Under ytan - Del 3 - Ubåtsjakt vid Fårö 1962

Projektet under ytan fortsätter och vi har sedan den förra berättelsen från Fårösund 1955 nu tagit oss framåt ytterligare sju år i tiden till året 1962. Den händelse som i det här inlägget ska återberättas inträffade i ungefär samma geografiska område som den förra, närmare bestämt norr om ön Fårö tillhörande Gotaland. Det finns ett tydligt mönster, vilket vi även kommer att se längre fram i serien, att området runt Gotland verkar ha varit intressant för främmande makt, samt att vapenprover är av särskilt intresse. I likhet med det föregående inlägget börjar vi med att titta på hur det såg ut i Sverige och världen vid den här tiden.

Tage Erlander är fortfarande statsminister i den socialdemokratiska regeringen. Han har däremot tillsatt en ny försvarsminister i egenskap av byggnadssnickaren Sven Andersson som dessutom är den försvarsminister som innehaft ämbetet under i särklass längst tid, i över 16 år under åren 1957-1973. Ny överbefälhavare från 1961 är flygvapengeneralen Torsten Rapp, som är den första ÖB som är rekryterad utanför armén. En av de detaljer som Rapp förknippas starkt med är att han var den som definitivt satte stopp för det svenska kärnvapenprogrammet, något som företrädaren Swedlund tidigare förespråkat mycket starkt. Rapp bedömde att en anskaffning av kärnvapen skulle kunna konkurrera ut det planerade flygplansprojektet 37 Viggen, något han inte ville riskera. Marinen hade också fått en ny chef. Det var ubåtsofficeren Åke Lindemalm (far till Kommendör Mats Lindemalm) som tog över rodret 1961. Chef för kustflottan (CKF) var vid den här tiden amiralen Einar Blidberg.

I övrigt så vann Sverige detta år VM-finalen i ishockey, varvid Lennart Hyland i ett klassiskt referat beskriver hur pucken "gliiider in i mååål". Arlanda flygplats invigs officiellt av kungen, och i den stora världen så var Kubakrisen årets mest omskrivna händelse. I det lilla Sverige var det stora skämtet i stugorna att hänga upp nylonstrumpor framför TV:n för att få färg-TV!

Torsten Rapp efter att han tillträtt som ÖB 1961

Försvarpolitiken
1958 hade ett nytt försvarsbeslut klubbats igenom i riksdagen. Tanken med försvarsbeslutet var att få möjligheten att möta en angripare på längre avstånd och därigenom kom Flygvapnet att prioriteras på grund av sin operativa rörlighet. Denna prioritering skedde på bekostnad av både Armén och Marinen.

För Krigsmakten kom försvarsbeslutet att innebära en satsning på "kvalitet framför kvantitet", vilket innebar en kraftig omfördelning av resurser från Flottan till Flygvapnet, där attackflyget skulle överta de större fartygens uppgifter. Samtidigt skulle försvarsanslaget inför varje år räknas upp automatiskt med 2,5 procent. Utöver satsning på nya flygplan beslutades det även att Flygvapnet skulle tillföras ytterligare 31 baser och att det totala antalet flygbaser då skulle uppgå till 70 stycken inom Bas 60-systemet.

Försvarsbeslutet var en överenskommelse med bred politisk majoritet, då samtliga fyra stora partier i riksdagen ställde sig bakom beslutet. Bedömningar som låg bakom beslutet var inte helt dominerade av försvarspolitiska överväganden, utan motiverades också med sakskäl som samhällsekonomisk utveckling och det statsfinansiella läget. Försvarsbeslutet innebar även en prioritering av den initiala effekten framför uthålligheten. Utvecklingen av sovjetiska kärnvapen och införandet av taktiska kärnvapen i NATO och WP ledde under början av 1960-talet till en omfattande omplanering.


Läget i Marinen
För Marinen innebar försvarsbeslutet att andelen av försvarsbudgeten nu reducerades från 18 till 12 procent. Detta planerades att genomföras genom att de stora fartygen med ubåtsjaktsförmåga successivt skulle ersättas av mindre ytattackenheter. Det här var således startskottet för en övergång till lätta flottan. Den ringa storleken på de nya attackfartygen medgav inte att de utrustades med sonarsystem och ubåtsjaktbeväpning som vid den här tiden var mycket skrymmande och tunga. Genom detta försvarsbeslut tillkom därför Marinplan 60. En plan som kom att styra utveckling inom Marinen under hela 1960-talet.


