27 december 2013

Gästinlägg: Everybody is building ships and boats



Publicerar i dag ett gästinlägg, eller rättare sagt ett tal signerat flottiljamiral Thomas Engevall som han höll i egenskap som KÖMS ordförande den 15 november på Etnografiska museet på KÖMS 242:a högtidssammanträde där ÖB Sverker Göranson var hedersgäst.

Anledningen till att detta tal återpubliceras här på bloggen är att det även ska ses som Thomas bidrag till försvarsdebatten med anledning av att det efterfrågas åsikter från chefer. I sitt tal tar Thomas upp ett antal intressanta aspekter värda att beakta och se över. 

Samtidigt vill jag passa på att gratulera Thomas till utnämningen (1 januari 2014) som försvarslogistikchef och därmed även konteramiral. Grattis Thomas!

/ Skipper

-----------------------

General, gäster från systerakademier, pristagare, ärade ledamöter, mina damer och herrar.

Bob Dylan, en i Kungl. Örlogsmannasällskapet rätt sällan spelad kompositör, skrev 1967 en av mina favoritlåtar som Manfred Manns Earth Band gjorde odödlig 10 år senare. Den inleds med texten: “Everybody is building ships and boats” och var namngiven efter eskimån Mighty Quinn. Fartygsbyggnad och Arktis, två mycket aktuella ämnen för ett anförande i Kungl. Örlogsmannasällskapet. Medan det kalla och mörka Arktis är hetare än någonsin är fartygsbyggnad, speciellt svensk marin sådan, en verksamhet i avsomnande.

Så kan vi inte ha det så värst många år till. Vi måste snarast möjligt åter bli en del av alla dem som bygger skepp och båtar – eller i vart fall låter bygga dem.

Hur då? - kan man fråga sig, inte minst i skenet av den mycket ansträngda situation som försvarets materielanslag befinner sig i och som Överbefälhavaren alldeles nyss berörde.

Det finns en rad perspektiv man kan väga in i det svaret men jag tänkte hålla mig vid två av perspektiven, ekonomi och kompetens.

Det är lika bra att börja med ekonomin. Utan pengar är det svårt att skaffa sig eller behålla och utveckla en örlogsflotta. Gustav den första, mer känd som Gustav Vasa, skaffade sig sin svenska flotta på kredit år 1522 med hjälp av ett lån på tio tunnor silver. Att bygga sin flotta med hjälp av lån är dock en metod som inte längre låter sig göras.

Avancerade örlogsfartyg, som ubåtar, korvetter, fregatter och minröjningsfartyg är dyra, mycket dyra. En ubåt kostar 3-4 miljarder stycket, en korvett 2-3, en fregatt kanske 5-6 och ett modernt minröjningsfartyg ca en miljard per styck att anskaffa.

Dagens svenska flotta skulle med en enkel matematik betinga ett nyanskaffningsvärde om ca 50 miljarder kronor. Kostnaden för uppgraderingar och vidmakthållande under fartygens livslängd, 25-30 år, tillkommer med ett lika stort belopp och lägger vi dessutom till kostnader för amfibie- och vapensystem så landar vi in i en totalkostnad på ca 120 miljarder på 30 år, eller kort sagt 4 miljarder per år.

Omsatt i tunnor silver, för att jämföra med Gustav Vasas tid så motsvaras 4 miljarder av inte mindre än 450 tunnor silver.

Det samlade anslaget för anskaffning och vidmakthållande för Försvarsmakten 2014 är enligt budgetpropositionen knappa 16 miljarder. En fjärdedel av det beloppet skulle således krävas för att hålla en marin av dagens omfattning och modernitet över tiden.

Som ordförande i Kungl. Örlogsmannasällskapet kan jag tycka att det inte skulle vara helt omöjligt att avdela denna fjärdedel. Men, det finns fler viljor och behov och totalt sett går ekvationen på materielsidan, precis som ÖB berörde nyss, inte ihop vilket leder till att svåra val i realiteten väntar.

