6 mars 2022

Gästinlägg: Ett medlemskap i NATO är nu det enda alternativet!


Statsminister Magdalena Andersson har tidigare sagt att det ”krävs väldigt bra argument för att vi skall gå med i NATO”. Den ryska invasionen av Ukraina erbjuder ett sådant väldigt bra argument - Ett medlemskap i NATO, om vi INTE vill ha krig!


Bakgrunden till argumentet ovan är att svenskt försvar i sin helhet syftar till att vara krigsavhållande. Likt en igelkott skall försvaret påvisa att ett angrepp kommer att smärta och det ordentligt. Den angripare som inte avskräcks av detta faktum skall mötas av omedelbara och kännbara förluster vilket förhoppningsvis innebär att denne angripare avbryter sina illdåd.

Det går att anta att Ukraina med sitt försvar har haft likartade ambitioner avseende avskräckning och tröskeleffekt i syfte att slippa en väpnad konflikt. Men det har visat sig att idén om att ett starkt konventionellt försvar, hos en fristående stat, skulle verka krigsavhållande mot den nuvarande ryska statsledningen inte längre är giltig. De kostnader i liv, materiel och monetära medel som nuvarande ryska ledning är beredd att ta överraskar sannolikt också de mest rutinerade analytiker. Trots att Ukraina har åsamkat betydande skada på rysk militär, samtidigt som EU, USA med flera ödelägger den ryska ekonomin, blir Lavrovs svar på en presskonferens den 3:e mars att ”Ryssland skall fortsätta till slutet”.

Ukraina, som liksom Sverige, är en icke alliansansluten stat helt utan tillgång till egna kärnvapen, har därmed både misslyckats med att vara krigsavhållande och att få till en situation där inledande förluster för angriparen leder till att angreppet avbryts. Ukraina står inte ensamma och det förväntar jag mig inte heller att Sverige skulle göra om ett ryskt väpnat angrepp inleddes mot oss. Tvärtom har Ukraina ett enormt stöd av en stor del av världen i sin kamp med vapen, frivilliga, ekonomiska medel med mera.

Men detta stöd har INTE hindrat Ukrainas folk från att skjutas i småbitar av ryskt raketartilleri.

Likheten med den svenska situationen är uppenbar! Sverige saknar också kollektiva försvarsgarantier, som är kända för den eventuella angriparen, och vi har inga egna kärnvapen. Detta innebär att Sverige är en stat som kan påverkas med militära operationer till en acceptabel kostnad.

Vi skulle likt Ukraina visserligen också kunna påräkna stöd när kriget var ett faktum. Vi skulle få visa vad vårt totalförsvar går för, vi skulle säkerligen åsamka de ryska styrkorna som skickas mot vårt land betydande förluster. Alla svenskar skulle förenas i en gemensam kamp mot den yttre fienden och många hjältar skulle födas i vårt land.

Likväl skulle städer raseras, naturen förstöras och oändligt mycket lidande skulle bli ett faktum med de döda och skadade som detta eldprov av totalförsvaret skulle innebära.

För att undvika det ultimata testet och slippa använda totalförsvarets yttersta funktion så kräver den nuvarande säkerhetsordningen en förändring av svensk säkerhetspolitik. Denna förändring innebär att Sverige omgående måste ta steget mot ett fullvärdigt medlemskap i NATO.

/ Svensk medborgare tillika stridpilot i flygvapnet

31 december 2020

Det behövs en arg snickare i försvarspolitiken


I senaste numret av Officerstidningen skriver jag krönika. Den återfinns digitalt i tidningen här på sidan 40! Den återpubliceras även här nedan....


----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


Det nya försvarsbeslutet är en blandning av regionalpolitik och militära motiv säger försvarsminister Peter Hultqvist i en intervju i samband med ett besök i Sollefteå nyligen där ett arméregemente ska återupprättas. ”Det här är ett beslut som får lokala effekter på sysselsättning och ekonomi” deklarerade försvarsministern.

