19 januari 2014

Försvarssamarbeten i fina ord kontra verkligt utfall



I den politiska försvarsdebatten har ämnet försvarssamarbeten fått ta en mycket stor plats. Anledningen är enkel. Vill man själv inte betala för ett fungerade försvar så gäller det att hitta nya halmstrån att hålla sig i när kritiken mot försvarsreformen ökar. I det här inlägget ska jag belysa den senaste tidens mycket bekymmersamma utveckling inom nordiska försvarssamarbeten något som är mycket olyckligt för alla inblandade parter, inte minst för Försvarsmaken.


På Försvarsmaktens webbsida kan man utläsa följande runt försvarssamarbeten.
Det nordiska försvarssamarbetet (Nordefco) är ett exempel på när likasinnade stater går samman för att på ett kostnadseffektivt sätt öka respektive nations försvarsförmåga.
På sikt skulle det nordiska försvarssamarbetet kunna innehålla en mängd gemensamma delar; till exempel truppbidrag för internationella fredsinsatser, utveckling, anskaffning, underhåll och vidareutveckling av materiel, officersutbildning och övningar.

I regleringsbrevet till Försvarsmakten, d.v.s. regeringen styrning framgår följande.
Försvarsmakten ska under 2014 ytterligare eftersträva att ytterligare förstärka det nordiska samarbetet inom Nordefco för att nå effektivitetsvinster, bl.a. genom gemensamt ägande och gemensamt nyttjande av militära förmågor och resurser (s.k. pooling och sharing).

Försvarsmakten ska senast den 2 juni 2014 inkomma med förslag på möjliga fördjupade samarbetsområden inom nordiskt försvarssamarbete, i syfte att förbereda det svenska ordförandeskapet för Nordefco 2015.

Men hur har det nordiska försvarssamarbetet fungerat hittills? Har det varit så framgångsrikt som riksdag och regering hoppas på? Hur ser det ut inom materielområdet där man har hoppats på stora hemtagningar avseende så kallade effektiviseringsvinster? Låt oss titta bakåt och se vad som egentligen har hänt.

Det är alltid intressant att göra tillbakablickar, och man behöver inte gå särskilt långt tillbaka för att hitta intressanta saker. Sten Tolgfors skrev en artikel i DN så sent som 2011 om det Europeiska försvarssamarbetet och vikten av ett sådant när alla EU-länder tvingas minska sina respektive försvarsbudgetar. Han tar även upp "det framgångsrika nordiska försvarssamarbetet NORDEFCO" som ett föredömligt exempel på lyckade försvarssamarbeten där Sverige sparat 400 miljoner kronor genom att Norge varit en partner i Archeraffäen.

Låt oss då titta på en rad samnordiska materielprojekt och hur utvecklingen har sett ut.



NH90
Året var 1999 då samtliga nordiska länder Sverige, Norge, Danmark och Finland bildade organisationen NHSP (Nordic Standard Helicopter Program). Syftet med att gå samman var att sänka anskaffningskostnader och att göra samordningsvinster inom flygunderhåll och utbildning. Första bakslaget kom 2001 då Danmark lämnade NSHP p.g.a. annan kravbild. Successivt har samarbetet mellan de kvarstående NSHP-medlemmarna minskat, till att enbart omfatta ett samarbete mellan Sverige och Norge avseende ett gemensamt reservdelslager.

Det har senare även bevisats att dåvarande regeringen värderade en gemensam nordisk helikopteranskaffning i sig själv högre än själva valet av helikoptertyp. Det finns dokument som påvisar att FMV förespråkade Sikorsky S-92 framför NH90 (Hkp 14). Från svenskt politiskt håll tyckte man att det var viktigare att välja den helikopter som Norge samt Finland redan bestämt sig för. Att helikopteranskaffningen är ett dåligt exempel på när försvarssamarbeten inte fungerar är tyvärr alldeles uppenbart. Detta då fördyringar, förseningar och ett nästintill obefintligt nordiskt samarbete i projektet nu är ett faktum. Ytterligare ett bevis för att det inte är helt enkelt att ta tillvara på flera länders krav i samma projekt.