Att förmå riksdagen att avdela betydligt mer pengar till materielanslagen för att täcka de totala merbehoven, som också uppgår till ca 4 miljarder per år, kan var och en fundera på realismen i. Min slutsats är tämligen klar. Även om ett tillskott möjligen skulle kunna komma till, så kommer det att vara en bra bit kvar till nivån 4 miljarder.

Jag tror också, att det är ett önsketänkande med marina förtecken, att våra politiker skulle förvandla Försvarsmakten till ett skalförvar och satsa huvuddelen av medlen på marinen och flyget, såsom en artikel föreslår i Tidskrift i Sjöväsendet nr 4/2013.

Politikerna, och det svenska folket, vill ha sin armé, sitt flygvapen och sin marin. Men frågan är om man egentligen är beredd att betala den fulla kostnaden för detta.

I Kungl. Örlogsmannasällskapets stadgars första paragraf anges att vårt syfte är att ”följa och aktivt verka för utvecklingen av sjökrigsvetenskapen och sjöväsendet i allmänhet”. Det behöver vi göra tydligare än idag så att det svenska folket bättre förstår de marina uppgifterna oberoende av konfliktnivå i hela skalan fred-kris-krig. På så vis kan även de folkvalda förmås att satsa tillräckliga resurser på ett tillräckligt tydligt sätt så att vi totalt sett hamnar på en anständig nivå för alla våra stridskrafter, armé, flyg och marin, oberoende av konfliktnivå.

Men inte bara totalekonomin över 30-årsperspektivet är intressant. Minst lika intressant är med vilken stabilitet medlen fördelar sig över åren och hur de används. Snabba kast, där verksamhet ena år är inne i planen och andra året är ute, för att därefter komma in igen i en ny skepnad, är förödande och knäcker alla försök till en långsiktig strategi. Det går också att få bättre uteffekt över tiden med en stabil och något lägre ekonomisk nivå, än en totalt sett högre och men ryckig.

Med stabilitet blir även andra förutsättningar uppfyllda för att kunna ingå i skaran som de som is building ships and boats, vilket leder över till kompetensperspektivet.

Kompetens är alltid viktigt, men i en pressad ekonomi är kompetens helt avgörande för ett lyckat resultat. Kompetenskravet är dessutom helt oberoende av anskaffningsstrategi.

Det spelar ingen roll om fartyg anskaffas genom riktade utvecklingsbeställningar till svenska varv och industrier eller om mer färdigutvecklade fartyg anskaffas från utländska varv.

Försvarsmakten med FMV och FOI måste i alla lägen ha en sådan kompetens som gör att de:
  • Förstår vad som behövs i framtida konfliktmiljöer. 
  • Kan omsätta denna förståelse i relevanta krav. 
  • Kan värdera marknadens befintliga och framtida lösningar relativt dessa krav. 
  • Inför och vid beställning, förstår vad som kan fås, vad som fås men också vad som inte fås. 
  • Kan använda det som anskaffas så effektivt som möjligt. 

När det gäller utföraren, varv och andra leverantörer, måste de ha en sådan kompetens att de:

  • Förstår och kan omsätta kundens krav i tekniska lösningar som kan produceras på ett effektivt sätt. 
  • Ha egen, (eller tillgång till) en effektiv produktionsapparat. 
  • Leverera produkter i tid med fullgott resultat till beställarna och leverera ett ekonomiskt sunt resultat till sina ägare. 

Denna kompetens är inget man enkelt skakar fram ur rockärmen den dagen den behövs. Den måste vårdas. Den måste utvecklas. Den behöver stabilitet. Jag är också helt övertygad om att det enda sätt man kan göra detta på är att tillräckligt många ingenjörer, officerare och ekonomer faktiskt ägnar sig åt denna verksamhet på daglig basis.

Precis som i alla andra delar av försvaret, och i all verksamhet, kan man inte bli riktigt bra på något om man aldrig gör det på riktigt. Att tro att man med framgång skulle kunna genomföra plutons anfall i en reell insats, om man aldrig genomfört en stridsskjutning med skarp ammunition, är naivt.