Att etablera nya regementen i nedre Norrland, Dalarna och Värmland var däremot inget som prioriterades av Försvarsmakten när man lämnade in underlaget inför försvarsbeslutet. Det innebär att politikerna inte hörsammat expertmyndigheternas råd i den omfattning som de borde. Skulle man ha en motsvarande ordning vid styrning av rättsväsendet i Sverige skulle det rent hypotetiskt kunna jämföras med att Polisen begär ekonomiska medel för att anställa fler poliser i Malmö för att klara av att hantera en kraftigt ökad brottslighet. Men istället fattar politikerna beslut om att bygga en ny stor polisstation i Pajala för att skapa fler arbetstillfällen.

I Sverige har vi en demokratisk ordning där folkvalda politiker styr myndigheterna. Det är en god ordning vi ska värna om. Men samtidigt skiljer sig styrningen av Försvarsmakten jämfört med hur de flesta andra myndigheter styrs. När det gäller Försvarsmakten vill man ofta detaljstyra trots en komplex verksamhet där en majoritet av våra politiker ofta helt saknar relevant utbildning och kunskap inom området.

I arbetet med försvarsbeslutet har Försvarsmakten därför tagit fram underlag där man har gett politikerna det bästa militära rådet för vad som bör göras för att skapa ett starkt och trovärdigt försvar. Men här ansåg politikerna att de visste bättre och slog fast att ”detta ska bli arméns försvarsbeslut”. Därmed blev det fokus på att etablera nya regementen trots att det är en evig sanning att man inte försvarar landet med kaserner. Men kommunalråden på de gamla garnisonsorterna gjorde givetvis vågen i kommunhusen och mobiliserade alla krafter för att påvisa att just deras kommun borde få ett nytt regemente.

Försvarsmakten blir nu anvisad att lägga stora pengar på att bygga nya kaserner på nya orter, innan man har lagat det läckande taket på befintlig organisation. Decennier av avveckling följt av svår underfinansiering har skapat förmågeluckor och ett omfattande omsättningsbehov av materiel inom samtliga försvarsgrenar. När politiken detaljstyr Försvarsmakten att etablera arméregementen på nya platser, och dessutom rycker ut saker från helheten och trycker in annat man tycker är bra, så finns en överhängande risk att ”operativ balans samt producerbarhet”äventyras. Två faktorer som Försvarsmakten har pekat ut som centrala när organisationen ska växlas upp.

I en tid där omvärldsutvecklingen är dramatisk och där motståndaren växer både i förmåga och numerär så borde rimligtvis särintresset regionalpolitik läggas åt sidan. Allt fokus borde istället ligga på att placera pengarna där de gör mest nytta för att öka försvarsförmågan och bygga färdigt den organisation som redan finns för att kunna möta det försämrade säkerhetsläget vi har att hantera här och nu. Att prioritera en etablering av fler regementen i glesbygdskommuner och gamla garnisonsorter möter enligt min mening inte dagens hotbild på ett adekvat sätt.

Mot bakgrund av detta önskar jag att det fanns en ”arga snickaren” inom försvarspolitiken som ifrågasätter när det saknas en hållbar plan, och som kräver att man måste slutföra det man påbörjat innan man kastar sig över nästa projekt.

7 december 2020

Höga förväntningar på marinen - men tillväxten uteblir

Foto: Försvarsmakten/Jimmie Adamsson


Folk & Försvar har just nu en artikelserie om försvaret med fem olika skribenter, där undertecknad skriver om försvarsbeslutets innebörd för marinen. Min artikel återfinns här.


Kommande försvarsbeslut närmar sig. Den 14 december debatteras frågan i riksdagen och den 15 december röstar riksdagen om beslutet. Turerna har varit många rörande beslutet som i sig är historiskt då stora tillskott kommer ske och svensk försvarsförmåga kommer stärkas.

Folk och Försvar har bett fem experter att från sin horisont kommentera och analysera försvarsbeslutet. Artiklarna kommer publiceras en i veckan under fem veckors tid och de ämnen som kommer beröras är de tre försvarsgrenarna, nya domäner och nya hot samt internationella samarbeten.

