till miljötillstånd (buller) och liknande. På platsen där den nya hangaren och plattan skall byggas finns inga begränsningar som påverkar den ordinarie verksamheten alls. De nuvarande hangarerna är dessutom i dåligt skick, och är dessutom inte tillräckligt höga för att på ett säkert sätt ta in/ut Hkp14 i den omfattning som kommer att krävas.

Vidare så inser nog de flesta att sjöoperativ helikopterverksamhet, ur ett samövningsperspektiv,  måste placeras nära flottans fartyg, och framförallt nära våra ubåtar. Nu finns merparten av flottans fartyg i Karlskrona, och samtliga ubåtar finns där. Flygtiden från Kallinge till Hanöbukten där merparten av övningsverksamheten bedrivs är endast några minuter. Självklart skall sjöoperativa helikoptrar baseras på F17 där samordningsvinster kan göras inom garnisonen. Uppförandet av ett nytt flygledartorn och nya taxibanor för flygverksamheten på F17 måste oavsett detta ändå byggas varför kostnaderna för en hangar blir en liten del i ett större sammanhang. P4 Blekinge uppmärksammade i dag problematiken med att inget regeringsbeslut är taget.

Tyvärr så tar sig debatten på Widmans blogg vändningen att man diskuterar placering av helikoptrar beroende på var det finns plats i dag? Detta känns ogenomtänkt. Prio 1 bör förstås vara närhet till den man skall stödja/öva med. Prio 2 måste vara att helikoptrar skall placeras där kompetensen/personalen redan finns, och prio 3 där det finns plats. I Ronneby uppfyller man både prio 1, 2 och delar av prio 3. Att vissa kommentarer antyder att sjöoperativa helikoptrar skulle kunna placeras på Malmen, Boden eller Såtenäs tyder på kunskapsbrist.

Tittar man på helikopterverksamhet i stort så har helikopterflottiljen i dag tre verksamhetsställen. På F21 (1.hkpskv) har man mycket nära till att samöva med I19 och A9. Vid F17 så har 3.hkpskv närheten till större delen av marinens förband 1.Ubflj, 3.Sjöstridsflj, SSS och MarinB vilket är viktigt. Den mest ologiska placeringen av helikoptrar måste ändå vara Malmen i Linköping (2.hkpskv). Där finns den enda direkta samordningsvinsten med en del av MSS, nämligen Kvarns skjutfält. Det finns inga andra militära förband, i synnerhet inte markförband i omedelbar närhet vilket gör på de andra verksamhetsplatserna.

I samband med panikköpet av 15st Hkp 16 Black Hawk så kommer samtliga dessa att placeras vid 2.hkpskv på Malmen där man även kommer att ha en hel del av Hkp15. Således blir det då fullt på Malmen. Detta innebär att 18st nya Hkp14 skall fördelas på de andra två skvadronerna. D.v.s. nio helikoptrar vardera till Kallax och Kallinge.

I dagsläget är enbart fem helikoptrar tänkta att utrustas för sjöoperativ verksamhet. Även detta måste korrigeras så att samtliga nio helikoptrar som placeras i Kallinge får sjöoperativ status. Betänk att man avvecklat 14st Hkp4 som nu skall ersättas med enbart 5st Hkp14. Den insatte inser snart att detta inte är tillräckligt. Men än finns tid att korrigera detta feltänk.

Vill vi återta förmågan till helikopterburen ubåtsjakt och kvalificerad ytmålsspaning skall hangarer i Kallinge byggas snarast och minst nio Hkp14 göras sjöoperativa och placeras där!

7 februari 2012

Att söka lediga jobb i Försvarsmakten är inte helt enkelt

Efter att ha läst gästinlägget hos Wiseman om den unga kille som ville söka till pilotutbildningen i Försvarsmakten, men inte ens kunde hitta rätt på Försvarsmaktens egen sida så väcktes både förundran och tvivel. Så illa kunde det väl ändå inte vara? Men precis så illa var det efter att själv försökt söka till pilotutbildningen i syfte att testa om det fungerade.

Därefter började jag knappa runt på Försvarsmaktens sida, och tänkte testa hur det fungerar att söka en ledig tjänst. Inledningsvis så gick det bra. Sökfunktionen för att söka lediga tjänster fungerade utmärkt. Letade vidare till något som benämndes Lediga jobb för dig som redan är anställd. Det verkade bra, här har nog FM gjort det hela mycket enkelt och smidigt... Men så var det tyvärr inte alls. Det var till och med långt i från sanningen.

