16 november 2013

Gästinlägg: Därför behövs en Marin



I dag har jag äran att publicera ett högaktuellt debattinlägg i försvarsfrågan författat av tre herrar med ett helt yrkesliv bakom sig inom både Marinen och den civila sjöfarten på högsta nivå. Genom detta debattinlägg sticker skribenterna ut hakan rejält när de tar avstamp från utgångsläget "en prolongerad ekonomi" och förklarar vilka organisatoriska åtgärder och prioriteringar de anser kommer att krävas för att upprätthålla något som kan liknas vid ett försvar.

Debattinlägget är författat av 

Sten Swedlund, f.d. Konteramiral, Örlogsbaschef och Chef för Kustflottan

Christer Hägg, f.d. Kommendör, Marinattaché i USA och Flaggkapten i Kustflottan

Carl-Johan Hagman, VD Stena Rederi AB, sjörättsjurist och reservofficer i Flottan

/ Skipper

-----------------------------------------

Vårt läge


Sverige ligger där det ligger. Dess landyta utgör den större delen av den Skandinaviska halvön. Sverige är också den största strandägaren i Östersjöregionen. Övervägande delen av dess befolkning lever i anslutning till kusten. Ur försvars- och utrikeshandelssynvinkel är Sverige närmast att likna vid en ö.

Som öbor, behöver vi se till att ingen kan utnyttja havet – den bredaste och effektivaste av alla transportvägar – för att tillfoga oss skada. Som öbor, måste vi se till att vår handel över havet inte störs eller stoppas. Som öbor, måste vi kunna skydda sjötransporter längs våra kuster och vårt utnyttjande av havets resurser.

Den politiska och militära utvecklingen i Ryssland visar att osäkerheten ökar. Dess sjö - och flygstridskrafter får en gradvis ökad kapacitet och man har nyligen genomfört stora koordinerade övningar med offensiv prägel i Östersjöområdet. Ryssland är starkt beroende av sina olje- och gasflöden i Östersjön. Om Ryssland i ett framtida skarpt läge vill göra sin sjömakt gällande i Östersjön måste baseringsläget för dess sjöstridskrafter förbättras. Södra Finland, Baltikum och Gotland kan ses som åtråvärda, framskjutna basområden för rysk sjö- och luftmakt, såväl för offensiva som defensiva operationer. Östersjön kan därför redan tidigt bli ett område med ökad spänning i ett skärpt politiskt läge.

Som en militärstrategisk ö ligger Sverige omgivet av NATO-länder och Finland. Det är ur en synvinkel positivt för vår säkerhet, men innebär också att vi har mycket svårt att stå utanför under en större konflikt i vårt område. Vi kommer sannolikt att bli indragna i den på ett eller annat sätt.

Härtill skall läggas det faktum att stormakten USA drar sig tillbaka alltmer från Europa. Det vakuum som uppstår fylls inte av andra parter. Säkerhetspolitiken blir alltmer regionaliserad. Östersjön är för Sverige ett primärt intresseområde – både i fred, kris och krig. Sverige har en dominerande geografisk position i Östersjön och bör därför vara en nettoskapare av säkerhet i vår region.


Sjöfartens betydelse


Utrikeshandeln, både import och export, står för cirka 35% av vår BNP. Cirka 90% av de 200 miljoner ton gods som importeras och exporteras varje år, transporteras på fartyg. Skulle importen eller exporten upphöra skulle Sverige inte bara stanna utan vårt välfärdssamhälle, så som vi känner det, skulle inte överleva. Skulle sjötransporterna bara störas skulle vi få betydande välståndsminskningar. Industrins ”just-in-time”- logistik och frånvaron av beredskapslagring gör oss mera beroende av fria och öppna transportsystem än någonsin tidigare.

Utanför Somalia har vi sett hur lättbeväpnade och oorganiserade pirater, i enkla båtar, kunnat terrorisera världens handelssjöfart. Vad skulle då ett mera sofistikerat hot kunna åstadkomma?

Hotet mot handelssjöfarten skall ses i ljuset av de reduktioner USA gör i sin flotta. Den amerikanska närvaron i Europeiska farvatten har i princip upphört och de alltmer begränsade marina resurserna fokuseras mot Stilla Havet och Indiska Oceanen. Som en konsekvens av den amerikanska skifferoljerevolutionen och budgetneddragningar kommer andra rika, handelsberoende länder i allt högre grad få stå för sin egen säkerhet till sjöss eventuellt inom regionala allianser eller strukturer.


