28 september 2013

FM materielanskaffning - Del 1 - Inledning



I detta samt efterföljande fem inlägg avser jag att analysera Försvarsmaktens öppna materielplan i detalj. Syftet är att belysa vad materielanslaget egentligen används till och om anskaffningar bidrar till den förmågeökning inom respektive försvarsgren som regeringen konstant hävdar. Inläggen kommer även att belysa fördelningen mellan de olika försvarsgrenarna samt de förändringar avseende planerade materielanskaffningar som har skett i planen jämfört med föregående år.

De olika inläggen kommer att fördelas på följande delar.

Del 1 - Inledning
Del 2 - Armén
Del 3 - Flygvapnet
Del 4 - Marinen
Del 5 - Ledning och Logistik
Del 6 - Sammanfattning

I de kommande inläggen kommer jag särskilt att belysa materielprojekt med uppskattade kostnader överstigande 200 miljoner kronor. Detta av den enkla anledningen att samtliga sådana materielprojekt skall redovisas som särskilda regeringsärenden, vilka i sin tur kräver ett regeringsbeslut innan upphandling får ske. Erfarenhetsmässigt vet vi tyvärr att nuvarande regering ofta har tenderat att skjuta på dessa anskaffningar enligt eget tyckande vilket ofta har inneburit negativa konsekvenser för Försvarsmakten.

Konsekvenserna av dessa "icke beslut" är förutom försenade leveranser, även det faktum att avsatta ekonomiska medel för ett projekt under ett budgetår inte kan nyttjas, och måste därför återlämnas till statskassan. Endast del av det outnyttjade anslaget brukar få behållas inom Försvarsmakten och således flyttas över till nästa budgetår genom ett så kallat anslagssparande. Detta under förutsättning att Försvarsmakten hemställer om detta till regeringen. Det är alltså inte alltid positivt att spara pengar vilket kan tyckas vara något märkligt om man använder sin egen privatekonomi som referens.

Försvarsmaktens totala operativa effekt utgörs mer eller mindre uteslutande av krigsförbandens användbarhet, som i sin tur är beroende av tillgången till rätt materiel i rätt omfattning och till tillräckligt bra kvalité. 


Anslaget för materielanskaffning har under perioden 2008 till 2012 reducerats med ca 1100 miljoner kronor vilket har inneburit att omsättning av föråldrad materiel och vidmakthållande av befintlig materiel har skjutits framåt i tiden för att balansera ekonomin. Detta är orsaken till det vi på försvarsbloggarna brukar omnämnda som "det ofinansierade materielberget". Ett berg som enligt uppgifter uppgår till närmare 50 miljarder kronor.

Den otvivelaktigt största "pengaslukaren" i detta sammanhang är anskaffning av JAS 39E som nu har inarbetats i materielplanen. Anskaffningskostnaden för projektet lär ligga runt 30 miljarder kronor, något som starkt har bidragit till att skjuta många andra delar av materielomsättningen framåt i tiden. Detta beror till stor del på att regeringen inte har finansierat sitt eget beslut om anskaffning, och som av vissa även betraktas som rent industristöd. I vissa fall har JAS 39E till och med trängt undan andra projekt på obestämd tid, något jag avser återkomma till i kommande inlägg. Med detta inte sagt att anskaffning av ett nytt stridsflygplan är fel. Tvärt om, det är enligt alla sakliga bedömningar helt nödvändigt för att inte bli obsolet inom en nära framtid. Problemet är i stället att anskaffningen inte är fullt ut finansierad.

Försvarsmakten menar också att den nu pågående (och nödvändiga) försvarsplaneringen medfört behov av förändringar både avseende kvalitet och kvantitet i syfte att kunna möta de operativa kraven.

I den öppna materielplanen redovisas planerade anskaffningar med ett kostnadsintervall. I mina kommande beräkningar har jag genomgående nyttjat den högre siffran i spannet då alla erfarenheter visar på att försvarsmateriel näst intill alltid överstiger planerade kostnader och sällan eller aldrig blir billigare än vad man förväntat sig. Det blir dessutom lättare att göra jämförelser om man fastställer vilken siffra i spannet beräkningarna skall baseras på.

