Folk och Försvar: Utmaningar för den svenska marinen

F

Just nu finns det en mängd saker som borde tas upp här på bloggen. Tingsrättsdomen mot en specialistofficer har Wiseman redan skrivit ett mycket bra inlägg om, så detta lämnas därhän just nu. Johan Forssell (m) och hans åsikter i försvarsfrågan kommer att få ett alldeles eget dedikerat inlägg inom kort, då jag inte alls delar hans bild av läget i FM här och nu, jämfört med hur dåligt han anser att Försvarsmakten fungerade innan den moderatledda omställningen startade från det förhatliga s.k. "invasionsförsvaret" till det nya tillgängliga, flexibla och användbara försvaret...

Men det som känns allra mest angeläget att kommentera just nu är det seminarium som hölls av Folk och Försvar i onsdags med titeln "Utmaningar för den svenska Marinen". Frågeställningen under seminariet var följande.

Hur påverkas Marinen av Insatsorganisation 2014? Vilka är uppgifterna, vad har vi för marina förmågor idag och vad kommer vi att ha efter genomförd anskaffning? Räcker detta för att klara uppgifterna? Hur ser personalläget ut, täcker vi det behov som finns?

Jag hade som vanligt när Folk & Försvar håller sina seminarium, mycket höga förväntningar på innehållet och de inblandade debattörerna. Seminariet startades genom ett mycket bra inledningsanförande av försvarsdepartementets maritimutredare Jan Hyllander som nyligen författade en utredning där kärnan var en utökad maritim samverkan som på sikt borde leda till en implementering av Kustbevakningen i  Marinen.
Hyllander ställde de kritiska och svåra frågorna som mer eller mindre förblev obesvarade under hela seminariet.

Ett axplock av de mycket viktiga frågor som herrarna ställde var som exempel:
- Slutsatser av Rysslandsanalyser
- Hur lösa marinens uppgifter operativt
- Var ska Marinen lösa sin uppgifter och med vad (hänv. till den beslutade nat. inriktingen)
- Hur kan vi ge och ta emot stöd i en marin kontext
- Vilka förband och förmågor behövs
- Hur ska balans mellan personal, materiel och verksamhet uppnås

Som tur vad fanns det även åhörare i publiken som kunde ställa ytterligare frågor. Bland annat Claes Tornberg, tidigare CKF, som till skillnad från övriga debattörer var mycket tydlig med vad som borde göras och hur läget ser ut inom Marinen. Han menade att ubåtsjaktförmågan är förlorad, att Marinen i övrigt fortfarande har viss bredd men inget djup pga alldeles för få enheter, och att omslagspunkten (möjlighet att försvara Sverige) redan är passerad.

Helge Löfstedt, tidigare överingenjör vid FOI, var den andra av två debattörer som talde klarspråk och inledde med att konstatera (förvisso intet nytt) att Sverige är sämst av de nordiska länderna när det gäller att sätta av försvarsutgifter i förhållande till BNP. Han konstaterade även att Sverige har gått från 31 robotbärande fartyg till sju (felaktigt - just nu fem) och hade även gjort den intressanta beräkningen att Sverige har mindre än halva den Finska ambitionen när det gäller ytstridsfartyg kopplat till ländernas kuststräcka.

Från Försvarsmaktens sida deltog C INS, genlt Anders Silwer. Tyvärr var det med facit i hand fel man på fel plats då Silwer  i mina ögon uppfattades som dåligt påläst och dåligt insatt i de marina frågorna trots sin nuvarande befattning.

Silwer hävdade att Marinen inte har någon gammal materiel, och att den materiel som finns är oerhört bra och ville nästan göra jämförelsen med Flygvapnet att det är det bästa i världen i förhållande till sin storlek. Han hävdade också att det inte finns något annat land som har en Försvarsmakt som kan mäta sig mot oss i effektivitet. Helge Löfstedt lyfte däremot den ständigt heta, och ständigt lika ignorerade frågan om luftvärnsförmåga på flottans fartyg. Silwer svarade med dessa ord.

