Försvarsmakten i TV4 Kalla Fakta

Ikväll kommer TV4 programmet Kalla fakta att åter igen blåsa liv i de tragiska dödsolyckorna som skett i Försvarsmakten de senaste åren. Det är inom Marinen och Kustartilleriet/Amfibieregementet de flesta dödsolyckor dessutom skett.

På SVD Brännpunkt finns idag också en artikel i ämnet skriven av de drabbade föräldrarna.

Jag vet faktiskt inte hur jag ställer mig till att detta lyfts upp till ytan ännu en gång. Finns det anledning att röra om i grytan åter igen, och kommer det verkligen att leda till något bra?

Programmet sänds i kväll 19.20 på TV4.

Svar från Annicka Engblom (m)

I ett tidigare inlägg om "Modifierade sanningar och marina frågor" så kommenterade jag en artikel som riksdagsledamoten, och ledamoten i Försvarsutskottet, Annicka Engblom (m) skrivit för KÖMS.

Annicka har nu skrivit en lång och utförlig replik, som jag väljer att lyfta fram i sin helhet. Tack för detta Annicka.

------------------------------------------------------------------------------------

Hej. Så äntligen. Ber om ursäkt att jag dröjt med kommentarer på ditt blogginlägg.
Tack för ditt positiva omdöme om min artikel och dina kommentarer.

Jag kan försäkra dig om att jag inte under några som helst omständigheter nöjer mig med att serveras "tillrättalagda" sanningar i mitt uppdrag som riksdagsledamot. Vad det gäller Försvaret, eftersom jag har en bakgrund i Marinen och därmed många nära vänner som är aktiva officerare, så får jag ständigt rapportering som sakernas tillstånd. Något jag föredrar och uppskattar.

Nu till några av dina synpunkter.

Jag tvekar inte om att framhålla Visbysystemet. Det finns väldigt mycket att säga om processen fram tills att de nu är under leverans till Marinen. Det finns mycket att i övrigt önska vad det gäller fartygets LV-, sjömålsrobot- och ubåtsjaktsförmåga, både förknippat med politiska beslut och situationen inom helikopterflottiljen, men min inställning är att nu låta besättningarna genomföra sin provtursverksamhet, vässa sina förmågor och få chansen att leverera. Varför skjuta hela systemet i sank innan det har få visat vad det går för?

Plats för en liten anekdot. När jag 2009 under BALTOPS bodde ombord det amerikanska ledningsfartyget USS Mount Whitney under några dagar, träffade jag Rear Admiral John Christenson, chef över Carrier Strike Group 12. Normalt baserad i San Diego kände han ju väl till HMS Gotlands stora framgångar. Eftersom Visby skulle levereras senare det året, nämnde jag att vi under BALTOPS 2010 kanske skulle kunna delta även med dessa under övningen. Hans svar på bred amerikanska var: ”Well, can’t you Swedes ever send something that we can find?!”……

Vidare. Vad det gäller OPV tolkar du mig alldeles riktigt. Det är storlek på fartyg jag åsyftar. Danskarnas ABSALON-lösning är väldigt intressant, men tycker att fregatter är att skjuta över målet för svenska behov. Behovet av helikopterförmåga kan dock inte nog understrykas. Det har insatsen i Adenviken bevisat på ett mycket tydligt sätt.

Den svenska Marinen håller hög förmåga. Det är inte bara smicker från andra nationer, utan fakta baserat på internationella värderingsinstrument. Det finns ingen anledning att huka vad det gäller det.

L10 ska ju ersätta HMS Visborg och självklart ska hon rustas för att kunna tjänstgöra både i våra och andra farvatten. Jag har lite med oro följt diskussionerna kring projektet, eftersom det enligt mitt förmenande under en tid haft tendenser att svälla. Nu verkar det hela ha sansat sig något.

