Sverigedemokraternas representant i försvarsutskottet Mikael Jansson skrev den 10 april en motion till riksdagen som berör riksrevisionens rapport som granskat bemanningen av Marinens och Flygvapnets stående förband.
Det är mycket bra att SD engagerar sig i försvarsfrågan, något som övriga partier borde göra i betydligt större utsträckning än vad man i dag gör. Men i just detta fallet så blev det tyvärr lite fel då Jansson i vissa avseenden jämför äpplen och päron. Vi kommer här nedan att försöka förklara hur saker hänger ihop och varför man inte bör göra de jämförelser som Jansson gör med ex. Kustbevakningen.
Janssons huvudsakliga tes är att utreda bemanningen av Flygvapnet, och i synnerhet Marinen som i dag är grovt anorektisk när det kommer till bemanninsgläget, trots att det handlar om stående förband, och där omedelbara åtgärder behöver vidtas för att utöka uthålligheten och skapa redundans i systemet. Jansson efterlyser också en bättre och mer tydlig redovisning till riksdagen avseende bemanningsläget vid de stående förbanden. Så långt allt väl.
När Jansson ska motivera varför man efterlyser en sådan utredning blir det dock fel. Man pratar i termer av tillgänglighet i form av att utöka antalet timmar till sjöss för varje enskilt fartyg när man i stället borde prata om den operativa effekten i form av en hög utbildningsnivå med kompletta och välövade besättningar. Jansson gör jämförelsen mellan Marinen och Kustbevakningen (förvisso hämtad ur RR rapport) där man mycket riktigt konstaterar att Kustbevakningen har fler timmar till sjöss under varje år på sina fartyg än vad Marinen har. Rapporten anger att Marinen endast nyttjar 20-30% av den möjliga tiden till sjöss medan KBV har en nyttjandegrad på 70%. Tyvärr gick Jansson i samma fälla som riksrevisionen gjorde då man helt enkelt jämför äpplen och päron och inte ser till vilka huvuduppgifter respektive myndighet har.
Kustbevakningens viktigaste uppgift är just att ständigt ha fartyg till sjöss över tiden för olika ändamål. De primära är sjöövervakning, fiskerikontroll, miljöövervakning och att utgöra ständigt gripbara sjöräddningsresurser. För Kustbevakningen är det således ständig närvaro på havet som är nyckeln till framgång. Ju fler timmar till sjöss, destå bättre kommer man sannolikt att lösa sina uppgifter. Det är också viktigt att komma i håg att ett kustbevakningsfartyg är avsevärt mycket mindre resurskrävande än ett stridsfartyg som utöver att bara kunna förflytta sig på havet även ska innnehålla unika specialkompetenser för att kunna strida i tre dimensioner. Mot ytmål, mot luftmål och även mot mål under vattnet. Det är en avsevärd skillnad i komplexitet med andra ord.
Om man läser riksrevisionens rapport och Janssons motion så har man således helt felaktigt skjutit in sig på att flera besättningar till varje stridsfartyg är nyckeln till framgång även för Marinen.
Om man enbart skulle avgränsa sig till att prata om marinens bevakningsbåtar som har till uppgift att sjöövervaka, en uppgift som i sin karaktär för övrigt ligger väldigt nära den havsövervakningsuppgift som Kustbevakningen i dag har, så har man förvisso rätt. Marinens bevakningsbåtar och vedettbåtar skulle behöva fler besättningar, kanske även ubåtarna om man ser det hela ur ett rent övervaknings- och spaningsperspektiv (und) där tid till sjöss i fredstid är en viktig faktor.
Dessvärre var det nog inte detta som varken riksrevisionen eller Mikael Jansson avsåg. Det kan man åtminstone hoppas att de inte gjorde. Det primära för Marinens stridsfartyg (korvetter) är i stället att dessa fartyg fylls upp rent personellt så att besättningarna kan övas mot sina stridsuppgifter, att bli så bra som möjligt på ubåtsjakt, ytstrid och luftförsvar utan att det ständiga vakansläget konstant sätter käppar i hjulet för att nå en hög nivå. Kopplat till detta är ekonomin givetvis en helt avgörande faktor. Det måste finnas ekonomi att öva besättningarna till den nivå där strid kan genomföras i tre dimensioner och det måste även finnas ekonomi att färdigställa/modifiera befintliga fartyg till den operativa status som är beslutat av den politiska nivån.
