9 april 2014

Försvarsberedningens rapport – En urvattnad kompromiss eller startskottet för en återtagning av försvarsförmåga?



Inför utgivningen av det senaste numret av Kungliga Örlogsmannasällskapets (KÖMS) tidskrift i sjöväsendet (TiS) fick jag erbjudandet att skriva en artikel och ge min syn på sakernas tillstånd inför försvarsberedningens rapport. Sagt och gjort, i senaste numret (nummer 1 2014) som ramlade ner i brevlådorna tidigare i veckan finns min artikel publicerad. Jag väljer att återpublicera den här på bloggen så att ni som ännu inte är prenumeranter får möjlighet att läsa och kommentera. För övrigt så rekommenderar jag alla att prenumerera på tidskriften för enbart 250:-årligen. Här finns många läsvärda artiklar.

/ Skipper
-------------------------------


Vår omvärld förändras snabbt. Ryssland har genom ett oerhört välplanerat strategiskt överfall annekterat hela Krim som man nu anser är en del av Ryssland. Detta utan att avlossa ett enda skott. Exakt hur den fortsatta utvecklingen kommer att se ut kan nog ingen förutspå. För svenskt vidkommande så har försvarsberedningen med anledning av denna utveckling fått förlängd tid på sig att slutföra sin rapport till regeringen som nu ska överlämnas den 15 maj. Ett och ett halvt års politiskt arbete som syftar till att förbereda ett nytt försvarsbeslut är därmed snart till ända. Detta försvarsbeslut kommer att bli helt avgörande för försvarets framtid och kommer på ett betydligt mer avgörande sätt än tidigare påverka svensk framtida säkerhet. Varför det förhåller sig så ska jag i den här artikeln försöka belysa genom att ta avstampet i det aktuella läget i Försvarsmakten.


För den som har läst sin militärteori så är treenigheten ett bekant begrepp. Här menar Carl von Clausewitz att kriget måste förstås som en aktivitet som involverar tre delar som är helt beroende av varandra. Kriget kräver stöd från folket. Det kräver den politiska maktens tydliga motiv, och det kräver att militären accepterar uppgiften att strida. En treenighet som i teorin var mer tillämpbar under 1800-talet, men som fortfarande symboliserar faktorer för att ”kriget” ska fungera.

Om man analyserar den ena av Clausewitz tre avgörande delar, den strikt militära, så kan man lätt identifiera och skapa en ny underliggande treenighet av de faktorer som krävs för att ett försvar ska fungera och anses vara stridsdugligt. Dessa tre är Personal – ett fungerande försvar kräver rätt mängd personal med rätt utbildning. Materiel – utan rätt materiel i tillräcklig numerär så är försvaret ej operativt relevant. Övning – Om inte ett försvar får möjlighet att öva sin personal och materiel så kommer någon försvarsförmåga inte att åstadkommas.

Clausewitz poäng med treenighetsteorin är att om man tar bort något av de tre benen så menar han att kriget ej kommer att fungera. I min egenkonstruerade underliggande treenighet hävdar jag på samma sätt att vårt försvar inte kommer att fungera utan att de tre delarna – personal, materiel och övning harmoniserar med varandra.

Med denna militära treenighet för ögonen så kan vi idag konstatera att Sveriges försvar har omfattande problem! Det värsta i sammanhanget är att det inte bara är ett av dessa tre avgörande områden som felar. Försvarsmakten har stora problem inom alla dessa tre områden - samtidigt.

Den primära orsaken till dessa problem är en omfattande underfinansiering av försvaret, något som tillåtits pågå under så pass lång tid att effekterna nu börjar bli så svåra att försvarsförmågan kan ifrågasättas. Försvaret befinner sig till synes mitt i en pågående systemkollaps som bara kan hävas om mycket kraftfulla politiska åtgärder vidtas, och det måste ske nu. Av den anledningen kommer försvarsberedningens rapport och det påföljande försvarsbeslutet under 2015 bli helt avgörande för framtiden. Men hur står det då till med den militära treenigheten omfattande personal, materiel och övningar? Är det verkligen så problematiskt som inledningen målar upp?


Personalfrågan

Försvarsminister Karin Enström framhäver ofta personalreformens förträfflighet och deklarerar gärna att ”personalen är Försvarsmaktens viktigaste resurs”. Trots det så är personalproblematiken stor och kan primärt härledas till två huvudsakliga områden. Problemen med att rekrytera rätt och behålla personalen inom kategorin GSS är det ena. Det andra är att Försvarsmaktens organisation ständigt krymper, och fortsätter krympa genom politiska reduceringar som har sitt ursprung i en ständigt minskad försvarsekonomi.