Viking
Det samnordiska ubåtsprojektet Viking till en totalkostnad på över 8 miljarder drabbades även detta av nederlag då först Norge som skulle ha fyra ubåtar drog sig ur. Samarbetet med Danmark fortskred, men sen drog sig även dom ur p.g.a. stigande kostnader. Danmark bestämde sig då för att köpa två begagnade svenska ubåtar ur Västergötlandklassen, men även detta gick i stöpet.  Från 2001 leasade Danmark den svenska ubåten HMS Näcken under namnet HDMS Kronborg, men även detta slutade i moll när danska marinen lämnade tillbaka henne till Sverige 2005. Som betalning för Näcken fick vi överta ett fjärrstyrt minröjningfartyg, MRF 01 HMS Sökaren, ett fartyg som aldrig kom att användas i organisationen mer än som prov & försök då hon var en ren svepdragare. I dag ligger hon oanvänd bland övriga avrustade fartyg. Som helhet blev projekt Viking en dyrköpt historia med ytterligare ett havererat samarbete inom materielområdet som följd.


Umkhonto, TMS och AMOS
Man bör i tider av att ett svenskt-finskt försvarssamarbete som hyllas av försvarsminister Karin Enström minnas att det har varit friktioner även mellan Sverige och Finland  i närtid, och dessutom under regeringen Reinfeldt. Detta går att härleda till genomförandegruppen 2008 när statssekreterare Jevrell med vänner satt och strök ett stort antal militära materielprojekt till synes godtyckligt i syfte att finansiera det tredje jobbskatteavdraget 2009. Detta har i efterhand genererat omfattande kritik, bl.a. av riksrevisionen. Flertalet av alla strukna och/eller reducerade materielprojekten har senare tvingats återupptas till en betydligt högre kostnad än den ursprungliga.

Luftvärnsroboten Umkhonto som skulle anskaffas till Visbykorvetterna ströks även den i sin helhet av genomförandegruppen och Finland fick genomföra anskaffningen på egen hand till sina korvetter. I dag står svenska marinens korvetter helt utan kvalificerat robotluftförsvar och det lär så förbli under överskådlig tid.

AMOS eller SSG 120 som var den svenska benämningen på ett annat havererat samnordiskt projekt. Det var en splitterskyddad 120 mm granatkastare som var tänkt att monteras på stridsfordon 90 samt stridsbåt 90. Först drog sig både Norge och Danmark ur. Utvecklingen fortsatte mellan Sverige och Finland och gick så långt att man hade exemplar monterade på svenska enheter för prov och försök. Genomförandegruppens beslut satte spiken i kistan för detta och Finland stod då ensam kvar. När projektet avbröts av regeringen hade det från svensk sida spenderats cirka 670 miljoner kronor i projektet. Dessutom tillkom en kostnad för avveckling av projektet på cirka 190 miljoner kronor. Totalt överstiger detta avsevärt den förväntade besparingspotentialen.

TMS (Torped-Mina-Sensor) var ett annat undervattensprojekt som stoppades. På samma sätt var även här alla nordiska länderna med från början. Norge och Danmark drog sig ur tidigt. Sverige och Finland skrev ett samarbetsavtal, men sedan innebar genomförandegruppens beslut även den här gången att det blev sista spiken i kistan. Projektet har ej återupptagits.

Det finns med andra ord en rad havererade materielprojekt även med Finland, något som man förhoppningsvis blivit klokare av. Man kan åtminstone hoppas det.


Archer
Ett av Sten Tolgfors favoritprojekt, ständigt återkommande som ett mantra i varje tal, var just Archerprojektet med Norge. En besparing på 400 milj för den svenska skattebetalaren nämndes i debatten vilket också skulle bevisa hur kostandseffektiva sådan bilaterala materielinköp de facto är.


Den sjätte december kom så ännu ett bakslag för det nordiska samarbetet, den här gången med Norge och just Archerprojketet. Sten Tolgfors mantra fick sig här en rejäl törn kan man konstatera. Norska regeringen meddelade då att man avbryter samarbetet vilket innebär att man drar sig ur affären. De officiella anledningarna varierar beroende på vem som uttalar sig. Officiella källor har pekat på förhållandet skyddsnivå/vikt, andra uppgifter gör gällande att det handlar om försenade leveranser.

Det finns personer med djup kunskap inom projektet som hävdar att de tekniska utmaningarna ser svårlösta ut men om FMV hanterat samarbetet seriöst så skulle sannolikt utgången varit ett annat.
Min uppfattning är att FLO tappade tron på att FMV och leverantören skulle kunna reda ut de tekniska problem som finns. Norge tror verkligen inte att systemet går att realisera.