Karlis Neretnieks
Arméns tillväxt räcker inte till

Mats Helgesson
Välkommen satsning på luftstridskrafterna – men var är framtidsperspektivet?

Niklas Wiklund
Höga förväntningar på marinen – men tillväxten uteblir

Ann-Sofie Dahl
Sveriges internationella samarbeten inte tillräckliga – NATO-medlemskap krävs

Elisabeth Braw
Sverige är med totalförsvarsbeslutet bättre rustat än andra länder

30 oktober 2020

10-årsjubileum!


Idag är det stort jubileum här på bloggen då det på dagen är exakt 10 år sedan denna blogg skapades och det första inlägget skrevs! 

Även om aktiviteten här har nedgått kraftfullt sedan dess, av både rutiga och randiga skäl, kan det vara kul att faktiskt uppmärksamma denna årsdag. Bloggen har under dessa 10 år besökts av närmare 5 miljoner besökare. Inläggsfrekvensen har också varierat under åren och här är lite statistik.

2010: 56

2011: 83

2012: 114

2013: 200 (All time high)

2014: 144

2015: 60

2016: 31

2017: 11

2018: 9

2019: 16

2020: 5

Man kan således konstatera att det största engagemanget och den största opinionsbildningen således har skett inför försvarsbeslutet 2015 under alliansregeringens senare del, d.v.s då skillnaden (eller gapet) i uppfattningen om de faktiska försvarsbehoven och regeringens uppfattning var som allra störst. 


7 juli 2020

Divergerande drivkrafter i försvarsfrågan och bistånd till Ryssland



Turerna runt försvarsfrågan fortsätter. Regeringen har idag gett direktiv till Försvarsmakten att senast den 24 juli(!) inkomma med ett reviderat budgetunderlag för 2021. Det innebär sannolikt indragen semester på många håll inom Försvarsmakten för att kunna hantera ett så omfattande underlag på mycket kort tid.

Försvarsförhandlingarna har som bekant havererat. Det finns ingen politisk uppgörelse runt finansieringen av det som skulle bli en bred överenskommelse efter flera år av försvarsberedande. Problemet är som vanligt mångfacetterat. Det främsta problemet består i att regeringen har vägrat gå med på de borgerliga partiernas krav på utökad finansiering. Från försvarsministerns sida har man bland annat angett Coronakrisen som skäl. 

Från oppositionen, och i huvudsak från Moderaternas sida har man anfört tre huvudsakliga punkter som krävs för en försvarsöverenskommelse.

Dels kräver man att de fyra miljarder som "föll bort" i perioden 2021-2025 överenskommelsen med stödpartierna C och L ska återföras.
Vidare kräver man att Försvarsmakten ska kunna planera för tillväxt i perioden 2026-2030, det vill säga mer långsiktighet för Försvarsmakten.
Slutligen och det kanske viktigaste - att de förslag som ÖB presenterade i 15 november-underlaget ska genomföras och att den operativa balansen således kan upprätthållas.

Moderaterna har flera gången även uttryckt att man inte kommer medverka till ytterligare ett underfinansierat försvarsbeslut. Detta är både klokt, och en välkommen helomvändning från den politik som partiet förde under regeringen Reinfeldt åren 2006-2014.
Då det inte finns någon politisk uppgörelse i försvarsfrågan har nu regeringen övergått till att fokusera på det kommande året genom att de ut direktiv för en revidering av budgetunderlaget för 2021.

I det pressmeddelande som regeringen under dagen har gett ut återfinns följande.


Det positiva i sammanhanget för marinens del, är att regeringen har säkerställt att en anskaffning av två nya ytstridsfartyg inte kan betraktas som någon form av budgetregulator. Det signalerar att det i förhandlingarna - innan de havererade - har ställts krav på en sådan anskaffning, och att det har funnits en enighet i den frågan med regeringen.

Vad som är anmärkningsvärt och som möjligen kan bli bekymmersamt är att regeringen driver på för en omedelbar återetablering av regementen i Östersund och Kristinehamn. Detta är sannolikt, till del grundat i politiska krav från framför allt Liberalerna och Centerpartiet i förhandlingarna. givet kraven på en utökning av armén. 