Omsättningstakten inom kategorin GSS (Gruppbefäl, Soldater, Sjömän) är för hög. Dels beroende på avhopp under och efter genomförd GMU, men även personal i tjänst på förbanden slutar för tidigt. Man stannar helt enkelt inte i Försvarsmakten under så lång tid som systemet är konstruerat för och som de ekonomiska beräkningarna är baserade på. Detta framgår tydligt om man studerar Försvarsmaktens årsredovisning för 2013 där det framgår att de årliga avgångarna från kategorin GSS/K är hela 20% årligen. Avhoppen medför även ökade kostnader. Tittar man på Försvarsmakten totalt så saknades vid årsskiftet ca hälften av alla GSS som ingår i insatsorganisationen. Detta är en stor anledning till att IO 14 inte på långa vägar är färdigbemannad. Prognosen på när organisationen kan vara intagen sträcker sig nu till någonstans runt 2023.

I samband med den senaste omstruktureringen 2012 ströks ett stort antal rader främst ur basorganisationen vilket innebär att man reducerade personal på skolor och inom stödverksamheten. Men reducerade man Försvarsmaktens uppgifter i samma omfattning? Svaret är nej, och det här innebär att problemet landar hos insatsförbanden som får fler bemanningsuppdrag istället för att basorganisationen fick behålla sina personalrader. Det innebär i praktiken att insatsförbanden dräneras på personal och att stolar gapar tomma. För en fartygsbesättning blir detta ohållbart i längden då en fartygschef sällan eller aldrig får möjlighet att öva hela sin besättning samtidigt. Förutsättningen för att uppnå hög stridsduglighet reduceras därmed avsevärt.

Ovanpå detta ska vi addera det senaste politiska katastrofbeslutet RB5 som Försvarsmakten erhöll förra året. Något som i Försvarsmakten benämns FM Org 18 och som innebär att regeringen tvingar Försvarsmakten att minska personalkostnaderna med 500 miljoner kronor årligen. Officerare och specialistofficerare ska reduceras med 1 000-1200. Civilanställda reduceras med 550-750 och GSS reduceras med 500-700 befattningar. Totalt ska alltså 2050-2650 befattningar tas bort utan att uppgifterna reduceras. Ett uppdrag som ska vara slutfört innan 2019 och som får betraktas som omöjligt att genomföra utan att det kommer att få allvarliga konsekvenser för rikets försvarsförmåga. När försvarsministern då hävdar att personalen är Försvarsmaktens viktigaste resurs och att regeringen genom sin reform stärker försvarsförmågan så undrar åtminstone jag hur ekvationen går ihop?


Materielproblematiken

Den andra helt avgörande delen i den ”militära treenigheten” är försvarsmaterielen.  Utan materiel av rätt kvalité och i rätt omfattning kommer försvaret inte att fungera, det torde för TiS kompetenta läsekrets vara en självklarhet. Men så ser inte verkligheten ut, för även här kan vi återfinna stora problemområden, kanske ännu större än runt personalfrågan. Det ena och kanske det mest konkreta problemet är att det saknas materiel för att den av riksdag och regering beställda IO 14 ska kunna sättas upp och fungera. Det andra är att den konstanta reduceringen av försvarsanslaget leder till att numerären avseende kvalificerad materiel konstant minskar. Ett tredje handlar om försenade materielleveranser och förmågeglapp. För Marinen finns även ett fjärde problem som berör förhållandet till försvarsindustrin.

Det saknas i dag långt över 30 miljarder för att kunna förnya den allt mer åldrande försvarsmaterielen genom att antingen modifiera eller omsätta. Orsakerna till detta är flera. En orsak är att regeringen har beslutat om anskaffning av JAS 39E utan att skjuta till de pengar som krävs. I stället tvingas Försvarsmakten att omfördela inom materielanslaget vilket innebär att många planerade projekt får strykas eller reduceras. Under den kommande 10-årsperioden har FMV lagt utvecklingsbeställningar på Gripen E till SAAB på 13,2 miljarder. Tillkommer gör själva ombyggnadsarbetet av 60 stycken flygplan från version C till E som beräknas kosta ytterligare ca 47 miljarder. För detta skjuter regeringen till den i sammanhanget symboliska summan 220 miljoner per år under en tioårsperiod, totalt 2,2 miljarder. Alla kostnader som överskrider denna summa får alltså ”tas inom ram” och därmed uppstår katastrofala undanträngningseffekter som påverkar övrig materielanskaffning.

I dessa reduceringar har Marinen tagit mest stryk. Om man studerar Försvarsmaktens långsiktiga materielplan kan man konstatera att samtliga planerade marina nybyggnadsprojekt inte bara flyttats framåt, de har försvunnit helt och hållet vilket innebär att det fram till 2023 inte finns ett enda nybyggnadsprojekt kvar. Som exempel är både de planerade stödfartygen såväl som de planerade ytstridsfartygen nu helt strukna ur materielplanen. Fortsätter de så här är förutsättningarna för en Marin efter 2030 mycket dåliga!