Vi måste därför hitta sätt att, även när ekonomin sätter begränsningar i vad vi kan göra, löpande jobba med frågorna, operativt/taktiskt, tekniskt och kommersiellt.

En form av lagtempo där ubåtar och ytfartyg med amfibiesystem växeldrar kan vara en del av en sådan lösning. Med andra ord, då anskaffning/byggnation sker av ubåtar (A26 kan man hoppas på i närtid) så ges ytfartygsflottan uppgraderingar. Men, samtidigt studeras nästa generations ytstridsfartyg till en nivå som gör att när ubåtarna är levererade ytstridsfartygen kommit så långt att de kan gå in i konstruktions- och byggnationsfas, samtidigt som då något äldre ubåtar kan ges nödvändiga uppgraderingar.

På det viset kan en kärna av kompetens (operativ/taktisk, teknisk och kommersiell) alltid vara fullt sysselsatt med intressanta och inspirerande uppgifter även om man får finna sig i att verka såväl på som under ytan över tid.

Men sedan gäller det att få fram dessa individer också. Här behövs ett rejält omtag jämfört med idag då rekrytering och vidareutveckling av denna typ av nyckelpersonal lämnar mycket i övrigt att önska. Denna fråga äger Försvarsmakten tillsammans med FMV själva och möjligheterna är således obegränsade.

Men man måste våga tänka nytt, vilket inte alltid lätt i den av hävd konservativa marinen och när kraven på likriktning inom hela personalområdet i Försvarsmakten blir något för höga.

Några åtgärder som jag menar skulle kunna bidra till att kunna skapa en tillräcklig kritisk massa av kompetent personal är att;

  • Marinen överger idén om att alla framtida officerare (OF) ska kunna köra båt och därmed ges formell nautisk kompetens. Alla officerare i flygvapnet flyger inte flygplan och alla arméofficerare kör inte stridsvagn heller, även om det säkert är kul. Knappt hälften av marinens officerare borde i stället läsa teknisk profil i sin officersutbildning och på det viset bredda officerskårens totala kompetensbas och kunna se teknikens och taktikens samspelsmöjligheter redan som fänrikar och inte få denna kompetens som 40-åringar efter Försvarshögskolans chefsutbildning. 
  • Rekryteringen av mariningenjörer, dvs. officerare med civilingenjörskompetens, måste återstartas till någon nivå, säg två till tre om året. Nu är det sju-åtta år sedan någon rekryterades. I närtid finns det rätt gott om specialistofficerare och officerare, men även reservofficerare, som på eget bevåg läst in en civilingenjörsexamen som kan rekryteras snabbt och utan egentlig kostnad. 
  • De specialistofficerare som når de högre nivåerna, förvaltare och flottilj/regements-förvaltare måste tas omhand och kunna utnyttjas för avancerade roller även ur ett materielförsörjningsperspektiv, inom Försvarsmakten men också inom FMV. 
  • Vi bör ta tillbaka en gammalt traditionell metod inom den militära sfären, nämligen att i avsaknad av egna krig skicka ut våra officerare till andras konflikter i modifierad form. Med andra ord, vi bör utnyttja våra internationella kontaktnät för att få in personal, civil som militär från både Försvarsmakten och FMV i utländska projekt för att behålla och utveckla vår kompetens den vägen. 
  • Vi ska inte glömma bort våra sjömän och soldater. En sjöman som lämnar och därefter skaffar sig en adekvat teknisk/ekonomisk utbildning bör vi kunna ta tillbaka, antingen som civilanställd eller som specialistofficer/officer när den dagen kommer. Det borde också gå att hitta konstruktiva lösningar för deltidstjänstgörande soldater och sjömän kopplat till de marina delarna av försvarsindustrin, precis som börjat ske på andra ställen, exempelvis med IBM vad gäller IT-personal. 
  • Slutligen, även akademierna, i detta fall främst, men inte enbart, Kungl. Örlogsmannasällskapet, skulle kunna användas som oberoende ”think tanks”. Det är bara att titta sig omkring i salen för att se vilken kompetens som finns att nyttja, till en bråkdel av den kostnad som understundom faktureras av vissa konsultföretag med före detta officerare som anställda. 