Jag föredrar att blicka framåt istället för att grumsa över det som en gång var. Vi är bara i början av en lång process för att uppnå målet om ett tillgängligt insatsförsvar. Vi politiker behöver noga följa varje steg i denna process och vara beredda att skruva och ändra i direktiven när så behövs. Försvarsmakten behöver å sin sida ta sig en funderare över sina egna processer, bland annat vad det gäller behovssättning, personalram och inre organisation.

Bra med debatt, Skipper. Det här inspirerar till ytterligare artiklar.

Mvh Annicka

Piraterna utökar sitt operationsområde

Under gårdagen kapade de Somaliska piraterna ytterligare ett fartyg.
Den här gången var det dags för kemtankern Hannibal II.

Det som gör denna kapning extra speciell är att piraterna nu utökat sitt eget operationsområde avsevärt jämfört med tidigare händelser. Man har tidigare befunnit sig långt ut till havs, men detta slår alla rekord.

Hannibal II blev kapat 860 NM (160 landmil) öster om Afrikas horn. Från den positionen är det närmare till Indiens kust än till Afrika. Att ge sig ut på Indiska oceanen i små piratbåtar är ingen lek. Att dessutom ge sig ut 160 NM från land är dessutom farligt, något som piraterna uppenbart inte bryr sig nämnvärt om.

Om detta är utvecklingen vi kommer att få se, så kommer piratproblemet att få ännu större konsekvenser än tidigare. De sjöstyrkor som finns på plats kommer inte alls att räcka till för att lösa uppgiften fullt ut. Det gör de inte ens idag på långa vägar.

Det kanske är dags för de stora samfunden att hitta en strategi för att lösa piratproblemet en gång för alla. Att hålla sjövägarna öppna och säkra borde ligga i alla länders, företags och organisationers intresse. Den långsiktiga lösningen innefattar inte, från mitt sätt att se det, att skicka dit fler fartyg. Det kommer istället att krävas "boots on the ground".


Commander har skrivit ett inlägg som rör piratjakten och eventuell deltagande med Svensk ubåt. Detta är en alldeles utomordentlig lösning,som Commander redogör för, redan är beprövad. För bara någon vecka sedan så kom den Holländska ubåten Zeeleuuw hem efter att ha deltagit i SNMG1 utanför Somalias kust. Ubåten har stått under Danskt befäl, och man är mycket nöjda med vad ubåten lyckats åstadkomma under operationen.

Ubåten har nyttjats för underrättelseinhämtning. På grund av sin storlek så har ubåten kunnat gå in mycket nära de Somaliska stränderna för att kartlägga piratläger och rörelserna till/från deras baser. På så sätt har man kunnat ge övriga fartyg i styrkan ett mycket bra underrättelseunderlag för att snabbt och tidigt kunna identifiera och begränsa rörelser genom att ingripa med andra enheter.

För att komplettera med Svenska lämpliga enheter, så kan jag tycka att det börjar bli dags för de Svenska minröjningsfartygen att lämna den trygga hemmaplanen Östersjön och sin enda paradgren, minröjning. Det finns inget som hindrar att de tilldelas uppgiften att eskortera WFP och andra långsamma handelsfartyg. För det är just farten som hindrar minröjningsfartygen från att genomföra andra uppdrag vilket skulle kunna inkludera jakt på pirater.

Den nya modifierade Kosterklassen med ny spaningsradar, eldledning och pjäs i kombination med ett antal 12,7mm ksp skulle garanterat kunna göra ett bra jobb inom ramen för eskortering av långsammare enheter.

Det skulle dessutom avlasta ytstridsenheternas personal och plattformar om man kunde nyttja andra fartyg än korvetter vid internationella insatser. Som ett bra exempel så har Tyska minröjningsfartyg använt vid insatsen utanför Libanons kust.

Det ser mörkt ut för en erättare till Torped 45

I marinen finns i dag två typer av torpedsystem.