Främmande undervattensverksamhet eller incident?
Det som kan vara värt att notera särskilt , är att man ännu inte börjat använda sig av begreppet främmande undervattensverkamhet inom Marinen eller från politiskt håll. Detta begrepp började man använda först efter den omtalade kränkingen vid Utö 1980, då man började se en systematik med ett mer frekvent och långvarigt uppträdande på svenskt vatten. Framför allt att man då även började tränga djupare in i svensk skärgård, vilket man inte gjort tidigare. Men 1962 var kränkningarna fortfarande klassificerade som incidenter.

Det var även under den här tiden som Flygvapnet, men även Marinen börjat upprätthålla incidentberedskap genom kontinuerlig övervakning av luft- och sjöterritorium för att tidigt kunna möta och avvisa kränkningar. Detta var en direkt följd av nedskjutningen av den svenska DC-3:an, och sedan även Catalinan 1952. Men det tog alltså 10 år till innan det hela formaliserades genom att ÖB fastställde den första kuppförsvarsordern 1962.

Landskapsjagarna Halland och Östergötland ur 11.jagardivisionen

Kränkningen och ubåtsjakten norr om Fårö 1962

Den 23 augusti 1962 befinner sig 11.jagardivisionen med jagarna Halland, Hälsingland och Östergötland norr om ön Fårö. Det finns två olika anledningar till detta. Dels så hade jagardivisionen en bevakningsuppgift, men även en möjlighet att öva fartygens besättningar i att detektera och låsa på en modern sjömålsrobot. Ett tillfälle man inte ville missa.

Det hela handlade om att man för marinens räkning höll på med utprovningen av den fransktillverkade målroboten CT-20 som skulle modifieras till att bli den första svenska sjöburna sjömålsroboten på jagarna Småland och Halland. SAAB skulle licenstillverka roboten och nu höll man alltså på att genomföra de slutliga provskotten från Fårös norra del.

Jagardivisionen var alltså på plats för att bevaka området runt skjutplatsen så att inga obehöriga skulle komma inom riskområdet. Men det var även ett ypperligt tillfälle att få prova fartygens radarsystem och artillerieldledningar, och att för första gången någonsin få öva målföljning av en riktig sjömålsrobot, vilket man visste skulle komma att bli ett av de dimensionerande hoten mot örlogsfartygen tillsammans med modernt attackflyg i framtiden.

Sjökort över norra Gotland och Fårö. Notera det stora bottendjupet nära land.

Mitt under pågående verksamhet med provskjutningar av roboten upptäcker jagaren Halland ett mindre radareko mellan den egna gruppen av fartyg och Fårö. Eftersom det inte funnits något radareko där tidigare, samt att man hade som uppgift att övervaka området så fick detta nu högsta prioritet. Eftersom ekot dök upp från ingenstans misstänkte man omedelbart att det möjligen kunde röra sig om ett ubåtsperiskop och började därför söka med aktiv sonar från HMS Halland.

Fartyget erhåller omgående sonarkontakt, på den här tiden benämnt hydrofonkontakt, med en ubåt på samma position som radarekot fanns. Fartygschefen blåser för första gången i sitt liv skarpt "Klart skepp"! För säkerhets skull lägger han till  "Inte övning, inte övning". Den främmande ubåten varnas inledningvis med hjälp av ett antal knallskott i vattnet utan synbart resultat.

Fartygschefen på HMS Halland, som alldeles nyligen gjort inskjutningar med sitt antiubåtsraketsystem (37,5 cm aurakpjäs M/50) anhåller hos CKF, Einar Blidberg som fanns med ombord på en av de andra jagarna i divisionen om att få insätta verkanseld med systemet. Detta avslog Blidberg (fullt förståeligt), mest sannolikt med tanke på att en träff med en sådan granat skulle sänkt ubåten och då stå i direkt strid mot dåvarande IKFN (ett ämne som kommer att avhandlas i ett framtida inlägg).

