Marinen efter FB-04 : Del 2

I den första delen (Del 1) som en återblick och påminnelse inför kommande försvarsbeslut har jag beskrivit konkreta fakta som förbandsnedläggningar och avveckling av fartyg som oemotsägliga fakta som drabbade Marinen mycket hårt efter FB-04. Men det finns enligt min bedömning även andra vägval som starkt påverkade verksamheten, och att man inom Marinen i flera avseenden, under en tidsperiod, mer eller mindre glömde bort det som tidigare varit det prioriterade och viktiga. 

Det går självklart inte att peka på vem eller vilka som är orsaken till detta, men delar av marinens personal och dåvarande chefer har otvivelaktigt varit bidragande till detta på grund av jakten på att hitta nya infallsvinklar efter FB-04 då man från politiskt håll, men även från Försvarsmakten hävdade att det inte längre fanns något tänkbart hot mot Sverige. Mycket kretsade runt att skapa nya uppgifter och hitta nya verksamhetsområden för att kunna påvisa eget existensberättigande. Därför skulle nu den framtida Marinen internationaliseras fullt ut. 

Internationella insatser var nu högst upp på den politiska agendan, och således även på den militära! Inget annat var viktigt, och inget annat skulle få sätta stopp för att Marinen också skulle följa med i den utvecklingen, och helst ta ledarflaggan. Det fanns vid denna tidpunkt ett antal chefer på låt oss säga "mellannivå" som drev den internationella linjen utan backspeglar och med stora skygglappar för ögonen, ivrigt påhejade av försvarspolitiker och de högre skikten i Försvarsmakten. En form av "ryggdunkarmentalitet" började sakta etableras där de som utåt sett brann för att "internationalisera marinen" tittade snett på de som hävdade att vi nog inte helt skulle släppa greppet om det som marinen vid denna tid var mycket kompetenta inom, d.v.s. väpnad strid mot en kvalificerad motståndare. Men att någon vid denna tidpunkt öppet skulle våga ifrågasätta om att det var så klokt att exakt allt skulle genomföras i linje med den nya internationella vägen var det inte tal om.

All verksamhet skulle därför numera ha en internationell prägel och alla marina förbandstyper sattes upp i EU styrkeregister. Det var IKS, IM, IUB och IAS. "I" stod självklart för INTERNATIONELLA och de resterande beteckningarna stod för korvettstyrka, minröjningsstyrka, Ubåtsstyrka och Amfibiestyrka. Dessa nya förband skulle självklart övas mot ett internationellt tänkbart scenario och vid den tidpunkten möjlig hotbild. Detta ledde till ett antal vägval som påverkade Marinen mer än vad som kanske var avsett från början. De som anställdes i Marinen efter 2004 har å andra sidan inte sett något annat, varför det kan vara svårt att relatera till "tiden före" internationaliseringen.

När övningsverksamheten vid förbanden skulle planeras så var man mer eller mindre förblindad på grund av det som beskrivits här ovan.  Marinens nya fiende vid denna tidpunkt blev nu: Terroristen!


Hur flottan anpassades efter det nya terroristhotet
Terroristen var ett lämpligt objekt att hänvisa till då 11 september attentatet låg nära tillbaka i tiden. Men för flottans del så var det till stor del terroristattacken mot USS Cole utanför Yemen som man hängde upp sin nya hotbild på. USS Cole blev då hon låg till kaj för att bunkra, attackerad av en liten båt lastad med sprängämnen. 17 sjömän dog och 39 blev skadade. Svenska flottan skulle nu ta upp kriget mot terroristerna.

Begreppet FIAC - Fast Inshore Attack Craft var nu ett faktum även för marinen, och något som skulle bli det mest använda begreppet på sjöstridsflottiljerna under överskådlig tid.

För NATO-flottorna som regelbundet rörde sig i farvatten där FIAC kunde uppträda så var detta ett reellt hot och man tog till och med fram plattformar som man på ett realistiskt sätt skulle kunna öva mot detta nya hot.

Man hade även konstaterat att det fanns ett till objekt som man kunde använda för att beskriva den nya tidens hot mot militära fartyg, nämligen ett mindre kvalificerat lufthot som benämndes LSF - Low Slow Flyer som beskrevs på detta sätt.

"The LSF threat is very viable in today’s war on terrorism.  The capabilities and options afforded a terrorist with a low slow flyer are highly numbered and versatile.  A low slow flyer threat can come in the form of a small civilian airplane, such as a Cessna, that can take off from small, unmonitored airfields, to a UAV armed with explosives and launched from small open areas.  Potential uses of low slow flyers are limited only by the imagination.  Some possible scenarios include suicide missions."

"Asymmetric warfare" blev således det nya modeordet hämtat från NATO:s publikationer vilket sammanfattade terroristattacker från ovanstående objekt.

För att kunna hantera detta nya hot så lastades det ombord finkalibriga vapen i en omfattning som inte tidigare funnits på ytstridsfartyg tillsammans med hjälmar och kroppsskydd. Beväpnade däcksgrupper skulle lära sig bekämpa dessa FIACs som fick spelas av stridsbåtar och LSF som spelades av inhyrda flygplan, ofta via FFK - Frivilliga flygkåren.