Den andra delen av materielproblematiken har direkt koppling till den samlade försvarsförmågan. Det handlar om att numerären av kvalificerad materiel för strid mot en högteknologisk motståndare konstant sjunker på grund av politisk underfinansiering. Antalet stridsflygplan kommer att sjunka från nuvarande 100 till 60 i samband med övergången till JAS 39E. Antalet artilleripjäser har halverats, från 48 till 24 när man nu går från Haubits 77/B till Archer. Antalet stridsvagnar av typen Strv 122 Leopard kommer att minska från nuvarande 120 till enbart 42(!) i samband med regeringsbeslutad renovering. En renovering som dessutom ser ut att bli ytterligare reducerad då industriofferterna överstiger den befintliga kostnadsramen för projektet. Stridsfordon 90 går samma öde till mötes då maximalt 65% av den totala numerären kommer att renoveras. Detta är bara några exempel.

Att alla dessa projekt av regeringen har beskrivits som att man ”genomför stora satsningar på Försvarsmakten” är skrämmande! Numerären och därmed försvarsförmågan reduceras samtidigt som kostnaderna måste tas inom befintlig ram utan några ekonomiska tillskott. Jag hävdar att regeringen far med grov osanning runt sina så kallade satsningar.

Den tredje delen berör försenade materielprojekt. För Marinens del är förmågeglappet som uppstått inom ubåtsjakt det kanske mest påtagliga. Att sista ”pinget” från en svensk ubåtsjakthelikopter (Hkp 4) skedde 2005 och nästa ping från en fullt ut sjöoperativ svensk helikopter förhoppningsvis kommer att höras någon gång runt 2020 är mycket olyckligt för att inte tala om oansvarigt. Här har regeringen och Försvarsmakten ett delat ansvar att bära. I praktiken innebär det här inte bara att luftburen ubåtsjaktförmåga har gått om intet, det innebär även att våra egna ubåtar inte kommer att ha haft regelbunden tillgång till en kvalificerad motpart under cirka femton års tid. Vad detta innebär kan läsaren själv fundera över. 

Den fjärde delen som har drabbat Marinen är kopplat till stora problem med försvarsindustrin. Inte nog med att alla planerade marina nybyggnadsprojekt har fått stryka på foten så har även beslutade och finansierade sådana också hamnat i kläm. Att FMV sagt upp samarbetet med Kockums innebär att A26 nu är i farozonen. Det innebär även att den planerade halvtidsmodifieringen av två Gotlandsubåtar inte kan genomföras som planerat. Svensk ubåtsförmåga efter 2020 är därmed mycket osäker även om Saab kommit in som en ny spelare på planen. Att regeringen på grund av konflikten dessutom vägrar att lägga beställningar på modifiering och ombyggnad av korvetter, vedettbåtar och minröjningsfartyg påverkar även det den samlade marina försvarsförmågan i negativ riktning. I ett värsta scenario kommer den samlade styrkan av svenska ytstridsfartyg i en nära framtid att kunna sammanfattas till fem Visbykorvetter, samtliga utan kvalificerat robotluftvärn. En ohållbar och ovärdig situation!


Övnings- och finansieringsproblematiken

Som om inte ovanstående eländesbeskrivningar rörande personal och materiel vore nog så finns det även problem kopplat till finansieringen av förbandsanslaget och därmed möjligheten till fler och mer kvalificerade övningar.

De ekonomiska problemen måste vid det här laget anses vara klarlagda för alla berörda parter. Men sakernas tillstånd måste även fortsättningsvis beskrivas som de är – varken mer eller mindre. Här finns fortfarande en hel del att jobba på internt inom Försvarsmakten där fler chefer borde ta sitt ansvar och kliva fram och förklara det faktiska läget utan omskrivningar.

Även om regeringen i år skjutit till några hundra miljoner till förbandsanslaget, den omtalade ”putsen i marginalen” så räcker det inte på långa vägar. Detta beror på att kostnadsökningen för löner och annat överstiger ökningen av anslaget. Detta har för innevarande år inneburit att förbandens rörliga verksamhetsmedel avsett för övningar m.m. har reducerats med 144 miljoner jämfört med föregående år i stället för att öka. Vi ser därför att flera övningar under 2014 har fått strykas bort. Den här utvecklingen har ÖB Sverker Göranson sedan länge varnat för och konsekvenserna av en ständigt underfinansierad försvarsbudget blir nu väldigt påtagliga.

När Försvarsmakten nu lämnar in budgetunderlaget för 2015 till regeringen beskriver man det prekära läget så här.

Mot bakgrund av detta är konsekvenserna av prolongerade anslagsramar så omfattande för den operativa förmågan att det innebär att Försvarsmaktens uppgifter måste ses över. Den gradvisa reduceringen av operativ förmåga sker under en följd av år och får efter hand allt mer omfattande konsekvenser.

