21 december 2017

Gästinlägg: Dansk helikopter bästa lösningen för patienten

Foto: Sjöfartsverket

I samband med helgens händelse med en MEDEVAC utanför Göteborg som genomfördes av en helikopter från danska flygvapnet istället för Sjöfartsverkets helikopter i Göteborg så efterfrågande jag en replik i syfte att få en saklig debatt i ärendet. 

Anledningen till detta är att Sjöfartsverkets ledning har fattat ett beslut om att enbart svara på frågor som man anser är myndighetsutövning. Sjöfartsverket anser Sjö- och Flygräddningen inte är myndighetsutövning vilket innebär att man således inte svarar på detaljerade frågor runt den verksamheten, vilket jag anser är olyckligt och leder till utebliven transparens runt den livsviktiga funktionen.

Däremot har befälhavaren på Lifeguard 002 förtjänstfullt kontaktat mig, varav jag har erbjudit att publicera ett gästinlägg här på bloggen runt det aktuella ärendet, vilket kan läsas här nedan.

/ Skipper

---------------------------------

Artikeln i Expressen och de spekulationer den medfört, ger som jag ser det en starkt vinklad bild av händelseförloppet och de beslut som fattades.

Jag tjänstgjorde som befälhavare på SAR helikoptern Lifeguard 002 kvällen den 16/12. I samband med en begäran om en MEDEVAC från fartyget M/S Color Fantasy, föreslog vi att JRCC parallellt skulle undersöka om dansk SAR kunde evakuera patienten. Detta på grund av underkylt duggregn, samt att sikt och molnbas på Säve underskred aktuella startminima (VFR-mörker). Över Danmark och havsområdet var vädret klart.

Dansk SAR kunde snabbt lösa transporten i klart väder och gå direkt till sjukhus, i mina ögon blev det den bästa lösningen för patienten.

Ralf Zander
Befälhavare LG 002

PS: Sverige har tecknat bilaterala avtal med våra grannländer. Respektive räddningscentral skall utvärdera vilka resurser som bäst kan lösa en uppkommen situation. Det är därför inte ovanligt att SAR-helikoptrar genomför uppdrag över nationsgränserna eller i annan nations räddningsregion.






18 december 2017

Klarar Sjöfartsverket sina tidskrav trots stängd helikopterbas på Visby?

Embed from Getty Images


Sjöfartsverkets helikopterverksamhet står uppenbart inför ett totalhaveri. Det finns enligt insatta källor en förtroendekris mellan den flygande personalen och ledningen på flera plan och runt flera frågor. Den flygande personalen är arga på de som granskar verksamheten. 

Detta har renderat i att flygchefen har ökat de såkallade väderminima för att genomföra operationer, vilket innebär att helikoptrarna blir stående på marken när de behövs som mest.  

Det hela kan närmast liknas med en verksamhet som håller på att totalhaverera, och det är tredje man och de som är helt beroende av en fungerande flyg- och sjöräddning som drabbas. För den som vill försöka bringa klarhet i alla turerna runt den här verksamheten så finns det en till synes outtömlig brunn att ösa ur.


Stängd bas på Visby


Inte nog med detta. Torsdagen den 7/12 effektuerades ett beslut från Sjöfartsverket att man inte längre kommer att ha någon helikopterbesättning i beredskap på Visby flygplats, den mest centrala basen, och således den viktigaste av de fem baserna. Detta beslutet gäller tills vidare och beror helt och hållet på att man inte har bemanning för de fem baserna.

Sjöfartsverket väljer således att stänga ner  den kanske viktigaste basen av alla. Att man väljer just Visby är inget konstigt ur ett strikt myndighetsperspektiv då man alldeles uppenbart enbart stirrar sig blind på de teoretiska täckningscirklarna, dvs det viktigaste att ha täckning över hela SAR/FIR-området. Det är dock under omständigheterna fullt förståeligt eftersom en stängning av annan bas skulle skapa hål i yttäckningen.

Det här innebär i praktiken att man förlänger tiden för en insats vid en olycka i området runt Gotland.
Kritik riktas nu från alla håll, inte minst från fiskarna som direkt drabbas av detta beslut.

Sjöfartsverket svarar till del upp mot kritiken genom att man i dialog med SSRS har fått dit Rescue Stenhammar till ön, det löser problemet till del. Problemet är snarare att en mindre båt på 19 meter med ett deplacement om 30 ton långt ifrån löser de uppgifter som en helikopter kan göra.

Vid kraftig sjögång är ofta det enda alternativet att få upp personer ur vattnet att vinscha med helikopter. Att flytta ett skadefall mellan två båtar är omöjligt med bibehållen säkerhet, och här är helikoptern helt nödvändig.

Ett alternativ som jag anser vore mer smakfullt, om det vore praktiskt möjligt, vore att teckna ett tillfälligt avtal med Norge och Danmarks respektive försvarsmakt om att överta ansvaret för det minimala SAR/FIR-området som Sverige ansvarar för i Kattegatt och Skagerack. Det kanske rentav skulle ge en bättre trygghet om frågan gick direkt till i huvudsak Danmark med anledning av helgens uteblivna insats från svensk sida.

En sådan lösning skulle således innebära att bemanningen på ostkusten skulle vara intakt. För sjöfarten och i synnerhet för Försvarsmaktens flygverksamheten är en centralt baserad helikopter i Östersjön (läs Visby) helt vitalt i syfte att åstadkomma rimliga anflygningstider. Men det är nu alltså inte längre möjligt, och värre kommer det att bli under julen när Sjöfartsverket avser stänga ner ytterligare en bas.


Cirklarna representerar det område som Sjöfartsverket anser att man kan täcka från respektive bas.

Omformulerade tidskrav


Förra drygt en vecka sedan skrev jag en gästkrönika på ledarplats i BLT. Här kunde jag konstatera att Sjöfartsverkets tidigare ambition på att vara i luften 15 minuter efter larm numera är helt borta. Det finns således inte längre något tidskrav som anger hur snabbt en helikopter ska vara i luften efter larm. Det mest anmärkningsvärda är att kännedomen om detta tyvärr inte är särskilt utbredd och absolut inte känd hos alla de som måste känna till det. Ansvaret för att tydliggöra vad som gäller är Sjöfartsverkets ansvar.

Det tidigare kravet var att en insats ska kunna påbörjas inom 15 minuter vilket Sjöfartsverket tydligt har deklarerat på sin egen webbsida.

Det var också så här man från Sjöfartsverkets sida under lång tid har "sålt in" sin verksamhet till politiker och beslutsfattare, till media och till allmänheten. Det som skulle göra den svenska helikopterberedskapen vassare än tidigare trots att Försvarsmaktens volymer, dvs flera och större helikoptrar, var just den kortare insatstiden. Helikoptern skulle vara i luften inom 15 minuter. Det var det centrala budskapet till allt och alla.  

Helikoptrarna är i beredskap dygnet runt under årets alla dagar och ska kunna påbörja en insats inom 15 minuter efter att besättningen larmats.

Ovanstående är ett fullt rimligt tidskrav som borde gälla även idag, men icke. Det omformulerade tidskravet gick man ut med på sin egen webbsida efter SVT tidigare granskningar av Sjöfartsverket där en insats hade dröjt orimligt länge. Man nu har ändrat till att man istället ska vara redo för tjänstgöring efter 15 minuter vilken är en avgörande skillnad! Så här skriver man på sin webbsida.

I samband med ett normaluppdrag ska besättningen senast 15 minuter efter larm vara redo för tjänstgöring och helikoptern ska vara klar att lyfta.

– Men tiden påverkas av vilket planeringsbehov som finns kopplat till insatsen. Väder, avstånd, möjligheter att tanka och typ av räddningsinsats är exempel på faktorer som påverkar planeringen, säger Mowgli Halléhn, chef för helikopterverksamheten på Sjöfartsverket. 

Varför lovar Sjöfartsverket att helikoptrarna ska vara i luften på 15 minuter? 

– Vi har formulerat oss otydligt om vad som gäller angående de 15 minuterna från larm till insats och har därför förtydligat det både i intern och extern kommunikation.