Det visade sig att jag inte hade en enda kvalifikation i form av erfarenhet eller utbildning som stämde överrens med vad som kunde väljas i FM lediga jobb portal när jag vill söka en tjänst.

För att åskådliggöra detta på ett bra sätt så tar vi det från början.

Mina faktiska kvalifikationer:
Kategori: Officer OF4
Antal år i tjänst: ca 20
Utbildningar: MOHS, MKHS AK/HK, FHS SP, FHS ChP (Tot 6år)
Huvudsaklig tjänst: Sjötjänst, Stabstjänst

Nu vill jag söka en ny tjänst i Skövde som som Avdelningschef (J3) på militär regional stab väst (MRV). Något jag finner mig lämpad för och uppfyller både kompetenskraven och har de personliga egenskaperna som anges i fritext till annonsen. So far, so good.... Men nu anvisas jag till att fylla i mina erfarenheter och kompetenser via en rull-list med ett antal valbara alternativ. Nu håller jag på att trilla av stolen när jag ser vad jag kan välja.

Först måste jag välja min mest relevanta erfarenhet. Det framgår genom instruktionen som lyder:
Uppge här dina mest relevanta erfarenheter för den typ av tjänst du söker. Du kan välja alternativ från listorna eller välja alternativet "Annat" och skriva in som fritext. 
Det som finns att välja på är:
-Administration, Ekonomi, Juridik, HR/Personal
-GSS
-Hälso & Sjukvård
-Information, Media, Spåk
-IT & Samband
-Logistik / Transport
-Säkerhets- & Underrättelsetjänst
-Teknik
-Övriga befattningar

Här kan jag inte finna EN ENDA relevant erfarenhet som passar in på min bakgrund efter ca 20 år inom FM. Jag börjar misstänka att jag hamnat fel, och sökt en civil tjänst. Startar om, går in igen på Lediga jobb för dig som redan är anställd. Men jag var rätt, det är så här ser det ut. Men OK, det stod faktiskt i instruktionen att jag kunde väja alternativet  "annat" och skriva in min erfarenhet som fritext. Problemet är bara att det inte ens finns någon valbar funktion som heter "annat" och inte heller finns det någonstans att skriva i fritext som instruktionen anger. Inte heller valet "övriga befattningar" gav någon möjlighet till fritext.

Eftersom det inte går att komma vidare i formuläret innan man angett något av dessa alternativ så väljer jag "övriga befattningar". Jag måste ange antal år också. Det får då bli alternativet 15år(eller fler).

Vidare i formuläret så måste jag ange utbildning med följande instruktion.
Här ska du ange dina högsta samt mest relevanta utbildningar för den typ av tjänst du söker. 
Jag tänker då att alla mina militära utbildningar vid de militära skolorna, och FHS i synnerhet, är de mest relevanta för tjänsten eftersom det är en militär tjänst jag ska söka och jag faktiskt är militär.

Nu får jag följande valmöjligheter:
-Förgymnasial utbildning
-Gymnasial utbildning
-Eftergymnasial utbildning (1år)
-Eftergymnasial utbildning (2år)
-Eftergymnasial utbildning (3år)
-Eftergymnasial utbildning (4år eller längre)
-Praktikant
-Forskarutbildning
-Trainee

Hmmmm.... Jag har ju gått gymnasium, och därefter har jag gått fyra olika militära "högskolor" omfattande totalt sex år. Således är det mest lämpliga alternativet Eftergymnasial utbildning (4år eller längre).


Nu uppmanas jag att välja inriktning, annars kan jag inte gå vidare i ansökan.
Nu håller jag på att trilla av stolen igen....
De val jag nu kan göra är följande:
-Beteendevetenskap
-Ekonomi,administration,samhällsvet.
-Estetisk och humanistisk
-Journalistik och information
-Juridik
-Lantbruk och trädgård
-Naturvetenskap
-Språk
-Teknik,konstruktion,industri,hantverk

Jag sökte ju en militär tjänst på nivå OF4 utifrån att jag angett att jag redan är anställd! Det här hänger ju inte alls ihop tänker jag nu? Var kan jag ange utbildningar som stabsprogrammet och chefsprogrammet? Uppenbart ingenstans kommer jag fram till efter att letat vidare på sidan.