I materielplanen har Försvarsmakten utöver försvarsgrenarnas specifika materiel även redovisat materilanskaffningar inom ledningsområdet respektive logistikområdet separat. Endast bråkdel av den materielen är enligt min bedömning att betrakta som försvarsmaktsgemensam vilket innebär att av merparten går att härleda till de olika försvarsgrenarna. För att få en mer rättvisande bild av fördelningen mellan försvarsgrenarna avser jag i min analys återföra materielen där den hör hemma. Jag har som exempel svårt att se LTA Mark nyttjas av andra än arméförbanden på samma sätt som Komnät Flygbas mest sannolikt enbart kommer att nyttjas av Flygvapnet.     

Det i särklass mest intressanta jag har kommit fram till i analysen av materielplanen är kopplat till försvarsförmågan. Nuvarande regering hävdar som bekant att alla materielinvesteringar man fattar beslut om ökar försvarsförmågan och paketerar gärna dessa som "stora satsningar". Min analys av planen visar dock på något helt annat. Mer om detta i de kommande inläggen, där nästa kommer att avhandla planerad materiel till arméförbanden.

27 september 2013

Angående bloggens läsbarhet

Under det senaste halvåret har jag fått signaler från olika håll om att bloggen inte är läsbar på grund av bakgrunden. Problemet ska tydligen vara att texten inte syns mot bakgrunden d.v.s. att den ljusgråa bakgrunden inte syns och att den svarta texten därför presenteras direkt mot "havet".

Jag har själv aldrig kunnat framkalla dessa problem oavsett tester med olika webbläsare, men har förstått att de som har haft problemet också har använt äldre versioner av den undermåliga webbläsaren Internet Explorer. Då jag kan se statistik på vilka typer av webbläsare ni besökare använder er av så kan jag därför också avslöja följande procentuella fördelning.

1. Safari 40%
2. Firefox 18%
3. Chrome 18%
4. Internet Explorer 13%
5. Opera 4%
6. Övriga 7%

Av de 13% som fortfarande använder Internet Explorer så är det enligt egna tester inga problem med läsbarheten för de av er som använder nyare versioner.

Då jag anser att svart text mot ljusgrå bakgrund är behaglig att läsa så avser jag inte vidtaga några åtgärder för att hjälpa de som fortfarande envisas att använda äldre versioner av Internet Explorer. Lösningen för er är antingen att uppdatera er webbläsare eller ännu hellre att ni byter till en betydligt bättre och framför allt snabbare webbläsare. För er som inte använder Mac IOS eller OS X är Chrome ett mycket bra alternativ som är kostnadsfri och mycket enkel att installera och använda. Lycka till!





Har du som använder andra webbläsare än IE mot all förmodan problem med läsbarheten så lämna gärna en kommentar här nedan.

24 september 2013

I dag inleddes årets stora försvarsmaktsövning!

I dag på morgonen inleddes årets stora försvarsmaktsövning i Sverige med 20.000 deltagande män och kvinnor från alla tre försvarsgrenarna. Cirka 190 stridsflygplan och helikoptrar tillsammans med ett 60-tal fartyg, 36 artilleripjäser och en stor mängd arméfordon och stridsvagnar deltar i övningen som genomförs i det mellersta militärområdet.

Så hade det med stor sannolikt skrivits här på bloggen om försvarsbloggar hade existerat för 20 år sedan, men då var inte ens internet särskilt känt.

Det förhåller sig nämligen så att det i dag på morgonen var exakt 20 år sedan den sista (senaste?) Försvarsmaktsövningen FMÖ-93 ORKAN startade.

Den operativa ramen för övningen var ett angrepp på dåvarande Milo Mitt innan all mobilisering var slutförd. Den övergripande målsättningen för övningen var att stridskrafter ur samtliga försvarsgrenar skulle övas i en samlad försvarsoperation. Övningen pågick från fredagen den 24 september till tisdagen den 29 september 1993 och omfattande bland mycket annat att flygvapnet opererade från krigsflygbaser och reservvägbaser.

Att övningen var stor råder det ingen tvivel om. Under övningens sex dagar genomfördes totalt 2828 flygföretag inräknat både A och B-sida. Det innebär ett snitt på 470 flygföretag per dygn. För att sätta in det i ett sammanhang kan man jämföra dessa 470 flygföretag/dygn med årets flygvapenövning där man inte kom upp i samma summa under hela övningen. FMÖ Orkan var en stor övning!

