17 mars 2013

Under Ytan - Del 2 - Kränkningen i Fårösund 1955


I det föregående inlägget i serien "Under ytan" uppehöll vi oss från tiden då de första ubåtarna såg dagens ljus och fram till krigsslutet 1945. Vi tar nu ett kliv framåt i historien, närmare bestämt tio år framåt till 1955 då det krigströtta Europa så sakteliga börjat återhämta sig. Händelsen som här kommer att redovisas tillhör inte någon av de allmänt kända ubåtskränkningarna vilket gör den till synnerligen intressant. Den här delen kommer inledningsvis även att beskriva hur det såg ut i Sverige vid den här tiden.


Året är alltså 1955 och vi inleder med en kort tillbakablick för att påminna om hur det såg ut i Sverige och världen vid den här tiden. Sveriges statsminister var socialdemokraten Tage Erlander och hans försvarsminister var muraren Torsten Nilsson som för övrigt var den som just detta år också avfärdade Försvarsmaktens framställning om att få anskaffa kärnvapen! En tidig förlaga till 2008 års genomförandegrupp. Sveriges överbefälhavare vid den här tiden var armégeneralen Nils Swedlund, även kallad "stora bullret" och marinchefen var Stig H:son Ericson som efter sin pensionering blev både hovmarskalk och riksmarskalk vid kungliga hovet. Ericson var för övrigt den som 1973 tillkännagav för den samlade pressen att Kung Gustaf VI Adolf hade avlidit.

Vid den här tiden styrdes Sovjetunionen av Nikita Chrusjtjov och USA av president Dwight D. Eisenhower. I USA gjorde den första atomdrivna ubåten USS Nautilus sin jungfruresa, ett sammanträffande om något när vi talar om ubåtar. Västtyskland blev detta år NATO-medlem och samtidigt undertecknades Warszavapaktens fördrag som en motvikt till NATO av Sovjetunionen och ytterligare sju kommunistländer. I Flygvapnet provflögs J35 Draken för första gången under året och för flottans räkning sjösattes jagaren Halland. I vårt svenska samhälle var brylcréme, kalaspuffar, charterresor och nyöppnade Domus-varuhus spännande nyheter för medborgarna. De första televisionssändningarna i Sverige hade ännu ej startat utan blev den stora nyheten 1956, d.v.s. året efter den ubåtskränkning som den här delen kommer att avhandla.


Det försvarspolitiska läget
Det finns många likheter med problemen inom dåvarande Krigsmakten vid den här tiden som Försvarsmakten brottas med i dag, men samtidigt ändå inte. Svenska folket var positivt inställda till en stark krigsmakt med kriget i färskt minne. Överbefälhavaren Nils Swdlund lade 1954 fram en tioårsplan för försvarets utveckling där utgångspunkten var att försvarsanslaget skulle utgöras av en fastställd procentuell del av BNP. Den största kampen var dock intern då stod mellan försvarsgrenscheferna som slogs om anslagen. Flygvapnet var den stora vinnaren och Marinen var förloraren. Stig H:son Ericson som var marinchef skriver i sina memoarer.

Den 1 oktober 1953 tillträdde jag som chef för Marinen i komplexet Tre Vapen på Gärdet i Stockholm. Det skulle tyvärr göra skäl för sitt namn i mindre god bemärkelse under de åtta år jag förde befälet över Marinen. De tre vapnen blev aldrig till gagnet ett under denna tid.   

Läget i Marinen
ÖB hade i budgetunderlaget 1954 föreslagit en en budget för Marinen som omfattade 440 miljoner. Det räckte inte ens för att vidmakthålla en reducerad organisation. För att omsätta  delar av fartygsbeståndet krävdes ytterligare 185 miljoner. Marinen fick 128 vilket innebar att man hamnade i en budgetmässig farozon  där otillräckliga anslag kom att urholka försvarsgrenen. Tydliga likheter med dagens problem fanns redan då.  

Trots detta var flottan vid den här tiden relativt stark. Man byggde flera nya fartyg, och de befintliga som byggdes under och efter kriget var fortfarande moderna. Huvuddelen av flottan baserades på de två kryssareskadrarna med kryssare, jagare och torpedbåtar. Man byggde även om ett antal äldre jagare till fregatter.