För att uppnå ovanstående operativa effekt ur ett fartyg så är nyckeln till framgång således inte dubbla besättningar. Det viktiga är i stället att eftersträva att uppnå ett läge där det finns en komplett besättning per fartyg som är färdigutbildad, välövad och att det finns ekonomi för att uppnå detta. Utbildning och övning av en fartygsbesättning behöver inte alltid ske till sjöss, i bland kan det vara mer effektivt att genomföra vissa moment i simulatormiljö där den enskilde individens kompetens på så sätt ökas mer effektivt.
Något som däremot är viktigt i detta sammanhang är att det finns redundans i systemet, något som Jansson också tar upp i sin motion. Om en enskild individ ur besättningen av någon anledning inte är tillgänglig måste det finnas andra individer med motsvarande kompetens att snabbt plocka in som ersättare. Detta löstes tidigare mycket enkelt genom att det fanns individer på staber, skolor och utbildningar med rätt kompetens. I dag har man till stora delar slagit sönder den möjligheten genom omtruktureringsarbetet som genomfördes vid årsskiftet där basorganisationen och antalet personalrader utöver de som finns på fartygen reducerades till under en nivå som är acceptabel. Det har inte gynnat nuvarande katastrofala vakansläge.
Men rent hypotetisk borde det ändå inte vara något problem att lösa uppkomna vakanssituationen på ett enkelt sätt då marinens sjögående förband (ubåtsflottiljen och de båda sjöstridsflottiljerna) består att tre flottiljledningar, sju divisionsstaber och en PTK-stab. Dessa elva staber (förvisso med väldigt olika numerär i respektive stab) har att hantera fem ubåtar, sju korvetter, nio minröjningsfartyg och fyra trängfartyg. Det är ungefär två fartyg per stab om man slår ut ett snitt. Sedan tillkommer givetvis också insatsstaben vid HKV med MTS i spetsen. Frågan om hur stridsekonomisk denna uppdelning är bör nog alla fråga sig.
Nu är ju allt inte så enkelt som det kan synas när man ställer upp saker på detta sätt, men onekligen kan nog vissa saker göras mer effektivt enbart genom att fundera över hur dagens förband är uppbyggda.
Slutsatsen som detta inlägg försöker komma fram till, och en uppmaning till riksrevisionen och politiker är att inte blanda äpplen och morötter genom att jämföra Kustbevakningen och Marinen och enbart stirra sig blind på tid till sjöss. Det viktiga för Marinens förband är den operativa effekten vilket inte enbart uppnås genom mer tid till sjöss. Fullbemannade fartyg som är välutbildade och välövade är nyckeln till framgång!
I kris och krig är begränsande arbetstidsavtal och fackliga representanter förhoppningsvis inte heller något man tvingas att ta hänsyn till.
Bloggar: Lantvärnet
En ännu enklare förklaring är att Marinen ska bemannas för kris och krig medan Kustbevakningen primärt ska bemannas för uppgifter i fred.
SvaraRaderaÄr inte "alltid en besättning tillgänglig" och "flera uppsättningar personal" två sätt att säga samma sak?
SvaraRaderaDet är bra att "något" parti tar upp försvarsfrågan, det är lite tunt på den fronten.
SvaraRaderaAtt det blir fel är vi vana med, ingen av partierna talar klarspråk om hur enormt illa det är i försvaret. Alla partierna ser FM som ett särintresse, det är viktigare att se till att de papperslösa får sitt skydd. Men vart tog hela sveriges skydd vägen, idag är skyddet bara en stor lögn och ingen bryr sig. De kör så länge det går att dra ner på försvaret. När det väl brinner till så blir kommentarerna. "tänkte inte på det" Trodde inte, Visste inte, hoppades inte, ville inte, ska inte, VA! vad det så illa, det hade jag ingen aning om.
Bla Bla
En tanke, med dubbla besättningar så kommer även uthålligheten ökas vid allvarlig kris.
SvaraRaderaDessutom kan fartygen användas när ena besättningen fortbildas, övar i simulator, är ledig, mm.
Se svar i nedanstående kommentar.
