En nygammal försvarsblogg med förvånande innehåll!

Den sedan länge pensionerade kommendörkaptenen Magnus Haglund, tidigare fartygschef och divisionschef vid den efter FB-04 avvecklade 44. robotbåtsdivisionen upplyste härom veckan om existensen av sin egen blogg Samhälle och Försvar. Några av er har säkert redan noterad att den har adderats till blogglistan här till höger då den av flera anledningar är läsvärd. Att det dyker upp nya försvarsorienterade bloggar är av godo då dessa i olika grad gynnar den så välbehövliga försvarsdebatten. Jag har nu läst igenom Haglunds samtliga blogginlägg, dessvärre med stigande förvåning.

Bloggen Sammhälle och Försvar är egentligen inte alls ny. Den startades redan i oktober 2009 men själv har jag aldrig läst den tidigare, och inte heller jag jag sett den omnämnas i försvarsdebatten vilket kan tyckas vara något märkligt då bloggen existerat under snart fyra år. Av den anledningen har jag därför ägnat några timmar till att läsa igenom de ca 170 blogginläggen. Flera inlägg på bloggen är läsvärda och har budskap som jag helt och hållet delar, i synnerhet de som handlar om en bättre samordning av statens maritima resurser. Det finns även en del annat tänkvärt att läsa.

Då Magnus Haglund är f.d. sjöofficer med bakgrund från en tid när kriget var kallt och då vi faktiskt hade ett försvar värt namnet, samt det faktum att han är ledamot av Kungliga Örlogsmannasällskapet (KÖMS) samt Kungliga Krigsvetenskapsakademien (KKrVA) så hade jag redan innan jag började läsa inläggen en någorlunda förutfattad mening av vilka åsikter som skulle förmedlas avseende situationen runt försvars- och säkerhetspolitiken och det minst sagt prekära läge vi nu befinner oss i. Döm om min förvåning då åsikterna i många fall inte alls var de jag hade förväntat mig av en pensionerad officer som uppenbart engagerar sig i försvarsfrågorna.

Att Haglunds blogg över huvud taget blev föremål för ett eget inlägg baseras till del av att jag förvånas över hans åsikter och ställningstaganden runt en rad viktiga strategiska frågor, men även vissa märkliga uttalanden om den pågående försvarsdebatten. Jag har valt att belysa några av de inlägg och ståndpunkter som förvånar mig mest och som är värda att debatteras.

Försvaret av Gotland

En av de märkligare är Haglunds i mina ögon naiva syn på situationen rörande försvaret av Gotland, eller rättare sagt avsaknaden av ett försvar på Gotland. Så här skriver Haglund i ett av sina inlägg (min fetstil).

Idag - och på dagens konfliktnivå - torde försvaret av Gotland vara helt tillfyllest. Vi har insatsberedda flyg- och sjöstridskrafter och det finns en lokalrekryterad hemvärnsbataljon på plats. Det kan ju anses vara tillräckligt idag och en snabb förstärkning med andra förband torde vara möjlig att genomföra och visst vore det närmast egendomligt om Försvarsmakten skulle undvika att genomföra olika typer av förbandsövningar på ön! Amfibiebataljonen kan ju vara på plats mycket snabbt!

Påståenden som dessa, som jag inte alls delar,  bör givetvis bemötas sakligt vilket jag avser att göra i detta inlägg.

För det första. Ett Gotland helt utan försvar kan knappast vara tillfyllest oavsett konfliktnivå, vilket för övrigt är ett rent felaktigt begrepp att använda i sammanhanget. I dag har vi ingen konflikt, varför konfliktnivå blir ett obsolet begrepp. Konfliktnivå är heller inte måttstock på vilken grad av försvar som bör finnas på Gotland av den enkla anledningen att när vi står i en konflikt så är det för sent att börja fundera på vilken nivå av försvar vi behöver. Detta alldeles oavsett om det handlar om fastlandet eller Gotland. Försvarsförmåga tar många år att bygga upp.

Det relevanta är i stället, att analysera vilken militär kapacitet i form av numerär, och vilka militära förmågor som finns i närområdet, och då talar vi inte om Finland. Detta tillsammans med vilka ambitioner ett land har, och vilka politiska budskap man sänder ut. Allt detta tillsammans måste utgöra grunden för bedömningen av vilken försvarsförmåga som är lämplig. Det är just detta arbete som försvarsberedningen nu har påbörjat och kommer att slutföra i början av nästa år. Att som Haglund gör, redan nu konstatera att försvaret av Gotland är tillfyllest anser jag vara både naivt och oansvarigt. Inom politiken har de flesta partierna insett att det permanenta försvaret av Gotland måste stärkas. Det är bara Moderaterna och Miljöpartiet som i dag motsätter sig detta.