När man hör sådant från personer med insyn så börjar man verkligen undra hur det är ställt på vårt materielverk och hos tillverkaren. Har man tagit sig vatten över huvudet?

Som lök på laxen har denna gemensamma upphandling fått andra följdeffekter för Sverige och Försvarsmakten. I samband med affären tvingades Sverige till motköp, något som är rutin vid affärer likt denna. Problemet är att Sverige tvingades att anskaffa vapenstation 01 - PROTECTOR från norska Kongsberg utan en konkurrensutsatt upphandling. Det fjärrstyrda vapensystemet ska placeras på Archer, Pansarterrängbil 360 och Galten. Det är tyvärr få som anser att Protector är det bästa tänkbara systemet på marknaden. Många med sakkunskap förespråkar istället Bofors LEMUR eller SAABs TRACKFIRE. Det här är ytterligare en faktor som direkt påverkar användaren Försvarsmakten i negativ bemärkelse då man inte får möjligheten att själv välja system.

Att samarbetet runt Archer går i graven är inte bra för Sverige och i synnerhet inte för Försvarsmakten. För vem kommer att få betala för de tjugofyra pjäser som Norge nu inte köper?  SvD rapporterar att Norge nu är bereda att förhandla om ekonomin, men det finns inget som utesluter att även Försvarsmakten kommer att drabbas negativt av detta när det kommer till ekonomin runt driftskostnader, direkt eller indirekt. Försvarsmakten kommer nu tillsammans med FMV att utreda konsekvenserna av ett havererat samarbete.


Lastbilar
Det senaste haveriet är som bekant den gemensamma lastbilsupphandlingen med Norge som har havererat på flera sätt. Det handlar dels om fördyringar och dels om en upphandling i strid mot EU regelverk.

När det gäller Arméns lastbilar så har Sverige idag en "veteranbilsflotta.  Inget har gjorts sedan man anskaffade terrängbilarna av 30- och 40-modell under 70-80 talet. Ytterst få planerade nyanskaffningar finns i materialplanen. Dessutom har man avskaffat möjligheten till A-platsfordon (inkallade fordon) som fanns för 20 år sedan.

Prishöjningen på lastbilsprojektet är egentligen rätt enkel att förklara. Leverantörerna svarar på en offert och ett pris. När man därefter börjar diskutera varje enskild teknisk lösning och detalj så kan leverantören säga att "detta är en bättre lösning" som inte ingick i grundpriset och att det kostar lite extra. I fasen när man har en vinnande leverantör står denna i en sorts monopolsituation vilket innebär att det relativt riskfritt att ta lite extra betalt. 

En person med insyn säger att.
I det här läget borde man gjort om upphandlingen då man ändrade från en fordonstyp till en annan. Det går inte längre att säga att rätt leverantör vann upphandlingen. Dels utvärderades inte de nya fordonen, dels är priset för högt då man saknat konkurrens (10%-20% högre än om man haft konkurrens). På 500-700 fordon blir det stora belopp.
Den andra delen i problemet med lastbilar berör själva upphandlingen. Här är grundproblemet att det är FLO, den norska motsvarigheten till FMV som sköter upphandlingen enligt norska regelverk (ej EU-land) något som SvD har rapporterat ingående runt den senaste tiden. FMV anser att regeringen skulle ha bäddat bättre för upphandlingen, och att man från regeringens sida skulle ha utrett förutsättningarna i samband att man fattade ett beslut om gemensam upphandling under ledning av Norge.

Så här är reaktionerna på detta från samma person.
Jag tycker inte om det sätt FMV på sin webbsida beskriver situationen då det helt enkelt inte är rätt. Jag tycker FMV måste vara ärliga och säga att samarbetet med Norge faktiskt kostar, både i form av pengar men även i form av kompromisser i kravställningar.
En aktuell fråga är huruvida det går använda det Norska regelverket för upphandling i Sverige eller inte, något jag trodde juristerna och regeringen hade klarat ut. I Danmark har man kommit fram till att det inte är förenligt med EU lagar att använda sig av det norska regelverket och därför deltog de ej i upphandlingen. 
Hur lastbilsaffären slutar återstår att se. Men det råder nog inga större tvivel om att det är Försvarsmakten som i slutändan står med Svarte Petter och därmed får stå för merkostnaden, direkt eller indirekt.