RaderaBudskapet har tydligen ändå inte kunnat förmedlas på ett begripligt sätt mht ditt påstående.
Ska försöka med en annan liknelse som kanske kan underlätta.
Vilket är viktigast rörande våra stridsflygdivisioner med JAS 39 Gripen:
Är det att de 100 (60) flygplanen ständigt är i luften, eller är det viktigaste att flygplanen är tillgängliga och att piloterna är välutbildade och välövade för att kunna användas när de verkligen behövs?
Översätt detta till stridsfartyg (korvetter).
Så kritiska maskiner som gripenflygplan borde ha piloter, vapen, bränsle, klargörningstroppar och uppdragsplanering så de kan köras 24/7 under fullt krig tills de tar slut.
RaderaMen om man inte har så stort försvarsbehov att man begränsas av den dyraste komponentens antal är antalet flygplan bara en begränsning av många och det räcker att ha piloter/flygplan/klargörningstroppar/vapen osv så det räcker till minimikravet.
Vill man ha god självförsvarsfömåga är det därmed bra att höja minimikravet, t.ex. skulle man kunna ha kravet att inom 48 timmar från behov under 365 dagar om året ha förmågan att flyga iväg med en halv division stridsflyg och under okänt lång tid upprätthålla en utlandsinsats med jakt, spaning och attack med lågkvalificerad ammunition.
För flottan som inte har något system i rejält antal borde det vara viktigare att ha så många av dem som möjligt snabbt gripbara och uthålliga och det går inte om man har ont om personal.
Just uthållighetskrav för små försvarsförmågor tycker jag är intressanta då en liten uthållig utlandsförmåga borde bli en utmärkt produktionsorganisation för självförsvarsförmåga. Om säg en insats med två ubåtar skall kunna pågå under okänt lång tid borde det behövs två på plats, ett par som är under färd, ett par som övar, ett par ubåtar på verkstad, två besättningar i vila och två besättningar under utbildning på land. 8 ubåtar och 12 besättningar plus veteraner som arbetar som chefer och utbildare skulle börja likna ett bra ubåtsvapen. Ta alla antal med en stor nya salt, det intressanta är principen.
För korvetterna föreslår jag ingen utlandsförmåga. Då borde det räcka med en möjlighet att mobilisera alla på en gång och köra hårt tills de så att säga tar slut och då kanske det inte behövs lika många uppsättningar personal per båt. Dock får man innerligt hoppas att en ökande hotnivå ger en viss rustning så det värvas mer personal och att det planeras för att utöka utbildningsförmågan så det går att dra igång kontinuerlig patrullering eller hög beredskap om freden ersätts med något nytt kallt krig eller värre.
På samma sätt kan materiel och personalflöde för en liten kontinuerlig utlandsförmåga mobiliseras för en 3-4-6 gånger så stor omedelbar nationell självförsvarsförmåga.
Dock har jag ingen sakkunskap utan sitter bara och funderar så jag hoppas jag har hamnat rätt i funderingarna. Som alltid mottages kritik tacksamt.
Håller med dig, men ånyo, vi kan spekulera och önska hur mycket som helst om vi bortser från den ekonomiska faktorn.
RaderaSjälv skulle jag vilja ha tillbaka 10 ubåtar, 6 korvetter, 12 robotbåtarna, 16 patrullbåtar och ca 15 sjöoperativa vertolhelikoptrar. Samt en drös minröjningsfartyg och en massa stödfartyg. Med dubbla besättningar till allt.
Jag önskar en budgethöjning på ca +10% och en till på ca +25% och håller tummarna för att något i den stilen skall räcka för våra säkerhetspolitiska behov om vi rustar upp selektivt för samverkan med våra grannar.
RaderaJag är rädd för en mycket dålig världsutveckling och det skulle vara hopplöst att göra något åt att hantera riskerna utan att bygga det på en budgetförstärkning.
Din ambition att prioritera om för att få ut mesta möjliga effekt ur nuvarande båtar och personalbudget är givetvis bra. Det närmaste jag kommer något sådant är att släppa uppgiften utlandsmissioner för flottan.