Fårösundsincidenten - Juli 1955


Att händelsen kommit till dagens ljus har vi att tacka värnpliktige Hans Johansson bördig från Västeråstrakten för. Hans gjorde sin värnplikt vid kustartilleriregementet KA3 i Fårösund och har under 2008 klivit fram och berättat om den helt unika händelsen från juli 1955 som ännu enbart varit publicerad i en tidskrift för gamla kamratföreningen vid nu nedlagda flygflottiljen F1.

Det var en dag i juli, mitt i semestertider 1955. Hans Johansson var riktare vid det nu avvecklade fasta kustartillerbatteriet Trelge (TG) som låg på fastlandet vid det norra inloppet till Fårösund. Batteriet bestod av tre 15,2 cm pjäser som tidigare hade suttit på flottans pansarskepp Thule (förliga och aktra pjäs) och Göta. Pjäserna var uppställda i öppna värn med möjlighet att riktas horisonten runt. Batteri Trelge börjades byggas 1937 och var i operativ tjänst fram till 1978. Så sent som 1999 avvecklades batteriet, men vissa lämningar finns än i dag kvar på platsen.

Men nu är det alltså sommar 1955 och Johansson som då var värnpliktig skytt/riktare vid batteriet stod själv och vaktade pjäserna när de andra var på lunch. Man hade genomfört övningsskjutningar mot bogserade mål i det norra gattet. Johansson spanade ut mot vattnet och allt var lugnt. Bogserbåten med sitt sjömål låg också stilla. Normalt sett vid den här tiden så sköt man mer eller mindre på daglig basis med de tre pjäserna, dock inte med stridsladdad ammunition.

Helt plötsligt , när Johansson står och spanar i sin kikare så ser han ett periskop som sakta rör sig från havet i riktning mot det norra gattet. Han slår omedelbart larm och snabbt kommer Löjtnant Nyholm till platsen på motorcykel. Nyholm ser också ubåten i sundet! Strax därefter kommer en Överste Stadhe till platsen för att  bevittna ubåten. Man kontrollerar att inga egna ubåtar finns i området och drog då storlarm och beordrar hämtning av stridsladdad ammunition till pjäserna från Fårösund.

Man följer ubåten och riktningsmanskapet får order om att följa ubåten och ge måldata till pjäserna. Hans Johansson fick kontinuerligt nya pjäsvärden för att kunna skjuta mot ubåten och han fick tretton stridsladdade granater inställda som sjunkbomber med zontändrör(?) Överste Stadhe ger order om ett skott med de skjutvärden som finns tillgängliga. Var ubåten exakt befinner sig just nu framgår dock inte av redogörelsen.

Bild från F1 kamratförenings medlemstidning Hässlöbladet som visar ubåtens färdväg

Det första granaten var får till följd att ubåten omedelbart tog ned periskopet. Enligt Johanssons redogörelse så fanns det dock andra möjligheter att följa målet och med kontinuerligt nya riktvärden fortsatte batteriet att
skjuta verkanseld mot ubåten. Efter den tredje salvan konstaterade man att ubåten höll på att vända men man fortsatte att skjuta. Inget hände!

När man till slut enbart hade två granater kvar beslöt Johansson att korrigera skjutvärdena en aning och efter det 12:e skottet kom ubåten upp till ytan. Luckan öppnades och man viftade med vit flagg. Hans Johansson frågade (enligt egen utsago) om han fick sätta dit det trettonde och sista skottet, men nekades förstås.

Ubåten fortsatte i ytläge österut och försvann därefter ur sikte. Efter detta hörde inte Johansson ett ord om
händelsen.


Sjögeografiska förutsättningar
Fårösundsbassängen med norra gattet
Det norr inloppet till Fårösund är mycket kanaliserande. Den svåraste passagen (ur ett ubåtsperspektiv) är den muddrade rännan med en längd av 700 meter och en bredd av 50 meter där bottendjupet i dag endast är 5,2 meter. Exakt hur det såg ut 1955 har varit svårt att finna. Men förutsättningarna kan inte ha varit särskilt mycket bättre vid den här tiden.