Även dessa metoder behöver en stabilitet för att ge långsiktiga resultat.

Kungliga Örlogsmannasällskapet, som grundades 1771, har under sin 242-åriga existens sett ett antal upp-och nedgångar i svensk marin förmåga. En nedgång i denna förmåga är i dagsläget helt fel väg att gå i skenet av omvärldsutvecklingen med bland annat;
  • Sveriges stora beroende av sjöfarten för vårt välstånd. 
  • Den ökande handeln och sjötrafiken i Östersjön. 
  • Ett alltmer auktoritärt Ryssland. 

En fortsatt klok och konstruktiv argumentation kring vilka förutsättningar detta kräver, kombinerat med att tydliggöra den marina arenans förutsättningar och användbarhet i alla konfliktnivåer är ett bra sätt att bädda för framtiden. Där har vi alla ett ansvar.

Som skeppsbyggnadsingenjör anser jag att stabilitet är den grundläggande faktorn på vilket allt annat vilar.

Utan stabilitet kan man bara hoppas på att likt Wasa, ett av de sämsta skepp vi för övrigt byggt i detta land, bli placerad på ett snyggt museum efter några hundra år i gyttjan. På museum hör vi inte hemma på länge än, denna kväll undantagen.

Och likt kretsen kring eskimån Mighty Quinn gäller det därför att åter komma in i skaran som; Is building ships and boats.

En slutlig stabilitetåtgärd, lika från år till år, genom seklerna som gått, och genom sekler som skall komma, är att avsluta detta tal med att beordra Marinens musikkår med att spela Kungliga Flottans Defileringsmarsch!

/ Thomas Engevall, KÖMS Ordförande

16 kommentarer:

  1. Försvaret vill ha mer pengar (som vanligt). Fast ni får nog börja med att städa framför egen kajplats först och sluta med att plöja ner miljard efter miljard i projekt som inte ger någon försvarseffekt (PRIO, NBF, GLC mm mm)

    //Skattebetalaren

    SvaraRadera
    Svar
    1. PRIO avses möta kraven på bättre ekonomisk styrning som staten ställt på myndigheten. Vidare med ett Alexander-hugg ersätta gamla system som tjänat ut. Kostsamt, javisst. Friktioner, självklart. Men inget som myndigheten hittat på som självändamål.

      Radera
    2. PRIO anskaffas för att möta statens krav på ekonomisk styrning och uppföljning samt att ersätta uttjänta system. Således inget självändamål för myndigheten. Kostsamt, javisst. Förenat med friktioner, självklart. Men alla slöa påståenden om hur onödigt, kass och dyrt det är behöver nyanseras.

      Radera
  2. Skattebetalaren: Vilken myndighet vill inte ha mer pengar? Dessutom skickar FM mycket tillbaka till staten då regeringen inte godkänner materielbeställningar som försvaret behöver och budgeterat för. Regeringen ministerstyr FM.

    SvaraRadera
  3. Skönt att se att Thomas Engevall har en mer korrekt och inte moderat uppfattning om komplexiteten vid materielanskaffning. Regeringen tror ju att FM kan införskaffa alla nödvändiga vapensystem vid kris och krig utan problem. Att produkten är då ännu dyrare och ej övad på bryr sig tydligen inte regeringen om.

    SvaraRadera
  4. Skattebetalaren! Du glömmer GTRRS och SLB. Det har kostat också, behöver jag säga utan effekt!

    Telekrigaren

    SvaraRadera
  5. @Telekrigaren

    Ok. Får mig att tänka på generalen B som inte tyckte att det skulle jagas syndabockar för haveriet inom ledningssystemsoppan.

    @38-åringen

    Och hur många "gamla" system har kunnat släckas ned?