Marinens läge


Marinen är ett system av system. Dess tekniska förmåga är god inom flera materielsystem. Det finns dock allvarliga luckor. Flygburen ubåtsjaktförmåga och flygburen kapacitet för spaning och målangivning till sjörobotsystemet samt fartygsburet områdesluftförsvar existerar inte. Till detta skall läggas att antalet enheter inom varje system är lågt – ca 20 - 30% av vad som fanns för 15 år sedan. Tekniska framsteg har sedan dess förbättrat vissa förmågor, men de kompenserar inte för den antalsmässiga nedgången när det gäller systemens operativa effekt. Kvantitet är också en kvalitet.

Personellt lider Marinen av en underdimensionerad kader och därtill av stora vakanser. Dessa vakanser drabbar en redan alldeles för hårt slimmad organisation. Marinen kan sannolikt därför bara lösa vissa av sina kris- och krigsuppgifter inom ett begränsat havsområde under kort tid. Stora kust- och havsområden kommer att lämnas helt utan sjöstridskrafter.

Nuvarande svenska militära förmågor medger inte att vi på ett meningsfullt sätt skulle kunna bedriva ett systematiskt sjöfartskydd – varken i nära eller fjärran hav. Antalet lämpliga fartyg är för litet, ubåtsjaktförmågan är otillräcklig och områdesluftförsvar saknas. Detta försätter Gotland i en särskilt utsatt position.

Vi har inte längre en balanserad och allsidig Marin.


Framtiden


I det senaste försvarsbeslutet, FB09, är den övergripande försvarsstrategin att hela landet skall försvaras och att grunden för Försvarsmakten är att kunna genomföra väpnad strid mot en kvalificerad motståndare. Utan dessa två grundbultar är vår försvarsförmåga otillräcklig och ihålig.

ÖB har dock nyligen angett att vi endast har möjlighet till ett uppehållande försvar i en operativ riktning, mot en begränsad attack och då med en uthållighet för cirka en vecka på egen hand. Allt under förutsättning att Insatsorganisationen IO14 verkligen materialiseras, nu tydligen först efter 2019, och då endast om försvarsansanslaget utvecklas kraftigt uppåt i närtid.

ÖB sade redan sommaren 2012 att med prolongerad anslagsnivå kan man tvingas skära bort en hel- eller del av - en försvarsgren. Detta har han upprepat senare. Det finns en underton i detta som talar för att det är Marinen han menar.

Kan man stryka bort en hel försvarsgren? Att vi har tre olika försvarsgrenar beror naturligtvis på att fientliga handlingar mot oss kan ske på och under havsytan, genom luften och över land. Att stryka en hel försvarsgren lämnar en vidöppen dörr för en motståndare med aggressiva avsikter, vilken han självklart försöker utnyttja den dagen det behövs. Allt blir då så mycket enklare för honom. Vår nedläggning av den fartygsbundna ubåtsjaktförmågan på 1970-talet fick sina förutsägbara och logiska konsekvenser under 1980-talets ubåtskränkningar.

Om man skär bort en del av den nuvarande Marinen kommer den bli helt anorektisk och tyna bort. Kanske redan innan Marinens 500-års jubileum år 2022?

Däremot kan man naturligtvis alltid diskutera avvägningsfrågor mellan försvarsgrenarna beroende på hur vi måste, kan och vill försvara samhälle och befolkning på vår ”ö”.

Vid en principiell prolongering av nuvarande försvarsanslag måste därför avvägningsdiskussionen om balansen mellan ”ytförsvar av landterritoriet” (tyngdpunkt markstridskrafter) respektive ”skalförsvar”( tyngdpunkt sjö- och luftstridskrafter) samt mellan större internationella insatser (typ Afghanistan) och nationellt försvar upp på bordet på allvar. Både-och-principen är, enligt ÖB, helt omöjlig på nuvarande anslagsnivå.

Ett skalförsvar kan inte lösa huvuduppgifterna för ett ytförsvar och vise versa. Allt blir en fråga om var tyngdpunkten skall ligga om allsidighet inte ligger inom det möjligas gräns.