Att i det aktuella läget lägga stora pengar på att återetablera två regementen (Östersund och Kristinehamn) när ekonomin är svårt begränsad, går emot Försvarsmaktens bästa råd enligt underlaget från 15 november. I detta råd har Försvarsmakten avrått från sådana nyetableringar under den kommande försvarsbeslutsperioden, och istället föreslagit att fortsätta utveckling av förband på befintliga förbandsorter, och att lokalförsvarsbataljoner ska grundutbildas vid befintliga organisationsenheter.
Vidare kan man diskutera huruvida det är en klok prioritering ur ett strikt militärstrategiskt och operativt perspektiv, inte sett isolerat, utan när andra delar av större vikt (enligt FM bedömning) trängs undan.

Liberalerna har som bekant flera gånger uttryckt att "detta måste bli arméns försvarsbeslut" och Centerpartiet har verkat hårt för att just regementet och artillerieutbildningen i Kristinehamn ska återetableras. Det finns således en rad olika drivkrafter inom politiken som genom olika kompromisser ligger till grund för dagens besked - och som i vissa fall inte går i linje med Försvarsmaktens förslag.

Att utöka Försvarsmakten med fler förband är helt nödvändigt inför framtiden. En etablering i exempelvis Östersund är generellt sett av godo. Men i en begränsad ekonomi, och för att Försvarsmakten parallellt ska kunna upprätthålla en operativ förmåga och balans, krävs det kloka avvägningar. I detta fallet är Försvarsmakten expertmyndighet, och har gett sitt bästa råd. Ett råd man från politiskt håll har valt att  bortse ifrån.

Läs även Mikael Holmström i DN.

---------------------

Mot bakgrund av att ett svårt ekonomiskt läge inom försvarskomplexet, där pengarna uppenbart inte räcker till för att finansiera det politiken är överens om, och att regeringen dessutom anför Coronakrisen som motargument mot ett ökat försvarsanslag - blir det extra intressant att studera andra statliga utgiftsområden med koppling till säkerhet.

Försvarsbeslutsperioden omfattar som bekant den kommande femårsperioden. Den 25 juni, kort efter att regeringen har sagt nej till att finansiera försvaret i enlighet med krav från oppositionen och utfallet från försvarsberedningen - beslutade regeringen om att under en femårsperiod ge Palestina ett bistånd om 1,5 miljarder kronor.

Regeringen har tidigare i år även beslutat om att ge Ryssland ett bistånd om 389 miljoner under samma tidsperiod.

Syftet är att "utveckla stödet för demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet, miljö och klimat i Ryssland". I dokumentet framgår bland annat att man ska bidra till att Ryssland ställer om från fossila bränslen...

Det tidigare breda reformstödet till Ryssland fasades ut 2008, då Ryssland inte längre klassificerades som biståndsland, men har från och med 2014 (samma år som Krim annekterades) återigen utökats genom en ny resultatstrategi.

De miljöåtgärder som Sverige har bekostat, bland annat avseende projektet med att bygga ett reningsverk i Kaliningrad har tidigare totalhavererat, och framgångarna har fram till nyligen helt uteblivit. Nu förefaller reningsverket dock ha färdigställts med bland annat 145 miljoner från svenska skattemedel.  I vissa fall har även biståndet hamnat i helt andra händer. Sverige bistår således Ryssland med skattemedel för bland annat miljöåtgärder, samtidigt som Ryssland lägger enorma summor på anskaffning av nya vapensystem som utgör ett direkt hot mot Sverige och svenska intressen i Östersjöregionen.


Sverige är det land som avsätter i särklass störst del av BNP i bistånd inom EU. Det svenska bistånde ligger idag på över 1% och i rena skattepengar på drygt 50 miljarder per år. FN rekommendation avseende nivån på biståndet är 0,7% vilket få länder når upp till. Under 2018 var det enbart fyra länder som nådde denna nivå. Som jämförelse avsätter vårt grannland Finland 0,36% av BNP för bistånd. Biståndsminister i Sverige är Peter Eriksson (mp).