Man kan fundera över varför det inte genomförts en enda försvarsmaktsgemensam övning på hela 20 år? Man kan också fundera över varför det inte finns några konkreta planer på att i framtiden genomföra övningar av den kalibern? Det kan inte vara en omöjlighet att genomföra en sådan övning låt säga vartannat år. Olika övningar genomförs av samtliga försvarsgrenar, så varför inte samordna dessa i tid och rum? Det kan inte accepteras ursäkter om att förbanden inte har nått tillräcklig utbildningsnivå år efter år. Om det nu är så har vi ett enormt systemfel. De tre skolorna LSS, SSS och MSS bör tillsammans kunna planera och utgöra övningsledning i syfte att inte belasta krigsförbanden med detta. Hela ledningskedjan från insatsstaben ner till enskild pluton skulle då kunna övas. Merkostnaden för att öva hela Försvarsmakten jämfört med att varje försvarsgren övar enskilt bör inte vara oöverkomlig.

Bild lånad från hjak.se

För att skapa en kvalitativ B-sida bör ett eller flera av de nordiska länderna kunna bjudas in att deltaga. Det skulle ge synergieffekter då det skulle ge även dessa en kvalitativ övning. Här om någon gång bör samarbetet inom ramen för NORDEFCO kunna utnyttjas till något bra i stället för krystade påhitt. Att öva mot varandra under en enstaka övning kan ge mer effekt än att enbart öva med varandra.

Försvarsmaktsövningar är något som måste återupptas för att hitta bristerna och således möjliggöra att rätta till dessa. Det är inte minst viktigt för trovärdigheten!

Flygvapennytt gjorde ett stort repotage om övningen. Hans Jakobsson har tidigare skrivit ett riktigt snyggt inlägg i ämnet, som vanligt med mycket tilltalande grafik. Även Chefsingenjören har skrivit ett mycket läsvärt inlägg i ämnet för drygt ett år sedan med sina egna erfarenheter från förövningar m.m.

Som parentes till det faktum att ORKAN-93 startade för exakt 20 år sedan kan man tillägga att moderaternas Cecilia Widegren påstår att "försvarsförmågan i dag är bättre än för 20 år sedan". 

Jag är inte helt säker på att det är någon som håller med på den punkten.


Privatinspelad film under del av ORKAN-93

23 september 2013

Kommer försvarsberedningen att överraska?

Sveriges framtida försvar ligger just nu i händerna på ett antal tillsatta riksdagsledamöter ur försvarsutskottet som tillsammans utgör försvarsberedningen. Som svensk medborgare vill man givetvis tro att försvarets framtid och därmed en viktig del av svensk säkerhetspolitik hanteras på ett tryggt och förtroendeingivande sätt av erfarna och professionella statsmän som förutsättningslöst kommer att lotsa oss fram till en för Sverige optimal lösning på det prekära läget rörande rikets försvar.  

Men hur står det egentligen till med detta. Är det en relevant beskrivning av läget som målas upp här ovan, eller är det mer att betrakta som en grov skönmålning?

Med utgångspunkt i försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport som överlämnades i somras ska försvarsberedningen analysera det svenska försvaret och lämna förslag för perioden efter 2015. Ett av problemen är att försvarsberedningens arbete inte alls kommer att göras förutsättningslöst. Försvarsminister Enström har beslutat att försvarsberedningens kommande förslag ska utgå från att "fullfölja den inriktning för försvaret som lades fast av riksdagen 2009". Det är således redan nu fastställt att den tidigare beslutade inriktningen ska fortsätta att gälla. En inriktning som i praktiken innebär att Försvarsmakten primärt dimensioneras för internationella insatser och inte alls för försvaret av Sverige. Förutsättningar och åtgärder för att förbättra det så kallade "en-veckasförsvaret" kan vi inte förvänta oss. I bästa fall kommer beställd insatsorganisation IO14 att kunna slutföras, under förutsättning att mångmiljardbelopp tillförs.

Tyvärr förhåller det sig inte bättre än att knappt någon försvarsdebattör, försvarsengagerad eller försvarsintresserad hyser någon tilltro till den försvarsberedning som är tillsatt att utreda försvarsfrågan. Jag har inte noterat en enda ledarskribent hos de större mediahusen eller i lokalpressen som förväntar sig att försvarsberedningen ska lämna i från sig en rapport som speglar verkligheten där ute, snarare tvärt om. Förväntningarna är i stället att produkten kommer att bli en ytterst slätstruken beställningsprodukt.

