Visar inlägg med etikett Flygvapnet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Flygvapnet. Visa alla inlägg

29 december 2014

Expertutfrågningen 3/3: Bo Waldemarsson


Året börjar närma sig sitt slut, och så även denna serie med frågor till politiker och experter. Det är nu dags för den tredje och sista delen i expertutfrågningen med syftet att ge perspektiv på frågorna och som alternativ till politikersvaren.  Sist ut blir en representant från Flygvapnet i egenskap av generalmajor Bo Waldemarsson som har en mycket bred bakgrund från både Försvarsmakten och Försvarsdepartementet.

Bo Waldemarsson har en bakgrund som stridsledningsofficer (radarjaktledare) i Flygvapnet. Han var inledningsvis placerad vid F 12 i Kalmar från 1973, men  sedermera överfört till F 17 i Kallinge vid F 12 nedläggning. Efter (dåvarande) MHS chefskurs har Waldemarsson tjänstgjort på olika befattningar i Försvarsstaben med huvudsysselsättning programplanering med ett avbrott för bataljonschefstjänst vid F 17.

Waldemarsson har genomfört utbildning vid Air War College i Alabama, USA 1994-95 och blev därefter stabschef och sedan kommandochef för Mellersta Flygkommandot. Efter denna tjänstgöring blev han chef för planeringsstaben i HKV. Efter tjänst inom Försvarsmakten gick Waldemarsson över till försvarsdepartementet som departementsråd och stf chef för enheten för säkerhetspolitik och internationella relationer. Därefter blev han chef för Mellersta Militärdistriktet. Tjänstgöringen avslutades som försvarsattaché i Washington DC och därefter som rådgivare åt försvarsministern i exportfrågor vad gäller flygmateriel.

Bo Waldemarsson var ordförande i KKrVA avdelning för Luftkrigsvetenskap 2012-2014 och är numera andre styresman i akademien.

Som kuriosa kan nämnas att Waldemarsson egentligen är flottist (En gång flottist, alltid flottist / Skipper) då han genomförde sin 15 månaders värnpliktstjänst i Flottan och muckade som telemästare med huvudsaklig tjänstgöring som teletekniker på kustspaningsradar.

Nu över till frågorna.

---------------


Med hänsyn till den negativa utvecklingen i Ryssland och vårt närområde, anser du att gällande insatsorganisation IO14 är operativt relevant?


Nej! IO 14 grundar sig på helt andra förutsättningar och med ett större fokus på internationella insatser än övervakning och försvar av eget territorium. Det är omöjligt att bedriva någon försvarsoperation värd namnet med den otillräckliga numerär av förband som IO 14 innebär. Dessutom jobbar FM ännu minst 5-8 år med att uppfylla IO 14 och de målsättningar man gav 2009 medan Ryssland kontinuerligt fortsätter att utveckla sin krigsmakt och ändra sitt beteende.


De primära marina verkansdelarna utgörs i dag av 7 korvetter, 4 ubåtar och en amfibiebataljon. Är det en rimlig numerär?


Skall målsättningen vara att försvara Sverige mot ett militärt angrepp eller ens upprätthålla integritetsskydd i ett krisläge är det helt otillräckligt. Vår studie i KKrVA visar att hela flottans samlade resurser skulle åtgå för att bedriva ett försvar värt namnet i enbart ett operationsområde, exemplevis Stockholmsområdet. Skall vi dessutom kunna agera mot en angripare eller mot kränkningar och militära provokationer i andra delar av landet behövs en större numerär. Vi borde kunna upprätthålla försvar även för Södra Östersjön och på Västkusten. För att nå de här målen skulle jag bedöma ur ett marint lekmannaperspektiv att det skulle behövas ytterligare 7-8 kvalificerade ytstridsfartyg, ytterligare 3-4 ubåtar och ytterligare en amfibiebataljon.


Sverige har idag 100 JAS 39 Gripen som ska minskas till 60 mot decennieskiftet. Hur många stridsflygplan förväntar du dig att Försvarsmakten ska ha i luften i händelse av kris/krig?

I en krigssituation skulle jag bedöma att vi behöver ha en grupp – fyra flygplan – i luften så gott som kontinuerligt i tre operationsområden, Övre Norrland, Mälardalsområdet och N Östersjön samt södra Sverige. Det skulle då krävas ca 12 flygplan per område (fyra insatta, fyra i beredskap/klargöring, fyra i bakre underhåll. För att i en krigssituation nå en uthållighet i luftförsvaret på 2 – 3 veckor bedömer jag att man totalt behöver ha en numerär på 90-100 flygplan.