Att utkämpa ett försvar på eget territorium är något som alla nationer försökt undvika genom historien – det är ett recept för katastrofala följdverkningar för eget samhälle och dess befolkning. Detta talar för ett trovärdigt skalförsvar om man måste välja.

Vårt försvars materiella- och personella bas måste även utformas med hänsyn till uppbyggnadstiden av nya förband om det behovet uppstår. För de materieltunga sjö- och luftstridskrafterna ligger nyckeltalet inom spannet 10 -15 år och för lätta markstridskrafter mellan 5 -10 år.

Ingen kan förutse framtiden och det ligger därför i sakens natur att man bör behålla mest av det som är svårast, och tar längst tid, att bygga upp.

Men det räcker inte med det. Tiden är över för självbedrägliga försvarspolitiska uttalanden av typen ”vår beredskap är god” eller ”hela landet skall försvaras” eller ”fred skapas bäst genom internationella insatser” (helst långt borta) eller ”Ryssland rustar från en mycket låg nivå”. Inget av detta är sant – bara vackra, fromma men tomma fraser.

Alliansanslutning eller ett trovärdigt nationellt försvar, nationellt ytförsvar eller skalförsvar samt vilka konkreta uppgifter som Försvarsmakten minst skall kunna lösa i framtiden är val som Riksdagen måste göra. Uppgiftsställningarna definierar den materiella och personella miniminivån eller det militära grundförsäkringsskyddet om man så vill. En nivå, som man får leva med i kris och krig eftersom det då är för sent att bygga ut försvarsförmågan. En nivå, som vi anser oss behöva under alla omständigheter oavsett hur vår omvärld kan komma att se ut.

Det finns här anledning att påminna om den klassiska sjöstrategiska portaldoktrinen: ”All sjökrigföring syftar i grunden till att kunna utnyttja havet för egna syften och förhindra motståndaren att göra detsamma för sina syften (J.Corbet 1911)”

Våra krav på att kunna ”utnyttja havet för egna syften o s v…” kan uttryckas mycket konkret, t ex:


  • Strategiska sjötransporter till och från landet, till och från Gotland och längs våra kuster skall kunna skyddas mot hot från under ytan, från havsytan och från luften.
  • Utpekade viktiga hamnar och baser skall kunna hållas öppna och försvarade.
  • Vårt utnyttjande av havets resurser skall skyddas.
  • Omgivande havsområden skall kunna övervakas öppet och dolt under lång tid.
  • Kränkningar eller olagligt utnyttjande av vårt sjöterritorium skall kunna förhindras.
  • Begränsade anfall över havet mot vårt land skall kunna hejdas med samverkande sjö- och luftstridskrafter.
  • Vi skall kunna bidraga i internationella maritima uppgifter som rör havens frihet och skydd av handelsvägar – även i fjärran vatten.


Det finns ytterligare en faktor som bestämmer den absoluta miniminivån, nämligen de olika systemens så kallade kritiska massa d v s den massa som minst fordras för att långsiktigt driva och omsätta komplicerade system materiellt och personellt.

För att undvika underkritisk massa och därmed slöseri med resurser bör antalet ytstridsfartyg av korvettstorlek vara minst 12 och antalet ubåtar minst 6. Därutöver behövs minröjningsfartyg i lämpligt antal för att hålla viktiga hamnar, baser och leder öppna. Antalet helikoptrar för ubåtsjakt och målangivning måste vara minst 10. Dubbla besättningar bör vara regel för att ge erforderlig uthållighet.

En sådan förbandsmassa har mycket litet med framtida hotbilder att göra utan erfordras främst för att i fredstid hålla igång komplicerade system materiellt och personellt. Samtidigt skapar den en marin tröskeleffekt i vår region. Den ger också möjligheter till att vår unika försvarsindustriella kompetens inom marinsektorn kan bibehållas och därmed en trovärdig omsättningstakt.

Vad beträffar landterritoriet så krävs markstridskrafter även i framtiden. Hamnar, baser, flygfält, telecomförbindelser, statsledning, vitala samhällsfunktioner mm, måste alltid kunna försvaras i det längsta. Sjö- och luftstridskrafter opererar inte länge utan ett säkert och fungerande lednings- och bas-system. Dyrbara och fåtaliga fartyg och flygplan med sina besättningar får inte bli engångsartiklar.

