10 november 2010

Hur står det egentligen till med Försvarsmakten?


Senaste numret av Officerstidningen trillande in i går.
Det är i synnerhet två artiklar man reagerar över, och funderar lite extra runt.

Den första rör den internationella arbetsplikten och omregleringen av våra anställningsavtal.
Detta har Commander skrivit ett bra inlägg om, där jag instämmer helt och hållet. Läs för övrigt även den första kommentaren till inlägget. tyvärr tror jag den är talande för allt för många anställda i FM.

Jag hoppas verkligen att officersförbundet skickar ut en ny enkät till samtliga medlemmar. Frågeställningarna finns redan färdiga på ovan nämnda blogg. Det finns säkert någon som kan bidra med att vässa formuleringarna ytterligare om så skulle behövas. Jag anser till och med att det är förbundets plikt att redovisa den verkliga bilden av vad medlemmarna egentligen tycker. Det är det minsta man kan göra mot sina medlemmar.

Personligen så tillhör jag den skara som anser att:
- deltaga i Internationella sammanhang är en del av jobbet
- FM däremot skött den s.k. omförhandlingen av avtalet fruktansvärt uselt
- det är fullkomligt huvudlöst att tvinga någon att skriva på ett nytt avtal utan några som helst villkor
- jag kryssade JA men egentligen ville kryssa NEJ, p.g.a. att jag som alla andra måste ju försörja mig
- rekryteringen till internationella insatser fortfarande bör ske på helt frivillig basis, vilket aldrig har varit ett problem

Arméinspektören däremot, verkar tro något helt annat när man läser vad han anser om saken. Om han på fullt allvar tror att 95% av alla anställda skrev JA, för att dom verkligen menade JA. Då tror jag nog att herr Arméinspektör bott på en annan planet sedan Sverkers sommarhälsning trillade ner i brevlådorna under semestern. Han kan åtminstone inte följt debatten i media. En annan sak är också klar, han tillhör uppenbart inte någon av alla de hudratals antällda vid HKV som läser Wisemans blogg på tjänstetid.


Den andra artikel handlar just om yttrandefriheten och bokstaven Ö i FM policy ÖRA (Öppenhet).
Wiseman har skrivit ett inlägg i just den frågan.
Nu säger förvisso herr infodirektör Lagersten att det är varierande takhöjd i FM, vilket han har helt rätt i. De flesta upplever den nog dessvärre som väldigt låg i många sammanhang. Många upplever nog att det är högt till tak så länge man håller sig i sin närmaste omgivning på arbetsplatsen. Men destå högre upp i organisationen man kommer, och ju större frågorna blir, destå närmare kommer taket.

Det allra märkligaste måste ändå vara då Lagersten i detta sammanhang påstår att

-När en order väl är given finns det väldigt lite utrymme för diskussion och ifrågasättande, utan då ska ordern verkställas.
Ja, står vi på stridsfältet öga mot öga med en fiende så gäller självklart denna devis.
Tyvärr så verkar Lagersten anse detta gäller även i andra beslut, eftersom artikeln handlade om debatten. Då innebär det att alla ska knipa igen när det fattas märkliga beslut om stridsledning för JAS 39C/D, GLC/NOC, Helikoptrar. Då innebär det, enligt tolkningen av infodirektören, att alla skall ställa in sig i ledet och bara vara tyst, trots att man i efterhand kanske upptäcker fel, brister, problem och svårigheter att verkställa fattade beslut?

Gynnar detta synsätt verkligen Försvarsmaktens utveckling, dess förmågor och för att få ut mest pang för pengarna?

Jag tror att många med mig upplever en avsevärd skillnad till det negativa hållet när det gäller klyftor mellan "arbetarna" på förbanden och cheferna på olika nivåer på HKV.

Jämför exempelvis med tidiga 90-talet. Då var det officerare som ex. Bo Hugemark och Stellan Bojerud som skrev böckerna Operation Garbo i ren protest mot våra politiker. Då handlade det om klyftan mellan sävliga politiker utan förmåga att fatta rätt beslut och en enig Försvarsmakt. I dag är den största klyftan nog den mellan HKV och förbanden.