    //Skattebetalaren

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kan ta reda på det efter helgerna. Kanske kam Engvall vet på rak arm? Min poäng är att allehanda missnöje med personalförsörjning, verksamhetsregler och HR-transformation ofta schablonstämplas "PRIO", när man borde nyansera och kritisera rätt del av verksamheten.

      Radera
    2. @38

      Ser fram emot svar från dig eller någon annan.


      //Skattebetalaren

      Radera
  6. Till alla NATO kramare, lite ord på favoritspråket.

    Bob Dylan – The Times They Are A-Changin' Lyrics
    Come gather 'round people
    Wherever you roam
    And admit that the waters
    Around you have grown
    And accept it that soon
    You'll be drenched to the bone
    If your time to you
    Is worth savin'
    Then you better start swimmin'
    Or you'll sink like a stone
    For the times they are a-changin'.

    Osv…

    SvaraRadera
  7. Härligt med en (viss) tydlighet och raka puckar från blivande Logistikchefen. Jag kan dock inte låta bli att fundera över hur många tunnor silver extra korvettsystem Visby kostat jämfört med konventionella fartyg. Hur många tunnor silver extra har det kostat att låta detta fartygssystem vara en ingenjörernas lekstuga? (Förlåt Thomas) Hur många tunnor silver extra har det kostat att hålla Karlskronavarvet under armarna? Hur f... kan FMV som skall vara ledande i konsten att upphandla till inverterat extrapris (köp fem betala för sex)?
    Ropet efter högre försvarsanslag kan enligt min uppfattning läggas på hyllan. Se i stället över hur pengarna används. Hyra för mark, lokaler och anläggningar är ett skräckexempel där dessa en gång betalats av försvarsanslaget och som nu försvarsmakten betalar hyra för till bl.a. FortV. Organisationsenheter som slukar massor av förhoppningsvis kompetent personal är något som behöver ses över. I dag har varje sjöstridsflottilj en stabsorganisation i storlek med vad CKF (Chefen för kustflottan) en gång hade för att leda en mångdubbelt större flotta. Sparka ut de som nöter byxbak, och kjoldito, att tjänstgöra i verkligheten så är sannolikt vakansproblemet i fartygsbesättningarna löst till största del.
    Se till att Försvarsmakten/HKV och FMV slutar att leka affär och återgå till de rutiner som rådde före 1994. Med denna åtgärd kan ett stort antal officerare frigöras för det de är utbildade för i stället för att de skall leka ekonomer. Här inställer sig ett litet problem; Kan man ha Kk och högre att utgöra besättning på en BevB?

    SvaraRadera
  8. @ Anonym 18:06
    Hela Visbyprojektet är nog värt en "egen mässa" som inte låter sig skrivas ner i kommentarsfältet men jag vill ändå ge några reflektioner.
    Kruxet med Visby är inte pengarna. Jag är mycket tveksam om vi kunnat upphandla avancerade, men konventionella, ytstridsfartyg från något annat varv till en lägre kostnad än vad Visby inneburit, kostnadsökningarna i projektet till trots. Kruxet är tiden det tagit att få fram fartygen. Det har tagit 8-10 år för lång tid och har i sin tur blockerat fortsatt anskaffning/utveckling på ytfartygssidan ur en räcka aspekter. Det har också lett till att förtroendet för Kockums/FMV/FM/Marinen sjunkit, något som vi fortfarande ser följderna av från olika håll. För den som orkar läsa mer av vad jag ansåg/fortfarande anser om orsaker kan min artikel med rubriken "Här och Nu och Där och Då" från 2008 läsas på länk: http://www.koms.se/tidskrift/arkiv/nr-3-1998/ (sid 212-217) även om jag i den hade en överoptimistisk syn på när Visbysystemet skulle vara klart.
    När det gäller "köp 5 till priset av 6", som Roland Weinsjös satirteckning formulerade, så är det så klart svårt att förstå FMV agerande i efterhand. Kockums, som 2001 nyligen övertagits av tyska HDW, hade under hösten år 2000 insett att de hade ekonomiska problem, under våren 2001 framgick att de i själva verket var på ruinens brant. De tvingades tom att upprätta en så kallad "kontrollbalansräkning" där företagets samlade tillgångar och skulder summeras. Hade FMV satt hårt mot hårt i det läget hade varvet lagts ner, där och då, och samtliga pågående projekt hade avbrutits. Några Visbykorvetter hade aldrig sett byggts klara och halvtidsmod av ubåtar (nuvarande Södermanland-klass) hade avbrutits. Jag kommer inte ihåg i exakt vilket skick ubåtarna var just då men det är tveksamt om man till rimliga kostnader/tillgänglig kompetens kunnat återställa dem överhuvudtaget. Den samlade analysen (Fö/FM/FMV) visade att Kockums behövde en ekonomisk förstärkning för att inte äventyra svensk marin förmåga. Två alternativ fanns, öka kontraktsvärdet, eller minska innehållet, i Visbyprojektet. Tyvärr valdes det senare alternativet (det sjätte skrovet byggdes aldrig) trots att i princip de flesta delsystem redan var inhandlade och följden blev att HMS Uddevalla aldrig fick se dagens ljus. "Visby-krisen" har, trots att det gått 13 år sedan 2001, satt djupa spår hos de tyska ägarna som är betydligt mer riskobenägna än vad vi är vana vid. Att de tyska ägarna inte vill ha någon konkurrens på den internationella ubåtsmarknaden är en annan sak och grunden bakom HDW köp av Kockums redan vid millennieskiftet.