Sverige har i dag den lägsta försvarsbudgeten i Norden sett till andel av BNP. Vi är i dag nere på rekordlåga 1,15% medan de övriga länderna ligger på 1,4-1,5% en nivå som vi själva låg på innan nuvarande regering tillträdde 2006. I praktiken innebär det att anslaget har sjunkit med 3% under samma tidsperiod. Det brukar som bekant ofta talas om att regeringen satsar på försvaret. Ovanstående siffror vittnar dessvärre om något helt annat.

Ett första steg för att få försvaret på fötterna igen, vilket innebär att finansiera materielberget, lösa personalsituationen samt öva organisationen är att succesivt öka anslagsnivån i den takt Försvarsmakten kan omsätta den. Ett första delmål borde vara att återgå till den anslagsnivå som gällde 2006 d.v.s 1,4% av BNP. Detta skulle i praktiken innebära en anslagsökning om 9 miljarder jämfört med i dag.  Därefter måste en fortsatt översyn ske för att balansera svensk försvarsförmåga mot det säkerhetspolitiska läget.


Säkerhetspolitiskt läge och utveckling

Genom att ta med sig ovanstående tre omfattande problemområden när man tittar på den säkerhetspolitiska utvecklingen som nu sker, och där Ryssland är en stor aktör, så kan man inte bli annat än orolig.

När försvarsberedning lämnade ifrån sig omvärldsanalysen i juni 2013 Vägval i en globaliserad värld så slog beredningen fast att Rysslands konventionella militära förmåga ökar sedan länge från en låg nivå”. Den som följt den militära utvecklingen i Ryssland vet att begreppet låg nivå är mycket missvisande och bör i stället tillskrivas den som krävt att skrivningen ska finnas med i rapporten.

Att det är Ryssland som är den dimensionerande faktorn för svensk försvars- och säkerhetspolitik borde för alla vara en självklarhet. Ett sundhetstecken är dock att svenska politiker alldeles nyligen svängt i frågan och menar att försvaret ska byggas inifrån och ut, och att försvaret av Sverige börjar i Sverige jämfört med vad som deklarerades i samband med försvarsbeslutet 2004. Då började av någon outgrundlig anledning försvaret av Sverige i Afghanistan.

Krigsvetenskapsakademiens Johan Wiktorin, upphovsman till minnesramsan GUBBE har genom denna påvisat ett antal indikatorer som rimligtvis borde ligga till grund för ett förändrat politisk synsätt och korrigeringar av försvarspolitiken. GUBBE innefattar: Georgien, Upprustningsbeslut, Brott mot CFE-avtalet, Beredskapsövningar och Ekonomiska hot. Allt kopplat till händelser och utveckling i Ryssland. Till denna minnesramsa skall det nu även tillfogas ett U för Ukraina och den ryska annekteringen av Krim. Således GUUBBE.

Inför det försvarspolitiska inriktningsbeslutet 2009 hade försvarsberedningen i sin andra rapport Säkerhet i samverkan tagit fram det numera välkända ”lackmustestet”.
”I utrikespolitiskt hänseende kommer det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer. Rysslands förhållande till och agerande gentemot dessa länder de närmaste åren kommer definiera vår syn på Ryssland."


Att Ryssland kort därefter gick in i Georgien har som bekant inte påverkat regeringens syn på Ryssland nämnvärt mer än att man enligt försvarsministern ”följer utvecklingen noga”. Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren tog det hela ytterligare ett steg när hon efter en av försvarsberedningens resor till Ryssland skrev ”Samtal med ryska försvar- o utrikesministrar fortsätter; tydligt språk. Ryssland drar sig öster ut. Europa säkrare än på länge.” Att detta var en felaktig bedömning är ingen underdrift med hänsyn till vad som nu händer i Ukraina.

Till detta skall läggas att även Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen redan innan Ryssland gick in i Ukraina, uttryckte stor oro över president Putins agerande. Under sitt tal vid säkerhetskonferensen i München för någon månad sedan menade han att Ryssland placerar ut offensiva kryssningsrobotar Iskander i Kaliningrad och att man beskriver Natos defensiva robotförsvar som ett hot mot Ryssland.


Rikets säkerhet i försvarsberedningens händer?

Något försvarsberedningen förhoppningsvis redan tagit ställning till är huruvida det ska krävas fler alarmerande omvärldsindikatorer för att en förändring i synsättet på svensk försvars- och säkerhetspolitik ska ske? Eller är det hela så enkelt att det trots allt, ånyo kommer att vara ekonomin som allenarådande får styra över Sveriges säkerhet? Ansvaret vilar just nu tungt på försvarsberedningens axlar.

