7 november 2010

Modifierade sanningar och marina frågor


Vad syftar rubriken på?
Jag kommer till detta längre fram i texten, men hur jag hamnade där började på en helt annan blogg.

Jag har idag läst igenom moderate riksdagsledamotens Annicka Engbloms inledningsanförande till KÖMS (Kungliga Örlogsmannasällskapet) som för övrigt publicerades i TiS nr 1 2010. Engblom som också är ordinarie ledamot i försvarsutskottet är en påläst och engagerad politiker som i likhet med Allan Widman säkert kommer att kunna påverka och tillföra försvarspolitiken en hel del sunda tankar framöver.

Engbloms inledningsanförande vid namn Marinen 10.0 eller som hon också benämner det "Mina tankar om den marina framtiden" kan läsas i sin helhet på hennes blogg.

Engblom har i stort sett mycket bra koll på läget, men med den självpåtagna rollen som "djävulens advokat" fastnade jag vid vissa punkter i texten.

Visbykorvetterna är under leverans till marinen. Utvecklandet av konceptet påbörjades förvisso under tiden för invasionsförsvaret, men det stora teknikprånget har länkat samman den gamla tidens krigsföring med den nya. Visbykorvetterna har fått mycket kritik, förtjänt och oförtjänt, men har utan tvivel ytterligare vässat den marina förmågan.

Här blir det intressant.
Jag skulle mycket gärna vilja veta var i den vässade marina förmågan återfinns i en Visbykorvett jämfört med vad marinen hade fram till låt säga 2005 förutom en något fysiskt större storlek och en bättre radar? Eller jämfört med Annickas egen modell Marinen 8.0? Om vi bara nämner begreppen ytattack och ubåtsjakt så förstår den insatte att vi inte närmelsevis har vässat dessa förmågor med Visby. Åtminstone inte ännu och på ett bra tag framöver.

Jag vet att Engblom är en politiker som inte låser in sig på ett rum i sin ensamhet. Hon är föredömligt ofta ute och träffar "folket på golvet" i vårt fall officerare på förbanden. Frågan är vilket budskap en politiker får från förbandschefer motsv. vid förbandsbesök? Budskapet är nog tyvärr ibland väldigt friserat och tillrättalagt.

I övrigt anser jag att Annicka har helt rätt då hon skriver att marinen klart påvisat en utökad förmåga att både verka och leda insatser utanför Sveriges territorium.

Vidare i texten är Engblom istället väldigt klarsynt och konkret när det gäller personella och materiella problemomområden.

Brist på uthållighet omfattar flera faktorer. Dagens fartygsflotta är både till antal och storlek underdimensionerad för att kunna uppfylla kravställningen som uttrycks i den propositionstext om ”Ett användbart försvar” som Riksdagen har antagit. Marinen behöver tillföras fler och större plattformar med helikopterkapacitet. Erfarenheterna från Adenviken har klart påvisat behovet av det senare. Fler och större plattformar skulle också komma att tillgodose det glapp som föreligger att till fullo kunna uppfylla kravet på skalbarhet i kris- och konfliktsituationer. Det handlar om att i ett tidigt skede kunna markera maritim närvaro och tillsammans med Kustbevakningen kunna utöva havskontroll.

Det är självklart med glädje jag kan konstatera att ett antal projekt på det marina materielförsörjningsområdet nu har kommit igång, bland annat framtagandet av ett stridsstödsfartyg, L10. Men det räcker inte, utan jag ser det som nödvändigt att det arbetet fortsätter i framtagandet av ett antal självständiga plattformar med uthållighet, eller patrullfartyg enligt konceptet Ocean Patrol Vessels (OPV). Den inriktningen är ett måste om målen för marinen enligt framtida kravställning ska uppfyllas.