9 november 2010

Kryssningsfartyg med 4500 passagerare i nöd



Jag skrev tidigare idag ett inlägg om sjöoperativa helikoptrar. Bland annat beskrev jag vikten av en sådan tillgång vid större färjekatastrofer likt Estonia.

Bara några timmar senare fattade kryssningsfartyget Carnival Splendor eld ca 90km utanför Mexicos kust. En brand har uppstått i ett maskinrum men är just nu enligt uppgifter under kontroll. Vädret verkar också vara gynnsamt i området. Fartyget, ett stort kryssningsfartyg med 4500 personer ombord var på väg från Karlifornien längs den mexikanska rivieran.

Branden i maskinrummet har enligt uppgift skurit av stora delar av elförsörjningen och maskin verkar vara ur funktion då bogserbåtar är på väg för att bogsera fartyget till hamn.

Den amerikanska flottan skickar nu hangarfartyget USS Ronald Reagan för att hjälpa till.Man kommer att flyga över 35 pallar med förnödenheter med, just det - helikopter, till kryssningsfartyget.

Nu verkar man haft en fruktansvärd tur att inte branden spridit sig till passagerarutrymmen. Då hade det sannolikt istället eskalerat till en stor katastrof. Se bara branden ombord passagerarfartyget Scandinavian Star utanför Lysekil 1990 då 159 människor omkom i branden. Ett liknande scenario med 4500passagerare ombord vill man inte ens tänka på. Nu blev det istället enbart bekvämligheter som klimatanläggning, varm mat och telefoner som ej fungerar.

Vid sådana här tillfällen är mängder med helikoptrar en unik och ovärderlig resurs, både för att kunna evakuera människor, men kanske främst för att få ombord brandmän och extra släckutrustning motsvarande de RITS styrkor som fanns i Sverige för ett antal år sedan. Om de fortfarande finns vet jag inte. men några helikoptrar lär de tyvärr få svårt att uppbringa i dag.

Svensk media verkar ännu inte publicerat något om händelsen.

Sjöoperativ helikopter


Det här inlägget kommer att behandla en väldigt viktig fråga. För näst efter fartyg så är en sjöoperativ helikopter det i särklass viktigaste materielsystemet för en väl fungerande flotta.

Som bekant så är sjöoperativ helikopter för Svenskt vidkommande en "icke-vara" idag. Hur det kunde gå så illa vet de flesta redan orsakerna till, och vet man det inte så kan det läsas i många bra inlägg hos storbloggarna Wiseman och Chefsingenjören.

Kortfattat så har vi avvecklat ett befintligt och beprövat system i Hkp 4, dessutom alldeles för tidigt innan vi hunnit få den nya Hkp 14. Hkp 4 hade kunnat göra mycket nytta i den nationella verksamheten med relativt små medel. Hkp 14 bedöms i dagsläget inte kunna verka som sjöoperativ helikopter förrän runt år 2020. Det är först om 10år, vilket är en mindre skandal!



Sjöoperativ helikopter - Definition

Vad innebär då begreppet "sjöoperativ helikopter" undrar förstås den oinvigde?
Att en helikopter är sjöoperativ innebär att den skall kunna verka i rollen som, och kunna genomföra:
- Ubåtsjakt (spaning med undervattenssensorer och insätta vapenverkan)
- Ytspaning (för målinmätning primärt med radar, men även andra system)
- Transporter (av materiel och personal till/från fartyg)

Då kan man snabbt och enkelt konstatera att Sverige idag totalt saknar den här förmågan idag. Förvisso har man använt Hkp 15 på ett bra sätt i Adenviken för enklare uppdrag. Men den är egentligen inte avsedd för detta, och har inte alls samma möjlighet till de viktigaste förmågor som nämns här ovan.