Den muddrade rännan i norra gattet



Kan denna historia vara med sanningen överensstämmande?
Historien är onekligen spektakulär! Johansson skriver att händelsen blev sekretessbelagd vilket man kan ha full förståelse för då det hela utspelade sig mitt under det kalla kriget. Han skriver att det inte ens inom batteriet kom det fram någonting om fortsättningen.

Än mer intressant är att Johansson i sin text skriver följande:
Detta handlar ju inte om det enda ryska ubåtsintrånget under den perioden, men det var nog en av de mest spektakulära med så många avfyrade stridsladdade granater.
Nu menade Johansson sannolikt inte rysk, utan sovjetiskt. Man kan konstatera att det från skribentens sida inte råder någon som helst tvivel om från vilken sida just den här ubåten kom från. Möjligen hade man identifierat ubåten som Sovjetisk när den var inne i Fårösundsbassängen vilket är rimligt med hänsyn till de korta avstånden.

Vid den här tiden hade Sovjet börjat tillverka ubåtar av Whiskey-klassen som precis hade blivit operativa i Sovjetiska Östersjömarinen. Ubåtarna är förvisso relativt stora med en längd av 76 meter och ett djupgående av 4,9 meter vilket innebär att ubåten inte kan gå i u-läge genom det norra gattet. Huruvida det hela handlade om en Whiskey eller inte framgår inte av berättelsen. Just det faktum att en främmande ubåt (oavsett storlek) under dagtid skulle passera in i Fårösundsbassängen i ytläge och/eller på periskopdjup talar mot att historien skulle vara sann.

Det som ändå talar för att historien skulle stämma överrens med verkligheten är att Johanssons berättelse är detaljerad och att det finns flera namngivna vittnen som själva var med vid själva händelsen. Jag tvivlar även starkt på att man skulle dikta ihop en historia som denna. Johansson hävdar att hela händelsen hemligstämplades vilket är en trolig förklaring till att inget finns att finna via andra källor förutom i hans egen redogörelse som publicerats i Hässlöbladet 2008.

I Hans Dahlbergs bok Hundra år i Sverige framgår det att främmande ubåtar vid tre olika tillfällen sommaren 1955 observerats på svenskt vatten. Fler detaljer än så går inte att finna. Om ubåten i Fårösund var en av dessa tre framgår inte heller.

Hela historien är onekligen unik och mycket intressant. Det är i dag 58 år sedan händelsen och det finns självklart äldre herrar som var med vid det aktuella tillfället som än i dag bör vara vid god vigör. Beväringarna från 1955 är sannolikt i 75-årsåldern och kanske finns det fortfarande något befäl i livet som var med på plats. I Försvarsmaktens arkiv från nedlagda kustartilleriregementet KA3 bör det också finnas dokument som skulle kunna bringa ljus över den här händelsen.  


Källmateriel:
Internet
Tjelvar - Trelge skjutfält
F1 kamratförening - Hässelöbladet 1/2008
Wikipedia - Whiskey-class submarines
Sveriges Radio - Nu säljs Trelge sjutfält

Tryckta källor
Hässlöbladet Nr 1/08, F1 Kamratförening, 2008
Stig H:son Ericson, Kuling längs kusten, 19XX
Ronny Lindsjö, Marinhistoria, Marinen, 2008


Tidigare blogginlägg i serien:
Under ytan - Prolog
Under ytan - Del 1 - Världskrig och tidiga kränkningar

15 kommentarer:

  1. Trelgar. Detta paradis på jorden, och utspelade sig möjligtvis detta i vattnet nedanför "vårt" gamla batteri? Fascinerande berättelse, som levde kvar som någon sorts skröna inne i Fårösund. Sant eller inte, vågar inte gissa. Tack! Ser fram mot fler inlägg om hur KA lyckades bättre än flottan i jakten på främmande u-båtar... ;-) Måsknuv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du hoppas på en kustjägare som med kniven mellan tänderna simmar ner och lindar pentylstubin runt tornet? Nja, nu tar flottan över. Se det hela som en parentes. :-)

      Radera
  2. Har övat anfallsstrid som pansargyttjegruppchef uppe vid Fårö med batteri Trelgar som understöd. Spännande! jag gissar att nästa ubåtsincident i serien kommer att utspela sig år 1966 utanför västkusten och med en större minsvepare och två fiskesmackar som deltagare.

