Modifierade sanningar och marina frågor

Vad syftar rubriken på?
Jag kommer till detta längre fram i texten, men hur jag hamnade där började på en helt annan blogg.

Jag har idag läst igenom moderate riksdagsledamotens Annicka Engbloms inledningsanförande till KÖMS (Kungliga Örlogsmannasällskapet) som för övrigt publicerades i TiS nr 1 2010. Engblom som också är ordinarie ledamot i försvarsutskottet är en påläst och engagerad politiker som i likhet med Allan Widman säkert kommer att kunna påverka och tillföra försvarspolitiken en hel del sunda tankar framöver.

Engbloms inledningsanförande vid namn Marinen 10.0 eller som hon också benämner det "Mina tankar om den marina framtiden" kan läsas i sin helhet på hennes blogg.

Engblom har i stort sett mycket bra koll på läget, men med den självpåtagna rollen som "djävulens advokat" fastnade jag vid vissa punkter i texten.

Visbykorvetterna är under leverans till marinen. Utvecklandet av konceptet påbörjades förvisso under tiden för invasionsförsvaret, men det stora teknikprånget har länkat samman den gamla tidens krigsföring med den nya. Visbykorvetterna har fått mycket kritik, förtjänt och oförtjänt, men har utan tvivel ytterligare vässat den marina förmågan.

Här blir det intressant.
Jag skulle mycket gärna vilja veta var i den vässade marina förmågan återfinns i en Visbykorvett jämfört med vad marinen hade fram till låt säga 2005 förutom en något fysiskt större storlek och en bättre radar? Eller jämfört med Annickas egen modell Marinen 8.0? Om vi bara nämner begreppen ytattack och ubåtsjakt så förstår den insatte att vi inte närmelsevis har vässat dessa förmågor med Visby. Åtminstone inte ännu och på ett bra tag framöver.

Jag vet att Engblom är en politiker som inte låser in sig på ett rum i sin ensamhet. Hon är föredömligt ofta ute och träffar "folket på golvet" i vårt fall officerare på förbanden. Frågan är vilket budskap en politiker får från förbandschefer motsv. vid förbandsbesök? Budskapet är nog tyvärr ibland väldigt friserat och tillrättalagt.

I övrigt anser jag att Annicka har helt rätt då hon skriver att marinen klart påvisat en utökad förmåga att både verka och leda insatser utanför Sveriges territorium.

Vidare i texten är Engblom istället väldigt klarsynt och konkret när det gäller personella och materiella problemomområden.

Brist på uthållighet omfattar flera faktorer. Dagens fartygsflotta är både till antal och storlek underdimensionerad för att kunna uppfylla kravställningen som uttrycks i den propositionstext om ”Ett användbart försvar” som Riksdagen har antagit. Marinen behöver tillföras fler och större plattformar med helikopterkapacitet. Erfarenheterna från Adenviken har klart påvisat behovet av det senare. Fler och större plattformar skulle också komma att tillgodose det glapp som föreligger att till fullo kunna uppfylla kravet på skalbarhet i kris- och konfliktsituationer. Det handlar om att i ett tidigt skede kunna markera maritim närvaro och tillsammans med Kustbevakningen kunna utöva havskontroll.

Det är självklart med glädje jag kan konstatera att ett antal projekt på det marina materielförsörjningsområdet nu har kommit igång, bland annat framtagandet av ett stridsstödsfartyg, L10. Men det räcker inte, utan jag ser det som nödvändigt att det arbetet fortsätter i framtagandet av ett antal självständiga plattformar med uthållighet, eller patrullfartyg enligt konceptet Ocean Patrol Vessels (OPV). Den inriktningen är ett måste om målen för marinen enligt framtida kravställning ska uppfyllas.

Under avdelningen uthållighet faller även personaltillgång. En marin som prioriterats upp i betydelse och fått utökat ansvar ska självklart inte stupa på sin uppgift på grund av otillräcklig tillgång till personal. Det måste finnas utrymme för redundans och backup för nyckelbefattningar i systemet. I det långa loppet håller det inte att fartyg får ligga och skava till kaj, eller att skolor och basförband töms på personal för att möjliggöra övningar och internationella insatser. Det mår varken materiel, personal eller ekonomi bra av och det kommer framför allt att på sikt påverka tillgängligheten.