För det andra. Om Haglund anser att det inte är några problem att snabbt förstärka förvaret av Gotland så vore det lämpligt för debattens trovärdighet att Haglund definierar vilka andra förband som ska avdelas för att förstärka Gotland (man kan f.ö. inte förstärka något som inte existerar) då förbandsmassan är nere på en sådan kritiskt låg nivå avseende numerär att en avvägning/prioritering måste ske hos den högsta ledningen var förbanden ska användas (läs ÖB:s uttalande i nyårsintervjun: En vecka, på en plats mot ett begränsat anfall).

För det tredje. Hur anser Haglund att amfibiebataljonen ska transporteras till Gotland i händelse av sämre väder? Som f.d. robotbåtschef bör Haglund var väl medveten om vilka väderförhållanden Gotska Sjön kan bjuda på. Tillförsel av förband till Gotland har för övrigt senast övats 2009 under Dagny II, vars resultat till del har avhandlats hos annan blogg. Den som tror att det är enkelt att snabbt förstärka Gotland utan regelbunden övning och en väl uppsmord logistikkedja får nog tänka om.

En annan relevant fråga är vilka vapensystem den enda amfibebataljonen vi har, förflyttad på egen köl med Stridsbåt 90, ska använda för att förhindra att någon annan nyttjar ön för sina intressen? Amfibiebataljonen saknar kvalificerade system för luftförsvar och tyngre vapensystem. Vidare är som bekant ett av bataljonens kompanier numera fordonsburet och inte sjöburet.

För det fjärde. Haglund påstår även att "det blir inte tydligare av att debattörerna helt undviker att beskriva vilka strategiska förutsättningar man har för sina resonemang" när det kommer till att beskriva varför försvaret av Gotland är av största vikt. Det anser jag är en felaktig och inte rättvis bedömning. Inte minst av Haglunds kollegor inom krigsvetenskapsakademien som bl.a. Karlis Neretnieks och Johan Wiktorin. Dessa har under flera års tid debatterat om den strategiska skälen för försvaret av Gotland. För att inte råka ut för samma anklagelse så ska jag kortfattat även på denna plats beskriva varför Gotland är strategiskt viktigt för Sverige, men även för våra grannländer.

Den som behärskar Gotland behärskar större delen av Östersjön. Detta är fakta! I synnerhet om man placerar ut långräckviddiga sjömålsrobotsystem som den landbaserade versionen av SS-N-26 och den nyutvecklade BrahMos. Med dessa robotar når man 300-500 km mot sjömål. Placerar man markmålsroboten Iskander på Gotland når man såväl mål i Sverige som i Baltikum och Polen. Lägger man därtill även luftvärnsroboten S-400 så behärskar man även luftrummet över stora delar av Östersjön vilket mer eller mindre omöjliggör för vårt eget flyg att kunna verka på avsett sätt. Dessa vapensystem kan Ryssland, om de skulle vara så fräcka, kunna ställa på Gotland inom 24 timmar.

Är detta ett troligt scenario? Nej, inte som ett isolerat angrepp riktat mot Sverige så som det säkerherhetspolitiska läget ser ut här och nu. Ett mer sannolikt scenario skulle kunna vara vid en eventuell konflikt mellan Ryssland och de baltiska staterna. Man kan fundera på vad som skulle kunna hända om det blir oroligheter runt "Korridoren till Kaliningrad" som Johan Wiktorin skriver om i sin nu högaktuella serie! Om Ryssland skulle behärska Gotland med dessa vapensystem utplacerade så skulle det skära av NATO:s möjligheter till förstärkningsoperationer till sina Allierade i Östersjön utan att först bomba Gotland sönder och samman. Ett högst oroväckande scenario där Sverige skulle bli indragna på mer än ett sätt.

Att sätta trupp på Gotland är för Ryssland inga större problem (inte heller för någon annan om man vill leka med den tanken). Att Sverige med militära medel efter en sådan utveckling ska kunna återta Gotland är sannolikt en omöjlighet att göra på egen hand med nuvarande organisation.

Haglund är utöver detta även negativt inställd till ett eventuellt NATO-medlemskap och skriver följande om detta. 

"...men vi ska nog akta oss för att höja spänningen i vår del av Nordeuropa genom att idag ansluta oss till Nato. Inte minst handlar det om de baltiska staternas säkerhet, eftersom den i mycket är beroende av att det är relativt lugnt i vår region. Inte vill vi ge ryska aktivister en anledning att ingripa i Baltikum?"