När NBG-08 senare skulle sättas upp så blev det i Försvarsmakten stor huggsexa om vilka förband som skulle bidraga. Ett förband som ingick i NBG skulle sitta säkert. Det gjordes därför en ansats från Marinens sida där man till och med ville ha in de stående registerförbanden som enheter i NBG där man skapade scenariot där NBG sjövägen skulle flyttas till ett operationsområde eskorterat av IKS och där IM skulle öppna och säkra leder.


Förändrad syn på vad som var viktigt
Fartygsförbanden som enligt den öppna och numera upphävda publikationen TRFL - Taktikreglemente Flottan skulle tidigare nyttja den svenska skärgården för att kunna uppträda dolt och därifrån verka med vapen mot en motståndare. Fokus låg vid denna tid  på internationella större övningar där uppgiften ofta bestod i att över längre tid bedriva havsövervakning på öppet hav i tilldelad ruta och där man utgjorde ett spelkort som skulle ledas, och mindre tid lades på att öva det enskilda fartygets fulla förmåga.

Marinens fartyg har alltid varit utrustade med mycket kompetenta ledningssystem där krypterad måldata och textmeddelanden kan överföras mellan fartyg såväl som till de marina ledningscentralerna. Men eftersom Sverige inte är ett NATO-land så hade man inte tillgång till nödvändiga krypton och länksystem som LINK-11 och LINK-16. På grund av detta så fick man för att kunna kommunicera med övriga ingående fartyg istället använda sig av talad stridsledning och målrapportering på okrypterat radiosamband. En återgång till hur det fungerade i marinen på 50-talet. 

För ubåtsvapnets del var det svårt att kunna hävda att terroristen var den huvudsakliga fienden på samma sätt som sjöstridsflottiljerna kunde göra. Därför valde ubåtsflottiljen att hårdsatsa på, och sälja in budskapet att man nu var ett renodlat underrättelseförband. De tidigare huvuduppgifterna att lokalisera och sänka fientligt överskeppningstonnage och att kunna detektera fientliga ubåtar skulle inte gynna ubåtsvapnet i existenskampen. Underrättelseverksamhet låg rätt så därför blev ubåtsvapnet nu ett uttalat underrättelseförband.

De enda som hade det relativt enkelt var minröjningsförbanden. Det fanns fortfarande hur många gamla minor som helst som låg och skräpade på Östersjöns botten. Man kunde dessutom ändra namnet från "minröjningsoperationer" till ett begrepp som var lättare att sälja in, och som låg oerhört rätt i tiden, nämligen "miljöoperationer". Minröjningsförbanden gjorde föredömligt ett mycket bra arbete med att städa i Östersjön. Samtidigt så fick man fortsätta att öva skarpt med det man tidigare skulle göra i krig. Så av den anledningen anser jag att minröjningsförbanden inte påverkades nämnvärt av FB-04 så länge vi inte blandar in ubåtsjaktbegreppet.

För amfibieförbanden så blev FB-04 början till vad som i ett värsta scenario kan bli slutet för amfibiesystemet. En konstant reducering i numerär har skett vid varje försvarsbeslut och den enda kvarvarande bataljonen har tyvärr delvis blivit inriktad mot att bli en manöverbataljon som ska kunna strida på land och transporteras med fordon, och det skulle inte förvåna mycket om amfibie antingen blir en del av armén eller på sikt avvecklas helt och hållet genom politiska beslut när ekonomin inte längre går ihop. Detta kommer i ett sådant scenario att skapa ett extremt stort förmågeglapp där vi inte längre har en förbandstyp som kan strida i skärgårdsmiljö där hav möter land. Betänk hur mycket sådan miljö som Sverige består av.

Till ovanstående skall också tilläggas att marinflyget hade upphört att existera. Den tunga sjöoperativa helikoptern, Hkp 4 slutade flyga för marinens räkning och avvecklades helt efter NBG-08 då den på slutet enbart genomförde markoperativ verksamhet. Således försvann som bekant helt möjligheten för Marinen att samverka med helikopter. Helikopterburen ubåtsjakt var nu ett minne blott.


Avslutningsvis
Huruvida konsekvenserna av FB-04 för Marinen, och hur man försökte hitta en ny hotbild att inrikta sig mot påverkade marinens förmågor kan man kanske fundera över.

Detta inlägg som i allmänna ordalag beskriver marinens historia blev långt, men ändå inte slutfört. Om man upplever att det har målats med mycket svart färg i detta inlägg, så kommer den sista och tredje delen att målas i vita färgnyanser.

Detta då pendeln nu har börjat svänga tillbaka och Marinen de senaste åren börjat hitta tillbaka till sitt rätta element. Detta kan till stor del härledas till den nya skrivningen rörande marinens huvuduppgifter i inriktningspropositionen från 2009. Men kanske framför allt tack vare nuvarande marininspektören Jan Thörnqvist som på allvar nu pekat ut den nya kursen. Mer om detta i sista delen.

Gå vidare till den tredje och sista delen - Del 3