Det tunga torpedsystemet 613 och den nyare torped 62 används främst för bekämpning av ytfartyg från ubåt. Tidigare fanns dessa system även på robotbåtarna fram till 2005, då de avvecklades. Tung torped har en kolvmotor (fungerar ungefär som en ångmaskin) och drivs med torpedbränsle (väteperoxid) och har en tubdiameter på 53cm. Det andra lätta torpedsystemet, torped 45, är en torped främst avsedd för ubåtsjakt och är batteridriven. Tubdiametern är 40cm.

Tung torped från ytan är i dag egentligen inget alternativ, då utvecklingen av sjömålsrobotar gått framåt i rasande takt. Däremot från en ubåt, så är det fortfarande kanske ett av de bästa vapnen mot en invasionsstyrka där det handlar om att sänka tonnage.

Marinens lätta torped, torped 45, som är avsedd att användas för ubåtsjakt och kan skjutas både från våra Svenska korvetter och ubåtar. Torpeden går enligt uppgifter ut år 2015 och måste ersättas. Enligt SAAB Dynamics i Motala, som under alla år har tillverkat de Svenska torpederna, så finns det ingen annan tillverkare som har en torped som klarar de tuffa förhållandena som råder i svenska kustvatten vilket innbär trånga, grunda vatten med bergsformationer på bottnen. Idag finns det sju tillverkare av torpeder i världen men samtliga bygger torpeder som är avsedda att användas på öppet hav och djupa vatten.

Regeringen har begärt riksdagens godkännande vid två tillfällen (september 2008, samt oktober 2010) om att under 2011 få besluta om:
- anskaffning av nya splitterskyddade bandvagnar
- ny lätt torped
- vidmakthållande och vidareutveckling av JAS 39 C/D

Nu ser det dock ut att bli problematiskt ur ett försvarsperpektiv då SAAB Dynamics varslar 200 personer varav samtliga 130 personer som jobbar med torpedutveckling och tillverkning i Motala.

- Allt bygger ju på att vi får de svenska beställningarna. Torpedsidan är ju helt beroende av Sverige. Efterfrågas inte kompetensen blir det avveckling, säger Tomas Samuelsson.

Ska man tolka det som att Saab sätter press på regeringen att få en beställning?

- Det är klart att man kan se det på det sättet, men det är ju fakta, att om det inte kommer några nya beställningar måste vi ju agera. Man har ju senarelagt beställningen på Torped45, därför kan vi inte bedriva verksamheten långsiktigt, säger Tomas Samuelsson.

Det är med andra ord viktigt för Försvarsmakten att Dynamics får ordern på en ny lätt torped. Då propagerar jag inte för att behålla försvarsindustrin, utan helt enkelt för att FM ska kunna erhålla ett vapensystem anpasat för Svenska vatten. För i det här fallet tror jag SAAB har helt rätt. Det finns ingen annan tillverkare som har kunskapen om hur en torped beter sig i vatten som de Svenska, med allt vad det innebär. Allan Widman har tidigare skrivit ett inlägg i ämnet, men nu ser det som sagt mer mörkt ut än någonsin.

SAAB vill nu snabbt få dit representanter från Försvarsutskottet för att förklara läget enligt lokala media. Det slår självklart hårt mot en liten stad som Motala att förlora jobben, men även mot FM om inga fler torpeder kommer att konstrueras där den enorma kunskapsbanken avseende undervattensvapen finns ackumulerad.

Sedan tidigare har regeringen beslutat att avbryta projektet med enhetsplattformen TMS (Torped, Mina Sensor) som också utveclades i Motala.

Regeringen anser att det svenska försvaret ska ha ändamålsenlig materiel, men det som är tillräckligt för andra länder måste också kunna vara tillräckligt för Sverige. Det är inte alltid kostnadseffektivt att ligga steget före utvecklingen i övriga världen.

Är det måhända erfarenheterna av Visbyprojektet och SEP som fått regeringen att tänka i dessa banor?