Sedan skall man vara medveten om att detta förutsätter att man har ett basskydd värt namnet både på marken och i form av lv. Detta saknas i dag. Vi har inte heller längre möjlighet till någon nämnvärd spridning då stora delar av krigsbassystemet är avvecklat. Naturligtvis måste även personalstrukturen vad avser piloter, tekniker, stridsledare mm stå i paritet till flygplannumerären.


Hur bör försvaret av Gotland vara utformat?

Den militära närvaron på ön måste förstärkas. Men nedläggningen av regementena har gjort att ett återupprättande av fredstida förband permanent baserade på ön ter sig orealistiskt. Detta kan lösas på olika sätt. Enklast är att de blå försvarsgrenarna regelbundet har tillfällig basering av fartygs- och flygförband på ön. En tillfällig basering som i princip kan vara H24 eller näst intill. Närvaron på marken kan förstärkas genom att arméförband och amfibiebataljon(erna) förlägger utbildning och övningar till ön. 

När vi förhoppningsvis skaffat oss lång- eller medelräckviddigt luftvärn bör grupperingsplatser för dessa vara förberedda på ön för att man i ett skärpt läge skulle kunna basera sådant lv på Gotland. Ett långräckviddigt kvalificerat lv på Gotland skulle avsevärt begränsa en eventuell angripares rörelsefrihet i Östersjön.

Men Gotland är svårförsvarat i alla händelser sedan vi har avrustat ön på stående förband.


Utredaren Tomas Bertelman påpekade i sin rapport att Sverige är beroende av stöd från andra länder vid kris/krig. Vem förväntar du dig ska komma till vår hjälp?

Så länge vi står alliansfria förväntar jag mig att ingen kommer att hjälpa oss. NATO har varit tydliga, är man inte med kan man inte räkna med hjälp i första taget. Och är vi utsatta för aggression har nog NATO egna problem i Baltikum och S Östersjön. Norge har ju också deklarerat att NATO är deras prioritet och samma gäller för Danmark. Finland lär nog i ett skarpt läge precis som de baltiska staterna ha nog av sin egen situation.

Sedan måste man komma ihåg att om vi skall kunna ta emot någon substantiell organiserad hjälp så krävs det omfattande förberedelser i fred. Basområden och skydd för dessa är en viktig faktor. Hur vi skall genomföra en operation tillsammans med de som hjälper oss kräver också noga genomtänkt planering i förväg. Vem leder var och vad? Samordning, ansvarsförhållanden, samverkan med civila delar mm.


Opinionen för ett NATO-medlemskap ökar och antalet osäkra ligger runt 30%. Vad krävs för att utreda frågan?


Egentligen har det inte så mycket med opinionsläget att göra som vissa partier söker gömma sig bakom. Det är väl den säkerhetspolitiska situationen och vår faktiska förmåga att klara oss själva som är avgörande. En bred utredning av frågan har också ett upplysande och utbildande syfte och måste presentera för- och nackdelar och konsekvenser av olika handlingsvägar. Det är klart att det underlättar om det finns en tydlig opinion för en anslutning men bara att det nu finns en viss övervikt för anslutning borde vara tillräckligt. 

Om man antar att hälften av de osäkra väger över till endera sidan så är det i alla fall tämligen jämt mellan för och emot och då borde det finnas alla skäl att belysa frågan ytterligare. Den säkerhetspolitiska situationen och Försvarsmaktens förmåga motiverar redan att frågan utreds.


Vilken fråga anser du är den absolut viktigaste att komma till rätta med i samband med det kommande försvarsbeslutet till våren?


Att Försvarsmakten får en långsiktig realistisk inriktning som inte tar avstamp i FB 09 och IO 14 utan baseras på den faktiska säkerhetspolitiska situationen och med det, ett ramtillskott som inte bara är kosmetika utan både i närtid och på sikt motsvarar kraven. Med detta sagt tror jag inte ett sådant omtag är möjligt att åstadkomma till i vår utan här måste man nog göra ett omtag i försvarsberedningen eller på annat sätt. (Min fetmarkering / Skipper)


Vad anser du är en rimlig nivå för försvarsanslaget? (Kan anges i mkr alternativt som % av BNP)

2 % av BNP är ett minimum om vi skall fortsätta att vara alliansfria.