KKrVA har gjort omfattande studier av ett scenario "det operativa dilemmat" som omfattar både Ryssland, Gotland, Baltikum och NATO. Mycket läsvärt, men sannolikt inte en uppfattning som Haglund delar med hänsyn till sitt ställningstagande runt dessa säkerhetspolitiskt viktiga frågor på sin blogg och i andra debattartiklar.

Försvarsdebatten

Haglund anser även att försvarsdebatten är egendomlig, upphaussad och är baserad på rykten när det talas om att Sverige inte kan stå emot ett väpnat angrepp och vänder sig bl.a. mot att debatten har lagt vikt vid försvaret av Gotland (se tidigare stycke) och att vissa särintressen gärna tar den ryska propagandan som styrande för sina uppfattningar. Haglund gör en jämförelse med kalla kriget och menar att Sverige inte ens då kunde stå emot ett väpnat angrepp på egen hand i mer än en vecka. Här anser jag att Haglund gör våld på historien. Under kalla kriget handlade det inte om att som debatten nu handlar om, att försvara landet på en plats under en vecka mot ett begränsat anfall och dessutom tidigast 2019+ (under förutsättning att mer pengar tillförs).

Haglund bortser medvetet, eller omedvetet från det faktum att dåtidens försvar till skillnad från i dag handlade om att försvara landet hela landet mot ett storskaligt anfall. Tiden var dessutom betydligt längre än en vecka innan fria kriget tog vid. En avsevärd skillnad som man inte kan likställa med dagens debatt.

Ryssland

I samma inlägg avhandlar Haglund Rysslands militära förmåga och debatten som förevarit i media, bland politiker och på bloggar.

"Hotbildsivrarna skulle kanske sansa sig lite och se på verklighetens politiska ingångsvärden i stället för att haussa upp den ryska förmågan långt över deras reella kapacitet."

I ett annat inlägg under rubriken Kan vi försvara oss? skriver Haglund följande rader om Ryssland.

"Och det stora uppbyggnaden är ju dessutom främst en myt, som Putin m fl odlar för inrikes bruk och för att visa hur stark man håller på att bli. Men varför ska vi tro den ryska interna propagandan just i det här fallet? Sanningen är ju dessutom att den ryska militära numerären ska minska från 1,1 miljoner man till 1 miljon" 

Här gör Haglund i mina ögon två generalfel. För det första så trampar han i samma fälla som så många andra debattörer gör och låser på begreppet hot i stället för förmåga. Jag delar Haglunds uppfattning att inget militärt hot i dag är förestående. Hade det förhållit sig på det sättet så skulle vi förhoppningsvis redan ha mobiliserat de få enheter som finns kvar och satt dessa i högsta stridsberedskap.

Det är helt andra saker än hot som måste beaktas. Framförallt militära förmågor som tillsammans med det politiska läget måste beaktas något som redan avhandlats i delen om Gotland. I det allt mer auktoritärt styrda Ryssland kan vi också konstatera att den demokratiska utvecklingen i dag är på väg åt fel håll. Det är dessa faktorer som är styrande, inte den hotbild som råder här och nu. En vilja kan ändras över en natt, att skapa ett försvar tar år.

Haglund inför även ett nytt begrepp i debatten när det kommer till beskrivningen av Rysslands förmågeuppbyggnad där han tar #lågnivå ytterligare ett steg och skriver att den sker från en nära nog nollpunkt.

I dag vet vi att försvarsberedningen, men uppenbart även Haglund tillsammans med flera politiker har missbedömt den ryska förmågan fullständigt samtidigt som övriga debattörer gång på gång har försökt påvisa motsatta förhållanden. Det har vi nu även fått ett kvitto på när Putin under juli månad genomförde ett stort antal beredskapsövningar, där Ryssland under den största övningen, inom bara något dygn lyckades sätta 160.000 man tillsammans med flygplan och fartyg på krigsfot. Den låga nivån som majoriteten av nymoderata försvarspolitiker alltid återkommer till passar således mycket illa på beskrivningen av Ryssland. Man kan tyvärr konstatera att den passar bättre som beskrivning av vår svenska försvarsförmåga.

Blandad kritik mot Försvarsmakten, officerskåren och försvarsbloggar

Haglund riktar även en känga mot delar av den i dag aktiva officerskåren och målar upp bilden av en yrkeskår som mest talar om hur bra allt var förr och att Försvarsmaktens personal skulle ha svårt att hantera inriktningspropositionen från 2009 och antyder till och med att Försvarsmakten skulle motarbeta politiska beslut?

"...vi får nog akta oss för att inte de militära – och marina – sakkunskaperna går förlorade inom vårt försvar därför att officerarna mest talar om hur bra allt var förr!"