Frågan är vad som kommer att hända med systemet AUV62 eller Sapphires som den också benämns. Det systemet har redan som prototyp visat en enorm potential och borde definitivt införskaffas som sensor till Marinen. Läs gärna om systemet här och här.

Sammanfattningsvis - Beställ Torped 45 nu - Innan det är försent, och innan vi har ytterligare ett förmågeglapp!

Sjöoperativ helikopter - Del 2

Helikoptrar är något som uppenbart intresserar och engagerar många. Framförallt inom Försvarsmakten, men intresset finns även utanför, då helikoptrar ofta även ses som en unik samhällsresurs.

Många har kommenterat mitt tidigare inlägg som tog upp frågan om sjöoperativ helikopter, och många kloka synpunkter har förts fram. Något som många fastnat vid, där det också råder delade meningar, är hur våra helikoptrar borde organiseras, vilket jag tänkte lägga lite mer krut på i detta inlägg.

Om vi backar bandet ett antal år, och tittar på tidigare organistation inom främst marinen, så har det svängt en del genom åren. Marinens helikopterdivisioner organiserades sedan 80-talet på tre platser i anslutning till flottans marina basområden. 11.hkpdiv vid Berga. 12.hkdiv vid Säve utanför Göteborg och 13.hkpdiv på F17 i Ronneby. Detta var förstås optimalt ur ett övningsperspektiv, men även ur ett operativ perspektiv då man hade marinflygare spridda längs kusterna. 13.e var divisionen som tillkom sist.

Sjöräddning var förstås en stor del av verksamheten och Hkp 4C var arbetshästen och maskinen som utgjorde stommen i marinens helikopterverksamhet sedan 1973. 4st av flygvapnets räddningshelikoptrar modifierades till marinen och fick beteckningen Hkp 4D. Totalt förfogade Marinen över 14 helikoptrar.
Här står dessa helikoptrar just nu och väntar på skrotdöden. Företrädaren var den äldre Hkp 1.

Lilla Hkp-6B fanns också i marinens organisation om totalt tio individer. Absolut inte att förglömma, en annan trotjänare som fått alldeles för lite uppmärksamhet är ubåtsjaktflygplanet CASA, SH-89, Y891, ja kärt barn har många namn.

Efter de klassiska divisionerna så blev det inom FM sedan bataljoner, för att sedan bli skvadroner.
Helikopterflottiljen inrättades 1998 som ett eget vapenslag. 2003 blev flottiljen en del av Flygvapnet.
I dagsläget finns helikoptrar på tre ställen, F21 och F17 och på Malmen där flottljstaben också huserar.
Sjöoperativ helikopterverksamhet är uteslutet lokaliserat till 3.Helikopterskvadronen på F17, dessvärrre har man endast några Hkp 15 att förfoga över.


Här kommer man osökt in på den märkliga organisation som få andra länder med helikopterverksamhet gett sig in på. I Sverige så samlar vi allt som flyger i en egen organisation. Det vore ungefär som att samla alla fordon som rör sig på land under armén, inkluderat flygvapnets räddningsfordon m.m. Samma sak vore det att organisera allt som flyter under marinen inkluderat arméns brobyggarbåtar. Så kan man förstås inte göra.

Helikoptrar skall organiseras där de fullgör sin tjänst. Att tro att helikoptrar med dess personal skall kunna vara någon form av multimission-enheter är bara dumt och faller på sin egen orimlighet.

Helikoptrar för flygräddning skall självklart organiseras och övas tillsammans med Flygvapnet. Nu är ju detta outsourcat till Norrlandsflyg, så även där har vi tappat greppet.

Helikoptrar för trupptransport, MEDEVAC och CSAR skall självklart organiseras och övas tillsammans med arméns förband.