Om ett skalförsvar lyckas avhålla eller hejda en angripare, dämpa en kris, avvärja ett hot, skydda våra försvarstillgångar, vinna tid eller på andra sätt skydda våra intressen, så är det tack vare att det har mark-/amfibiestridskrafter i ryggen som säkrat ledning och baser, infrastruktur och kommunikationer och därmed gett sjö- och luftstridskrafterna den operativa rörlighet och uthållighet som ligger i deras unika sätt att verka.

I en prolongerad försvarsekonomi som inte tillåter ett allsidigt militärt försvar, vilket självklart är vad vi borde ha, måste slutsatsen bli att


  • markstridskrafternas struktur måste förändras från att kunna genomföra manöverkrigföring på brigad- eller bataljonsnivå och delta med större insatser internationellt, till att tillsammans med Hemvärnet kunna skydda viktiga anläggningar och funktioner, som är nödvändiga för att ett skalförsvars sjö- och luftstridskrafter skall kunna verka optimalt.
  • inom markstridskrafterna måste en avsevärd förskjutning ske från manöverförband mot luftförsvarsförband och försvar mot cyberattacker.
  • tyngdpunkten mellan försvarsgrenarna måste förskjutas från Armén mot Marinen och Flygvapnet inom ramen för ett skalförsvars operativa koncept.


Denna markant förändrade inriktning för den svenska försvarsmakten påverkas på intet sätt av den av Regeringen ensidigt deklarerade solidaritetsförklaringen.

Den generella fördelningen av försvarsanslaget mellan försvarsgrenarna som knäsattes för drygt 50 år sedan kan inte vara den optimala lösningen oavsett utvecklingen och läget i vår omvärld. Resursfördelningen måste självklart återspegla det långsiktiga försvarskoncept man valt.

För Sverige, den största strandstaten i Östersjön, vore det naturligt om den altruistiska delen av vår utrikespolitik hade ambitionen att bidraga till, eller till och med garantera, fri rörlighet och öppenhet i Östersjön. Det vore både en relevant och realistisk målsättning, men den måste backas upp av motsvarande faktisk förmåga. Det är både farligt och visionslöst om vi låter dagens säkerpolitiskt relativt lugna läge och vår brist på säkerhetsskapande förmåga vara normerande även för framtiden.

Att vår alliansfria och handelsberoende nation, skulle stå utan förmåga att skydda sig själv, sitt välstånd eller att hjälpa sina demokratiska grannar, vore djupt olyckligt.

Därför behöver vårt land framgent en allsidig och balanserad Marin redo för insatser i hela krisskalan – åtminstone så länge Sverige ligger där det ligger.


Sten Swedlund
f.d. Konteramiral, Örlogsbaschef och Chef för Kustflottan

Christer Hägg
f.d. Kommendör, Marinattaché i USA och Flaggkapten i Kustflottan

Carl-Johan Hagman
VD Stena Rederi AB, sjörättsjurist och reservofficer i Flottan

11 kommentarer:

  1. Och som vanligt står det f.d. framför graderna...

    Tragiskt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det tragiska är inte att det står f.d. framför dessa namn. Det tråkiga är istället att nästan ingen av våra aktiva generaler/amiraler eller överstar/kommendörer på allvar tar debatten (Engevall, Grundevik och Mörtberg undantagna).

      Radera
    2. Det var det jag menade.

      Radera
  2. Mycket text. men i den fanns en del besked om nivå på Marinen .Att Sverige ligger där det ligger och så vidare tror jag alla vuxna begriper, behöver vi undervisas om allmänna omständigheter?
    Till faktiska nivåer:
    Minimum
    12 fartyg av korvettstorlek
    ubåtar 6
    minröjningsfartyg i lämpligt antal ?
    helikoptrar för ubåtsjakt och målangivning mer än 10 med dubbla besättningar.
    områdesluftförsvar ?
    Sammanställt mot regeringens ?
    En enkel tabell med militära jämförande fakta skulle ge debatten substans.
    Allmänna politiska utläggningar kan väl politikerna underhålla sina lyssnare med.
    Fd.vpl.furir –nuvarande skattebetalare

    SvaraRadera
  3. Började bra, men som ganska ofta blev det ta från dom andra och ge till oss...
    Hur kommer ni fram till siffran 12? och Korvettstorlek, inte små Fregatter eller Patrullfartyg? Ni radar upp ett antal standarduppgifter för Flottan men ni talar inte om varför ni behöver just 12 korvetter? Huvuddelen av uppgifterna ovan kunde lösas av billigare Patrullfartyg av typ Flyvefisken och kustrobotbatterier samt 2 billiga Patrullfartyg av Damen 1400 - 1800 typ för internationella insatser.