Men hur ser då egentligen uppdraget från regeringen till försvarsberedningen ut, eller om man kokar ner det, från försvarsministern och moderaten Karin Enström till försvarsberedningens ordförande och moderaten Cecilia Widegren?

Försvarsberedningen ska analysera det svenska försvaret och lämna förslag för perioden efter 2015. Förslagen ska fullfölja den inriktning för försvaret som lades fast av riksdagen 2009 … Förslagen ska beakta förmågeutvecklingen i omvärlden och eventuella konsekvenser för insatsorganisationen samt förhålla sig till utvecklingen av de samarbeten som Sverige deltar i. Vidare ska behov av justeringar inom personalförsörjningssystemet övervägas … Vidare ska Försvarsberedningen redovisa konsekvenser av förslag inklusive bedömda kostnader och möjliga effektiviseringar och rationaliseringar i syfte att möta eventuella ökade kostnader.


Försvarsberedningen får således inte förutsättningslöst titta på vilket försvar Sverige verkligen behöver. Istället är styrningen att den inriktningen som beslutades 2009 ska fullföljas. Detta innebär begränsningar i hur arbetet kan bedrivas och vilka förslag som kan presenteras.  Dagens insatsorganisation är primärt dimensionerad för internationella insatser och inte försvaret av Sverige. Att pågående utveckling i Ukraina och Rysslands alltmer aggressiva förhållningssätt trots allt måste tillåtas påverka försvarsberedningens slutsatser borde vara självklart. Allt annat är ohållbart.

Att ÖB trots omvärldsutvecklingen vidhåller att den nuvarande organisationen IO 14 är operativt relevant förbättrar inte oddsen för att den nyvunna politiska viljan till förstärkningar ska hörsammas fullt ut. ÖB är, förvisso med all rätt, orolig för fortsatt underfinansiering om man ånyo ska förändra strukturen. Men ett försvar som primärt är en expeditionskår för mindre insatser utomlands kan omöjligt vara operativt relevant när läget i vårt omedelbara närområde nu försämras. I synnerhet inte när det kommer till vår egen förbandsnumerär och inte minst till logistiken.


Omedelbara åtgärder!

Det positiva i sammanhanget är som sagt att regeringsföreträdare i sitt uppvaknande med anledning av Rysslands agerande har öppnat upp för större anslagsförstärkningar. Det är givetvis positivt. Men man skulle även kunna vidta vissa omedelbara åtgärder för att lösa de mest akuta problemen.

Ett sådant måste vara att snarast upphäva RB5 och därmed FM Org 18. Att i dessa tider fortsätta reducera Försvarsmaktens personal är en katastrof och omöjliggör förutsättningar för att skapa en ökad försvarsförmåga jämfört med i dag. Ett annan omedelbar åtgärd borde vara ett beslut om att flytta pengar från anslaget för internationella insatser till förbandsverksamheten så att förbanden kan öva i den omfattning som krävs och således snabbare öka förmågan.  


Vilka åtgärder krävs då på längre sikt?

Trots begränsningar i försvarsberedningens uppdrag så får man ändå hoppas på att man ser på försvaret i ett större perspektiv än att enbart fullfölja tidigare inriktningsbeslut. Här bör ett starkt skalförsvar vara en ledstjärna för försvarsberedningen. Skalförsvarsidén syftar till att en motståndare inte ska få sätta sin fot på svensk mark utan hållas på avstånd och neutraliseras redan i luften eller på havet. Ett starkt skalförsvar har dessutom den stora fördelen att det fungerar krigsavhållande. Ett sådant skalförsvar måste omfatta en stark marin, ett starkt flygvapen och tillförsel av kvalificerat luftvärn i alla dess former.

För Marinens del måste tyngdpunkten ligga på ubåtsförmågan, en utökad numerär av mindre robotbestyckade ytstridsfartyg med ubåtsjaktförmåga samt återinförande av rörliga kustrobotbatterier med sjömålsbekämpande förmåga på stora avstånd. Sensorer för spaning och målinmätning är något man lätt glömmer bort varför fler helikoptrar måste göras sjöoperativa och dedikeras till Marinen. Numerären av flygburen radar (motsv ASC 890) måste även den utökas för att kunna bidra till att långräckviddiga sjömålsrobotar kan nyttjas optimalt. Detta sammantaget skulle skala upp den marina försvarsförmågan rejält. Även minröjningskapaciteten bör ökas för att kunna hålla vitala hamnar öppna.

I detta sammanhang måste man även nämna Gotland. Försvaret av Sveriges kanske mest strategiska område måste åtgärdas. Den primära anledningen är att en angripare inte ska kunna nyttja ön för att placera ut egna långräckviddiga vapensystem. Detta skulle omöjliggöra för Nato tillföra förstärkningar i Östersjön för skydd av ex. Polen och Baltikum. Gotland utgör en strategisk plats att basera långräckviddigt luftvärn, kryssningsrobotar samt sjömålsrobotar, därför är det Sverige som ska göra det och därmed omöjliggöra det för någon annan.