NORDEFCO och andra samarbeten

SVT rapporterade i veckan om att man från Norges sida nu tar hem sina officerare som har tjänstgjort inom ramen för NORDEFCO p.g.a. det havererade Archersamarbetet och att Sverige ställer krav på full betalning. Huruvida detta är bekräftat får vi i skrivande stund låta vara osagt. Men den havererade Archeraffären kommer sannolikt att skaka om hela Norgesamarbetet. Regeringens  önsketänkande om ett lyckat nordiskt samarbete inom materielområdet verkar tyvärr förblir just en önskan.

Den svenska regeringens förhoppning om en framtida gemensam incidentberedskap, något Wiseman tydligt förklarat inte fungerar i praktiken, har varit en annan morot många svenska politiker sprungit på. Så sent som för en vecka sedan meddelade representanter från norska regeringen att ett sådant samarbete inte är aktuellt och hänvisade helt riktigt till sitt medlemskap i NATO.

Ute på förbanden i Försvarsmakten har man blivit ålagda att "hitta samarbetsområden" inom ramen för NORDEFCO. Många chefer har tolkat detta som ett krav för att det är politiskt viktigt. Det finns åtskilliga förslag från förbanden, i synnerhet på utbildningsområdet som krystats fram, men som inte ger Försvarsmakten någon nämnvärd effekt. Ibland blir det både mer omständigt och i vissa fall dyrare. Förhoppningsvis har sådana förslag avfärdats på HKV-nivå.


Ska man förenklat sammanfatta Sveriges försvarssamarbeten så kan man snabbt konstatera att det europeiska samarbetet blev avgränsat till enbart ett nordiskt, som därefter enbart handlade om Norge, Sverige och Finland, och som nu enbart ser ut att handla om Sverige och Finland. En politisk mardröm - minst sagt.

Att kunna hävda att man har försvarssamarbeten inom en rad olika områden är ett slags trumfkort för försvarspolitiker från båda sidor. För alliansregeringen har anledningen primärt varit att slippa diskussioner om mer pengar till försvaret, och från de övriga ett incitament för att inte gå med i NATO.


Men finns det då något positivt med nordiska försvarssamarbeten mitt i denna eländesbeskrivning? Givetvis finns det positiva saker som också skall beslysas.

Det regeringen och Försvarsmakten borde fokusera på är gemensamt övningsutbyte! Vi har redan övningar som Cold Response i Nordnorge där det finns ypperliga möjligheter till att öva strid i extrem vintermiljö i stora förband. Flygvapnets CBT (Cross Border Training) där Svenska, Norska och Finska flygvapnet kan samöva på varandras territorium utan svårartad byråkrati är ett lysande exempel på hur bra det kan fungera.

För Marinens del är övningen NoCo (Northern Coast) ett ypperligt exempel på samarbete mellan alla Östersjöländer. Nyligen har ett marint samarbete med Finland inletts och det övas inom ramen för det som kommer att benämnas SWEFINEX. Här uppstår dock stora problem när två icke NATO-länder ska samverka. Avsaknad av gemensamma insatsregler, reglementen, kryptosystem, ledningsystem är bara några saker som sätter käppar i hjulet. I stället borde fokus ligga på att öva mot varandra inom ramen för samma övning. Detta hade gett båda länderna mest pang för pengarna.

Mitt råd är därför att utöka övningsutbytet inom ramen för det nordiska samarbetet, där finns de största vinsterna att hämta hem för alla parter.

När nu det ena försvarssamarbetet efter det andra ser ut att haverera, i synnerhet inom materielområdet, så blottas den bistra verkligheten och Sverige står plötsligt ensam kvar. Finland har nu blivit politikernas sista räddningsplanka. Låt oss därför hoppas att det fördjupade samarbetet med Finland kan bli något bra som gynnar alla parter, i annat fall blir detta riktigt pinsamt för regeringen.


Media: SvD, SvD, SvD,



23 kommentarer:

  1. Frågan är om NORDEFCO skulle ägna sig åt något mer komplext än finkaliberammunition? Där kanske man faktiskt kan göra samordningsvinster på riktigt...

    SvaraRadera
  2. Vi kan nog lägga in den norska JAS-affären under detta inlägg. Inte nog med att dem ratade oss mot F-35 utan dem var ju tvungna och förnedra oss också och säga att vi erbjöd ett dåligt flygplan.