AURak m/50 på systerfartyget HMS Småland

Fartygschefen på Halland får däremot order om att insätta en sjunkbomb mot ubåten för att tvinga upp den till ytan eller att lämna svenskt territorium (oklart vilken avsikt man hade). På Hallands brygga står en ung Hans von Hofsten som manöverofficer, då endast 31 år gammal och är den som trycker på knappen för att fälla sjunkbomben. I stridens hetta bedömer han den första bomben som blindgångare och fäller snabbt ytterligare en. Båda sjunkbomberna detonerar, den första var alltså ingen blindgångare.

Efter sjunkbombsanfallet sätter ubåten fart, men inte mot internationellt vatten, utan i stället mot de andra två jagarna i divisionen. Dessa jagare är utrustade med en äldre typ av brittiska antiubåtsraketer (squids) som man då skjuter mot ubåten.

Först nu sätter ubåten kurs ut mot internationellt vatten, hela tiden i u-läge. Man har fortsättningsvis intermittent hydrofonkontakt med ubåten när den fortsätter ut mot det fria havet. Ubåtsjakten pågår under drygt en timmes tid.


Sammanfattning
Att det den 23 augusti 1962 skedde en kränkning, och en provokativ sådan, av svenskt vatten utanför Fårö råder det ingen tvivel om. Däremot har man aldrig kunnat fastställa ubåtens nationalitet, åtminstone inte baserat på vad som framgår i officiella dokument. Man kan mellan raderna i de olika källdokumenten utläsa att det skulle handla om en kränkning från Sovjetunionen eller Warszawapakten, vilket även skulle vara den mest troliga förklaringen till en kränkning vid den här tiden.

Att det var provskjutningen med en ny svensk sjömålsrobot avsett för att placeras på jagarna Halland och Småland som drog till sig uppmärksamheten från en främmande ubåt är också en rimlig slutsats. Värt att notera är att svenskt territorialvatten vid den här tiden endast omfattade fyra distansminuter (4 NM) från baslinjen jämfört med dagens tolv (12 NM). Detta innebar att en ubåt kunde ligga väldigt nära land utan att ens kränka svenskt territorium. Gick man in ytterligare något närmare svens kust kunde man från en ubåt beskåda skjutningen från första parkett. Norr om Fårö är det dessutom djupt ända in mot ön.

I Hans von Hofstens memoarer från den aktuella händelsen kan man läsa följande stycke.

Intressant i sammanhanget är att några av de inledande robotskotten misslyckades genom att robotarna av oförklarlig anledning bröt ur sin bana och störtade i havet. De robotskott som sköts efter att ubåtsjakten avbrutits var däremot samtliga lyckade. Det kan vara en tillfällighet, men det kan inte heller uteslutas att ett av skälen till ubåtarnas närvaro i området var att försöka störa ut den svenska roboten. Skulle så ha varit fallet, var det ju en synnerligen allvarlig provokation.

Nästa del i serien av inlägg under rubriken "Under ytan" kommer att avhandla tillförsel av sjöoperativ helikopter till Marinen och de fördelar dessa kom att ge för ubåtsjakten i framtiden. 


Källmateriel:
Internet
AEF - Incidentberedskap
Wikipedia - Robot 08

Tryckt litteratur
I kamp mot överheten, Hans von Hofsten, Bokförlaget T.Fischer, 1993
Vår beredskap var den god, Göte Blom & Per Rudberg, Marinlitteraturföreningen, 1996
Tidskrift i Sjöväsendet, Nr 1/2007, Kungliga Örlogsmannasällskapet, 2007
Jagare, Borgenstam, Insulander, Kaudern, CB Marinlitteratur, 1989
Kuling längs kusten, Stig H:son Ericson, Bonniers, 1968
Marinhistoria, Ronny Lindsjö, Marinen, 2008


Relaterat materiel:
Intressant berättelse om CM, Åke Lindemalm m.m.
Diverse videoklipp från tidsepoken här nedan:

Provskjutning 1959 med CT-20 eller Rb08 som den kom att benämnas i Marinen


Kryssaren HMS Göta Lejon sista krigsförbandsövning 1963-1964

Film från marinövningen "Operation skymning" i Stockholms skärgård 1964

Tidigare blogginlägg i serien:

Under ytan - Prolog

Under ytan - Del 1 - Världskrig och tidiga kränkningar

Under ytan - Del 2 - Kränkningen i Fårösund 1955