Sammanfattning

Det kan möjligen tyckas att beskrivningen av läget i Försvarsmakten målas i mörka färger. Men saken är den att om vi inte identifierar alla våra brister och är ärliga mot oss själva så kan vi heller aldrig komma till rätta med problemen. Men trots att det i dagsläget finns alltför få ljuspunkter i den nära framtiden finns fortfarande den viktigaste av alla förutsättningar – Försvarsmaktens personal, den kanske mest lojala kategorin av personal man kan finna! Det framgår till och med i det senaste budgetunderlaget där Försvarsmakten skriver ”Försvarsmakten löser ställda uppgifter nationellt och i insatsområdena med god kvalitet, mycket beroende på medarbetarnas
gedigna kunskaper och stora engagemang”.

Det finns fortfarande väldigt många som både vill och kan bidra till att få Försvarsmakten på fötter igen, men det kräver primärt att riksdag och regering gör sin hemläxa samt att försvarsberedningens rekommendationer taktar mot omvärldsläget.

Låt oss hoppas att försvarsberedningen har identifierat alla brister som nu måste åtgärdas och redovisar ett trovärdig finansieringsförslag för att lösa problemen. Låt oss även hoppas att ÖB och Försvarsmakten inser att IO 14 måste justeras. Tyvärr fick försvarsberedningen inte utreda ett medlemskap i Nato, men det är en annan given förutsättning för att skapa trovärdighet som förhoppningsvis utreds snarast i ett parallellspår.  

Trots det finns det ändå en uppenbar risk att försvarsberedningens rapport och rekommendationer kommer att bli en urvattnad kompromiss. Beredningens arbete präglas tyvärr av partipolitik. Objektiviteten riskerar därmed att bli inskränkt i en inte ringa omfattning trots att det finns ett antal experter med i beredningen. I slutändan är det de politiskt tillsatta ledamöterna som ska signera rapporten och i efterhand kunna hävda att man fått gehör för det egna partiets hjärtefrågor.

Trots ovanstående risk så får vi hoppas att beredningens ledamöter när allt kommer till kritan kastar partipolitiken åt sidan. Den här gången är slutrapporten alldeles för viktig för att präglas av partipolitik och kommer att bli helt central för vår framtida säkerhet. Försvarsberedningens ordförande har i samband med att frågor har ställts runt arbetet sagt att man arbetar efter devisen ”uppgift först, därefter utgift”. Regeringen kan inte fortsätta med att först ge en summa pengar och därefter se vilket försvar vi får. Den här gången måste tågordningen vara den omvända.


Den militära treenigheten kräver balans för att ett försvar ska fungera. Personal, materiel och övning är helt centralt för vår försvarsförmåga och här råder det i dag brister inom samtliga områden. Försvarsberedningen är det politiska organ som genom en klok rapport med tillhörande finansieringsförslag kan råda bot på dessa omfattande problem. Försvarsberedningen måste dessutom sätta in vårt försvar i en säkerhetspolitisk kontext där vi i dag ser en mycket oroande omvärldsutveckling och ett allt mer aggressivt Ryssland. Utöver detta måste en försvarsidé presenteras som ger oss ett trovärdigt försvar och därmed en trovärdig säkerhetspolitik. Låt oss därför hoppas på att rapporten blir vändpunkten och starten på en återuppbyggnad av svensk försvarsförmåga.

16 kommentarer:

  1. Kan KBVs 3 st Dash 8 Q-300 komplettera helikopter 14 och ASC890 som sensorer i kris och krig?

    SvaraRadera
  2. Du bör hålla truten om precisa kommentarer till min tanke men jag misstänker att det finns ännu ett tomrum i ammunitionsförråden som kostar miljarder att fylla. :-(

    SvaraRadera
  3. Det finns väl ingenting som tyder på att Widegren kommer släppa igenom någonting som Borg inte godkänner. Och med tanke på att Alliansen inte höjde försvarsanslagen med ett öre för de kommande åren i dagens vårbudget så visar de fast beslutsamhet om att vi ska stå försvarslösa såväl idag som i framtiden.

    Försvarsberedningen kommer inte att göra någon skillnad.

    Jag upprepar mig, det enda realistiska hoppet om en förändrad försvarspolitik är en parlamentarisk situation efter valet där en alliansminoritet regerar med SD som ensam vågmästare. Det viktiga är att MP tappar sin vågmästarposition då M annars kan hålla kvar i sin försvarsfientliga politik.