Enda sättet för kalla krigets försvar att återkomma vore en katastrofal politisk utveckling motsvarande andra världskriget där vi panikrustar och har otrolig tur en gång till så vi kommer undan med en enorm kostnad och kan rusta färdigt efter att konflikten är över. Vitsen med att rusta försiktigt och gör det i tid är att minska riskerna och undvika panikkostnader så vi kan använda de begränsade resurserna för att lösa eller lindra de bakomliggande problemen med energibrist, klimatförändring osv.
Jag hoppas på fler ubåtar, nuvarande för få korvetter i drift under för lång tid, att mer av nuvarande helikoptersystem blir sjöoperativa och får ubåtsjaktförmåga. Jag vet inte hur avvägningar mellan landbaser i hamn och stödfartyg ser ut. För de mindre båtarna för patrullering, minröjning, minering och kustjägarstrid har jag ingen aning.
Trots min okunskap tror jag att det är angeläget att de stora och dyra båtarnas vapensystem och sensorsystem kan användas på mera begränsade sätt från land och små båtar för att få mer effekt ur de fasta kostnaderna och minska beroendet av ett fåtal tunga plattformar som dels kan slås ut under krig och dels kan göras omoderna av sensor- och nätverksutveckling.
Du har inte tänkt klart riktigt avseende begreppet operativ effekt. Jag anser att fler besättningar ger en högre operativ effekt i vissa lägen. Sannolikt kommer det att under kortare eller längre tid kunna vara ett skymningsläge då tid till havs med våra marina fartyg är en tydlig "operativ effekt". Detta kan på länge, t.ex. som under VK II under 6 år! Då hinner nästan besättningen gå i pension under konflikten. Frågan är dock vad som har längst uthållighet, besättningen eller fartyget!? Intill dess att vår regering eller riksdag fattat beslut om åsidosättande av en del lagrum så gäller ju t.ex. våra fredstida arbetstidsregler vilket kommer att kunna sätta krokben på verksamheten, dessutom, hur länge är besättningen effektiv utan avlösning?
SvaraRaderaProblemet är alltså något mer komplext än att bara åka ut och dra några robotar.
Det tänks rätt mycket.
RaderaGivetvis hade det självklart varit bra med flera besättningar, helst tre-fyra, så man kan köra skiftgång likt en industri.
Men nu är det ju så att vi har personalramar och en ansträngd försvarsbudget att förhålla oss till. Försvarsmakten har som bekant blivit anvisade att minska den totala numerären med 500 officerare. Därför är det primära just nu att se till att vi åtminstone kan uppnå ett läge med fullbemannade fartyg, d.v.s. en besättning till varje fartyg. Det har man inte i dag.
Nästa steg borde vara att försöka öka ramarna något så att åtminstone vedettbåtar och bevakningsbåtar kan ha dubbla besättningar. Men tyvärr är bedömningen att dett blir mer eller mindre omöjligt på kort sikt.
Det handlar om personalvakanser i rustade förband.
SvaraRaderaPolitikern M Jansson har, vad beträffar marinen kommit fram till rätt slutsatser, trots vissa felaktigheter i resonemanget. Det Magnus Redin säger om Ubåtsvapnet är helt rätt. I princip bör det finnas dubbla besättningar för varje ubåt för att kunna utnyttja plattformen (ubåten) effektivt. I krig kan man ta bort de ubåtar som övar. Det vill säga fortlöpande en tredjedel av ub i operationsområdet en tredjedel på väg till eller ifrån en tredjedel reparation/översyn/trimmning (av personal/materiel).
Dagsläget i marinen är att, vad jag förstår, det finns stora personalvakanser i de sjögående förbanden inte minst på ubåtssidan. Där har Mikael Jansson helt rätt. Vanligt folk (ej utbildade i yrket) förstår inte, om man krånglar till begreppen.
Det kräver stora insatser (tid; pengar, materiel) att utbilda en officer/sjöman till en skicklig yrkesman. Så det brådskar.
Att i detta läge besluta om personalnedskärningar är fullständigt absurt. Resurser borde i stället tillskjutas så att man kan anställa och utbilda den personal man behöver för att lösa bemanningsläget till de fåtaliga fartygen, som vi har.
Det är nog riktigt att försvarsorganisationen är personellt "topptung". Det är till viss del en rest av 80/90-talets försvar, när hela Sverige kunde försvaras uthålligt. Dock finns en massa nyttig kunskap i denna organisation, som respektive officerare borde få möjlighet att använda för att återställa försvarets förmåga att i dag skydda landets självständighet mot fientliga angrepp. Jag har en känsla av att många har gett upp.