Ett sådant icke-krav innebär att man helt friskriver sig från något som helst tidskrav eftersom "redo för tjänstgöring, och helikoptern ska vara klar för att lyfta" enbart innebär att besättningen ska vara påklädd och att helikoptern ska dras ut ur hangaren inom den angivna tiden. Därefter kan planeringen av uppdraget rent principiellt ta hur lång tid som helst. Att det förhåller sig så här är givetvis ett stort problem för allt och alla som är helt beroende av Sjöfartsverkets räddningshelikopter.


Klarar Sjöfartsverket sina egna tidskrav?


Ja, det är en högst relevant fråga att ställa. Mattias Hyllert som är chef för flyg-och sjöräddningen på Sjöfartsverket säger till SVT att...
Samtidigt ska man komma ihåg att vi har ett mål på att undsätta en nödställd till havs på 90 minuter på internationellt vatten, och 60 minuter på nationellt vatten. Det målet når vi från Ronneby och Norrtälje, sade Mattias Hyllert, sjö- och flygräddningsdirektör på Sjöfartsverket, till SVT Nyheter Öst i förra veckan.

Detta har nytillträdda Sjöfartsverkets generaldirektör Katarina Norén också lovat ansvarig minister Thomas Eneroth (s). Det stod klart efter förra veckans frågestund riksdagen där Mikael Oskarsson (kd) ställde frågor runt verksamheten till statsrådet.

Eneroth bedyrade inför riksdagen att Sjöfartsverket har försäkrat ministern om att man klarar tidskraven:
"När jag fick höra om händelsen och bemanningsproblemen på Gotland tillkallade jag Sjöfartsverkets generaldirektör, för det är de som handhar denna fråga. Jag informerade mig om läget, och jag har blivit försäkrad att man med fyrabassystemet ska klara de inställelsetider man har."




Jag är rädd att statsrådet Eneroth har blivit förd bakom ljuset i denna fråga, och möjligen kan det kanske vara så illa att Sjöfartsverkets generaldirektör och verksamhetschefen Mattias Hyllert är felinformerade från sin underställda personal? Problemet är nämligen att ovanstående löften inte är helt med sanningen överensstämmande vilket genom ett sjökort och enkel matematik går att beräkna och påvisa.


Runt Gotland är det som bekant nationellt vatten ut till 12NM från land. Inom hela detta område ska alltså Sjöfartsverket, med sin egen målsättning kunna undsätta en nödställd inom 60 minuter enligt Hyllerts löfte till SVT.

För att exemplifiera detta kan vi välja en position för en nödställd person/fartyg öster om Gotland i ett område med omfattande sjötrafik, där Försvarsmakten ofta uppträder med enheter både på ytan och i luften och där vädret ofta är för dåligt för att kunna genomföra sjöräddningsinsatser från fartyg. Dvs ett område där det i princip alltid finns ett mycket stort behov av flygande sjöräddningsresurser.

Nödställd person (1) inom svenskt territorium öster om Gotland. Mörkblått område utgör svenskt territorium.


I rådande situation när basen på Visby är stängd så har vi de två närmaste helikoptrarna i beredskap, som förhoppningsvis startar, baserade på bas vid Norrtälje respektive Ronneby. Avstånden från respektive bas till den nödställda personen är som bilden nedan påvisar ca 147 NM (≈270 km).

Nödställd person (2) och avstånd från respektive helikopterbas till den nödställde. 

För att göra den här beräkningen så korrekt som möjligt bör vi också ta hänsyn till vilken fart man flyger med till den nödställde. Hur fort kan man då i praktiken flyga med Sjöfartsverkets helikoptrar?

För att ta reda på detta har jag under en längre tid studerat vilken fart man normalt sett flyger med, och vilken fart man flyger med i samband med larm. I det senare fallet flyger man givetvis lite fortare än under en vanlig transport.

För att ge en så rättvisande bild som möjligt hur fort man flyger vid en skarp insats så kan man använda de faktiska värden som uppmättes vid en skarp sjöräddningsinsats den 2 november i år där man hade ca 20 knops (ca 10 m/s) motvind vid anflygningen mot den nödställda personen.

Motvind (20 knop) = helikopterns uppmätta fart 126 knop
Medvind (20 knop) = helikopterns uppmätta fart 160 knop
Medelfart (vindstilla) = helikopterns beräknade fart 145 knop

Vi ansätter i den första beräkningen tiderna till följande:
Larmtid = 15 minuter
Planeringstid = 0 minuter
Uppstart hkp / Take off = 0 minuter
Flygtid till aktuell position (med 145 knops medelfart) ≈ 60 minuter
Lokalisering = 0 minuter
Räddning = 0 minuter

D.v.s. det är helt vindstilla ute, vi förutsätter att helikoptern är i luften efter 15 minuter, d.v.s. vi räknar inte med att besättningen behöver någon planeringstid för uppdraget, vi räknar inte heller med den tid det tar för uppstart och take-off. Då är man framme först efter drygt 75 minuter.

Trots ovanstående glädjekalkyl så når man inte fram till den nödställde inom 60 minuter. Helikoptrarna kommer efter en timme befinna sig på den position där det blå strecket slutar.





Vi gör ytterligare en beräkning, och använder den här gången faktiska tider från det skarpa sjöräddningsfallet i Gotska Sjön den 2 november.

Vi ansätter i den andra beräkningen tiderna till följande värden hämtade från 2017-11-02:
Larmtid/Planeringstid/Uppstart = 27 minuter
Flygtid till aktuell position (med 126 knops medelfart baserat på 10 m/s motvind) ≈ 70 minuter
Lokalisering = 0 minuter
Räddning = 0 minuter

Vi räknar i detta fallet med att man flyger rakt på den nödställde, d.v.s. ingen tid för lokalisering. I detta fallet, med skarpa värden, är man framme först efter drygt 97 minuter. D.v.s. efter 1 timme och 37 minuter.

Till synes så når man inte närmelsevis målet att rädda den nödställde inom 60 minuter. Helikoptrarna kommer efter en timme befinna sig på den position där det blå strecket slutar, dvs man har inte ens kommit halvvägs fram till den nödställde.





Baserat på ovanstående beräkningar så kan jag med stor säkerhet påstå att Sjöfartsverkets löfte till infrastrukturminister Thomas Eneroth (s) och till övriga riksdagen - att man klarar tidskraven trots att basen i Visby är stängd - inte är med sanningen överensstämmande.

Ånyo är det allmänheten, yrkessjöfarten, fiskare, Försvarsmaktens piloter och andra som färdas på och över havet som drabbas.

Man skulle kunna göra motsvarande beräkningar till en position på internationellt vatten öster om Gotland och komma till liknande slutsatser trots att tiden för räddning där är utlovad att ske först 90 minuter efter larm. 


Kritik från Försvarsmakten

Försvarsmakten har nu även officiellt deklarerat att den nuvarande situationen inte är tillfredsställande. Under förra veckan har SVT intervjuat Jesper Tengroth vid försvarsmaktens informationsstab. Han säger i intervjun...
– Vi vill att det ska finnas en helikopter i Visby. Det går fortare då om något skulle hända.
- Vi har ett avtal med Sjöfartsverket som ska svara för vår flygräddning, det framgår då att det ska finnas helikoptrar.
Försvarsmakten har ökat antalet övningar på och omkring Gotland. Flygvapnet behöver ha tryggheten av en fungerande sjöräddning för att kunna öva med JAS 39 och Sk 60 över Östersjön. Jerry Lindbergh, kommunikationschef på F17 i Ronneby säger i samma intervju.
– Vi genomför en hel del övningsflygningar, de sker ofta över Östersjön och söder om Gotland. När det har funnits problem med räddningshelikoptrarna, tekniska problem till exempel, när de inte finns tillgängliga, då får vi ändra den planerade verksamheten.
Det avtal som Försvarsmakten har med Sjöfartsverket är dessutom inte kostnadsfritt. Därför finns det all anledning för Försvarsmakten i synnerhet att vara kritisk till rådande läge.

Försvarsmakten betalar nämligen drygt 57 miljoner om året till Sjöfartsverket för den helikopterburna flyg- och sjöräddningstjänsten. 