Tyvärr missuppfattas ibland vad en sjöoperativ helikopter egentligen är, och blandas då ofta i hop med begreppet sjöräddningshelikopter, vilket är något helt annat. Till och med allas vår Allan Widman har blandat ihop begreppen, vilket gjort Hkp 10 till en sjöoperativ helikopter, vilket den inte är.
I detta annars alldeles lysande inlägg om Hkp 4 skriver Widman:

Bortsett från några Helikopter 10A är vertolen (Hkp4) idag vår enda medeltunga och sjöoperativa helikopter.
Problemet är större än vad Widman förmedlar i den från sammanhanget lösryckta meningen. Problemet är att vi inte längre har en enda sjöoperativ helikopter i konungariket Sverige. För Hkp10A är en sjöräddningshelikopter, och inte en sjöoperativ helikopter. Hkp 4 den flyger inte alls längre. Så illa ser sanningen ut.


Hur en sjöoperativ helikopter nyttjas
Ytmålsspaning

En sjöoperativ helikopter används, som jag delvis beskrivit ovan, för en mängd olika ändamål. Den primära, och kanske numera vanligast förekommande uppgiften är i rollen som spaningsresurs. För sjöstriden handlar det om att erhålla s.k. "extended range". Det gör man genom att använda helikoptern som en flygande radar.

Moderna sjömålsrobotar har idag en räckvidd som vida överstiger fartygets förmåga att mäta in målet själv. Då är OTHT (Over the horizon targeting) från en helikopter an absolut nödvändighet för att kunna nyttja robotsystemets fulla räckvidd.

Vidare så medger en radarspanande helikopter ett fartyg att kunna agera passivt, d.v.s att inte nyttja sin egen radar (då risk för att själv bli utspanad och angripen föreligger).

En sjöoperativ helikopter med ett ledningssystem ombord, och en operatör (läs Hkp 4 motsv.) kan även leverera kvalité. Man har då möjlighet att styra exakt vilken information, och vilka typer av mål man vill erhålla från helikoptern, vilket underlättar stridsledningsarbetet ombord avsevärt.

I andra lågkonfliktsituationer kan helikoptern med fördel nyttjas för optisk spaning och målidentifiering i syfte att hitta ett specifikt fartyg eller mindre enheter. På så sätt nyttjades Hkp 15 under OP Atalanta i Adenviken, där man letade efter misstänkta piratbåtar.


Ubåtsjakt

I ubåtsjaktrollen har helikoptern oerhörda fördelar jämfört med ett fartyg.
Helikoptern kan snabbt röra sig över större ytor och kan till skillnad från ett fartyg närma sig en ubåt utan att ge den allt för stor förvarning om var ubåtsjaktenheterna befinner sig. Under Hårsfjärdenincidenten och vid övrig sentida skarp ubåtsjakt, så har vertolerna (Hkp 4) haft en avgörande roll.

En sjöoperativ helikopter i ubåtsjaktrollen kan både nyttja aktiv sonar och passiva system som hydrofonbojar. Den kan även själv insätta vapen som ubåtsjakttorped och sjunkbomber.

För den som i detalj vill veta hur en sjöoperativ helikopter arbetar, så rekommenderas att läsa Tom Clancy´s bok - Jakten på röd oktober (Filmen duger inte för det ändamålet).


Transport

Inom ramen för verksamheten till sjöss finns ofta behov av snabba transporter. Det kan vara rena person- och materieltransporter mellan fartyg till sjöss. Det kan också handla om att snabbt transportera en bordningsstyrka/specialförband för att borda främmande fartyg i olika situationer.

En helikopter kan också användas för understöd vid en svårare bordningsoperation. Då kan man placera en prickskytt i helikoptern för ev. eldunderstöd.

En sjöoperativ helikopter bör således vara konstruerad för att kunna landa på ett fartygsdäck under både dåligt väder och under mörker.