    Samma resonemang om kritisk förbandsmassa för Armen eller Flygvapnet kunde jag föra fram här och avsluta med att man kunde lägga ner Flottan och låta Kustbevakningen lösa uppgifterna med tillförsel av ett par beväpnade (billiga) Patrullfartyg.

    Ni tar inte höjd för frågan om strategiska överfall eller hur ni ska skydda er mot ett Pearl Harbour på Midsommafton, skulle Fi lyckas landsätta mekaniserade förband kommer resultatet att bli ett Danmark 9 April 1940 och resterna av Flottan kan likt det Polska ubåtarna försöka söka skydd i någon Natohamn.

    Nä jag skulle kunna skriva mer men det får räcka. // Rune

    Ps, ni glömde att kräva ett sjätte Pansarskepp.

    SvaraRadera
  4. Att jämföra med Finland och påstå att de har 8 korvetter är ungefär desamma som om vi i mitten av 90-talet hade påstått att vi hade 30 korvetter då (dvs. när de flesta robotbåtar och patrullbåtar fortfarande var kvar). Jag tror inte ens finnarna själva försöker lura sig att tro detta. Det är väl en av anledningarna till att nästa generation finska ytstridsfartyg med arbetsbeteckningen MTA 2020 kommer att bli betydligt större än dagens finska robotbåtar.

    SvaraRadera
  5. Hur stora kostnader har de tre försvarsgrenarna för materielutveckling, inköp, taktikutveckling på avancerad nivå, olika stödsystem osv?

    Skulle vi kunna slå ihop armens avancerade funktioner med Finland och spara? Kommer hotet österifrån borde ändå våra få tunga armeförband hjälpa Finland.

    Skulle vi kunna slå ihop det icke existerande civilförsvaret med Finland som har behållet kompetens och funktioner och få ut mer av en satsning?

    Skulle vi kunna slå ihop kustförsvaret med lätta fartyg osv med Finland och spara?

    Skulle vi kunna slå ihop utlandsmissioner till sjöss med Norge eller Danmark som ledande nation och spara?

    Skulle vi kunna slå ihop ubåtsvapnet med Norge och satsa?

    Skulle vi kunna slå ihop transportflyget med Norge och spara? (Eller få ut mer av en satsning som får pengar ur biståndsbudgeten.)

    Skulle vi kunna slå ihop flygvapenfunktioner med Finland, Norge eller Danmark och satsa? Tex borde Norge behöva ett kapabelt och billigare komplement till sina kommande F35.

    För mig är det ok att få ett nästan totalt beroende av grannländer när vi är så lika i våra värderingar, ekonomiska intressen, utrikespolitiska intressen och bygger upp det som korsberoenden som ger skalfördelar så vi tillsammans får råd med mer än vad det kostar var och en.

    Det borde dock aldrig spara bort huvuddelen av det aktiva manskapet utan effekten borde bli att t.ex. svenska sjömän åker utomlands under norskt befäl.

    SvaraRadera
  6. Enda gången politikerna från Karlskrona/Blekinge reagerar är när marinens musikkår är på tapeten för nedläggning....

    Denna del som inte tillför ett smack till kärnverksamheten.

    Är det konstigt att vi hamnat där vi är...?

    SvaraRadera
  7. Ni åtta kommentatorer före mig.
    Försök och höja nivån på ert resonemang att gälla fösrvarsfrågan i sin helhet. Exempelvis skalförsvar eller teritoriellt försvar? Balansen dem emellan? Vilken uthålliget skall vi ha, berdskap mm när Sverige ligger där det ligger? Om inget görs nu , vad kommer då att hända med våra försvarsförmågor?
    Detaljerna kan man ta tag i senare, när man bestämt helheten. Jag tycker uppsatsen "Därför behövs en marin" är utmärkt klar och enkel, den bästa hitilis, i en komplicerad fråga. Den kan bla med fördel användas som fortsatt diskussions underlag i försvarsfrågan.