    /Per

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bra gissning, Vi får se vad som kommer nästa gång.

      Radera
  3. Spännande o ser fram mot feedback o nästa del! Är Hans Johansson avliden eller??? Om han lever borde han kunna säga något mer om utseendet.

    F.ö. antog jag att vi hade TV före 1956. Jag hade fel. Kul med kalaspuffarna även!
    Bästa hälsningar,
    Lars

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lars, jag har tyvärr inte haft tiden till att utföra mer research om händelsen än att gräva runt i litteratur och på nätet. Huruvida Johansson är i livet vet jag därför tyvärr inte. Det finns ju alldeles eminenta militärhistoriker och författare som skulle kunna gräva vidare. Jag vet en som heter Gyllenhaal. :-)

      Radera
  4. Mikael Abramsson17 mars 2013 16:40

    Hej avseende artikeln om Fårösundshändelsen har deb även varit införd i TIFF nr 1 2010 som går att läsa här: http://tiff.mil.se/x-online/tiff_1001/index.html#/8/

    SvaraRadera
  5. Stig H:son Ericson är värd en rejäl analys också. Bland de bästa reglementena marinen har är från hans CM period, dessutom la han den prepp i kortet som flottan fortfarande seglar efter iom FB58/ Marinplan 60. På gott och ont.

    Dessutom var han nära vän med utländska storheter som Arleigh Burke och Louis Mountbatten, Earl of Burma.

    En stor man, Amiral, Riksmarskalk, Serafimerrriddare, Kommendör av Svärdsorden, etc

    SvaraRadera
    Svar
    1. Genom att läsa hand memoarer får man en bild av honom som en herre med koll på det mesta mellan himmel och jord, inte bara marina frågor. Mycket läsvärt!

      Radera
  6. Kanske vår viktigaste sjöofficer under hela 1900-talet. Amiral Ericsons memoarer är mycket läsvärda. Dessvärre är det det enda som är skrivet om honom. Så här 60 år efter hans CM period så behövs det en djupare analys av hans värv. Mycket av hans tankar och ideér lever fortfarande kvar i vår marina doktrin och hos politikers uppfattning, mer eller mindre som sanningar. På gott och ont som sagt.

    Det fanns en kort aptitretare om honom och hans strategiska tankar (hur enstormakt i underläge skall organisera sin marina strategi) kopplade till äldre franska och dagens kinesiska ideer, i en TiS från ifjol.

    Han var en mycket omfattande dagboksskrivare, vilka finns i krigsarkivet, både tjänstedagboken och den privata.

    SvaraRadera
  7. Det finns många skrönor som blommar upp då och då som exempelvis "den döda dykaren vid Långbärling", skadad miniubåt göms i en av tunnlarna på Muskö och döda ryska ubåtsmän överlämnas till havs syd Landsort, skadad västubåt smyger ut genom Öresund,miniubåt instängd bakom timmerspärrar i Töre släpps ut mm. Gemensamt för alla dessa är att de inte tål en närmare saklig granskning. I den nu aktuella berättelsen kan man om man har kunskap om hur våra system och materiel fungerade enkelt ta fram åtminstonne tre olika delar som inte skulle klara en sådan granskning.

    1. Man fick 13 stridsladdade granater med zonrör som ställdes in som sjunkbomber. Alla artillerister vet att i de fall man kan förändra inställningarna för ett zonrör så är det enkelt uttryckt hur nära ett mål som är inom zonrörets verkansområde granaten ska sprängas. I det beskrivna fallet skulle ett zonrör sprängts över vattenytan och inte under.Zonrören hade en "radarsensor"

    2. Man kunde följa ubåten med eldledningen trots att ingen del längre syntes över vattenytan. Detta var 1955. Hur skulle det ha gått till? Död räkning?