Var står du när det gäller RB 5? (Regeringsbeslut 5 till Försvarsmakten 2013 innebär att Försvarsmakten är anvisade att skära ned på personalkostnderna med 500 miljoner kronor årligen)

Det är helt ur fas med utvecklingen och borde vara upprivet för länge sedan.


Hur lång uthållighet anser du att Sverige behöver för att klara avbrott i försörjningen av drivmedel, livsmedel etc. och hos vem ligger ansvaret?

En väldigt svår fråga där jag inte har så mycket kunskap. Men jag anser att vi bör kunna upprätthålla ett försvar mot ett angrepp i ca 2-3 veckor. Har svårt satt tro att en krigssituation i Europa har längre tidsutsträckt, en lösning av ena eller andra slaget bör ha kommit till stång under den tiden. Följaktligen tror jag att vi behöver ha en uthållighet mot ett totalavbrott på ungefär samma tid, dvs ca 3 veckor.

Ansvaret ligger ytterst hos regeringen att med lagar ålägga myndigheter att bygga upp lager mm för en sådan uthållighet. Under regeringen är det väl närmast – med min kunskap – MSB som skall se till att det blir utfört.

-------------------

Jag vill härmed tacka Bo för att han ställde upp och levererade tänkvärda svar som jag tror och hoppas bidrar till ökad kunskap inom ämnet. Jag vill även passa på att tacka Karlis och Peter för de övriga expertsvaren och givetvis alla politiker för att ni ställde upp och gav er syn på frågorna.

Jag konstaterar att det divergerar kraftfullt mellan politikernas och experternas svar vilket är djupt olyckligt.

Endast svaren från SD representant kan någorlunda jämföras med experternas när det kommer till ambitionsnivå. Huruvida de stora skillnaderna bottnar i okunskap alternativt oförmåga at se det allvarliga läge vi befinner oss i låter jag vara osagt. Klart är dock att det krävs betydligt större åtgärder än vad den samlade politikerskaran anser.

27 augusti 2012

Skriver artikel på Newsmill angående uppgraderingen av JAS 39 Gripen

Fick i dag ett erbjudande av Newsmill att ge min syn på turerna runt JAS 39 Gripen-beskedet som regeringen gav i lördags. Tog tillfället i akt och sammanfattade mina åsikter i frågan i en debattartikel som publicerades här.

Under dagen har frågan debatterats relativt flitigt i SVT Morgon där man tyvärr tog in två motståndare till projektet som helhet. Nämligen Johan Tunberger, försvarsanalytiker från FOI och Anna Dahlberg från Expressen. Det hade varit mer intressant om SVT skapat ett debattillfälle, än en enighet i frågan.

Även i SR P1 togs frågan upp under en intervju med Cecilia Widegren (m) och Torbjörn Björlund (v)

Under kvällen så togs frågan även upp i SVT Aktuellt där Cecilia Widegren (m) och Annika Nordgren Christensen (fd Mp) debatterade frågan. Nordgren Christensen tog hem den debatten med sin sakliga argumentation och klarsynhet rörande ekonomin.

25 augusti 2012

Blir en uppgradering av JAS 39 Gripen Försvarsmaktens kollaps?


I dag kl 1030 höll Försvarsminister Karin Enström en presskonferens och levererade ett "glädjande besked" att regeringen har fattat beslut om att anskaffa en uppgraderad version av JAS 39 Gripen. Super-JAS, E/F eller NG (New Generation) är begrepp som förekommer i samband med det nya flygplanet.

Till att börja med. Sverige behöver ett uppgraderat flygplan för att möta framtida flygsystems kapacitet på andra sidan. Där råder ingen tvivel. Likväl kan vi konstatera att numerären i dag (100 flygplan av ver C/D) är i minsta laget för att kunna försvara Sverige vid ett väpnat angrepp.

Självklart borde man vara mycket glad en dag som denna då ett sådant "glädjande besked" levereras av försvarsminister Enström. Men verkligheten ser tyvärr helt annorlunda ut. Det krävs ett helikopterperspektiv över den totala försvarsbudgeten för att förstå.

Läs bloggen Väpnaren för att få en bakgrund till varför dagens beslut inte bara är av glädje.