    Björ F.

    SvaraRadera
  8. Ok björn , jag plockar upp handsken.

    Det som driver på behovet av att rusta upp försvaret är lokalt Ryssland rustning och på längre sikt att bidra till att demokratiska nationer stabiliserar världen genom att göra aggressioner olönsamma. Den starkaste globala destabiliserande kraften tror jag är resursknapphet pga klimatförändring, oljeuttömning, åkermarksförstörelse och dålig politik. Även om vi sköter oss perfekt hämmar problemen även oss och vi har dessutom stora och dyra sociala löften som pensioner osv så det kommer inte att finnas mycket pengar för att rusta upp försvaret. Om vi använder mycket pengar för att rusta upp försvaret blir konkurrensen för stor med produktiva investeringar som ger lösningarna på resursproblemen.

    Det enda vi kan göra snabbt och inom en mindre budgetförstärkning är att åstadkomma ett bra skalförsvar. Vi har ett bra flygvapen och ubåtsvapen som kan bli större och bättre och avancerade industrier. Att främst kunna försvara oss på egen mark kräver större mentala omställningar hos många fler människor. Ett skalförsvar passar även väl med ambitioner att skydda försörjningsleder osv till våra nordiska grannar inklusive baltstaterna.

    Skalförsvaret skall givetvis klara av att skydda oss så länge mot ett större anfall att vi hinner ta emot hjälp, detta måste förberedas och övas.

    Skall andra nationer vara beredda att hjälpa oss behöver vi ha något som vi kan hjälpa dem med. Nuvarande utlandsinsatser är hårdvaluta så de borde vi fortsätta med men vi behöver även en förmåga att hjälpa våra närmaste grannar och även där är det bra med ubåtsvapen och flygvapen och att våra få kvalificerade armeförband kan åka över till framförallt Finland.

    Det territorialförsvar jag hoppas på är ett något uppgraderat hemvärn och ett nationellt eldförråd av artilleri och flyg som de kan beställa eld från.

    Det kan vara så att vi även vid en liten rustning behöver börja plikta till GMU för att få tillräckligt många nya soldater. Att fullt ut återinföra värnplikten är dock extremt dyrt och tar lång tid.

    Sedan borde vi gå med i Nato även om USA och andra ledande västländer utvecklas oroande politiskt och ekonomiskt. Det bästa samarbete som finns bör vi vara med i men vi måste odla ännu närmare relationer med våra omedelbara grannar då inget garanterar att pax americana finns kvar för evigt eller att gamla hjältenationer förblir goda.




    SvaraRadera
  9. För att lättare förstå varför författarna av gästinlägget propagerar för ett visst antal fartyg av korvettstorlek, ett visst antal ubåtar o.s.v, så rekommenderas läsning av artikeln "Den hotbildsbefriade flottan - kan den finnas?" ur Tidskrift i Sjöväsendet Nr 1 - 2013. Signifikant nog är den skriven av en av författarna till aktuellt gästinlägg.

    Läsning av artikeln kan rekommenderas för de som ännu inte läst den - en utmärkt väg till förståelse för resonemangen kring "kritisk massa" avseende antal enheter som författarna av gästinlägget tar upp.

    Förutom resonemangen kring kritisk massa, framkommer förstås goda poänger kring aspekter runt det här med hotbild och motiv för att överhuvudtaget ha ett försvar - och inte minst ett försvar av en viss storlek. I artikeln behandlas dock endast flottan i detalj, av lätt insedda skäl, vilket bör framgå för läsaren.

    Länk till artikeln:
    http://tinyurl.com/o9465rp

    SvaraRadera

REGLERNA FÖR KOMMENTARER KOMMER NU PÅ FÖREKOMMEN ANLEDNING ATT SKÄRPAS:
- Kommentarer som ej håller sig till ämnet kommer att refuseras
- Skriv kortfattat och kärnfullt
- Personangrepp publiceras ej
- Håll en god ton i kommentarerna