Under avdelningen uthållighet faller även personaltillgång. En marin som prioriterats upp i betydelse och fått utökat ansvar ska självklart inte stupa på sin uppgift på grund av otillräcklig tillgång till personal. Det måste finnas utrymme för redundans och backup för nyckelbefattningar i systemet. I det långa loppet håller det inte att fartyg får ligga och skava till kaj, eller att skolor och basförband töms på personal för att möjliggöra övningar och internationella insatser. Det mår varken materiel, personal eller ekonomi bra av och det kommer framför allt att på sikt påverka tillgängligheten.

Något jag tyvärr inte riktigt kan instämma med, är den något förskönande beskrivningen av dagens marina förbands klass, här och nu. Däremot är personalens proffessionalism en helt annan sak.


Det är inte tu tal om att de svenska marina förbanden håller mycket hög klass. Övningar med andra nationer och deltagande i internationella operationer visar prov på stor anpassningsförmåga, vilket bottnar i en hög grad av professionalism.
Det är klart att vi håller en hög klass vid lågkonfliktinsatser som ex. Libanon och Adenviken. Men är det den typen av verksamhet som ska vara dimensionerande för vilken klass ett förband håller? Självklart inte. Det som fortfarande bör vara dimensionerade är självklart väpnad strid mot en jämnbördig motståndare. Om man i stället utgår från detta så håller jag inte med Annicka Engblom. Vi är idag väldigt duktiga på att "leda" och att "bli ledda". Men hur länge sedan var det vi hade så många Svenska operativa sjögående enheter, så att det gick att öva väpnad strid med hög kvalité?


Engblom hänvisar i sin text till regeringens proposition 2008/09:140 "Ett användbart försvar".
Ibland kan det vara bra att titta lite i backspegeln och ögna i genom vissa avgörande dokument man redan läst både framlänges och baklänges. För här finns en del svar på frågor som debatteras ofta i marina kretsar, men även en del formuleringar som man verkligen häpnar när man läser. Åter igen, vem modifierar sanningarna?


6.2.4 Marinstridskrafterna
Bedömt läge i insatsorganisationen 2009

Marinstridskrafterna har ökat sin förmåga genom en förhållandevis
omfattande internationell övningsverksamhet och deltagande i insatser
internationellt. Generellt har marinstridskrafterna en hög materiell
kvalitet. De svenska ytstrids-, minröjnings-, ubåts- och
ubåtsjaktförmågorna står sig väl i en internationell jämförelse.


Utveckling av insatsorganisationen

Marinstridskrafterna ska ha en kvalificerad förmåga att genomföra strid i
hela skalan från lågintensiva till högintensiva konfliktnivåer.
Marinstridskrafterna ska primärt utveckla förmågan att verka i vårt
närområde genom att skydda svenska intressen till havs.


Förmågeutvecklingen

Korvetter av Visbyklass bör successivt ges en utökad förmågebredd.
På lång sikt bör nytt ytstridsfartyg anskaffas som ersättning för korvetter av Göteborgsklass.
Marinstridskrafterna har idag förmåga till självförsvar mot lufthot. Marinstridskrafternas möjligheter att skydda andra fartyg och objekt med s.k. områdesförsvar ses över.
Förmåga till strategisk sjötransport ska fortsatt tillhandahållas genom internationellt samarbete och genom nyttjande av civila resurser. Den strategiska sjötransportförmågan upprätthålls bl.a. genom deltagande i Multinational Sealift Group (MSG).  
Det sistnämnda stycket är av särskilt intresse , då ett alternativ av stödfartyg som skall ha kapacitet att transportera Arméns förband över världen (ursprungliga L10) inte längre är ett alternativ alls.
Några övriga intressanta formuleringar för marinens vidkommande i propositionen finns också att läsa .

Marinstridskrafterna ska primärt utveckla förmågan att verka i vårt närområde genom att skydda svenska intressen till havs.

Det är prioriterat att verifiera och påbörja operativ verksamhet med korvett av Visbyklass, samt att vidmakthålla undervattensförmågan.