    Att Visby skulle vara en lekstuga för ingenjörer håller jag inte med om men det är korrekt att det blev för många tekniksprång på för många teknikområden samtidigt. Alla, såväl operatörer som ingenjörer, ville nämligen bygga in sina erfarenheter från ubåtsjakten, ledningssystemutvecklingen, smygtekniken mm i fartygen. Det kunde ha gått bra, om vi inte hamnat i de ekonomiska svårigheterna enligt ovan. De ledde till ett klimat mellan beställare och utförare där en stor del av den intellektuella kraften gick åt till kontraktsdiskussioner och tolkningar, snarare än till att lösa de egentliga tekniska utmaningarna som följer med alla fartygsbyggen.

    Om Kustflottan kunde komma tillbaka i modern tappning på ett sätt som gjorde att marinen fick en bättre bemanningssituation på fartygen och på skolorna är jag övertygad om att Marinchefen (som Jan Thörnqvists titel är från 1/1 2014) kommer att pröva ett sådant förslag. Att lägga förslag i svepande termer är dock till intet förpliktigande så har du ett genomarbetat förslag så är mitt råd att skicka in det till MC, eller varför inte, skriv en debattartikel till marinbloggen eller till Tidskrift i Sjöväsendet.

    När det gäller justering av ansvar mellan FM och FMV så är ju det "på gång" och vi kommer successivt att inta en ny tingens ordning vilket blir en av mina största uppgifter att "få till" under kommande år.

    Thomas Engevall


    SvaraRadera
    Svar
    1. Mycket bra kommentar Thomas. Tack!

      Radera
  9. Bra Thomas!

    Jag kan inte förstå vad det är för kraft som gör att inte fler än en general/amiral vågar sig ut i den offentliga debatten. Med sakliga argument finns allt att vinna.


    //Skattebetalaren

    SvaraRadera
  10. Glöm inte att: Med dagens banksystem kostar det samhället 450 tunnor silver varje år. Bankerna skapar dessa pengar ur tomma intet vid utlåning. Se sidan positiva pengar/banking 101. Systemet driver inflation och skapar en okontrollerbart stegrande skuld. När skuldmättnad råder, som idag alltsedan 2008, så sjunker räntan för att samhället skall kunna betala räntan på skulden. Över huvud taget.

    SvaraRadera

REGLERNA FÖR KOMMENTARER KOMMER NU PÅ FÖREKOMMEN ANLEDNING ATT SKÄRPAS:
- Kommentarer som ej håller sig till ämnet kommer att refuseras
- Skriv kortfattat och kärnfullt
- Personangrepp publiceras ej
- Håll en god ton i kommentarerna