"Eller är det så att starka interna krafter inom Försvarsmakten inte vill verkställa vad den politiska ledningen faktiskt beslutat?"

Det som slutligen fick mig att författa detta inlägg är inledningen i Haglunds senaste inlägg. Det går ut på att kritisera försvarsbloggarna som han anser "bedriver hetsjakt mot moderater – särskilt kvinnliga". 

Ett helt absurt påstående som inte kan få stå oemotsagt då det inte är fair play att spela in genderkortet i debatten om man inte har torrt på fötterna. På försvarsbloggarna är debatten avkönad. Vad som sedan eventuellt skrivs på twitter kan inte försvarsbloggarna lastas för.

Det är således inte p.g.a. någons könstillhörighet som det ibland riktas kritik mot försvarspolitiker, i stället är kritiken ofta baserad på fakta. Ofta har den sin grund i en lång rad debattartiklar och uttalanden där skönmålningen av försvarsförmågan ständigt når nya höjder. Om man som försvarspolitiker påstår att försvarsförmågan är bättre i dag än för 20 år sedan (Läs 1993  - det året då FMÖ Orkan genomfördes) eller beskriver nödvändigt och planerat underhåll på ett sätt som att Moderaterna och Alliansregeringen genomför "stora satsningar" tillsammans med många andra märkliga uttalanden så får man räkna med att röster höjs och detta alldeles oavsett politisk färg eller om man är kvinna eller man, i synnerhet om man för talan för det regeringsbärande partiet.

I samma inlägg spekulerar Haglund runt anledningen till den av honom uttalade hetsjakten och kommer fram till att det kan bero på att för att försvaret under Alliansregeringen nu håller på att moderniseras och övergå till ett insatsinriktat försvar i stället för det föråldrade invasionsförsvaret och skriver att vårt värnpliktsbemannade mobiliseringsförsvar med tiden blev alltför långsamt. Haglund med bakgrund i Marinen borde veta bättre då både Flygvapnet och Marinen med inneliggande årskullar hade avsevärt högre beredskap än vad man till vardags uppnår i dag då beredskap i dag kostar ofantliga summor med anledning av den moderatledda försvarsreformen med anställda soldater och sjömän. Haglund verkar heller inte noterat att försvarsreformen haltar betänkligt p.g.a. det svåra vakansläget som omfattar såväl soldater, sjömän som officerare. Beslutet om att avveckla värnplikten gick som alla vet för fort och togs utan att en djupare analys hade genomförts.

Haglund hyllar i ena sekunden det insatta insatsförsvaret, och i nästa inlägg vill han sänka beredskapen "för de förband och enheter som bara har uppgifter i krig och inte i dagens ganska lugna omvärld". Retoriken är inte konsekvent, och i bland undrar man vilket budskapet är?

Sammanfattning

Alla har givetvis rätt till en åsikt, det är en demokratisk rättighet som ska värnas och skyddas. Skulle alla debattörer vara av samma åsikt skulle det inte heller bli någon försvarsdebatt. Av den anledningen ställer jag mig generellt sett positiv till Haglunds blogg trots att jag inte alls delar hans åsikter i en rad frågor av vilka jag lyft fram de primära i texten här ovan.

Av ren nyfikenhet kan man tillåta sig att spelulera runt varför Haglund förmedlar en bild av hur lyckad och rätt den pågående försvarsreformen är, varför det helt plötsligt oviktigt att Gotland inte har något försvar, och varför den nymoderata skönmålningen ska försvaras?

En rimlig förklaring skulle givetvis kunna vara att skribenten gick i pension redan 1997 och har således varken upplevt konsekvenserna av, och alla de förmågeglapp som uppstått efter försvarsbesluten 2000 eller 2004. Det är givetvis svårt att skapa sig en rättvisande bild om man inte sett Försvarsmakten från insidan under sexton år.

Men den mer korrekta förklaringen till de hos en pensionerad sjöofficers något annorlunda åsikter än vad hans kollegor brukar uttrycka runt nuvarande läge i den omdebatterade försvarspolitiken står nog sannolikt att finna i det faktum att Magnus Haglund själv är aktiv i de Nya Moderaterna i Kista? Att Haglund till synes står bakom den pågående försvarsreformen framgår förhållandevis tydligt i ett av de senaste twitterinläggen.

Sett att det finns dom som inte tänker rösta på moderaterna på grund av försvarspolitiken, som ju är nyskapande. Vem ska de då rösta med?
— Magnus Haglund (@MagnusHaglund3) July 25, 2013

WebRep

currentVote

noRating

noWeight