Sammanfattningsvis kan sägas att man glädjs över att vi har fler riksdagledamöter som på allvar engagerar sig i försvarsfrågorna, och att det inte enbart ses som ett steg på vägen i en politiska karriär uppåt. Vidare kan man konstatera att underlaget för propositionen inte riktigt känns igen från verkligheten där ute.
Särskilt inte då man beskriver läget idag.

9 kommentarer:

  1. Precis som du skriver i ditt utmärkta inlägg, så är det vi militärer själva som till del vilselett besökande politiker. Det är bara de riktigt pålästa som det inte lönar sig att ta "knäppare" med. Att höja Visbykorvetternas nuvarande förmågor till skyarna tyder väl på att något är fel någonstans.

    Jag tror att L10-projektets framtid är en vägvalsfråga, nationellt eller expeditionärt. I det senare platsar konceptet definitivt, som det mesta andra vi förfogar över i nuläget. Just nu verkar Expeditionärt vara buzz-ordet för dagen. Om så blir fallet så vore ett öppet fattat beslut att vara på sin plats, men först efter en ordentlig genomlysning av konsekvenserna. Vad avser konsekvensanalyser så har det nog brustit tidigare. Vi lever fortfarande med analysen att hotet från miljön är det största hotet mot nationen. Hur man kom fram till det övergår mitt förstånd. Kanske är det mig det är fel på, det kan ju aldrig uteslutas.

    Keep up the good work. Bra inlägg.

    SvaraRadera
  2. Instämmer i dina tankar.
    Tack för berömmet Sumatra!

    SvaraRadera
  3. OPVer? Hur ska en OPV stärka Sveriges försvarsförmåga? Något mer likt Ivar Huitfeldt-klassen vore klart bättre.

    Sen är frågan ifall Sverige ska ha förmågan att självständigt projicera i närområdet eller ej. Om vi går med i nåt samarbete kring L10-liknande fartyg har vi INTE självständig förmåga. Blir ju inte så lätt att hjälpa till i närområdet om fartygens ägare inte håller med oss. Samma sak gäller Gotland. Om vi, någon gång i framtiden, måste återta Gotland, vad händer om fartygsägarna hellre ser Fi hålla ön än att riskera uteblivna gasleveranser?

    SvaraRadera
  4. Jag ska såklart inte svara för Engbloms text, men jag tror nog att hon syftar på ett större stridsfartyg anpassat för sörre vatten, men använder begreppet OPV (OFFSHORE patrol vessel), som oftast är obeväpnade fartyg.

    Vad gäller L10 motsv. så håller jag inte med dig. Skulle vi i tider av oro behöva transportera materiel till Gotland så gör vi väl som vi alltid skulle gjort under alla tidigare år. D.v.s. rekvirera Svenskflaggade färjor. Inga som helst problem.

    SvaraRadera
  5. Skipper,

    Ska vi återta Gotland med civila fartyg genom att bara "lägga till vid kajen"? Dvs, inte en amfibisk operation?

    SvaraRadera
  6. En amfibieoperation är bland det mest resurskrävande och svåra man kan genomföra inom ramen för reguljär strid.

    Att Sverige på egen hand överhuvudtaget skulle ha kapacitet att "ta tillbaka Gotland" från en fiende som till fullo intagit ön ser jag som helt orimligt.

    Ett L10 fartyg gör ingen glad.
    Jämför bara med Falklandskriget.

    Det jag syftade på med ordinarie färjor är möjligheten att snabbbt kunna transportera materiel och personal i händelse av orostider.

    SvaraRadera
  7. Hej. Så äntligen. Ber om ursäkt att jag dröjt med kommentarer på ditt blogginlägg.
    Tack för ditt positiva omdöme om min artikel och dina kommentarer.

    Jag kan försäkra dig om att jag inte under några som helst omständigheter nöjer mig med att serveras "tillrättalagda" sanningar i mitt uppdrag som riksdagsledamot. Vad det gäller Försvaret, eftersom jag har en bakgrund i Marinen och därmed många nära vänner som är aktiva officerare, så får jag ständigt rapportering som sakernas tillstånd. Något jag föredrar och uppskattar.