Något jag tyvärr inte riktigt kan instämma med, är den något förskönande beskrivningen av dagens marina förbands klass, här och nu. Däremot är personalens proffessionalism en helt annan sak.

Det är inte tu tal om att de svenska marina förbanden håller mycket hög klass. Övningar med andra nationer och deltagande i internationella operationer visar prov på stor anpassningsförmåga, vilket bottnar i en hög grad av professionalism.

Det är klart att vi håller en hög klass vid lågkonfliktinsatser som ex. Libanon och Adenviken. Men är det den typen av verksamhet som ska vara dimensionerande för vilken klass ett förband håller? Självklart inte. Det som fortfarande bör vara dimensionerade är självklart väpnad strid mot en jämnbördig motståndare. Om man i stället utgår från detta så håller jag inte med Annicka Engblom. Vi är idag väldigt duktiga på att "leda" och att "bli ledda". Men hur länge sedan var det vi hade så många Svenska operativa sjögående enheter, så att det gick att öva väpnad strid med hög kvalité?


Engblom hänvisar i sin text till regeringens proposition 2008/09:140 "Ett användbart försvar".
Ibland kan det vara bra att titta lite i backspegeln och ögna i genom vissa avgörande dokument man redan läst både framlänges och baklänges. För här finns en del svar på frågor som debatteras ofta i marina kretsar, men även en del formuleringar som man verkligen häpnar när man läser. Åter igen, vem modifierar sanningarna?

6.2.4 Marinstridskrafterna

Bedömt läge i insatsorganisationen 2009

Marinstridskrafterna har ökat sin förmåga genom en förhållandevis

omfattande internationell övningsverksamhet och deltagande i insatser

internationellt. Generellt har marinstridskrafterna en hög materiell

kvalitet. De svenska ytstrids-, minröjnings-, ubåts- och

ubåtsjaktförmågorna står sig väl i en internationell jämförelse.

Utveckling av insatsorganisationen

Marinstridskrafterna ska ha en kvalificerad förmåga att genomföra strid i

hela skalan från lågintensiva till högintensiva konfliktnivåer.

Marinstridskrafterna ska primärt utveckla förmågan att verka i vårt

närområde genom att skydda svenska intressen till havs.

Förmågeutvecklingen

Korvetter av Visbyklass bör successivt ges en utökad förmågebredd.

På lång sikt bör nytt ytstridsfartyg anskaffas som ersättning för korvetter av Göteborgsklass.

Marinstridskrafterna har idag förmåga till självförsvar mot lufthot. Marinstridskrafternas möjligheter att skydda andra fartyg och objekt med s.k. områdesförsvar ses över.

Förmåga till strategisk sjötransport ska fortsatt tillhandahållas genom internationellt samarbete och genom nyttjande av civila resurser. Den strategiska sjötransportförmågan upprätthålls bl.a. genom deltagande i Multinational Sealift Group (MSG).  

Det sistnämnda stycket är av särskilt intresse , då ett alternativ av stödfartyg som skall ha kapacitet att transportera Arméns förband över världen (ursprungliga L10) inte längre är ett alternativ alls.

Några övriga intressanta formuleringar för marinens vidkommande i propositionen finns också att läsa .

Marinstridskrafterna ska primärt utveckla förmågan att verka i vårt närområde genom att skydda svenska intressen till havs.

Det är prioriterat att verifiera och påbörja operativ verksamhet med korvett av Visbyklass, samt att vidmakthålla undervattensförmågan.

Sammanfattningsvis kan sägas att man glädjs över att vi har fler riksdagledamöter som på allvar engagerar sig i försvarsfrågorna, och att det inte enbart ses som ett steg på vägen i en politiska karriär uppåt. Vidare kan man konstatera att underlaget för propositionen inte riktigt känns igen från verkligheten där ute.
Särskilt inte då man beskriver läget idag.