Med detta som bakgrund anser jag att Försvarsmakten har all rätt att ifrågasätta såväl utebliven beredskap på olika platser samt utebliven möjlighet för flygvapnet att öva och verka beroende på högt satta väderminima hos Sjöfartsverket vilket leder till att både flygplan och helikoptrar blir stående på marken i större utsträckning än tidigare.

------------------------------------


Varför granskar bloggen Sjöfartsverkets helikopterverksamhet?

Sjöräddningshelikoptrar är den i särklass viktigaste livlinan för alla som färdas på eller över havet. Detta är en samhällsfunktion som förväntas fungera även under de mest svåra förhållanden, således när den behövs som mest.

Det handlar primärt om att det måste fungera vid större katastrofer likt Estonia/Scandinavian Star, men även vid alla andra typer av nödlägen så som vid räddning av nödställda i havet, från fritidsbåtar och fiskebåtar samt vid evakuering av skadefall och bränder ombord på fartyg. En annan anledning är att Försvarsmakten har ett stort behov av en fungerade sjö- och flygräddning vilket även finns reglerat i avtal.

När det finns uppenbara brister i hur detta hanteras, hur beredskapen ser ut, och när Sjöfartsverkets helikoptrar gång efter annan inte startar även under förhållanden som till synes ter sig gynnsamma så finns det all anledning att granska verksamheten.


I dag finns det ingen annan statlig eller civil aktör som i närtid tid skulle kunna etablera förmågan att med personella och materiella resurser ta över och driva verksamheten i sin helhet, något som har antytts och önskats från flera håll i den pågående debatten.   

Målet och syftet med granskningen är under rådande förhållanden enbart att den helikopterbaserade sjö- och flygräddningen markant måste förbättras jämfört med rådande prekära läge. En sådan förändring kan nog tyvärr, enligt min bedömning, enbart ske om frågan lyfts fram i det allmänna ljuset och där debatteras.

17 december 2017

Sjöfartsverkets helikopter lyfte inte för MEDEVAC utanför Göteborg i går kväll



Igår kväll hände det alltså igen. Sjöfartsverkets helikopter som är baserad i Göteborg startade inte när JRCC larmade ut den för ett MEDEVAC uppdrag. Anledningen är i skrivande stund mycket oklar då olika uppgifter går isär. Istället gick frågan till danska flygvapnets SAR-helikopter baserad i Ålborg, som lyfte bara några minuter senare, flög direkt till Color Fantasy och genomförde önskad MEDEVAC.

Uppgifter gör alltså gällande att det handlade om ett behov av MEDEVAC d.v.s. en avtransport av ett sjukdoms- eller skadefall från passagerarfartyget Color Fantasy som vid det aktuella tillfället låg bara några distansminuter utanför Göteborg.

Anledningen till att Sjöfartshelikopter som stod i beredskap på Säve flygplats precis utanför centrala Göteborg inte startade går kraftfullt i sär, vilket väcker frågor.

Expressen/GT rapporterar att man inte kunde starta på grund av dåligt väder.

Väderrapporterna för kvällen ger dock vid hand följande väder för Säve Flygplats.
Vindriktning: Nord
Vindhastighet: 1 m/s
Lufttemperatur: 0 grader
Lufttryck: 1008
Luftfuktighet: 94%
Sikt: 17 km

Vad avser molnbas så saknas data för just Säve flygplats, men den låg på ca 1000 meter vid Landvetters flygplats vid aktuell tidpunkt. Det finns tydliga bilder som är tagna från webbkamera i Göteborg vid tidpunkten för räddningsinsatsen i går kväll, platsen är belägen några kilometer från Säve.

Baserat på vad man kan se av bilderna så borde inte molnbasen vid tillfället utgöra någon begränsning för start, och eftersom Landvetter hade väder bättre än Sjöfartsverkets krav på väderminima så hade denna flygplats åtminstone i teorin kunnat nyttjats som alternativ landningsbas om vädret hade varit för dåligt för att landa på Säve. 

Men det är inte bara vädret som anges som skäl för att inte Sjöfartsverkets helikoptrar ibland inte kan starta. Ett twitterkonto med kopplingar till Sjöfartsverkets SAR-vht antyder att man har tekniska begränsningar samt att risk för isbildning skulle kunna vara det faktiska skälet till att helikoptern inte startade.


I sammanhanget och med anledning till diskussionen om isbildning så kan det vara värt att citera Sjöfartsverkets Lars Widell i samband med granskningen av den så kallade helikopteraffären.
Vi har fått hit en väldigt bra helikopter. Den är optimal för våra svenska förhållanden, jag är väldigt glad och väldigt trygg över att våra besättningar kan rycka ut och rädda och hjälpa människor i väldigt livsavgörande situationer under extremt svåra skandinaviska förhållanden vilket ibland faktiskt kan jämföras med närmast arktiska förhållanden. Den är optimal, vi har fått precis det vi ville ha.
Ett annat twitterkonto med kopplingar till Sjöfartsverkets SAR-vht menar att man inte kunde starta IFR på grund av att Säve flygplats inte har bemannat flygledartorn eller vädertjänst under dygnets alla timmar, vilket för övrigt är samma sak som för helikoptern i Norrtälje, som står på Mellingeholm där flygtrafikledning helt saknas.


Det hela ger således en väldigt splittrad bild om vad som var det faktiska skälet för helikoptern i Göteborg att neka start för att genomföra evakuering från Color Fantasy i går kväll.

Till saken hör även att Sjöfartsverkets helikopter i Göteborg, den som senare inte startade, bara några timmar tidigare var ute och flög och övade tillsammans med SSRS. Man startade från Säve klockan 14:55 och landade igen klockan 16:50. Dv.s. knappt fyra timmar innan man erhöll larmet från Color fantasy via JRCC. 


Den stora frågan är således varför inte Sjöfartsverkets helikoptrar inte startar när de behövs som mest? Vi har i dag ett läge där ingen vet NÄR, eller ens OM en sjöräddningshelikopter kommer att starta? Det här är ett reellt problem för många aktörer idag, och ett arbetsmiljöproblem för sjöfarten.

Jag har givetvis ställt formella skriftliga frågor till Sjöfartsverket i tidigare ärenden, i syfte att undvika spekulationer. Men det vill man inte lämna ut utan svarar följande när frågor runt den operativa verksamheten ställs:

Dina frågor berör Sjöfartsverkets sjö- och flygräddningsverksamhet. Verksamheten är en operativ enhet inom myndigheten som i inte utgör myndighetsutövning. 
De frågor du ställt rör inte uppgifter som framgår av allmänna handlingar utan utgörs av operativa ställningstaganden. Sjöfartsverkets skyldighet att besvara dessa frågor omfattas således inte av tryckfrihetsförordningens regler om handlingsoffentlighet. 
Bestämmelser om myndigheternas serviceskyldighet gentemot enskilda återfinns 4 och 5 §§ förvaltningslagen (FL). Serviceskyldigheten är vidsträckt men inte obegränsad. Myndighetens serviceskyldighet gäller i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde.  
Med hänsyn till frågornas art och myndighetens verksamhet saknar Sjöfartsverket möjlighet att besvara dina frågor.



Kollegan Wiseman sammanfattar det hela bra i en serie av twitterposter som jag sammanställt här nedan för att ge en bättre överskådlighet (min fetstil).


Hos alla yrkesmän finns gränser som sätts upp för att upprätthålla verksamhetssäkerhet. De gränser SjöV förmedlat är kända.

Skillnaden mellan SjöV SAR och FM är att när FM inte kan lösa uppdrag p.g.a. t.ex. väder anmäls detta så fort begränsningen är känd samt tidsperiod som begränsningen gäller. Det innebär att aktörer som är beroende av FM förmåga att lösa uppdraget kan anpassa sin verksamhet utifrån detta.
 
Så arbetar inte SjöV SAR-verksamhet. Här anmäls begränsningen istället först vid larm. Det innebär att JRCC, FM och andra aktörer som genomför verksamhet där risktagning är beroende av vilken räddningsberedskap som finns, inte kan planera sin verksamhet på en godtagbar riskanalys. 
För tio år sedan var det inga problem att ringa till hkp-besättningen som upprätthöll SAR för att diskutera väder etc och skapa ett gemensamt beslutsunderlag avseende begränsningar och insatstider. Det har SjöV förbjudit. Istället meddelar JRCC bara vilka baser som har personell och teknisk beredskap. Övriga begränsningar får man gissa sig till utifrån väderprognos där SjöV inte ens har samma meteorolog och leverantör av väder som t.ex. Försvarsmakten.  
Det är en ohållbar modell för att fatta beslut när det rör verksamhetssäkerhet.