Sjöoperativa helikoptrar - En ovärderlig  resurs vid stora katastrofer
Sjöräddning (SAR)
Även om nu den Svenska staten beslutat att lägga ansvaret för Svensk sjöräddning helt och hållet på Sjöfartsverket, som i sin tur upphandlat tjänsten från Norrlandsflyg, så är det ändå mycket märkligt att man redan glömt lessons-learned från historien - Estoniakatastrofen 1994.

Norrlandsflyg med sina moderna Sikorsky S-76 gör ett mycket bra jobb i den ordinarie sjöräddningsverksamheten idag. Man har dessutom lyckats värva många av Försvarsmaktens erfarna helikopterpiloter.

Men vad händer om en katastrof motsvarande Estonia skulle inträffa i dag? För vad är det som säger att det inte skulle kunna hända igen?

I dag finns det fem gripbara SAR-helikoptrar i Norrlandsflygs regi, spridda över Sverige. Försvarsmakten kan idag sannolikt inte ställa upp med en enda även om man skulle vilja. Hkp 4 finns ej längre och Hkp 10 är antingen (snart) i Afghanistan, samtidigt som Försvarsmakten inte har utbildade ytbärgare att tillgå just nu. Försvarsmakten har inte ens ansvar för daglig FRÄD (Flygräddning) för våra Gripenpiloter. Även detta uppdrag ligger numera på Norrlandsflygs helikoptrar. Något som FM alltid stått för själv tidigare.

Under Estoniakatastrofen deltog 25 helikoptrar i sökandet, och räddande av människoliv.
Av dessa var 14st Svenska militära helikoptrar från Flygvapnet och Marinen.
5 av dessa var Hkp 10 (Q91, Q95, Q97, Q98, Q99) och 9st var marinens Hkp 4 (Y64, Y65, Y68, Y69, Y72, Y73, Y74, Y75, Y76). Resterande helikoptrar var Finska från sjöräddningen, gränsbevakningen och flygvapnet. Finska sjöräddningens enda helikopter räddade ensam hela 37 personer, då den besättningen var tränad att landa på färjorna trots hårt väder.

Trots alla dessa 25 helikoptrar var det som bekant för få människoliv som gick att rädda pga begränsad kapacitet i det hårda vädret.

Om Sverige fortfarande hade haft helikoptrar med sjöoperativ kapacitet, så hade dessa varit ett mycket bra komplement till Norrlandsflyg vid en eventuell liknande katastrof. Men vi har som sagt inte lärt oss av historien. Se här en intervju med en av de Svenska piloterna vid tankning mitt under räddningsarbetet.
Här finns även en film från räddningsarbetet till sjöss.


Brandbekämpning

Det finns fler närtida historiska händelser man redan glömt bort, eller medvetet valt att bortse från - Omfattande skogsbränder likt den i Tyresta naturreservat 1999. Där deltog nio helikoptrar från Försvarsmakten i arbetet. Det handlade om att flyga med brandtunna och släcka, men även transporter av brandmän, materiel och förnödenheter. Utan dessa helikoptrar är det oklart om branden hade kunnat begränsats.


Förmågeglappet och kompetensförlusten

I dag saknas sjöoperativ helikopter - Helt och hållet.
Det innebär självklart ett mycket stort förmågeglapp. Av ovanstående redovisade uppgifter, kan endast de mindre beståndsdelarna genomföras med Hkp 15. Sverige har i och med avsaknad av sjöoperativ helikopter framförallt en mycket begränsad förmåga till ubåtsjakt, men även ytmålsspaning.

Något som är ännu värre är kompetensförlusten hos den flygande personalen.
Piloterna kan delvis bibehålla sin flygtid i andra mindre helikoptrar. Värre är det då med den taktiska personalen i form av spanare (TakO) och sensoroperatörer. Dessa har ingen som helst möjlighet att vidmakthålla sin kompetens inom dessa områden. När Hkp 14 kommer ut i en färdig sjöoperativ version så har sannolikt merparten av den personal som hade kompetensen gått i pension, eller så har de gått till annan verksamhet inom FM. Här kan kompetensförlusten bli katastrofal.