    3. Förbandet hade ingen ammunition utan denna fick köras ut från Fårösund! Alla som är bekanta med förrådshantering inser att det är väldigt optimistiskt att så snabbt få ammunition från ett förråd. Det är ju inte bara att köra dit med en lastbil. Sannolikt skulle dessutom ammunitionen klargöras. 15,2 cm ammunitionen var ingen patronerad ammunition utan projektiken var för sig och vägde 46 kg och sedan var det separata krutladdningar. Projektiler och krutladdningarna låg sannolikt inte i samma förrådsutrymmen av säkerhetskäl. Allt detta skulle då hunnits med medans ubåten fortfarande var kvar i området!

    Att författaren dessutom själv klurade ut en egen pjäskorrektion kanske är möjlig men mindre trolig.

    För denna bloggs trovärdighet bör nog inläggen sakgranskas betydligt mer nogrannt så att det inte blir kvällstidningsmässiga.

    Martin

    SvaraRadera
    Svar
    1. @Martin

      "För denna bloggs trovärdighet bör nog inläggen sakgranskas betydligt mer nogrannt så att det inte blir kvällstidningsmässiga."

      För att börja med att kommentera ditt sista stycke, så har du missförstått hela poängen med serien av inlägg som inte på något sätt gör anspråk på att vara vetenskaplig eller att hitta sanningar. Syftet är att visa på de händelser som på olika ställen finns dokumenterade oavsett relevans eller sannolikhet.

      För att kommentera dina tre punkter ovan:

      1. Det är just av den anledningen som denna text av mig markerats med (?) då det av sagesmannen är en felaktig beskrivning av zonrörsfunktion i granater.

      2. Det är inte omöjligt att man genom optisk spaning på en stilla vattenyta skulle sett vågrörelser. Framför allt med hänsyn till det mycket begränsade bottendjupet i hela Fårösundsbassängen.

      3. På den punkten spekulerar du lika bra som vem som helst. Vi har inte en aning om hur ammunitionshanteringen såg ut vid den tiden vid KA3 eller hur lättilgänglig. den var.


      När det kommer till ubåtsfrågan finns det väldigt mycket spekulationer och väldigt lite fakta. Om man enbart ska lyfta fram faktagranskat och vetenskapligt fastställda sakförhållanden så kan du kasta bort i stort sett alla litteratur som är skrivet, inkluderat de tre ubåtsutredningarna.

      Nej, din teori om kvällstidningsmässiga inlägg får stå för dig. Den här bloggen kommer att fortsätta att återberätta flera anmärkningsvärda och uppseendeväckande historier fram över.

      Radera
    2. Zonrör betyder bokstavligen en anordning som avgör i vilken zon, var, brisaden ska ske. Det används inte bara om radarteknologi. En KA-pjäs kan väl ha haft granater med zonrör som mätte vattentrycket och därför på vilket vattendjup de skulle detonera.

      Radera
    3. Fast i Försvarsmakten så betyder zonrör att det är radarprincipen som används. Men vanligast var någon form av kombination, t ex öfzonar vilket är ett tändrör som kan både ställas in för fördröjning eller ha zonrörsfunktion.

      Vill man ha funktionen "detonera efter att ha sjunkit en bit" så använder man sig rimligen av fördröjningen, så att tändröret tänder en viss tid efter att granaten har träffat vattenytan.

      Sammanfattningsvis, visst kan de ha fått ut granater med zontändrör som var inställda "som sjunkbomber". Men då rörde det sig troligen om att man ställde in en viss fördröjning.

      Radera
  8. I vilket fall en väldigt intressant incident. Med en del frågetecken. Hade en KA-pjäs verkligen befogenhet att öppna skarp eld utan högre beslut? Det har snart gått 60 år, när lättar sekretessen? Det här bara måste ha dokumenterats så utförligt som möjligt av samtiden. Skulle ju ha varit en mer intensiv svensk eldgivning än någon gång under andra världskriget, vad jag vet om.

    Med bara en källa finns anledning att tvivla. Bra bloggmaterial är det i vilket fall, får se om nån historiker tar tag i saken med akademiska metoder.

    SvaraRadera

REGLERNA FÖR KOMMENTARER KOMMER NU PÅ FÖREKOMMEN ANLEDNING ATT SKÄRPAS:
- Kommentarer som ej håller sig till ämnet kommer att refuseras
- Skriv kortfattat och kärnfullt
- Personangrepp publiceras ej
- Håll en god ton i kommentarerna