Jag inbjuder härmed Sjöfartsverket att replikera på detta inlägg om man så önskar. En saklig debatt där alla inblandade parter får komma till tals är givetvis viktig.



Uppdatering:

Efter att blogginlägget publicerades så har tyvärr twitterkonton @Tyreless7 tillhörande en pilot inom Sjöfartsverket tyvärr raderats varför det numera ser konstigt ut här ovan.

Jag hoppas innerligt att det inte är en utkomst av den infekterade konflikten mellan Sjöfartsverkets ledning och besättningarna på Sjöfartsverkets helikoptrar.

Att kunna deltaga i samhällsdebatten och uttrycka sina åsikter är en grundläggande förutsättning för vår demokrati.

---------------------------------------------

Varför granskar bloggen Sjöfartsverkets helikopterverksamhet?

Sjöräddningshelikoptrar är den i särklass viktigaste livlinan för alla som färdas på eller över havet. Detta är en samhällsfunktion som förväntas fungera även under de mest svåra förhållanden, således när den behövs som mest.

Det handlar primärt om att det måste fungera vid större katastrofer likt Estonia/Scandinavian Star, men även vid alla andra typer av nödlägen så som vid räddning av nödställda i havet, från fritidsbåtar och fiskebåtar samt vid evakuering av skadefall och bränder ombord på fartyg. En annan anledning är att Försvarsmakten har ett stort behov av en fungerade sjö- och flygräddning vilket som även finns reglerat i avtal.

När det finns uppenbara brister i hur detta hanteras, hur beredskapen ser ut, och när Sjöfartsverkets helikoptrar gång efter annan inte startar även under förhållanden som till synes ter sig gynnsamma så finns det all anledning att granska verksamheten.


I dag finns det ingen annan statlig eller civil aktör som i närtid tid skulle kunna etablera förmågan att med personella och materiella resurser ta över och driva verksamheten i sin helhet, något som har antytts och önskats från flera håll i den pågående debatten.   

Målet och syftet med granskningen är under rådande förhållanden enbart att den helikopterbaserade sjö- och flygräddningen markant måste förbättras jämfört med rådande prekära läge. En sådan förändring kan nog tyvärr, enligt min bedömning, enbart ske om frågan lyfts fram i det allmänna ljuset och där debatteras.

25 november 2017

Tack och adjö Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek

Idag skriver signaturen Oberon gästinlägg hos Wiseman om Mattias Göranssons nya propagandabok "Björnen kommer" som alldeles uppenbart har som enda syfte att stödja det ryska narrativet i ubåtsfrågan och därmed så tvivel om undervattenskränkningarna hos den som dristar sig att köpa boken.

Tyvärr visar det sig att den bokklubb som jag har varit medlem i under väldigt många år, Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, har valt att köpa in, marknadsföra och sälja boken till sina medlemmar.

Med anledning av detta kommer jag att med omedelbar verkan säga upp mitt medlemskap. Jag avser ej stödja en bokklubb som i sin tur bidrar till att sprida det ryska narrativet genom Göranssons bok, som dessutom hånar och underminerar förtroendet för en hel yrkeskår, där många kollegor har ägnat en stor del av sitt yrkesverksamma sitt liv åt att förhindra kränkningar av vårt territorium från främmande makt.

Att SMB tar in denna bok tyder på extremt dåligt omdöme alternativt obefintlig research, vilket är lika illa.

3 november 2017

Uppdaterat: Sjöfartsverkets dysfunktionella helikopterverksamhet

Foto: Sjöfartsverket

I söndags kunde Sveriges Radio rapportera om ett fall där Sjöfartsverkets räddninghelikopter i Ronneby inte kunde starta för att evakuera två rökskadade besättningsmedlemmar från färjan Stena Nordica, då fick marinens fartyg HMS Malmö istället genomföra transporten. 


Men igår hände det igen, då tillgängligheten på Sjöfartsverkets helikopter var minst sagt begränsad! Det här är en oacceptabel situation som drabbar alla som på något sätt är beroende av en pålitlig och fungerande sjö- och flygräddning!


Sweden Rescue (JRCC) fick igår (2017-11-02) vid 17-tiden ett nödanrop (MAYDAY) från en fiskebåt väster om Gotska Sandön. Ombord på den lilla båten fanns en ensam person som likt händelsen i söndags, också hade blivit rökförgiftad och var i omedelbart behov av hjälp.

Vid den tiden är det mörkt och vädret på platsen innebar en nordlig vind på 10m/s och en våghöjd på 1,5 - 2 meter. Se aktuella väderbilder från den aktuella tidpunkten nedan.

  


Baserat på Marine Traffic så kan man konstatera att en rad båtar larmas till platsen, men med tanke på att det är mitt i Gotska Sjön, så har räddningsenheterna lång gångtid fram till den nödställda personen.

Nu visade det sig vara så illa ställt att den helikopter som finns närmast, den som finns baserad i Visby inte kan lyfta! Den har nämligen ingen bemanning den aktuella kvällen, vilket framgår av en artikel i Hela Gotland.
Sjöfartsverket bekräftar att deras helikopter i Visby inte finns tillgänglig och kommer inte att lyfta förrän tidigast den 7 november, klockan 12.00. Än en gång handlar det om brist på personal.
– Det här är ett planerat stopp, säger Daniel Lindblad, presskontakt vid Sjöfartsverket.
– Redan i början av oktober insåg vi att vi skulle få brist på personal den här veckan och fattade då ett beslut om att helikoptern skulle stå stilla.

Räddningsledaren på Gotland är enligt artikeln mycket upprörd då han inte har fått någon information om att helikoptern inte är tillgänglig, och han anser att "det här börjar bli pinsamt för Sjöfartsverket". Han hävdar också helt korrekt att det är tredje man som blir drabbad, samt att detta är en tjänst som skattebetalarna betalar för och som man kan förväntas sig ska fungera.

Således är detta förklaringen till att det inte lyfte någon helikopter från Visby för att undsätta den nödställda personen i Gotska Sjön.

Den näst närmaste basen är då Norrtälje där Sjöfartsverket också har en helikopter i beredskap, eller åtminstone ska ha. Men den helikoptern lyfte inte heller i går kväll. 

Först ca 45 minuter efter att den nödställda personen larmade Sweden Rescue lyfter helikopter Lifeguard 002 från Ronneby!

Helikoptern sätter då kurs mot den nödställdes position, men med anledning av det stora avståndet från basen på Ronneby till positionen så har helikoptern en orimligt lång flygtid innan  man når fram. Det här innebär att en lotsbåt som har avgått från Landsort till synes är först framme på platsen några minuter före helikoptern.

Avståndet från helikopterbasen Ronneby till den nödställde personen var 161 NM (ca 300 kilometer)

När helikoptern (och lotsbåten) är framme på platsen så har det gått drygt två timmar sedan larmet kom in till Sweden Rescue!

I sammanhanget kan det vara värt att notera att vi i det aktuella fallet är långt ifrån ytterkanterna av svenskt sjöräddningsområde, dvs inom det område där Sverige ansvarar för sjöräddning!

Här nedan finns en beräkning på hur lång flygtid man hade haft om helikoptern hade startat från Visby eller från Norrtälje, vilket hade varit det rätta i just detta fall. Man kan alltså konstatera att det tog fyra gånger så lång tid att nå den nödställde jmf om helikoptern hade startat från Visby, om man hade haft korrekt bemanning på den basen.





Avstånd från helikopterbasen Visby till den nödställda var 40 NM (ca 75 km)

Avstånd från helikopterbasen Norrtälje till den nödställde var 85M (ca 155 km)

Den nödställda personen flögs baserat på målspår i marine traffic efter räddningen till Visby flygplats där man landade ca kl 19:45, och därefter lyfte helikoptern ånyo och gick tillbaka till basen på Ronneby flygplats. Det tog således 2 timmar och 45 minuter innan den nödställda personen var på fast mark, och därefter tog det givetvis ytterligare tid innan vederbörande kunde komma till kvalificerad vård på sjukhus.