Att återta Hkp 4 för att täcka förmågeglappet


När läget nu är så illa, så har ämnet till mångas glädje, flitigt debatterats i media huruvida man bör återinsätta Hkp 4 i operativ tjänst för att täcka förmågeglappet. Allan Widman har drivit en hård linje i frågan, med många bra inlägg i frågan.


Visst hade det varit möjligt att driftsätta de Hkp 4 som står inplastade i Ronneby. I sammanhanget hade det kostat småpengar. Detta statusläge orienterades Sjöfartsverket om av Göran Petersson (HKV) i maj 2009.



- Hkp 4 (Vertol) finns f.n. i malpåse. Totalt finns 13 st. kvar. Av dessa ar 8st OK och kan iordningsställas (inga är dock direkt flygfärdiga och inga flygfärdiga besättningar finns) och 5 st. finns vilande. Utredning pågar om att förlänga systemet med Hkp 4 + besättningar (Av detta blev som bekant inget).
- Hkp 14 är försenad och kommer att bli operativt först 2018 och då med 18st. Det finns ingen tillgänglig idag.
- Hkp 10 (Superpuma) -4 st. star i FRAD i Kallax. Dessa helikoptrar får inte flyga över vatten (flottörerna ar borttagna). Två stycken Hkp 10 byggs om för tjänstgöring i Afghanistan.
- Hkp 15 (liten) är inte direkt lämpad for räddningsuppgifter.

Nyligen har en Hkp 4 återställts för att kunna flyga i FMV regi. Då den helikopter man förfogade över, Y72 gjort sitt och flygits till Aeroseum. Se här bilder då Y72 kommer hem till Säve.

Wiseman har skrivit flera bra inlägg om just återinsättande av Hkp 4 i operativ tjänst. Förmågeglappet behandlas här och konsekvenserna av att inte återta Hkp 4 kan läsas här och här.


Nu ser det ut som att Hkp 4 dessvärre aldrig kommer att flyga i FM regi och de kommer sannolikt att dö skrotdöden inom kort. Läs även helikopterutredaren Jan-Olov Linds rapport från 2009 i sin helhet här.

Att täppa till glappet med en interrimshelikopter - Hkp 16

Helikopterfrågan har den senaste tiden fått mycket uppmärksamhet i media. Det rör då främst resurser för MEDEVAC i Afghanistan. Något som jag medvetet utelämnat i detta inlägg rörande sjöoperativa helikoptrar.

Försvarsministern har aviserat att man planerar att köpa en ny helikopter i väntan på Hkp 14. Den ständige helikopterutredaren har
lämnat en ny rapport där han medger att glappet bör täckas. Beslutet är sannolikt påverkat av media, vilket i detta fallet är mycket positivt för FM. Chefsingenjören har skrivit ett bra inlägg rörande denna kommande upphandling. Han behandlar där de helikoptertyper som skulle kunna vara aktuella som s.k. "gapfiller" mellan de befintliga och kommande systemen.

Sikorskys Blackhawk är den helikopter som diskuterats flitigast i dessa sammanhang. Personligen hoppas jag även på ett par
SH-60 Seahawk för sjöoperativa uppgifter. Detta i syfte att bibehålla kompetensen och förmågan i väntan på Hkp 14. Seahawk och Blackhawk bygger på samma plattform och ingår båda i Sikorsky S-70 familjen vilket underlättar inköp, underhåll och drift.


Organisatorisk tillhörighet

Jag tänker avsluta detta inlägg med att ge min synpunkt på hur helikopterverksamheten organiserats i Försvarsmakten. Även här så sysselsätter vi oss med en särlösning som ingen annan nation med helikopterverksamhet normalt sett gör.

I övriga länder så tillhör helikoptrarna organisatoriskt det vapenslag där verksamheten sker. Precis som vi hade det innan
Helikopterflottiljens inrättande under Flygvapnets ledning.