Jag tillhör de som tycker att vi ska ha luftvärn på våra marina stridskrafter, men jag hör ofta om luftvärn på Visbykorvetterna. Men det är lite av en motsägelse i sig själv, för då vet man ju inte varför Visby byggdes från början, i sin grundform och i sin skrovform med smygteknologi. Så ett luftvärnssystem är i så fall inte till för att skydda Visby själv, utan för ett områdesförsvar av något annat. 

Där föll Försvarsmaktens deltagande i seminariet tyvärr platt. Att vår Försvarsmaktens insatschef står inför den samlade skaran av f.d. amiraler och övriga örlogssjömän och hävdar att luftvärn på visbykorvetter inte alls skulle behövas är mycket oroväckande och rent av bedrövligt. Att det sitter försvarspolitiker i skaran som tar Silwers ord för sanningar är kanske ännu värre, och kommer inte att gynna Försvarsmakten och dessa strävan mot att erhålla nödvändig materiel. Vem är rådgivare till insatschefen rörande de marina frågorna? Jag har mycket svårt att se att marininspektören skulle sålt in den åsikten.

Det är därför helt nödvändigt att förtydliga det faktum att Visbykorvetterna var planerade att få ett kompetent robotluftvärn redan från början. Har Silwer helt missat detta? Dessa ströks av den politiska genomförandegruppen på uppdrag av Anders Borg för drygt fyra år sedan. Inte av operativa skäl, utan av rent ekonomiska. Vilket skydd har stealth-teknologin mot en signalsökande robot är en annan fråga som vår insatschef bör fundera över. Sedan ska man vara väldigt noga med att stealth-tekonologin bidrar till att reducera ett fartygs radarmålarea och andra signaturer. Att helt eliminera signaturer från ett stort fartyg har ännu ingen lyckats med. Således är IR- och radarmålsökande robotar fortfarande ett potentiellt hot som måste kunna hanteras och bekämpas. Att leva i någon annan villfarelse är farligt. Jag hade förväntat mig mer av Silwer som själv är stridspilot och har i den rollen sannolikt övat såväl spaningsuppdrag och vapeninsatser mot sjömål under sin aktiva karriär, och borde vara väl insatt i frågan om nödvändigheten av kvalificerat luftvärn på fartyg.

Seminariet abslutades med att den försvarspolitiska nivån representerades av Annicka Engblom (m), Ana-Lena Sörenson (s) och Allan Widman (fp).

Allan Widman höll som oftast en hög nivå, och visade att han är insatt även i detaljfrågorna. Jag delar helt Widmans åsikt att "Marinen måste dimensioneras för att såväl kvantitativt och kvalitativt kunna upprätthålla en beprövad och stridsduglig bekämpningsförmåga, och att med den tidigt kunna möta en fiende på väg till vårt territorium." Det var längesedan man hörde så kloka, och så konkreta ord från en politiker i försvarsfrågan. Mycket glädjande!

Engblom (m) höll sig till de övergripande målande beskrivningarna om varför man ska ha en marin, men höll sig aktivt i från att ingående besvara den avgörande frågorna, vilket förvisso är klokt om man är moderat försvaspolitiker i dessa tider. På den direkta frågan till Engblom huruvida hon var nöjd med att marinen har en bristande luftvärnsförmåga, och således inte kan föra väpnad strid fullt ut, så passade hon omdelbart över frågan till Widman med motiveringen att han sitter med i försvarsberedningen. Ett annorlunda, men klokt  grepp med hänsyn till nuvarande läge.

Anna-Lena Sörensons (s) deltagande imponerade inte särskilt mycket, och det kändes som hon varken intresserad, insatt eller särskilt engagerad i försvarsfrågorna.

Man skulle kunna skriva en hel roman om diskussionerna, och de uteblivna konkreta svaren i detta seminarium, men det får ändå stanna här.För den som inte kunde närvara eller missade sändningen så kan den i efterhand ses här.