Ovanstående väcker givetvis en rad frågeställningar!

  • Hur kommer det sig att Sjöfartsverket inte kan hålla beredskap på Visby flygplats i enlighet vad allmänheten, och andra aktörer förväntar sig? 
  • Med anledning av ovanstående, varför hänvisar Sjöfartsverket å ena sidan till personalbrist och å andra sidan hänvisar man till att problemet härrör till ett arbetstidsavtal? Är det rimligt att flyg- och sjöräddning som syftar till att rädda liv ska få påverkas av sådana faktorer?
  • Varför fanns ingen helikopter tillgänglig i Norrtälje mht avsevärt kortare flygtid till den nödställde? Den frågan är kanske den mest relevanta kopplat till den aktuella händelsen!
  • Varför tog det ca 45 minuter från MAYDAY till dess att helikoptern startade? Enligt Sjöfartsverket ska en helikopter kunna påbörja insats inom 15 minuter efter larm. Väntade räddningsledaren på JRCC 30 minuter innan helikoptern larmades? 
  • Hur hade utfallet blivit om läget hade varit ett annat och personen hade tvingats överge båten och därmed legat i det 9-10 gradiga vattnet i över två timmar? Hade han överlevt? 
 

  • Vad hade hänt om det varit en större fartygsbesättning som skulle vinschas upp? Hade helikoptern haft tillräcklig med tid i luften innan man hade tvingats lämna platsen? 
  • Vad hade hänt om den nödställdes position hade varit nordost om Gotland, i ytterkanten av svenskt sjöräddningsområde med ännu längre flygtid, hade man klarat detta utan att landa i Visby för att tanka, med ännu längre insatstid till följd? 
Svenskt sjöräddningsområde innanför röd linje
  • Varför landade helikoptern inte direkt vid sjukhuset, på platta avsedd för just detta, så att personen kunde komma till kvalificerad vård snabbare? Vädret i Visby kan inte på något sätt ha varit begränsande för att kunna landa säkert vid sjukhuset.
  • En annan fråga som alltför sällan förs fram är hur situationen i går kväll påverkade Flygvapnet? Som bekant genomför flygvapnet regelmässigt mörkerflygningar från alla baser just på torsdagkvällar, dvs i går kväll. Hur påverkade ovanstående omfattande begränsningar (ingen helikopter i Norrtälje eller på Visby) samt helikoptern från Ronneby ute på annat uppdrag?

Frågorna är således många och Sjöfartsverkets flyg- och sjöräddning har till synes mycket övrigt att önska, och enligt min uppfattning så är det här långt ifrån vad allmänheten förväntar sig, vad sjöfarten förväntar sig och vad Flygvapnets piloter förväntar sig. Det här kan heller inte överensstämma med den politiska beställningen, och tillgängligheten kan omöjligen spegla de omfattande kostnaderna för denna verksamhet, som i huvudsak finansieras genom skattemedel. 


Jag vill särskilt påpeka att ingen skuld faller på enskilda besättningsmedlemmar i Sjöfartsverkets helikopterverksahet som givetvis (förväntar jag mig) gör så gott de kan under rådande omständigheter. Det handlar istället om ett omfattande systemfel. 


Uppdatering:

SR Gotland skriver i ämnet, och kommer med nya uppgifter vilket än mer understryker det skandalösa att man inte hade någon helikopter tillgänglig varken på Visby eller Norrtälje, och att det därmed tog väldigt lång tid innan hjälp anlände.

Personen lät enligt kustbevakningen slö och förvirrad på radion och misstänkte att mannen blivit kolmonoxidförgiftad. Sändningen bröts under samtalet. Kustbevakningens flyg kunde se att mannen låg ute på däck.

Det fanns alltså en uppenbar risk för mannens liv ur flera aspekter, att ligga på däck på en liten båt i den våghöjden hade kunnat innebära att han riskerat gå överbord. Det var således risk för liv.


Kustbevakningen har på sin webbsida lagt ut bilder på den nödställda båten.

Foto: Kustbevakningen

Foto: Kustbevakningen



17 september 2017

FMÖ Aurora, fredsrörelsen och public service

Bilden är ett mycket tydligt exempel på DESINFORMATION och VILSELEDNING från den så kallade fredsrörelsen!


Igår publicerade BLT min krönika som handlar om desinformation runt försvarsmaktövningen Aurora, om den så kallade fredsrörelsen som tidigare har varit djupt infiltrerad av Sovjet, och om public service ensidiga rapportering.

Läs krönikan här om du inte redan har gjort det.
Den blev både den mest lästa artikeln och mest lästa ledaren i BLT.

Man kan även läsa min tidigare krönika om varför den så kallade fredsrörelsen är knäpptysta när Ryssland övar och flyttar fram både kärnvapen och kärnreaktorer till vårt omedelbara närområde.






8 augusti 2017

Uppdaterad 8/8 22.45: Var tog kryssaren Peter den Store vägen?


Den 21 juli gick den ryska kryssaren Peter den Store (099) in i Östersjön via Stora Bält tillsammans med Typhon-ubåten Dmitri Donskoj och högsjöbogseraren Nikolaj Chiker för att deltaga i den stora flottparaden som genomfördes vid St Petersburg i slutet av juli. Om detta har det skrivits spaltmeter om i media och det finns en sevärd video på youtube





Dagen efter paraden så lämnade (baserat på nedanstående två videoklipp) Dmitri Donskoj och Peter den Store St Petersburg och gick ut i Finska Viken, enligt uppgift för att återbasera mot Barents hav och norra marinens baser.






Därefter så råder det enligt min bedömning en relativt stor osäkerhet, för allmänheten var Pjotr Velikij, Marshal Ustinov ochVice-Admiral Kulakov har tagit vägen? Svenska och utländska försvarsmyndigheter har med största sannolikhet ett gott grepp om läget.




SvD hänvisar i en artikel i Jyllandsposten som skriver att ubåten "med följeskepp" kommer att passera Stora Bält torsdag den 3 juli.

Danska försvaret tweetade på onsdagen, dvs dagen innan, att fartygen, inklusive Pjotr Velikij, förväntades löpa ut via Stora Bält på torsdag kväll (3/8).


Men därefter uppstår det enligt min mening ett informationsvaccum rörande huruvida kryssaren Pjotr Velikij / Peter den Store verkligen lämnade Östersjön tillsammans med ubåten Dmitri Donskoj och bogserbåten Nikolaj Chiker!

Några fler tweets eller artiklar från danska försvaret som kan styrka att kryssaren verkligen lämnade har jag ej lyckats finna. Inte heller har jag hittat några bilder från det aktuella datumet som gör gällande att det har skett en passage med annat än ubåten och bogserbåten.

Vad som däremot finns är en bild och en kommentar som tvärtom tyder på att det enbart var ubåten som lämnade Östersjön den 3 augusti.


Jag har därefter på egen hand, och med hjälp av andra sökt öppen information på webben för att försöka få grepp om kryssaren verkligen har lämnat, så som danska försvaret gjorde gällande att hon skulle göra , men utan framgång.

Det finns ett antal artiklar i ämnet. Bland annat har Barents Observer skrivit att de båda reaktordrivna fartygen befinner sig utanför den norska kusten. Men i en uppdatering av artikeln i söndags så skriver man att norska kystvaktens fartyg KV Bergen följer ubåten. Men andra ord inte heller här finns någon information om att man följer kryssaren. Bland annat Asia Times hänvisar till den ursprungliga, ej faktabelagda informationen i Barents Observer om att Pjotr Velikij skulle vara i följe.

UPDATE Sunday August 6: The submarine is now followed by Norwegian Coast Guard vessel “KV Bergen”. West of Bremanger around noon.

Norska TV2 har ett TV-inslag som gör gällande att både ubåten och kryssaren gick under Stora Bält-bron på väg tillbaka, men alla bilder i inslaget är från inlöpandet den 21 juli vilket är anmärkningsvärt. Således finns inte heller här några konkreta bevis för att några större ytfartyg har lämnat Östersjön. I texten hänvisar man att informationen baseras på information från danska försvaret.