    Undrar om dem är sura för alla Norge skämt?

    SvaraRadera
  3. Förlåt mig, men att Norge nu först insett svårigheterna med att implementera skyddsnivå/vikt på en dumperlösning framstår för mig som rena Norgehistorian.

    J.K Nilsson

    SvaraRadera
  4. Mycket bra och informativt sammanfattat. Borde läsas av var politiker som har någon självaktning.

    Ang. Swefin/Finswe så har väl ändå övningssamarbetet pågått ett tiotal år?

    Ssg120 testades som sagt på stridsbåt90 vilket inte föll särskilt väl ut. Däremot planerades en granatkastarbåt under arbetsnamnet stridsbåt2010 med nämnd pjäs. Ströks av genomförandegruppen har jag för mig? Hade om det blivit verklighet hursomhelst revolutionerat bekämpningsfunktionen vid amfibiebataljonen och verkligen, för att nyttja en ny(m)oderat fras, stärkt försvarsförmågan.

    Tack för ett mycket läsvärt inlägg.

    Skogsmatrosen

    SvaraRadera
  5. Som vanligt ett mycket bra och intressant inlägg Skipper!
    Även om jag varken är för eller emot samarbete avseende materielanskaffningar då de per automatik inte nödvändigtvis betyder bättre och billigare vapensystem så ställer jag mig frågan;
    Varför väljer regeringen bara, åtminstone oftast, att samarbeta med tre nordiska länder? Även om vi har hyfsat lika kulturer och språk har vi alla olika säkerhetslösningar och olika storlek på försvaret.
    Vilken valuta betalar Sverige sina vapensystem i? Är det jämt dollar/euro eller den lokala producentens valuta? Om det är den senare kan ju faktiskt Sverige tjäna på att välja ett land med en lägre värderad valuta, under förutsättning att vapensystemet är utvalt av FM.

    Varför samarbetar Sverige inte mer med andra tekniskt duktiga länder? Självfallet USA, Storbritannien, Frankrike och Tyskland har ju stor erfarenhet men även stora militärindustriella komplex. Dessa fyra stora borde ha vapensystem som fungerar även i vårt subarktiska klimat.

    Även mindre alliansfria länder som Schweiz och Österrike borde det finnas projekt, utöver flygplan, som vi kan samarbeta i. Dessa två länder har, i motsats till Sverige, fortfarande kvar sin produktion av finkaliber vapen. Detta borde vara intressant om Sverige inom snar framtid skall välja ett nytt enhetsvapen.
    Säkerligen vill FM/FMV välja ut en tillverkare med en komplett portfolio från PDW till AK och slutligen till tung KSP.
    Frågan är om det verkligen blir billigare och bättre? Det känns i så fall som man malt ner konkurrenterna till en tysk H&K och en belgisk FN Herstal. Norge har redan valt H&K och varken Danmark eller Finland kommer väl behöva ett nytt enhetsvapen inom en snar framtid?
    Nytt nordiskt fiasko?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tyskland har inte Sveriges klimat och inte ens Skåne har Mellansveriges eller Norrlands klimat.
      Nej Frankrike, tyskland, Storbritannien eller USA har inte per automatik "svenska" lösningar.
      Enbart Sverige svenska kursbär har.

      Radera
    2. Per automatik är inte alltid svenska eller nordiska lösningar bäst eller billigast. Se på tex Hkp14. Eller Archer. Eller Visby.
      Ps Alla de länder har per definition vissa områden med subarktiskt klimat tex Alperna undantaget Storbritannien men de har kalla och blåsiga Skottland/Wales.

      Radera
  6. Man bör gå tillbaka ända till Mannerheim och studera vad som föreslogspå den tiden. En annan tid, men andan var realistisk.

    SvaraRadera
  7. Känns som om detta välskrivna inlägg skulle kunna användas som slagträ i en annan diskussion. Den om vem som är kompetent nog att besluta om beställningar.
    Kanske slutar det med att regeringen släpper på kravet om att all materielanskaffning över 200 miljoner kräver ett regeringsbeslut.
    När anslaget för materiel och anläggningar är ca 15 miljarder blir det konstigt.