För det första är 40-60 flygplan en mycket diffus siffra. Det är stor skillnad på 40 eller 60 flygplan. I dag har vi endast fyra stridsflygdivisioner kvar. Om vi räknar på att varje division kräver 16 flygplan så kommer vi bara där upp till 64 flygplan. Lägg där till utbildning av nya piloter samt export stöd vid F7 (minst en division) som kräver runt 16 flygplan samt taktikutveckling TU JAS som bör kräva ca 6 flygplan och systemutveckling vid SAAB som kräver minst 4 flygplan.

Mycket lågt räknat kräver nuvarande organisation att minst 90 flygplan finns disponibla. Då har vi inte räknat in bortfall i tid för större framtida uppgraderingar. Dagens 100 flygplan är lätt att räkna hem. Dessa kommer med andra ord inte att kunna ersättas. Är alternativet då att avveckla flottiljer och stridsflygdivisioner? Med hänsyn till utvecklingen i vårt närområde så behöver försvarsförmågan ökas, inte minskas som detta ofinansierade alternativ tyvärr kan innebära på sikt.

Om vi går vidare till ekonomin så deklarerar regeringen man föreslår att Försvarsmaktens anslag ökar med 300 miljoner kronor 2013 och 2014. För åren därefter föreslås en årlig anslagsökning om 200 miljoner kronor. -Jättebra, anser sannolikt den som inte räknat på det hela.

Att skjuta till dessa i sammanhanget småpengar betyder inte särskilt mycket. Under de första fyra åren med en anslagsökning av denna kailber har regeringen i bästa fall betalat ett enda av dessa nya flygplan. Med vilka pengar har man tänkt att Försvarsmakten ska finansiera resterade 39-59 flygplan. Inom nuvarande redan underfinansierade ram?

För att citera bloggkollegan och ekonomiexperten Cornucopia:
"Detta kompenserar inte ens försvaret för de via inflationen ökande kostnaderna inom samtliga försvarsgrenar och förmågor."
I förlängningen innebär detta beslut att Försvarsmakten inte kan ombeväpna hela den nuvarande stridsflygorganistationen. I sämsta fall kan vi enbart ombeväpna två av nuvarande fyra stridsflygdivisioner. I bästa fall kan vi nästa få tre divisioner om vi minimerar "stödverksamheten" (inklusive exportstöd) runt omkring.

Ett annat problem är att det finns mängder med andra materielprojeket som också måste finansieras förutom detta. Nya stridsfartyg är en stor framtida utgiftspost. Frågan är om ÖB:s tidigare uttalande i Almedalen som berörde den bistra sanningen att han eventuellt måste överväga att avveckla försvarsgrenar för att få ekonomin att gå i hop efter 2015 blir en realitet i samband med dagens besked?

För övrigt undrar jag hur moderaterna kom fram till denna numerär och finansiering utan föregående analys. Cecilia Widegren har ständit levererat mantrat "Först analys, därefter utgift". Nu verkar devisen "Förutbestämd utgift utan analys" vara rådande.

Ett annat mantra som våra kära politikerna ständigt återkommer till och lutar sig mot är "Det insatta insatsförsvaret". Själv hade jag önskat mig lite mer insatta politiker i julklapp nästa år.


I media:
Ny teknik
Svd 1 2 3
Aftonbladet 1 2
Expressen 1 2
DN 1

Försvarsloggar i ämnet:
Peter Hammarberg

Politikerbloggar:

24 augusti 2012

Gästinlägg: En tur i det blå


Med tanke på signaturen CS kommentar på inlägget Moderaternas tolkning av hur man ökar antalet tillgängliga förband? så finner jag mig nödgad att nyansera bilden.

För flygvapnets del så börjar jag med att gå igenom de ingående delar i Basbatljon 85. Till skillnad ifrån ”Chefsingenjören” så anser jag att Basbataljon 85/Bas90 var användbar utomlands under internationella insatser. Det trevliga med att bedriva internationella insatser med stridsflyg är att det ytterst sällan, för att säga aldrig kan bli frågan om sådana otrevligheter som direkt krigföring på flygbasen samtidigt som vi måste samsas med andra aktörer på basen och olika förband. En sak som NATO har förstått är att för att kunna samsas om att bedriva mulitnationella flygoperationer så måste man ställa vissa krav och deltagande nationer skall i förväg kunna visa att deras stridsflygförband är interoperabla med varandra. Detta sker genom en evaluering som kallas ”Taceval” på svenska skulle det bli något i stil med Taktisk utvärdering. Man testar hur väl ett förband kan glida in på plats hos någon värdnation och bedriva flygtjänst, logistik och skyddstjänst. Vi ser här likheterna med de olika delarna i Basbat 85.