Björn F
Skipper!
SvaraRaderaDelar din uppfattning att man inte kan jämföra KBV och Flottan rakt av då våra uppgifter skiljer sig åt. Dock anser jag att RR kom till rätt slutsats! Dubbla besättningar är nyckeln till framgång och ett medel för ett rationellt nyttjande av våra fåtal plattformar.
Nu inser jag också att det inte kommer att gå att bemanna i närtid, därtill är vår produktionsapparat alltför liten. Men, om vi inte har målsättningen och därmed tillräckligt "antal rader" för att skapa en robust bemanning, kommer vi aldrig att uppnå detsamma. Hur ska vi nå "ett läge där det finns en komplett besättning per fartyg som är färdigutbildad, välövad och att det finns ekonomi för att uppnå detta" utan att öka personalramarna? Antingen ökar vi antalet besättningar, bygger upp någon form av personalmagasin på flottiljerna eller bygger ut produktionsorganisationen så att den står helt på egna ben - samtidigt som den kan stödja IO med specialkompetens vid behov. Ekonomin är en fråga som vi kan lämna därhän i denna diskussion, att anslagen behöver höjas tror jag alla initierade bedömare är överens om, även om jag tror FM kan utnyttja tilldelade medel bättre än vad som görs idag.
Staberna på alla nivåer som du nämner i inlägget är anorektiskt bemannade och alla som tjänstgör där har fullt upp av uppgifter. Inte heller är det så enkelt som det var förr att borsta av en officer som tjänstgjort vid en stab i några år och skicka in vederbörande i en besättning. Kompetens och behörigheter är en färskvara och något som tar tid att upprätthålla.
Det vore intressant om du kunde utveckla dina tankar hur att skapa kompletta, välutbildade besättningar utan att öka personalramarna.
/ Commander
Vi kan bedriva insatser under sex månader med samma besättning. Det har vi lyckats med flera gånger tidigare. Den meningen får stå fritt för sig själv och tolkas som den vill i denna diskussion...
RaderaMen för att återkoppla till din kommentar så kan vi konstatera att det här inlägget tyvärr verkar behövas förklaras om och om igen på grund av alla missförstånd det leder till. Vilket onekligen är ett underkännande till författarna. Så därför ett nytt försök till förtydligande!
Givetvis vore det önskvärt med en hel drös besättningar, men är det Marinens primära detalj som ska åtgärdas? Nej!
Att lämna anslagen därhän vore inte seriöst i en debatt där hela resonemanget bygger på att anslaget måste ökas för att kunna genomföra en sådan stor förändring jämfört med nuläget.. Tyvärr är det ju exakt så just nu, att personalramarna i stället ska minskas. Man vill även ta bort kontinuerligt tjänstgörande och ersätta dessa med tillfälligt tjänstgörande... Att det är en omöjlighet vid stående förband i Marinen och Flygvapnet vet vi alla är en omöjlighet. Men sista ordet är tyvärr inte sagt ännu.
Vilket är då mitt budskap?
Fler besättningar ja självklart! Men om vi sätter in det i vår verklighet så är det inte ens ett alternativ att fundera över just nu! Tyvärr.
Nej det primära målsättningen måste istället vara att först försöka bemanna upp, utbilda och öva besättningar till de fåtalet fartyg som Marinen i dag förfogar över. För att då svara på din sista fråga hur det ska gå till utan att utöka personalramarna så är det nästintill en omöjlighet.
De alternativ som då ges är att omorganisera Marinens staber. Att exempelvis slå samman flera staber och skapa en eskaderledning i ost och en i syd och på så sätt frigöra personalrader för att bemanna fartygen samtidigt som bemanningsuppdrag på SSS och HKV kan lösas. Räcker det? Möjligen, men inte helt säkert.
Då kommer man osökt in på ditt påstående om att Marinens staber är anorektiskt bemannade och att alla fullt av uppgifter. Delar inte alls din uppfattning i frågan. Nog om detta.
Så var vill vi då komma med resonemanget?