    Översatt till tonårsekonomi blir det ganska bissart.
    Hej. Här har du 150kr som skall räcka till materiel och husrum.
    Alla materielinköp över 2 kr måste du fråga om lov för att få göra.
    Är du snäll så får du köpa något, men allt som inte är spenderat kommer jag att ta tillbaka.
    Och för att du skall få bo kvar i huset jag äger får du betala mig marknadsmässig hyra. Skulle du ärva ett boende kommer det att skrivas över på mig så jag kan ta ut hyra.
    Snacka om förtroendekris.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Dessutom måste 50 av de 150 kronorna läggas på ett redovisningssystem så att tonåringen kan ha koll på var pengarna tar vägen

      Radera
    2. Ett ypperligt bevis på Albert Einstein devis:

      - "Att tänka är det svåraste som finns, det är därför så få gör det"...

      Regeringen är inget undantag varken nuvarande eller dåvarande...
      Som skattebetalare kryper förtvivlan som en kall kår längs ryggen när man ser inkompetensen och amatörmässigheten.

      Det som tyvärr räddar tivoli verksamheten om och om igen är att en "svensk tiger"...
      Denna blogg är ett ljus i tunneln.

      Radera
  8. Samarbetet inom NORDEFCO mellan FMTS och LSK (Luftforsvarets Skolesenter Kjevik) har fungerat bra. Där lärare i grundläggande flygteknik har växeltjänstgjort på respektive skola. Allt från utbildning i plåtreparationer, gasturbinmotorer till digitalteknik. En Hkp9 leverades också av FMTS personal till LSK under våren 2013 (se artikel i TIFF, Augustinumret).

    Det kan vara så att samarbetet inom NORDEFCO bättre lämpar sig på lägre nivå.

    Anders Sundberg
    Lärare, GTA, FMTS

    SvaraRadera
    Svar
    1. @ anonym 17:48
      Du får gärna utveckla din kommentar, vad du avser med RALS-tider.

      Det har varit långt ifrån guld och gröna skogar med NORDEFCO men det kan ju inte vara fel att visa att nåt litet fungerar. De små stegen vi har tagit kommer nog inte dra till sig någon vidare uppmärksamhet vare sig inom politiken eller RALS-arbetet.

      Anders Sundberg
      Lärare, GTA, FMTS

      Radera
    2. Anders, jag uppskattar verkligen att du belyser positiva exempel på sådant som faktiskt fungerar bra! Kommentarer som den tidigare är inget att bry sig om.

      Radera
    3. Därav det moderata svaret, Skipper. Nä, något kryss i ruta fem i fjäsk-raden har jag aldrig fått. :-D

      Tack för en bra blogg

      Anders Sundberg
      Lärare, GTA, FMTS

      Radera
  9. Vaför utgår man alltid från ekonomi och inte nytta/förmåga?

    Det måste finnas någon form av ansvar för de som beordrat "besparingar" som varken blivit som man trott/hoppats/fantiserat ihop. Ekonomi är inte läran om siffror utan läran om hushållning.

    Farsoten kan tydligt ses i hela samhället.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Därför att ekonomi tillhör baskunskaperna och ur kunskapsmässig synpunkt befinner sig på samma nivå som multiplikationstabellen. Flertalet ekonomer behärskar varken integraler, logaritmer eller fourieranalys. Somliga vet inte ens skillnaden mellan plus- respektive minusprocent.

      Radera
    2. Varför utgår man alltid från ekonomin.....!

      Där satte Du huvudet på spiken,den är klockren.

      Radera
  10. 113 Bom: Man behöver inget av de matematiska verktygen för att se vad som behöver göras. Allt som krävs är öppna ögon, öron, intuition, och medvetenhet om vart man vill. Jag skulle vilja hävda att matematiken/vänster hjärnhalva blockerar mycket av det som behövs idag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är sant. Med sunt förnuft kommer man ofta långt. I svåra fall behövs dock både förnuft, logik och matematik för att komma till rätt slutsats.

      Radera
  11. Det är väl bara att låta bli att rösta på de nötter som ligger bakom, dåtid sossar och den rödgröna röran och nutid, den blågrå sörjan.

    SvaraRadera
  12. Det är bara att försöka igen.

    SvaraRadera

REGLERNA FÖR KOMMENTARER KOMMER NU PÅ FÖREKOMMEN ANLEDNING ATT SKÄRPAS:
- Kommentarer som ej håller sig till ämnet kommer att refuseras
- Skriv kortfattat och kärnfullt
- Personangrepp publiceras ej
- Håll en god ton i kommentarerna