Jag inser snart att det inte bara är den unge mannen som ville bli pilot, men som inte kunde hitta rätt på Försvarsmaktens hemsida som har det svårt. Det är uppenbart helt omöjligt för en redan anställd officer att söka ett jobb utan att tvingas ange kompetenser och utbildningar man inte ens har för att överhuvudtaget komma vidare i formuläret samtidigt som de utbildningar man faktiskt har inte ens finns valbara.

Ska man välja "övrigt, 15år eller mer" som erfarenhet och 4år "lantbruk och trädgård" som den mest relevanta utbildningen för att söka jobb som avdelningschef J3 vid MRV i Skövde? Det hela slutade med att det inte blev någon ansökan till någon tjänst. Det var för svårt.

Ska det verkligen behöva vara så här?

6 februari 2012

Områdesluftförsvar med visbykorvett eller inte?

I ett tidigare inlägg så diskuteras den uteblivna lv-roboten till Visbykorvetterna. Där har en del språkförbistringar skett och det råder delade meningar om vad begreppet områdesluftförsvar egentligen innebär.

marinbloggen finns följande kommentar att läsa skriven av Prod Marin Mtrl företrädare:
Det är viktigt att förstå att det finns operativa behov, som t.ex. områdesförsvar (luftvärnsrobot) till Visby, men att de för närvarande inte rymms inom ekonomin. 
Detta har föranlett ett antal kommentarer i föregående inlägget, och i ett försök att räta ut begreppen så kan man då titta på lite olika sjöbaserade lv-robotsystem.

Area air defence
Enligt mitt förmenande är ett områdesluftförsvar (area air defence) något som upprätthålls genom ett eller flera olika system över en mycket stor yta, där syftet kan vara att skydda städer, civil befolkning eller andra enheter i ett militärt operationsområde. Det finns både landbaserade system för detta, men också sjöbaserade system. Exempel på sådana system är:

Raytheoons standard missile SM-1 / SM-2 / SM-3 / SM-6 med räckvidd på upp mot 270km
- Roboten Aster 30 som är tillverkad av MBDA/Thales med en räckvidd på 120km.
- Den ryska SA-N-6 Grumble (S-300F) från 1984 med en räckvidd på 90km som finns på Kara, Slava och Kirovkryssare.
- Den utvecklade ryska SA-N-20 Gargoyle (S-300NF) som i dag endast finns på ryska kryssaren Peter den store med en räckvidd om 150km.

Fartyg som är klassade som luftförsvarsfregatter eller luftförsvarsjagare som kan bidra till att lösa uppgiften områdesluftförsvar i ett operationsområde är brittiska type 45 jagare, tyska fregatter av Sachsen klass, ryska Kirovkryssare och självklart amerikanska Ticonderogakryssare och jagare av Arleigh Burke klass.


Point air defence
Motsatsen till områdesluftförsvar är således punktluftförsvar (point defence).
Luftvärnsrobotsystemen är då i förhållande till ovanstående system korträckviddiga. Syftet är att punktförsvara eget fartyg eller en samlad sjöstyrka i ett begränsat område.

Exempel på sådana system är Umkhonto (15km), Sea Sparrow (27km), SA-N-12 (25km), Aster 15 (30km).

Den roboten som var planerad för Visbykorvetterna var den sydafrikanska "budgetroboten" med IR-målsökare (saknar radarmålsökare) med namnet Umkhonto IR med en maximal räckvidd på endast 15km. Detta var en eventuell motköpsaffär p.g.a. försäljningen av JAS 39 Gripen till Sydafrika.

Sammanfattning
Det är således fel att benämna Visbykorvetternas (eventuella) luftvärnsförmåga med lv-robot för områdesluftförsvar, något som även denna blogg felaktigt gjort vid något tillfälle. Frågan är ens om Visbykorvettens planerade Umkhonto IR hade blivit en särkild bra lösning med hänsyn till den korta roboträckvidden om endast15km (8 NM), och endast en IR-målsökare?

Då Sverige mer och mer vill leka med de stora nationerna i insatser världen över hade det sannolikt varit bättre med en NATO-robot som Sea Sparrow, en robot som är betydligt mer tillgänglig än den Sydafrikanska. Den kan även VLS-packeteras. Något som är en förutsättning för Visby.

Om det över huvud taget kommer att bli en lv-robot på Visbykorvetter får framtiden utvisa.