Slutsatsen är att det allra viktigaste är att bemanna:
1. Fartygen
2. Sjöstridsskolan (annars ingen utbildad personal till fartyg)
3. Övriga staber och stödfunktioner
För att komma dit måste sannolikt personalraderna ökas för att uppnå detta tillstånd med EN besättning per fartyg. Detta kräver således ett ekonomiskt tillskott.
Nästa del är att öva besättningarna i större omfattning än i dag, kostar också mer pengar när dagsläget.
Sista delen är att omsätta/modifiera/utöka befintlig materiel för att uppnå det som beställts i samband med IO14. Detta kostar stora summor pengar. Pengar som bekant inte finns i dag.
Vi har alltså tre huvudsakliga områden som måste prioriteras i den mån vi möjligen lyckas erhålla ett utökat försvarsanslag.
Budskapet är således, med hänsyn till ovanstående faktorer, att det är fullständigt orimligt att börja i en helt annan ände och skrika efter dubbla besättningar till våra fartyg när de grundläggande faktorerna inte är lösta. Vi måste göra en sak i taget, och helst i rätt ordning för att delarna ska hänga i hop.
När detta är löst kan vi börja fundera på nästa steg som möjligen kan vara dubbla besättningar.
@Commander
RaderaBra kommentar för övrigt, det håller debatten levande!
Sex månader i internationell operation är fullt möjligt och vi har gjort det förr som du riktigt påpekar. Det har samtidigt inneburit att den personal som deltog var borta från sitt ordinarie jobb i ett drygt år och fartyget kunde inte nyttjas till något under resten av året. Sedan har det åtgått ett antal månader eller år för att sätta samman, utbilda och öva upp en ny besättning efter genomförd insats. Knappast ett effektivt utnyttjande av de få fartyg vi har kvar.
SvaraRaderaPersonalramarna måste utökas och det kommer att kosta mer pengar. Annars lägger vi ut stora pengar till ringa nytta.
/ Commander
Det är en helt annan fråga som rör verksamhet i djupaste fred.
RaderaPratar vi scenariot krig så handlar det om att vi måste förbättra en-veckasförsvaret Då är det fler mindre och effektiva enheter som kräver liten bemanning det enda som gäller mht det svåra personalläget.
Vi har byggt hela IO14 med personal och materiel för internationella insatser. Nu ska vi återta förmågan till väpnad strid på hemmaplan med en felaktig organisation.... Man tar sig för pannan!
Att många, inklusive politiker fortfarande utgår från att allt ska byggas på "både och" gör att vi tyvärr sitter i den sits vi nu gör. Vi har inte mandatet att välja bort något.
Det är dags att välja väg, satsa på en sak, bemanna och skaffa materiel för detta. Vi är för små för att vara bra på allt. Det blir varken hackat eller malet till slut.
Egentligen är denna diskussion rätt meningslös. Hela kvarteret brinner och vi diskuterar om vi ska använda en pulver- eller kolsyresläckare när vi börjar släcka...
RaderaDet är så mycket som är fel i den svenska försvars- och säkerhetspolitiken på så många nivåer - alltifrån avsaknad av nationell strategi till alltför låga sjömanslöner - att det inte är fruktbart att diskutera en liten del av det defekta systemet. Att argumentera för att en omorganisation skulle avhjälpa bemanningsproblemet är anser jag dock vara farligt. Den skulle resultera i åratal av kaos, ännu mer än vi nu upplever, och på sin höjd spara in en handfull tjänster, vilket inte skulle täcka upp vakanserna på en division ens.
Kommentarer av domedagstyp, som denna, är inte konstruktiva, jag vet - men jag har helt förlorat tron på försvarspolitiken och Försvarsmakten, vilket kanske märkts på frånvaron i bloggosfären. Jag är imponerad och tacksam mot de som orkar fortsätta, för sanningen måste fram för att inte politikernas svammel och osanningar ska stå oemotsagda. Tack, Skipper! Hoppas du ursäktar en bryggseglare...
/ Commander
Vi är många som börjar tvivla på såväl försvarspolitik som Försvarsmakten. Men än är det inte tid att ge upp kampen! Kan vi bidra till att öppna ena ögat på en politiker så gör bara det värt att fortsätta debatten för en trovärdig försvarspolitik, och i förlängningen en mer relevant försvarsmakt.
SvaraRaderaTa en stridspaus och kom igen när du orkar!