    Ett exempel på en parlamentarisk situation i september som skulle kunna ge Sverige kraftiga försvarsökningar i höstbudgeten:

    M 22%
    FP 8%
    C 6%
    KD 5%
    SD 10%
    =51%

    I ett sådant scenario skulle M ha tappat nästan en tredjedel av sina väljare från valet 2010 och alltså ha förlorat sin dominerande ställning. I en sådan situation skulle Reinfeldt antingen få gå med på nyval (en regering S+MP+V+alliansdvärg är helt osannolik) eller bita huvudet av skammen och faktiskt budgetförhandla med SD vilka då kommer kräva gehör för ordentliga försvarssatsningar.

    Seså, allt är inte kört, det finns faktiskt hopp om valresultatet går de försvarsvänligas väg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Minst två fel här...

      1. M försvarsvänliga.
      2. C>4%.

      Och så det evinnerliga tjatet om SD från din sida...SUCK!

      Radera
    2. Jag ska försöka förklara min inställning till försvaret och anledningen till mitt eviga SD-tjat.

      Jag har som icke försvarsanställd mycket dåliga kunskaper i militärtekniska frågor. Däremot har jag långtgående kunskaper inom historia och statsvetenskap.

      Jag som medborgare anser att det av högsta vikt att Sverige har ett fungerande försvar mot yttre potentiella fiender. Detta försvar ska vara krigsavhållande och stabiliserande i vår region. Hur det lämpligast ska vara utformat för sin, i mina ögon självklara uppgift, lämnar jag med varm hand åt militär expertis.

      Det som tyvärr har blivit alltmer tydligt de senaste åren, månaderna och veckorna är att Alliansens politik inte går att påverka med fakta från försvarsbloggare, inte heller omvärldsutvecklingen sätter några spår i konkret politik. Däremot är det sannolikt att Alliansen påverkas av försvarsbloggarna indirekt via media som läser bloggarna.

      Eftersom vi lever i en demokrati så har vi chansen att påverka försvarspolitiken genom allmänna val.

      Tyvärr verkar det nästan lika svårt att förklara vikten av parlamentariska maktförhållanden för försvarsintresserade som det verkar vara för försvarsvänliga att förklara för politiker vikten av ett fungerande nationellt försvar.

      Om man grovt listar riksdagspartierna i tre grupper:
      Försvarsvänliga: SD FP KD
      Försvarsfientliga: M S C
      Extremt försvarsfientliga MP V

      Enligt Reinfeldt har i och för sig varken FP eller KD drivit försvarsfrågor i regeringens budgetförhandlingar under dessa åtta år. Skulle detta stämma så driver dessa partier endast inomborgerlig oppositionspolitik utan att i konkreta förhandlingar prioritera försvaret. I så fall ska även FP och KD klassas som försvarsfientliga. Exakt hur det är med den saken har vi ingen kännedom om och kommer inte heller att kunna få. Och det spelar mindre roll.

      Att vissa personer från S är ute och kritiserar regeringen för deras försvarspolitik är som sig bör i en demokrati men ser man på S-budgeten så satsar de inte mer pengar än vad M gör. Dessutom så är sossarnas regeringsalternativ tillsammans med MP och V. Eftersom både MP och V är extremt försvarsfientliga med lägre anslag till försvaret än M så är det helt felaktigt att tro att försvaret skulle få mer resurser med en rödgrön S-ledd regering.

      Nu är det svenska politiska systemet så skapat att ett litet parti kan få stort genomslag för sin politik om de hamnar i en vågmästarroll.

      Detta är anledningen till mitt eviga SD-tjat. Eftersom det nu för alla och envar måste stå klart att varken Alliansen eller S frivilligt kommer att skjuta till medel till försvaret trots den mycket allvarliga situation som utvecklas i öst.

      Det finns som jag beskrev i mitt förra inlägg en möjlighet att en försvarsvänlig politik ändå kan komma till stånd i höstbudgeten. Detta kräver dock att såväl KD som C klarar spärren ( jag kommer t.ex av strategiska skäl att rösta på det försvarsfientliga C om de ligger nära spärren i mätningarna före valet).Det krävs också att MP inte kan få majoritet tillsammans med alliansen eftersom M då får en möjlighet att driva försvarsfientlig politik tillsammans med MP.

      Mitt konstruktiva förslag till försvarsbloggarna är:
      1 Att inte försöka få försvarsvänliga att rösta S
      2 Att stödrösta på C och KD vid behov
      3 Att försöka övertala icke försvarsintresserade att åtminstone inte rösta MP

      Och till signaturen Erik längre ner vill jag bara påpeka att en svepande anklagelse om dåliga demokratiska värderingar inte är att bemöta någon. Bemöta gör man genom saklig argumentation.

      Radera
  4. "Att regeringen på grund av konflikten dessutom vägrar att lägga beställningar på modifiering och ombyggnad av korvetter, vedettbåtar och minröjningsfartyg påverkar även det den samlade marina försvarsförmågan i negativ riktning."

