Är läsarna lika negativa som bloggarna?

Under Almedalenveckan så myntades uttrycket "Det är gott om negativa bloggare därute" i samband med seminariet "Klarar Sverige ett väpnat angrepp" som jag skrivit om här.

Underförstått var detta ett omdöme som alla de bloggare som skriver som den svenska försvarsförmågan och Försvarsmakten erhöll. Sådana renodlade "försvarsbloggar" finns inte så många, ett tiotal om man räknar högt, så det är ganska lätt att dra slutsatsen vilka som åsyftades.

Är alla dessa bloggar verkligen negativa? Nej knappast negativa i ordets rätta bemärkelse.
I stället för att bara klassa in dessa bloggar som "negativa" så borde det måhända vara ett sundhetstecken att ställa sig frågan varför man uppfattar de budskap som förmedlas som "negativa"?

Samtliga så kallade försvarsbloggar som jag själv läser har enligt min uppfattning några mycket viktiga saker gemensamt.

Jag törs nog med säkerhet påstå att alla dessa vill se vårt land Sverige förvaltas av politiker som ser till rikets bästa avseende att ha en väl fungerande säkerhetspolitik som bygger på seriösa analyser och bedömningar av omvärldsläget. Inte som så skett många gånger, att göra snabba ekonomiska hemtagningar i statsbudgeten på Försvarsmaktens bekostnad.

Vidare så vill alla se en Försvarsmakt som är rätt dimensionerad för att kunna möta ett snabbt förändrat omvärldsläge och att det finns rätt materiel i rätt omfattning. Rätt personal, i rätt numerär som är välutbildade och välövade.

Slutligen så ser nog alla "försvarsbloggare" att såväl politiska nivån, men även Försvarsmakten tog lite bättre hand om sin personal och verkligen levde upp till den numera uttjatade devisen "personalen är vår viktigaste resurs".

När man som s.k. "försvarsbloggare" ser att en eller flera av ovanstående saker brister på ett eller annat sätt så kommer man självklart att reagera genom att ha synpunkter på vissa sakfrågor. I synnerhet när de politiska besluten och inriktningar fattas av personer som ofta helt saknar grundläggande kompetens och förutsättningar för att, för Sveriges säkerhet, ta helt avgörande beslut i militära sakfrågor. Det är sannolikt dessa åsikter (som kanske inte alltid överensstämmer med den politiska linjen) som då felaktigt benämns som negativa.

Arméinspektören Bernt Grundevik skrev nyligen på Armébloggen följande tänkvärda ord som alla Försvarsmaktsanställda borde anamma, och som politiker åtminstone borde reflektera över.

De flesta svenskar, utanför försvarsmakten, jag möter har generellt en mycket liten kunskap om försvaret.... Det är vi som jobbar i Försvarsmakten som känner till sakförhållandena. Det är därför viktigt och avgörande att vi försvarsanställda engagerar oss och vågar föra en saklig debatt. Det är just detta som människor förväntar sig. Läser man olika anonyma bloggar så går det inte att undgå den kritik som lyfts fram att det är för få försvarsanställda som offentligt vågar delta i debatten....  Vi har mellan 18-24 månader på oss att sakligt debattera. Därefter måste vi alla respektera och acceptera det beslut som fattas i demokratisk ordning av Sveriges riksdag.

Det finns självklart politiker och i synnerhet vissa försvarspolitiker som självklart är undantagna, som har ett brinnande engagemang runt försvarsfrågor, där den verkliga försvarsfrågan betyder mer än den egna politiska karriären. Sådant inger respekt, och de som följer "försvarsbloggarna" vet självklart vem/vilka som avses.

Om vi backar tillbaka till frågan "Klarar Sverige ett väpnat angrepp" så blir man självklart både oroad och bekymrad när den politiska nivån, utan att tveka, svarar JA på denna förvisso hypotetiska fråga. Ett "väpnat angrepp" ska inte alls förväxlas och diskuteras i samma mening som man diskuterar hotbild. Hotbilden är något som man bygger sina analyser på, och anpassar sin Försvarsmakt efter, d.v.s. något som föregår ett rent "väpnat angrepp". Men frågan hade inte med hotild att göra, utan handlade rent krasst om Sverige klarar att hantera ett väpnat angrepp den dagen man står inför fullbordat faktum. Det väpnade angreppet bedöms i frågeställningen också komma från närområdet, av någon som har stor militär kapacitet, och det är inte Norge eller Finland vi pratar om. Det är med andra ord helt underförstått vem som är den tänkbara angriparen i denna fråga.

Då Försvarsmakten numera mestadels består av förbandstyper i singular p.g.a. politiska beslut om nedskärningar, samt har ett stort behov av ny materiel, samt dessutom precis har avvecklat hela värnpliktssystemet så blir man självklart förvånad över det solklara JA-svaret.

För att se om det enbart är alla "negativa försvarsbloggare" som ser mörkt på det aktuella debattämnet från Almedalen så gjordes en liten enkel enkät där frågan var den exakt samma som titeln på det aktuella seminariet var (som även kan ses i efterhand här).

Klarar Sverige ett väpnats angrepp?
5% svarade JA  och  95% svarade NEJ (totalt 250 svar)
Av dessa var 52% försvarsmaktsanställda och 48% arbetade således inte i Försvarsmakten.


Det som förvånade mest var den stora andelen utanför Försvarsmakten som svarade NEJ.
Nu är detta som alla förstår högst ovetenskapligt och svar på en rent hypotetisk fråga.
Svaren bygger sannolikt på olika saker, antingen kompetens i sakfrågan, eller ren magkänsla.

Som svensk politiker, oavsett partitillhörighet eller arbetsområde så bör man åtminstone reflektera över frågan. Att så stor andel har en uppfattning om att Sverige inte skulle kunna hantera ett väpnat angrepp är förstås inte bra. Detta är en grundläggande förtroendefråga som borde tas på största allvar, i synnerhet om man som svensk politiker anser att Sverige även i fortsättningen ska vara alliansfritt och stå utanför NATO.




För övrigt passerade denna blogg precis 250.000 unika sidvisningar och detta var inlägg nr 200. Tack alla läsare, det är ni som gör det meningsfullt att skriva ett inlägg då och då.