Dock så finns det en rysk officiell artikel i ämnet hos det ryska försvarsministeriet som gör gällande att flera av de fartyg från norra marinen som befunnit sig i Östersjön, har lämnat för att återbasera till Barents hav, inklusive Slava-kryssaren Marshal Ustinov.


Sammanfattningsvis så verkar det som att de uppgifter som figurerar i diverse media är mer av karaktären spekulationer, eller att olika media hänvisar till varandra. Från myndighetshåll (DK) skriver man enbart om det som komma skall, men inte om vad som faktisk har hänt.

Jag finner det ytterst märkligt att det inte finns (vad jag har kunnat finna) några konkreta bevis i varken text eller bild (bortsett från ryska försvarsministeriets webbsida) för att några andra fartyg än Typhoon-ubåten Dmitri Donskoj och bogserbåten Nikolaj Chiker har lämnat Östersjön. Om någon av er läsare kan bidra till att bringa klarhet i ärendet genom att hänvisa till öppna källor så tas dessa tacksamt emot i kommentarsfältet här nedan.

Om det skulle visa sig att inga andra fartyg än ubåten och bogsebåten har lämnat Östersjön så har Ryssland numera en avsevärt ökad militär förmåga i Östersjön, där den mest markanta ökningen består i ett stort antal kvalificerade långräckviddiga sjömålsrobotar och en omfattande marin luftförsvarsförmåga i kryssaren Peter den Store med 48 S-300  lv-robotar och Slava-kryssaren Marshal Ustinov med 64 S-300 lv-robotar.

Det ska dock tilläggas att det helt enkelt kan vara så att allt medialt fokus har hamnat på ubåten Dmitri Donskoj, vilket har gjort att Pjotr Velikij, Marshal Ustinov, Vice-Admiral Kulakov och även de kinesiska fartygen som har övat med ryska flottan i östersjön har hamnat i skymundan, och att alla fartygen faktiskt har lämnat Östersjön och är på väg mot sina ordinarie baser i detta nu...


Uppdatering 8/8 kl 0800:

Ett av de ryska fartygen är nu "lokaliserat" tack vare uppmärksamma personer.
I en tweet av fartygschefen på belgiska patrullfartyget P902 Pollux så framgår det att åtminstone jagaren av Udaloj-klass Vice-Admiral Kulakov har lämnat Östersjön. Men hon har inte vänt tillbaka mot Barents hav och sin hemmahamn, utan istället har hon gått sydvart och observerats i Belgisk ekonomisk zon i söndags eftermiddag.


Då återstår att finna öppen och sakriktig information de två största fartygen Pjotr Velikij och Marshal Ustinov samt de kinesiska fartygen.


Uppdatering 8/8 kl 1145:

Finsk media i form av Verkkouutiset har plockat upp detta blogginlägg i en egen artikel.

Fortfarande verkar det inte finnas några öppna uppgifter i media som definitivt kan fastställa att de två kryssarna har lämnat Östersjön.


Uppdatering 8/8 kl 2100:

Under dagen har jag i syfte att försöka bringa klarhet i frågan sökt Storebælt Vessel Traffic Service som ligger under Søværnets Operative Kommando via mail och ställt frågan huruvida de två kryssarna har utpasserat under den bro som man har sjötrafikansvar för. Men från VTS Storebælt har man inte behagat att svara.


Uppdatering 8/8 kl 2245:

Tack vare Christian Schmidt som har hittat webbsidan NORD-NEWS.RU så förefaller det nu som att de båda kryssarna faktiskt har lämnat Östersjön. På webbsidan framgår det (översatt) att...
The detachment of the ships of the Northern Fleet, participating in the Main Naval Parade, completed the passage of the torrential zone separating the Baltic Sea from the North Sea and continued its movement in the North Sea. 
As part of the detachment, the interflot crossing is performed by the heavy nuclear-powered cruiser Peter the Great, the Marshal Ustinov missile cruiser, the strategic nuclear submarine strategic missile Dmitry Donskoy, as well as other ships and support vessels. 
"The route of the transition of some of the largest ships of the Russian Navy is laid taking into account all requirements for the safety of navigation. In preparation for the transfer to the sea, the command of ships, watch officers and calculations providing navigational security, conducted training on the passage of narrow and torrential zones, "says Captain 1st Rank Vadim Serga, head of the press service of the Northern Fleet. 
The main naval parade from the Northern Fleet was attended by about 10 ships and vessels. Among them there are ships of the 1st rank designed to carry out tasks in the far oceanic zone: the heavy strategic missile submarine "Dmitry Donskoy", the heavy nuclear-powered cruiser "Peter the Great", the missile cruiser "Marshal Ustinov" and other ships and support vessels. The boats of the Northern Fleet, participating in the Main Naval Parade, are moving to the points of permanent basing by internal navigable routes.
Man får i det här fallet förutsätta att rysk media eller norra marinens presschef inte far med osanning. Således kan vi lägga detta till handlingarna och konstatera att de ryska fartygen har lämnat Östersjön.

Min bedömning, baserat på alla oklarheter, är att utpassagen ej genomfördes tillsammans med Dmitry Donskoj, utan något efteråt.

Det är dock fortfarande anmärkningsvärt att det inte finns några bilder på fartygen från passagen genom Stora Bält eller för den delen några andra bilder på fartygen när de passerade genom danska farvatten. Inte heller har danska sjöoperativa kommandot gått ut med någon information om passagen i likhet med informationen i samband med inlöpande, utan enbart om att den var planerad att genomföras.

30 mars 2017

Det anorektiska och åldrande fartygsbeståndet




Försvarsdebatten är sedan en tid tillbaka relativt intensiv. Det talas om ekonomi, om NATO, om antalet stridsflygplan, om försvaret av Gotland, nya ubåtar osv osv. Vad som sällan eller näst intill aldrig nämns är flottans bestånd av bestyckade stridsfartyg, den anorektiskt låga numerären, den strukna planen för nyanskaffning, och det föråldrade vapen och sensorbeståndet. Här står vi inför ett monumentalt problem som ingen förutom de närmast sörjande tycks begripa.

Förvisso är det inte bara beståndet av kvalificerade ytstridsfartyg som är problematiskt, den svenska marinen är nere på en rekordlåg nivå avseende numerär. Så här liten har vår svenska flotta inte varit sedan Gustav Vasa bildade flottan på 1500-talet. Så illa är läget!

I korthet består marinens verkansdelar i huvudsak av (och då har jag utgått från "papperet"):
- 1 amfibiebataljon
- 1 bevakningsbåtskompani
- 7 korvetter
- 2 patrullfartyg
- 4 ubåtar
- 5+2 minröjningsfartyg

Vi har således för lite av allt. Hur nyttjar man en enda amfibiebataljon när kriget kommer, och på vilket ställe? Till vilken plats ska våra få minröjningsfartyg koncentreras när leder till och från hamnar ska hållas öppna? Till vilket område och för vilka uppgifter ska de få ubåtarna prioriteras? Var ska de alltför få korvetterna operera, och vilken uppgift ska de lösa?

ÖB har således ingen lätt uppgift den dag han behöver använda sina marina resurser i ett skarpt läge? Att prioritera betyder ju som bekant att välja bort. Tidigare ÖB Sverker Göranson var tydlig i den här frågan när det gäller Försvarsmakten i stort, dvs hela Försvarsmakten. I den omtalade nyårsintervjun förklarade han att "Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand" något som senare kompletterades från nuvarande ställföreträdande insatschefen Grundevik med att det primärt handlar om att prioritera Stockholmsområdet, Gotland, Norrbotten, Göteborgsområdet och Skåne.


Vad hände sen?

Sedan dess har i princip ingenting hänt. Trots en lång försvarsberedning, trots ett nytt försvarsbeslut, trots omfattande kritik från opposition och oberoende experter, trots att Ryssland tagit Krim från Ukraina och för ett krig i östra Ukraina, trots att Ryssland genomför ett omfattande upprustningsprogram, och trots att man tillför mycket kvalificerade vapensystem till östersjöområdet - så har i praktiken inga anslagsökningar av betydande omfattning skett. Försvarsanslaget som andel av BNP kommer därmed att fortsätta nedåt under 1% vilket också är rekordlågt. Försvarspolitiken kan inte få annat betyg än underkänt.