Sjöoperativa helikoptrar skall självklart tillhöra marinen, precis som helikoptrar för MEDEVAC, CSAR och trupptransporter m.m. organisatoriskt skall till höra Armén. Att vi som nu organiserar helikoptrarna centralt skapar klyftor mellan kundoch leverantör. I marinens fall helikoptrar och fartygsförband. Det kan nog många  f.d. marinflygare tyvärr bekräfta.

I FM gjorde man lätt för sig (trodde man) och la alla ägg i samma korg bara för att det var en farkost som opererade i luftarenan. Det märkliga är att vi sannolikt är det enda landet med en helikopterverksamhet som spänner över alla vapenslagen som gjort på det sättet.


Avslutning

Det här blev ett långt inlägg som medvetet enbart behandlat sjöoperativ helikopterverksamhet.


Noterbart är att av ovan beskriven verksamhet och förmågor så finns i dagsläget - I stort sett ingenting kvar..... Någon ljusning kan tyvärr inte skönjas i närtid.

8 november 2010

US Navy köper fler fartyg

US Navy tvekar inte att handla nya fartyg. Här handlar det dessutom om kvantiteter som får de flesta övriga länders flottor att framstå som rena skämten.

Det intressanta i den sensate affärsförhandlingarna är att det handlar om ett fartyg som väl skulle lämpa sig för Svenska flottan. Både som ett alternativ för Visbykorvetterna, men även som ett fartyg för internationella insatser. D.v.s. ett fartyg som med fördel skulle kunna operera i Östersjön såväl som på de större haven.

Fartygen benämns LCS (Littoral Combat Ships) och är i dagsläget tillverkade i två prototyper som redan nu används i operativ tjänst tilhörande Pacific Command. LSC-1 USS Freedom (övre bilden) är ett enskrovsfartyg tillverkat av Lockheed Martin. Det andra fartyget LCS-2 USS Independence (nedre bilden) är en aluminium-trimaran konstruerad av General Dynamics.

Tanken var att låta industrin ta fram två prototyper där man sedan skulle välja det bästa alternativet. Det vinnande konceptet var planerat att konstrueras i tio exemplar. Nu är US Navy uppenbart extremt nöjda med båda prototyperna och kommer istället att skriva ett kontrakt (med fast batch-pris) med båda konstruktörerna där man istället kommer att köpa två batcher om tio fartyg från varje tillverkare. Totalt 20 fartyg. Man framhäver att detta är en mycket lösning för alla skattebetalare.
"The Navy's LCS acquisition strategy to down select to a single design resulted in a highly effective competition and an industry response that signals a significant potential savings in the LCS program," said Sean Stackley, assistant secretary of the Navy for research, development and acquisition. "These competitive bids, coupled with the Navy's desire to increase ship procurement rates to support operational requirements, create an opportunity to award each bidder a fixed-price, 10-ship block buy – a total of 20 ships from fiscal year 2010 to fiscal year 2015."


US Navy har dessutom meddelat att det totala behovet för flottan är 55 fartyg av den aktuella typen.

Fartygen är främst konstruerade för att kunna hantera assymetriska hot, mindre och snabba ytattackenheter, tysta diesel-elektriska ubåtar och olika typer av minor (Känns behoven igen?). Systemet bygger på att kunna ha flexibla bestyckningsalternativ. Man har även plats för helikopter. US Navy kommer själva att ha en UAV typ helikopter ombord för målinmätning och spaningsuppgifter.

Fartygens storlek är 115/127m i längd och deplacerar 3000ton. Djupgåendet är ca 4meter och fartygen gör över 40knop.

Ett fartyg som sannolikt även skulle passa Svenska behov.

7 november 2010

Modifierade sanningar och marina frågor


Vad syftar rubriken på?
Jag kommer till detta längre fram i texten, men hur jag hamnade där började på en helt annan blogg.