På samma sätt skall helikoptrar för sjöoperativa ändamål organiseras inom marinen. Vi kan göra ett tankeexperiment där flottan tillförs nya fregatter med ombordbaserad helikopter. Skall dessa helikoptrar "lånas in" från helikopterflottiljen för specifika uppdrag? Vem blir då chef och styr helikopterns verksamhet? Är det fartygschefen fram till dessa att helikopterflottiljens chef prioriterar något annat?
Vem som helst förstår nog att detta inte kommer att fungera. Ett praktexempel från verkliga livet, dessutom i närtid, är de Hkp 15 som baserats på HMS Carlskrona i Ademviken plötsligt lyftes hem till Sverige för att deltaga i NBGs övningar.....

I Adenviken genomförde man skarp verksamhet, vilket prioriterades ner till förmån för en övning. I bland undrar man vem som gör dessa ytterst märkliga prioriteringar?

En annan aspekt som också bör lyftas fram är den stora avsaknaden av övningsutbyte för helikoptrarnas motparter, ubåtarna. Våra ubåtar erhåller ingen som helst kvalificerad motståndare då vi inte har några helikoptrar med ubåtsjaktförmåga. Detta får självklart följdeffekten att även ubåtens kompetens att agera mot, och hantera en helikopter blir svårt att upprätthålla.

Slutsatsen är att sjöoperativa helikoptrar SKALL tillhöra marinen. Man kan inte organisera helikoptrar centralt bara för att det är enklare att hantera flygsäkerhetsfrågor på det sättet. Klarar alla andra nationer med helikoptrar av att organisera sig inom respektive vapenslag så skall väl det byråkratiska Sverige också göra det. Vi har ju dessutom gjort det förut. PRIO har säkert en lösning även på detta problem...



När jag ändå är inne på ämnet helikopter så är det intressant vad helikopterutredaren anser om Hkp 4 och frågor runt sjöoperativ helikopter. Vissa märkliga saker kopplat till att man nu väljer att anskaffa Hkp16, och vad som ligger till grund för vissa bedömningar avseende acceptapla brister fetmarkeras.

Militärhelikopterutredningen gör vidare bedömningen att om HKP 4-systemet ges sjöoperativ konfiguration kan systemet stödja sjöstridskrafterna tidigast omkring 2013. Utredningen konstaterar samtidigt att HKP 14-systemet i sjöoperativ konfiguration planeras införas 2017 och bedöms uppnå operativ effekt omkring 2020.

Mot bakgrund av vad regeringen i sina styrdokument angett om kraven på Försvarsmaktens operativa förmåga i närtid samt sjöstridskrafternas förmåga att i förening med HKP 15-systemet successivt utveckla den sjöoperativa förmågan till undervattenstrid (ubåtsjakt) gör utredningen bedömningen att bristen i helikopterbataljonens sjöoperativa förmåga under angivna period kan godtas.

Militärhelikopterutredningen konstaterar vidare i delbetänkandet att varken Försvarsmakten eller Försvarets materielverk är organisatoriskt eller personellt dimensionerade inom helikopterområdet för att utveckla och vidmakthålla ytterligare ett medeltungt

helikoptersystem. Utredningen konstaterar också − mot bakgrund av vad myndigheterna uppgett i fråga om brist på resurser inom helikopterområdet i respektive myndighet − att åtgärder för att vidmakthålla HKP 4-systemet i det korta perspektivet allvarligt

påverkar anskaffningen och utvecklingen av Försvarsmaktens övriga helikoptersystem.

Militärhelikopterutredningen gör i delbetänkandet även bedömningen att kostnaden för att vidmakthålla HKP 4-systemet får sådana ekonomiska konsekvenser att en omavvägning av Försvarsmaktens förmågor bör ske vid beslut om vidmakthållande.

Militärhelikopterutredningen gör i delbetänkandet – med utgångspunkt i vad som anges i de ursprungliga direktiven till utredningen − bedömningen att det sammantaget saknas tillräckliga skäl för att vidmakthålla HKP 4-systemet och föreslår därför att HKP 4-systemet avvecklas enligt plan.