(Källa: DN)

Tittar vi bakåt i tiden så låg försvarsanslaget som andel av BNP på följande nivåer, vilket tyder på att det är fullt möjligt att återta en nivå om minst 2% (motsv "NATO-kravet") om viljan och ambitionen finns:

1982 : 3%
1991 : 2,5%
1997 : 2%
2004 : 1,5%


Den marina numerären

Men åter till frågan om den låga marina numerären. För den yngre läsarkretsen alternativt den politiska läsekretsen som möjligen kan ha svårt att ta till sig detta, och som kanske varken ser eller förstår den omfattande problematiken med ovanstående, och den nuvarande extremt låga numerären, så är det alltid bra att göra jämförelser med det marina försvar vi en gång hade.

I en artikel i SvD med titeln "Ekonomisk kris för marinen" från den 29 maj 1983, dvs från en tid då försvarsanslaget låg på 3% av BNP så intervjuas dåvarande chefen för marinens planeringssektion, Claes Tornberg (senare amiral och chef för kustflottan) tillsammans med Herman Fältström som var chef för marinstabens studieavdelning, samt dåvarande marinchefen Per Rudberg. Samtliga dessa tre officerare utrycker stor oro och är mycket bekymrade över läget för marinen. En annan artikel samma dag har rubriken "Av 342 fartyg finns bara 65 kvar 1985" vilket inte bara säger något om läget då, den rubriken säger ännu mer om dagens läge.




Vid den här tiden var det mer eller mindre upprorsstämning inom marinledningen.

Claes Tornberg säger att "Marinen befinner sig i en akut ekonomisk krissituation. Vi har nu nått en känslig gräns och är nere i botten". Marinchefen Per Rudberg säger till SvD att "Vi klarar inte längre att försvara våra kuster" och då ska man komma ihåg att han hade 16 minsvepare, 12 ubåtar och 36 ytstridsfartyg till förfogande.

Det enda som inte har ändrats sedan dess är vår kuststräcka och Försvarsmaktens uppgift att försvara Sverige.

Det är således detta som skall ställas i relation till vad vi har idag. Sedan dess har två tredjedelar av ubåtar och minröjningsfartyg försvunnit samt fyra femtedelar av ytstridsfartygen(!)
Om man ansåg att marinen - och indirekt vårt svenska försvar - var i kris 1983 så är det ingenting mot  läget idag.


Läget i marinen når inte fram i försvarsdebatten

Tidigare fördes det bevisligen en debatt, där marinledningen i högsta grad var delaktiga i debatten. Idag är det mer eller mindre tyst i ämnet. Enbart på bloggar samt till del inom KKrVA och KÖMS förs debatten, men i dessa forum har den mycket svårt att nå ut till en bredare allmänhet. En anledning till att inte marinledningen tar ton i debatten är givetvis det faktum att Försvarsmaktens organisation ser helt annorlunda ut jämfört med då när vi hade försvarsgrenschefer med ett helhetsansvar och ett tydligt mandat. Idag har vi istället så kallade "talespersoner" med utarbetade "talpunkter" på central nivå.

Jag är inte säker på att den utvecklingen har gynnat försvarsförmågan då de högra officerare med djup kunskap i sakfrågor nu står utanför debatten. Jag tror tvärtom, att en bred debatt, där experter (läs chefer) från respektive försvarsgren kan uttala sig utan förberedda talpunkter är av godo. Inte minst så skulle en bredare allmänhet samt politiker bli mer upplysta - och därmed skulle allmänheten få en större förståelse för försvarsfrågan, och politikerna skulle kunna fatta klokare beslut.

Ovanstående är dessutom inget unikt för Marinen, samma sak gäller givetvis för Flygvapnet och Armén. Före detta Arméchefen gjorde som bekant en ansats till att ta strid för Armén genom att förklara läget. Brännström ska nu leda övningen Viking 18 istället.


För marinens del så är frågan om kvalificerade ytstridsfartyg det mest problematiska området just nu!

Ytstridsfartygen kan och ska lösa viktiga uppgifter under hela konfliktskalan från fred via kris till krig. Numerären är helt avgörande i de två senare stegen på konflikttrappan. Detta är det ena problemet. Det andra är att det idag inte finns någon ekonomi för nyanskaffning, varken för att ersätta de befintliga åldrande fartygen, än mindre för att utöka numerären. Om marinen var på väg mot en kris 1983 så är det således ingenting jämfört med dagens läge.

Vad krävs?

Vi är redan i ett mycket svårt efterhandsläge eftersom de politiska besluten inte har gått i takt med den omvärldsutveckling som har skett, inte minst i vårt omedelbara närområde och i Ryssland.

Det finns inte heller någon "quick fix" för att lösa problemet här och nu. Det enda vi kan göra är att hoppas på att världsläget inte förändras ytterligare, och att göra allt vi kan med det vi har, vilket så även sker - varje dag! Många bra och viktiga åtgärder har vidtagits på initiativ av Försvarsmakten själv. Återinförande av kustrobotbilar, permanent närvaro på Gotland samt vidmakthållande av robot 15 på fartygen Stockholm och Malmö, bara för att nämna några åtgärder "in-house".

Men vi måste nu vidga vyerna och omedelbart börja arbeta för att på sikt åtgärda den prekära situationen. Vad måste då göras?

För att bryta rådande dödläge tror jag vägen framåt måste vara följande:

- Debatt! (om läget i Försvarsmakten i allmänhet och Marinen i synnerhet. Här måste chefer inom marinen tillåtas/våga bidra med sakkunskap i syfte att få allmänhet och politiker att...)

- Förstå läget! (Utan förståelse och förankring kommer ingenting att ske. Parallellt med detta måste det skyndsamt genomföras en..)

- Behovsanalys! (Här måste de marina behoven av nyanskaffning noggrant analyseras där nödvändig numerär för att kunna lösa marina uppgifter är en avgörande parameter. Därefter kommer man till huvudpunkten...)

- Finansiering! (Allt faller tillbaka på pengarna. Annars blir det som i tidigare försvarsbeslut bara ord som inte kan omsättas pga ständig underfinansiering)

Ovanstående kan möjligen liknas vid en försvarsberedning med påföljande beslut. Men vis av erfarenhet så kan vi alla konstatera att inte någon av de senare försvarsberedningarna har lyckats åstadkomma detta. Man har brustit svårt i flera av ovanstående punkter samtidigt som frågorna har manglats under oerhört lång tid utan att komma fram till några tillfredsställande lösningar. 

Av den anledningen finns det goda skäl till att Försvarsmakten på egen hand bör ta initiativet till de tre första av ovanstående fyra punkter i syfte att skapa de bästa förutsättningar för ett framtida beslut.

Om vi väljer att inte vidtaga ovanstående åtgärder nu, så kommer istället följande bedömt att ske:
- Invänta en försvarsberedning som ska leverera en rapport i mitten av 2019
- Därefter invänta pengar som inte tillförs förrän 2021
- Därefter börja bereda och projektera framtida fartygsbeställningar
- Som i bästa fall levereras före 2030 (Visbyprojektet pågick i 15 år).


Det duger således inte att sitta ner och vänta, åtgärder måste vidtas nu, och det hela måste inledas med att förklara varför!


I två följande blogginlägg avser jag presentera en egen analys rörande vilken typ av framtida ytstridsfartyg jag anser att vi behöver anskaffa, och varför. Ett förhandstips är att min röst absolut inte kommer falla på samma fartygstyp som Finland avser att anskaffa. 

4 februari 2017

Försvarsberedningen 2017-2019

Foto: Dennis Abrahamsson/Regeringskansliet

Idag skriver jag en krönika i BLT om den nya försvarsberedningens arbete som återfinns att läsa här. Jag konstaterar att en vi har en långdragen försvarsberedning som kör i snigelfart samtidigt som den negativa omvärldsutvecklingen åker expresståg...

Försvarsberedningens webbsida återfinns här.
Anvisningarna i sin helhet återfinns här.