    Moderaterna är ju "smarta", de tog tillfället i akt och sparade ytterligare miljoner på försvaret genom att vägra att lägga beställningar samtidigt som TKMS får opinionen emot sig. Vem vet, kanske var det moderaternas strategi att sabotera förhandlingen med TKMS, kanske på uppdrag av Borg.

    SvaraRadera
  5. Skipper,

    Åter ett inlägg som belyser problemet på ett briljant sätt. Den heliga treenigheten du beskriver ger god förståelse för problematiken. Det tomrum i ammunitionsförråden som Magnus Redin nämner ovan ingår i materielbristen och är svår att diskutera p.g.a. sekretess om förrådens innehåll och fyllnadsgrad. Hur som helst så tvivlar jag på att dessa förråd innehåller materiel för tillväxt.

    Du fick i ett annat inlägg en utmanande uppgift av Göran Frisk, nämligen att - likt Wiseman och Johan Wiktorin gjort för FV resp Armén - redovisa övningsunderskottet för Marinen. En hel del går ju numera inte att öva p.g.a. att vi saknar fartyg och flygande vehiclar m.m, men ändå. Går du i hamn med Görans önskemål, så har vi en komplett bild av det övningsmässiga (under)läget. I det här läget hade nog Ingmar Stenmark sagt; Åk själv, men jag tror att du har bättre förmåga än vad jag har att göra uppgiften rättvisa.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack. Jag lovar att återkomma med beställningsjobbet. Jag har redan börjat gräva i ärendet.

      Radera
  6. Sjukt bra skrivet Skipper. Hoppas journalister och andra medlöpare läser din text.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ja, det kan vi hoppas.

      Radera
  7. Försvarets främsta uppgift är att försvara den svenska demokratin. Om man röstar SD har man redan röstat bort de mest grundläggande demokratiska värderingarna så det är inte en farbar väg.

    Eller om man vänder på det: Vill vi ha beväpnade styrkor i SD:s kontroll? Såklart inte. Jag väljer t.o.m. Widegren i egen hög person som ledare före vilken sverigedemokrat som helst.

    Det är tråkigt att alla kommentarer kring SD får stå oemotsagda hela tiden.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har börjat hyra ut byggnadsställningar (taställning.se) så inte 17 vill jag att folk skall ränna runt och stjäla järnrör!

      Lite allvarligare. Beväpnade styrkor i SD kontroll oroar mig lika mycket som beväpnade styrkor under kommunistisk kontroll, dvs det kan bli väldigt illa. Dock kan knappast alla som röstar på SD eller V ha politisk rabies så jag är inte så orolig för att de förgiftar organisationer bara genom att finnas där som vanliga knegare. Jag är mera oroad över de ledare som döljer problem tills de kokar över, då lägger de upp för SD-smash om problemen går att associera med invandrare eller folkhemsnostalgi. SD behöver plockas på sina röster genom att trevligare partier presenterar och genomför bättre lösningar på samhällsproblem inklusive försvarets svagheter.


      Radera
  8. Som jag läser artikeln går man genast ner i detaljer med "folket - den politiska maktens - militären ", fokuserar på kategorin "militären" genom att rada upp kategorierna "Personal – Materiel – Övning ". Där i sin tur radar men upp subkategorierna som bedöms som undermåliga i dagsläget.

    Detta kan vara ett exempel i kategorin suboptimering, för att tala produktionsspråk. Huvudlinjerna är inte klara och folk springer åt alla håll och drar åt olika håll av många olika skäl.

    Hur vore det att ta ett steg tillbaka och titta på översta hyllan utan att externalisera sina åsikter mot Putin? Problemet kan lika gärna sägas ligga på en ospecifik kravbeskrivning från politiskt håll, som sänder mixade signaler till de som skall strida och ger så oklara direktiv till allmänheten att man behöver titta noga på hur folk i allmänhet ställer sig till de politiska beställningarna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oavsett vilken typ av försvar politisk nivå beställer så kommer man aldrig ifrån att faktorerna personal, materiel och övning kommer att vara avgörande. För att lösa dessa tre faktorer krävs tillräcklig finansiering.

      Dessutom har riksdagen redan beställt IO14 så jag vet inte vad du försöker åstadkomma med din kommentar?

      Förtydliga gärna.

      Radera
    2. Politikerna har beställt vad försvarsmakten skall försvara och detta är oklart för många parter.

      Därför är det inte relevant att detaljutforma något man inte vet hur det skall fungera i slutändan.

      Magnus Christiansson har helt rätt i sin frågeställning från Folk o Försvar.

      Radera

REGLERNA FÖR KOMMENTARER KOMMER NU PÅ FÖREKOMMEN ANLEDNING ATT SKÄRPAS:
- Kommentarer som ej håller sig till ämnet kommer att refuseras
- Skriv kortfattat och kärnfullt
- Personangrepp publiceras ej
- Håll en god ton i kommentarerna