    Nu till några av dina synpunkter.

    Jag tvekar inte om att framhålla Visbysystemet. Det finns väldigt mycket att säga om processen fram tills att de nu är under leverans till Marinen. Det finns mycket att i övrigt önska vad det gäller fartygets LV-, sjömålsrobot- och ubåtsjaktsförmåga, både förknippat med politiska beslut och situationen inom helikopterflottiljen, men min inställning är att nu låta besättningarna genomföra sin provtursverksamhet, vässa sina förmågor och få chansen att leverera. Varför skjuta hela systemet i sank innan det har få visat vad det går för?

    Plats för en liten anekdot. När jag 2009 under BALTOPS bodde ombord det amerikanska ledningsfartyget USS Mount Whitney under några dagar, träffade jag Rear Admiral John Christenson, chef över Carrier Strike Group 12. Normalt baserad i San Diego kände han ju väl till HMS Gotlands stora framgångar. Eftersom Visby skulle levereras senare det året, nämnde jag att vi under BALTOPS 2010 kanske skulle kunna delta även med dessa under övningen. Hans svar på bred amerikanska var: ”Well, can’t you Swedes ever send something that we can find?!”……

    Vidare. Vad det gäller OPV tolkar du mig alldeles riktigt. Det är storlek på fartyg jag åsyftar. Danskarnas ABSALON-lösning är väldigt intressant, men tycker att fregatter är att skjuta över målet för svenska behov. Behovet av helikopterförmåga kan dock inte nog understrykas. Det har insatsen i Adenviken bevisat på ett mycket tydligt sätt.

    Den svenska Marinen håller hög förmåga. Det är inte bara smicker från andra nationer, utan fakta baserat på internationella värderingsinstrument. Det finns ingen anledning att huka vad det gäller det.

    L10 ska ju ersätta HMS Visborg och självklart ska hon rustas för att kunna tjänstgöra både i våra och andra farvatten. Jag har lite med oro följt diskussionerna kring projektet, eftersom det enligt mitt förmenande under en tid haft tendenser att svälla. Nu verkar det hela ha sansat sig något.

    Jag föredrar att blicka framåt istället för att grumsa över det som en gång var. Vi är bara i början av en lång process för att uppnå målet om ett tillgängligt insatsförsvar. Vi politiker behöver noga följa varje steg i denna process och vara beredda att skruva och ändra i direktiven när så behövs. Försvarsmakten behöver å sin sida ta sig en funderare över sina egna processer, bland annat vad det gäller behovssättning, personalram och inre organisation.

    Bra med debatt, Skipper. Det här inspirerar till ytterligare artiklar.

    Mvh Annicka

    SvaraRadera
  8. Hej, jag har kommenterat. Vill gärna ha en reaktion :-)
    Mvh Annicka

    SvaraRadera
  9. @ Annicka:
    Bra replik, håller med dig helt och fullt. Min uppfattning är att sjöstridskrafterna är en bra bit på väg mot att bli tillgängliga insatsförband. Det som oftast lägger hinder i vägen är FM interna processer som du så riktig pekar på. Dessa är oftast överdrivet byråkratiska och/eller anpassade för ett mobiliseringsförsvar.

    HKV (och därmed FM) interna organisation gör det till en enhet som, trots ett STORT antal kompetenta engageradde officerare, är närmast dysfunktionell.

    Ett steg på vägen mot bättre struktur och samordning är att återinföra försvarsgrensstaberna och inte dela upp ledningen i INS, PROD, LED, JUR, PERS, LOG etc. etc.

    / Commander

    SvaraRadera

REGLERNA FÖR KOMMENTARER KOMMER NU PÅ FÖREKOMMEN ANLEDNING ATT SKÄRPAS:
- Kommentarer som ej håller sig till ämnet kommer att refuseras
- Skriv kortfattat och kärnfullt
- Personangrepp publiceras ej
- Håll en god ton i kommentarerna