Mer spets efterfrågas i försvarsdebatten

Läser i dag en debattartikel i Länstidningen Östersund signerat förbandschefen för I 19 i Boden tillika chef för Militärregion Nord, Överste Olof Granander. Till att börja med vill jag ge en eloge till Olof Granander som till skillnad från många andra chefer i Försvarsmakten, oavsett nivå, faktiskt ger sig in i debatten. Efter att jag läst artikeln så började jag fundera i det större perspektivet över det budskap som signaleras till allmänhet och politiker.

Artikeln med rubriken "Försvarets nya uppgifter" avhandlar i första hand den pågående försvarsreformen och det goda som kommit ut från den. Artikeln ligger helt i linje med Försvarsmaktens kommunikationsplan där representanter för Försvarsmakten ska fokusera på "här och nu" och lyfta fram de goda exemplen från vardagen. Detta gör Granander på ett alldeles utmärkt sätt med många goda exempel på vad förbanden i norra Sverige bidragit med som stöd till samhället. Det omfattande och mycket svåra arbetet med att bärga delarna från det mycket tragiska haveriet då en C-130 från norska flygvapnet flög rätt in i bergväggen i Kebnekajsemassivet. Ett arbete som sannolikt inte hade klarats ut på samma korta tid utan Försvarsmaktens omfattande insats.

Trots att Olof Granander har helt rätt i allt han skriver så funderar jag ändå på om inte översten borde tagit tillfället i akt att även beskriva de problem och brister som finns. Det är bevisat vid ett flertal tillfällen att vår regering och representanter ur det det största regeringspartiet alltid tar allt positivt som skrivs som en inteckning för att försvarsreformen förlöper helt enligt plan och utan problem. Om man sedan kan referera till någon högt uppsatt chef inom Försvarsmakten har man prickat in en femetta. Exemplen är många.

Jag ska här ta några exempel på vad jag anser borde framkommit i debattartikeln.

När man debatterar försvar och försvarspolitik så anser jag att det är viktigt att man tar avstamp i det faktum att hela Sverige skall försvaras, något som även försvarsminister Karin Enström själv ständigt återkommer till i sina debattartiklar och tal.

Översten Granander tar i sin debattartikel upp det faktum att hans militärregion med regementet I 19 lokaliserat till Boden har verksamhet från Kiruna i norr till Härnösand i söder. Det som man här borde göra är att ställa den retoriska frågan huruvida det är rimligt att ett enda förband i Boden ansvarar för markförsvaret av halva Sverige? Hur många politiker i Sveriges riksdag har förstått detta, än mindre så har garanterat inte allmänheten gjort det. Här finns möjlighet till försvarsupplysning som gemene man lätt kan förstå och ta till sig.

En annan sak som tas upp i artikeln är alla nationella stödinsatser till civila samhället man genomfört så som ovan nämnda sök efter vrakdelar, eftersök av försvunna personer och stöd vid skogsbränder.

Vad som inte nämns är kostnaden. Jag som anser att det var fel att helt frångå värnplikten får verkligen vatten på min kvarn när jag läser detta. För det första kan man fråga sig om det krävs kontinuerligt anställda soldater enligt principen att erhålla ett mer "tillgängligt, flexibelt och användbart försvar". Jag tänker till och med vara så fräck att drista mig till att i just dessa fall så var värnpliktsförsvaret betydligt bättre. Varför då?

För det första så vill jag påstå att en inneliggande årskull värnpliktiga var betydligt mer tillgängliga än vad anställda soldater är, och för det andra är det betydligt billigare. Det vore intressant att få se en redovisning vad ett eftersök eller en skogsbrandsinsats kostar på icke tjänstetid. Man ska ha klart för sig att en anställd soldat går på precis samma avtal som en officer gör, vilket innebär att all tid utanför ej planerad arbetstid genererar övertid. En abetstidsplan ska vara lagd en månad i förväg, och den förvarningen får man sällan på att det ska börja brinna i en skog, eller att någon försvinner. Kostnaden för att ta ut en pluton soldater på icke arbetstid i dag är enorm. En pluton värnpliktiga kostade ingenting att nyttja i dessa sammanhang. Man gjorde en insats för samhället genom plikt, något att vara stolt över.

I det läge Försvarsmakten nu befinner sig i så är ekonomin helt avgörande. Det är bland annat på grund av den extremt stora ökningen av personalkostnader som övergången från värnplikt till yrkessoldater medfört som förbanden inte kan erhålla rätt materiel. Inte heller räcker anslaget längre till för att öva i den omfattning som krävs. Något som också bör belysas.

Att stödja samhället är givetvis en fjäder i hatten, men i artikeln framgår inget som berör hur stridsdugligt förbandet har blivit i samband med försvarsreformen.  Inte heller framgår om man har erhållit den materiel som krävs. Den redovisningen anser jag saknas.

Om jag får vara så fräck att jag ger en rekommendation till alla chefer i Försvarsmakten så anser jag att 50/50 principen bör tillämpas i framtida debattartiklar. Självklart skall de goda exemplen belysas, men som läget är i Försvarsmakten nu så är det viktiga att belysa vilka problem som finns. Inte minst med syftet att upplysa allmänheten, men också för att hjälpa våra politiker att hitta rätt inom ett svårt och styvmoderligt behandlat politikområde.

Även om jag här ovan belyser vad jag anser saknas i argumentationen så vill jag ge Olof Granander beröm för att han faktiskt ger sig in i debatten. I sista stycket nuddar han vid det viktiga ämnet.

Det är dock en bit kvar att gå och det finns viss osäkerhet kring framtiden. Under hösten har allt större fokus riktats mot försvarets förmåga och ekonomi och försvarsdebatten har blivit mer intensiv. Det är positivt att försvaret debatteras. Jag önskar, så här i juletid, att det leder till att fler av våra beslutsfattare engagerar sig i debatten så att vi tar ställning till vilken förmåga det svenska försvaret ska ha i framtiden. I vår kommer försvarsberedningen med sin rapport som innebär att regeringen får rekommendationer bland annat om hur försvaret bör utvecklas

Mycket bra! Jag hoppas att fler förbandschefer nu följer Olof Grananders goda exempel och ger sig in i försvarsdebatten. Jag hoppas även att framtida debattartiklar kommer att innehålla mer spets som även belyser våra omfattande problemområden och den verklighet personalen upplever dagligen. I annat fall kommer våra politiker ta debattartiklar som enbart är skrivna i positiva ordalag som en inteckning på att pågående försvarsreform är en succé.