Hur står det egentligen till med Försvarsmakten?

Senaste numret av Officerstidningen trillande in i går.
Det är i synnerhet två artiklar man reagerar över, och funderar lite extra runt.

Den första rör den internationella arbetsplikten och omregleringen av våra anställningsavtal.
Detta har Commander skrivit ett bra inlägg om, där jag instämmer helt och hållet. Läs för övrigt även den första kommentaren till inlägget. tyvärr tror jag den är talande för allt för många anställda i FM.

Jag hoppas verkligen att officersförbundet skickar ut en ny enkät till samtliga medlemmar. Frågeställningarna finns redan färdiga på ovan nämnda blogg. Det finns säkert någon som kan bidra med att vässa formuleringarna ytterligare om så skulle behövas. Jag anser till och med att det är förbundets plikt att redovisa den verkliga bilden av vad medlemmarna egentligen tycker. Det är det minsta man kan göra mot sina medlemmar.

Personligen så tillhör jag den skara som anser att:
- deltaga i Internationella sammanhang är en del av jobbet
- FM däremot skött den s.k. omförhandlingen av avtalet fruktansvärt uselt
- det är fullkomligt huvudlöst att tvinga någon att skriva på ett nytt avtal utan några som helst villkor
- jag kryssade JA men egentligen ville kryssa NEJ, p.g.a. att jag som alla andra måste ju försörja mig
- rekryteringen till internationella insatser fortfarande bör ske på helt frivillig basis, vilket aldrig har varit ett problem

Arméinspektören däremot, verkar tro något helt annat när man läser vad han anser om saken. Om han på fullt allvar tror att 95% av alla anställda skrev JA, för att dom verkligen menade JA. Då tror jag nog att herr Arméinspektör bott på en annan planet sedan Sverkers sommarhälsning trillade ner i brevlådorna under semestern. Han kan åtminstone inte följt debatten i media. En annan sak är också klar, han tillhör uppenbart inte någon av alla de hudratals antällda vid HKV som läser Wisemans blogg på tjänstetid.


Den andra artikel handlar just om yttrandefriheten och bokstaven Ö i FM policy ÖRA (Öppenhet).
Wiseman har skrivit ett inlägg i just den frågan.
Nu säger förvisso herr infodirektör Lagersten att det är varierande takhöjd i FM, vilket han har helt rätt i. De flesta upplever den nog dessvärre som väldigt låg i många sammanhang. Många upplever nog att det är högt till tak så länge man håller sig i sin närmaste omgivning på arbetsplatsen. Men destå högre upp i organisationen man kommer, och ju större frågorna blir, destå närmare kommer taket.

Det allra märkligaste måste ändå vara då Lagersten i detta sammanhang påstår att

-När en order väl är given finns det väldigt lite utrymme för diskussion och ifrågasättande, utan då ska ordern verkställas.

Ja, står vi på stridsfältet öga mot öga med en fiende så gäller självklart denna devis.
Tyvärr så verkar Lagersten anse detta gäller även i andra beslut, eftersom artikeln handlade om debatten. Då innebär det att alla ska knipa igen när det fattas märkliga beslut om stridsledning för JAS 39C/D, GLC/NOC, Helikoptrar. Då innebär det, enligt tolkningen av infodirektören, att alla skall ställa in sig i ledet och bara vara tyst, trots att man i efterhand kanske upptäcker fel, brister, problem och svårigheter att verkställa fattade beslut?

Gynnar detta synsätt verkligen Försvarsmaktens utveckling, dess förmågor och för att få ut mest pang för pengarna?

Jag tror att många med mig upplever en avsevärd skillnad till det negativa hållet när det gäller klyftor mellan "arbetarna" på förbanden och cheferna på olika nivåer på HKV.

Jämför exempelvis med tidiga 90-talet. Då var det officerare som ex. Bo Hugemark och Stellan Bojerud som skrev böckerna Operation Garbo i ren protest mot våra politiker. Då handlade det om klyftan mellan sävliga politiker utan förmåga att fatta rätt beslut och en enig Försvarsmakt. I dag är den största klyftan nog den mellan HKV och förbanden.