Ledamöterna i beredningen är:

Björn von Sydow (S) tillika ordförande 
Kenneth G Forslund (S) 
Åsa Lindestam (S)

Beatrice Ask (M)
Karin Enström (M)
Hans Wallmark (M)

Allan Widman (L)

Mikael Oscarsson (KD)

Daniel Bäckström (C)

Mikael Jansson (SD)

Stig Henriksson (V)

Anders Schröder (MP)

9 januari 2017

Rikskonferensen Dag 1 : Säkerhetsstrategin som sågades och några tankar inför försvarsministerns och ÖB anförande



Första dagen av årets rikskonferens i Sälen är slutförd. Inledningsvis var det ett riktigt sömnpiller när programpunkten EU som aktör fick inleda konferensen när Stefan Löfven kom försent pga ett krånglande regeringsflygplan. Men det fanns som vanligt även vissa höjdpunkter.

Den inledande delen med fokus på EU var tyvärr så pass intetsägande att jag helt enkelt väljer att inte kommentera den närmare. Men strax efter klockan tre på eftermiddagen var det så dags för statsminister Stefan Löfven att presentera regeringens så kallade säkerhetsstrategi som återfinns att läsa i sin helhet här.

Dokumentet fick relativt omgående omfattande kritik av såväl experter som oppositionspolitiker eftersom det dels inte var någon strategi eftersom den i huvudsak enbart räknade upp en mängd saker som man anser behöver göras men utan att definiera vägen framåt. Dokumentet saknar dessutom tydliga eller mätbara mål, det saknas en prioritering och framför allt så saknas en plan för vilka resurser som skall nyttjas för att den så kallade strategin ska uppnås, och hur den ska finansieras. Det blev således betyg underkänt till regeringen från de flesta håll förutom från statsministern som ansåg att det mesta var alliansens fel när de kritiska frågorna kom under presskonferensen.

Lars Wilderäng har skrivit ett inlägg i ämnet som tyvärr belyser ovanstående problematik allt för väl. Den i särklass bästa analysen rörande regeringens undermåliga hantering av säkerhetsfrågan är dock signerad Johan Wiktorin.

Dagens största behållning från konferensen var dock inte statsministern, det var istället anförandet av Gudrud Persson och Fredrik Westerlund från FOI på temat "Rysk militär förmåga: utmaningar för framtiden".

Budskapen var flera. Mest intressant är att försvarsutgifternas som andel av BNP i Ryssland har ökat från 3,6 procent år 2005 till 5,4 procent 2015. Ryssland prioriterar dessutom försvarsutgifter före andra utgiftsposter i budgeten och förverkligandet av det statliga beväpningsprogrammet har lagt en grund för att den ryska försvarsindustrin har fått ännu bättre förutsättningar attbidra till en fortsatt ökning av rysk militär förmåga. Man konstaterade dessutom att den säkerhetspolitiska utvecklingen fortsätter att präglas av anti-amerikanism, patriotism och ett auktoritärt politiskt system i Ryssland.

Hela rapporten från FOI finns att läsa här.

Se även anförandet i sin helhet här nedan (rekommenderas)!'



I morgon måndag blir programmet betydligt mer intressant - åtminstone om det är frågor om försvar som engagerar mest. Första delen ägnas åt militärt försvar och den andra delen åt civilt försvar. Först upp i talarstolen är försvarsminister Peter Hultqvist. 

Försvarsministern ska tala på temat "Sveriges totalförsvarsförmåga: stabilitet och långsiktighet". Peter Hultqvist sitter just nu inte i någon angenäm sits. Han har en betydligt svårare läge än vad hans företrädare Tolgfors och Enström hade. Då var Hultqvist själv i opposition och ställde (helt korrekt) krav på att försvarsförmågan måste öka, och att regeringen gör för lite. Då var han i stort sett ensam i opposition, och alliansen kunde hela tiden komma runt detta eftersom socialdemokraterna aldrig utfäste några ekonomiska löften.

Peter Hultqvist har nu en enig opposition mot sig, där samtliga allianspartier inklusive Sverigedemokraterna inte bara kräver fler och mer verkningsfulla åtgärder, de har även utfäst penningbelopp, vilket ger betydligt mer kraft än att enbart kräva åtgärder. Utöver allianspartierna så har man även SD som ställer krav på ökat anslag. Man kan alltid föra en diskussion huruvida tågordningen ska vara uppgift först, därefter utgift (vilket var Moderaternas mantra i samband med den tidigare försvarsberedningen). Men det här signalerar ändå att man från oppositionen är beredd att betala lite mer redan nu för en nödvändig ökad försvarsförmåga.

Det här ställer givetvis till problem för försvarsministern. I synnerhet då jag är helt övertygad om att han personligen gärna hade sett ett dubblerat försvarsanslag. Men problemet för försvarsministern är regeringen, dvs socialdemokraterna och miljöpartiet. Där har han bedömt sin största utmaning och den svåraste kampen att föra!

Paradoxen i det hela kopplat till dagens levererade "säkerhetsstrategi" är att Löfvens talar om att Sveriges säkerhet, fred och frihet är den viktigaste uppgiften för staten, men inget av det han säger avspeglas i statsbudgeten, och man har inte ens för avsikt att finansiera det försvarsbeslut som fattades för två år sedan. Sedan dess har omvärldsläget försämrats avsevärt, och den utvecklingen lär inte avstanna i väntan på att en svensk försvarsberedning ska förhala kraven på ekonomiska tillskott ytterligare två år...


Nästa talare under måndagen är ÖB Micael Bydén!

Jag hoppas innerligt att ÖB kommer att beskriva läget i Försvarsmakten och ge sin syn på omvärldsläget, och försvarsbehoven (läs ekonomi) utan omskrivningar. Att beskriva sakernas tillstånd precis som de är, utan skönmålning eller svartmålning är alltid en framgångsfaktor. Jag hoppas således att ÖB kommer att peka på den i vissa fall omfattande förmågeutveckling som nu sker inom försvarsmakten genom en mer kvalificerad övningsverksamhet med fokus på rätt saker, men också på de brister som underfinansieringen medför. Det senare är en nödvändighet för att dels politikerna ska förstå det svåra läget, men framför allt för att en större allmänhet ska begripa varför det kommer att krävas omprioriteringar inom den totala statsbudgeten framöver.

DN/Ipsos presenterade nyligen en undersökning där det framgick att två av tre svenskar inte tror att Försvarsmakten kan försvara sveriges gränser vid ett militärt angrepp. Det är ett tydligt tecken på att en tredjedel inte har förstått vad politikerna har gjort med vårt svenska försvar från försvarsbeslutet 2000 och fram till försvarsbeslutet 2015. Under 15 års tid har det i huvudsak enbart handlat om nedskärningar. Försvaret ställdes i sin helhet om för att kunna verka i andra delar av världen. Man beslutade att ”Internationella insatser skall vara det normativa för Försvarsmakten" och därmed inte försvaret av Sverige. Under den här perioden avvecklades i runda drag 25 arméregementen, hela kustartilleriet, drygt halva flygvapnet och 3/4 av marinens stridsfartyg och ubåtar. Försvarsförmågan har därmed gått hand i hand med de politiska besluten.

Annika NC skrev inför Sälen ett läsvärt blogginlägg är hon tar upp ÖBs dilemma kopplat till ovanstående om ÖBs "omöjliga uppdrag".
I ÖB:s uppdrag ingår nämligen att på en och samma gång ge en korrekt lägesbeskrivning av Försvarsmaktens verksamhet och hur resurstilldelningen ser ut jämfört med uppdraget, och att samtidigt skapa gålust och motverka vanmakt över det glapp som förvandlar Marianergraven till en hudspricka i jämförelse
Jag delar helt och fullt Annikas bedömning. ÖB Micael Bydén har ingen lätt uppgift i detta. Enklast är givetvis att tona ner frågan om bristande resurser för att inte skapa osämja med regeringen, men som jag skrev tidigare så tror jag det är helt nödvändigt att belysa båda delarna. Jag är övertygad om att Micael Bydén kommer att lösa det "omöjliga uppdraget" på ett bra sätt. Klockan 14.00 är tiden som gäller för att se ÖB anförande.


Den sena eftermiddagen under måndagen kommer att gå i det civila försvarets tecken, mer om detta i morgon!