Jag har idag läst igenom moderate riksdagsledamotens Annicka Engbloms inledningsanförande till KÖMS (Kungliga Örlogsmannasällskapet) som för övrigt publicerades i TiS nr 1 2010. Engblom som också är ordinarie ledamot i försvarsutskottet är en påläst och engagerad politiker som i likhet med Allan Widman säkert kommer att kunna påverka och tillföra försvarspolitiken en hel del sunda tankar framöver.

Engbloms inledningsanförande vid namn Marinen 10.0 eller som hon också benämner det "Mina tankar om den marina framtiden" kan läsas i sin helhet på hennes blogg.

Engblom har i stort sett mycket bra koll på läget, men med den självpåtagna rollen som "djävulens advokat" fastnade jag vid vissa punkter i texten.

Visbykorvetterna är under leverans till marinen. Utvecklandet av konceptet påbörjades förvisso under tiden för invasionsförsvaret, men det stora teknikprånget har länkat samman den gamla tidens krigsföring med den nya. Visbykorvetterna har fått mycket kritik, förtjänt och oförtjänt, men har utan tvivel ytterligare vässat den marina förmågan.

Här blir det intressant.
Jag skulle mycket gärna vilja veta var i den vässade marina förmågan återfinns i en Visbykorvett jämfört med vad marinen hade fram till låt säga 2005 förutom en något fysiskt större storlek och en bättre radar? Eller jämfört med Annickas egen modell Marinen 8.0? Om vi bara nämner begreppen ytattack och ubåtsjakt så förstår den insatte att vi inte närmelsevis har vässat dessa förmågor med Visby. Åtminstone inte ännu och på ett bra tag framöver.

Jag vet att Engblom är en politiker som inte låser in sig på ett rum i sin ensamhet. Hon är föredömligt ofta ute och träffar "folket på golvet" i vårt fall officerare på förbanden. Frågan är vilket budskap en politiker får från förbandschefer motsv. vid förbandsbesök? Budskapet är nog tyvärr ibland väldigt friserat och tillrättalagt.

I övrigt anser jag att Annicka har helt rätt då hon skriver att marinen klart påvisat en utökad förmåga att både verka och leda insatser utanför Sveriges territorium.

Vidare i texten är Engblom istället väldigt klarsynt och konkret när det gäller personella och materiella problemomområden.

Brist på uthållighet omfattar flera faktorer. Dagens fartygsflotta är både till antal och storlek underdimensionerad för att kunna uppfylla kravställningen som uttrycks i den propositionstext om ”Ett användbart försvar” som Riksdagen har antagit. Marinen behöver tillföras fler och större plattformar med helikopterkapacitet. Erfarenheterna från Adenviken har klart påvisat behovet av det senare. Fler och större plattformar skulle också komma att tillgodose det glapp som föreligger att till fullo kunna uppfylla kravet på skalbarhet i kris- och konfliktsituationer. Det handlar om att i ett tidigt skede kunna markera maritim närvaro och tillsammans med Kustbevakningen kunna utöva havskontroll.

Det är självklart med glädje jag kan konstatera att ett antal projekt på det marina materielförsörjningsområdet nu har kommit igång, bland annat framtagandet av ett stridsstödsfartyg, L10. Men det räcker inte, utan jag ser det som nödvändigt att det arbetet fortsätter i framtagandet av ett antal självständiga plattformar med uthållighet, eller patrullfartyg enligt konceptet Ocean Patrol Vessels (OPV). Den inriktningen är ett måste om målen för marinen enligt framtida kravställning ska uppfyllas.

Under avdelningen uthållighet faller även personaltillgång. En marin som prioriterats upp i betydelse och fått utökat ansvar ska självklart inte stupa på sin uppgift på grund av otillräcklig tillgång till personal. Det måste finnas utrymme för redundans och backup för nyckelbefattningar i systemet. I det långa loppet håller det inte att fartyg får ligga och skava till kaj, eller att skolor och basförband töms på personal för att möjliggöra övningar och internationella insatser. Det mår varken materiel, personal eller ekonomi bra av och det kommer framför allt att på sikt påverka tillgängligheten.