Logistik är underhåll – försörjning av förbandet samt flygunderhåll som bedrivs av stationskompaniet i basbat 85. Skyddstjänst genomförs av markförsvarskompaniet och skyddskompaniet. Flygunderhållstjänst på, främst, NATO-bas innebär för svenskt vidkommande att det sker en nedväxling i tempot. Intensiteten i flygoperationerna är inte alls lika hög som under svenskt krig. För att betjäna en division skulle vi kunnat använda de anställda officerarna/flygteknikerna på stationskompaniet. De värnpliktiga soldaterna skulle främst behövas i flygplanammunitionstjänst men vi talar inte om numerär som är ens i närheten av ett stationskompani ingående i Basbat 85. En flygflottiljs (två stationskompanier) samlade anställda resurser skulle gott och väl kunna räcka till för att bedriva flygunderhållstjänst i utlandet. Tittar vi på vad som åkte till Sicilien så inser vi rätt så snart att det för flygunderhållets del inte behövs några värnpliktiga soldater. Den ordinarie underhållstjänsten är av mindre dignitet när vi går utomlands med en värdnation som har försörjningskanaler. Underhållstjänsten blir till stor del en fråga om stabsarbete och ansvar, inte heller här finns det något större behov av värnpliktiga soldater, en flygflottilj skulle med sina ordinarie anställda resurser kunna försörja en egen divisons insatser i utlandet.

I skyddstjänst så blir det en annan femma Skyddskompaniet, flygfältsarbetskompaniet och markförsvarskompaniet bestod i så pass stor utsträckning av värnpliktiga soldater att det skulle krävas ett anställningsförhållande för att kunna stå i beredskap. Dock behöver vi inte åka ut med full styrka, det som krävs är att vi i egen gruppering kan röja oexploderad ammunition ifrån fientligt anfall, vi skall kunna skydda oss själva mot NBC-stridsmedel och vi skall ha förmåga att i viss mån bevaka vår egen materiel.

Materielen då invänder någon. Vi hade förmåga att kunna röra oss till sidobas för att där ta hand om ett flygplan som landat. Har vi den enkla förmågan att med egna, rörliga, resurser kunna flytta oss så i ett snabbt läge så nog har vi kunnat packa ombord den materielen i ett par, tre herkules och förflyttat oss till en flygbas med värdnationsförmåga för att kunna påbörja betjäning av flygförband. Jag kan inte se några avgörande skillnader mellan 1990-talets materiel för att betjäna flygplan 37 Viggen och dagens materiel för att betjäna flygplan 39 Gripen. I dag har vi inte ens förmågan att kunna åka till en sidobas i Sverige, i och för sig har vi inga sidobaser heller.

Vi åkte på övningar på för oss oförberedda baser, både i Sverige och utomlands:
Cooperative chance 1998 i Slovakien, Övning med utbaserade delar av basbataljon på Gotland under år 1999, SWAFRAP AJS37 åkte till Växjö som inte hade några militära förberedelser. Trots att vi fortfarande utbildade soldater för krigsplacering i en Basbataljon 85

Jag håller med om att vi saknade kapacitet att sätta upp en flygbas på okänd mark och agera värdnation men vi satte upp flyplatsenheter i Kongo mellan Juni 2003 till Juni 2004, innan den stora oredan i försvarsmakten drog i gång med den internationella insatsen som den enda ledstjärnan. Regeringen beslutade och Försvarsmakten levererade.

Trots att det svenska flygvapnet var inriktade på territorialförsvar av Sverige så kunde åka utomlands med stridsflyg, vi övade utomlands med stridsflyg i slutet av 1990-talet. Vi var ju till och med i Kongo med stridsflyg på 1960-talet. 23 september 1961 begärde FN att Sverige skulle ställa upp med stridsflyg i Kongo. En vecka senare den 30 september 1961 landade de första flygplanen i Kongo. En tid som gott och väl inryms i dagens beredskapskrav på 10 dagar. Var det tidigare systemet verkligen så dåligt som våra moderata försvarspolitiker verkligen vill ge sken av?

/ Flygvapenofficeren