Något jag tyvärr inte riktigt kan instämma med, är den något förskönande beskrivningen av dagens marina förbands klass, här och nu. Däremot är personalens proffessionalism en helt annan sak.


Det är inte tu tal om att de svenska marina förbanden håller mycket hög klass. Övningar med andra nationer och deltagande i internationella operationer visar prov på stor anpassningsförmåga, vilket bottnar i en hög grad av professionalism.
Det är klart att vi håller en hög klass vid lågkonfliktinsatser som ex. Libanon och Adenviken. Men är det den typen av verksamhet som ska vara dimensionerande för vilken klass ett förband håller? Självklart inte. Det som fortfarande bör vara dimensionerade är självklart väpnad strid mot en jämnbördig motståndare. Om man i stället utgår från detta så håller jag inte med Annicka Engblom. Vi är idag väldigt duktiga på att "leda" och att "bli ledda". Men hur länge sedan var det vi hade så många Svenska operativa sjögående enheter, så att det gick att öva väpnad strid med hög kvalité?


Engblom hänvisar i sin text till regeringens proposition 2008/09:140 "Ett användbart försvar".
Ibland kan det vara bra att titta lite i backspegeln och ögna i genom vissa avgörande dokument man redan läst både framlänges och baklänges. För här finns en del svar på frågor som debatteras ofta i marina kretsar, men även en del formuleringar som man verkligen häpnar när man läser. Åter igen, vem modifierar sanningarna?


6.2.4 Marinstridskrafterna
Bedömt läge i insatsorganisationen 2009

Marinstridskrafterna har ökat sin förmåga genom en förhållandevis
omfattande internationell övningsverksamhet och deltagande i insatser
internationellt. Generellt har marinstridskrafterna en hög materiell
kvalitet. De svenska ytstrids-, minröjnings-, ubåts- och
ubåtsjaktförmågorna står sig väl i en internationell jämförelse.


Utveckling av insatsorganisationen

Marinstridskrafterna ska ha en kvalificerad förmåga att genomföra strid i
hela skalan från lågintensiva till högintensiva konfliktnivåer.
Marinstridskrafterna ska primärt utveckla förmågan att verka i vårt
närområde genom att skydda svenska intressen till havs.


Förmågeutvecklingen

Korvetter av Visbyklass bör successivt ges en utökad förmågebredd.
På lång sikt bör nytt ytstridsfartyg anskaffas som ersättning för korvetter av Göteborgsklass.
Marinstridskrafterna har idag förmåga till självförsvar mot lufthot. Marinstridskrafternas möjligheter att skydda andra fartyg och objekt med s.k. områdesförsvar ses över.
Förmåga till strategisk sjötransport ska fortsatt tillhandahållas genom internationellt samarbete och genom nyttjande av civila resurser. Den strategiska sjötransportförmågan upprätthålls bl.a. genom deltagande i Multinational Sealift Group (MSG).  
Det sistnämnda stycket är av särskilt intresse , då ett alternativ av stödfartyg som skall ha kapacitet att transportera Arméns förband över världen (ursprungliga L10) inte längre är ett alternativ alls.
Några övriga intressanta formuleringar för marinens vidkommande i propositionen finns också att läsa .

Marinstridskrafterna ska primärt utveckla förmågan att verka i vårt närområde genom att skydda svenska intressen till havs.

Det är prioriterat att verifiera och påbörja operativ verksamhet med korvett av Visbyklass, samt att vidmakthålla undervattensförmågan.

Sammanfattningsvis kan sägas att man glädjs över att vi har fler riksdagledamöter som på allvar engagerar sig i försvarsfrågorna, och att det inte enbart ses som ett steg på vägen i en politiska karriär uppåt. Vidare kan man konstatera att underlaget för propositionen inte riktigt känns igen från verkligheten där ute.
Särskilt inte då man beskriver läget idag.