Jag kan gå så långt i min egen kritik mot försvarsberedningen som instans att jag hävdar att vi både har ett stort systemfel och som en direkt följd därav också ett demokratiskt problem. Detta är mycket bekymmersamt! Vad grundas då detta på?

Försvarsberedningens nuvarande sammansättning består av ett antal kloka individer som enskilt står för både kunskap och vilja att skapa bättre förutsättningar för ett fungerande försvar. jag tänker särskilt på individer som Allan Widman (fp), Mikael Oscarsson (kd), Peter Hultqvist (s) och Mikael Jansson (sd). Som vi ser är det till och med blocköverskridande viljor som enskilt verkar för en sund försvarspolitik.

Men jag vill påstå att detta inte spelar någon som helst roll då beredningens rapport i slutändan ska jämkas ihop så att samtliga partier kan skriva under rapporten vilket oundvikligen leder till en stor mängd kompromisser. Konsekvensen av detta blir i värsta fall ett mycket urvattnat dokument där formuleringarna till slut blir så generella att de kan tolkas och efterlevas på i stort vilket sätt som helst och att regeringen (oavsett färg) kommer att kunna hävda att det finns spårbarhet till försvarspropositionen. En sådan rapport kostar därför mer än den smakar.

Ställföreträdande insatschefen, general Bernt Grundevik tar i sitt nyskrivna gästinlägg hos Wiseman upp försvarsberedningens kommande rapport och påstår helt korrekt att vi måste debattera försvarsfrågan innan det är för sent. För sent i det här fallet är alltså innan försvarsberedningen lämnar sin rapport den 31 mars 2014, d.v.s. om ganska exakt sex månader. Jag tror dessvärre att debatten måste föras på riksnivå för att beredningen som helhet ska ta till sig något från en sådan debatt för att utgångsläget ska kunna förändras under resans gång. Förutsättningarna för en förändring är tyvärr inte särskilt gynnsamma om vi tittar på respektive parties utgångsläge.

  • I grunden är hela beredningen ett beställningsjobb på uppdrag av Moderaterna. Inriktningen är solklar, fortsätt på nuvarande spår. Att Cecilia Widegren (m) utnämndes till ordförande ger tydliga signaler att man vill att beredningen ska ledas av någon som är partistyrelsen mycket trogen. Moderaterna kommer inte att satsa några större summor för att förbättra försvarsförmågan annat än genom uttalanden i debattartiklar. I synnerhet inte i valtider då allt kommer att satsas på nya jobbskatteavdrag och andra samhällsreformer. Moderaterna kommer aldrig gå till val med fokus på försvarsfrågan då man helt riktigt inte vinner några riksdagsval på den. Men man har dock inte insett att man faktiskt kan förlora val på att misshandla frågan på det sätt man gör i dag.   
  • Kristdemokraterna och Folkpartiet har i mina ögon som enskilda partier den mest sunda synen på försvarsfrågan. Man har vid ett flertalet tillfällen det senaste året uttryckt stark kritik mot den låga nivå som nu råder. Det är dessutom förankrat inom partiet ända upp till respektive partiledare vilket är en styrka. Problemet är att partierna enbart har ett mandat vardera i beredningen, och i en eventuell framtida ombildning av Alliansregeringen kommer man sannolikt inte att löpa linan ut och gå mot Moderaternas "nedrustningslinje" då man med stor sannolikhet väljer att ta kampen i sina hjärtefrågor. För Folkpartiet - skola, och för Kristdemokraterna - vård och omsorg.
  • Centerpartiet har som vanligt i försvarsfrågor ingen tydlig åsikt och prioriterar internt inom partiet försvarsfrågan mycket lågt. Partiet går bedömt i Moderaternas ledband hela vägen in i mål utan att verka för ett utökat anslag för att möjliggöra en förbättrad försvarsförmåga. Även om Staffan Danielsson inte är nöjd med nuvarande läge rörande försvarspolitiken så kommer knappast den nya "Stureplanscentern" tillsammans med partiledare Lööf att prioritera försvarsfrågan.
  • Sverigedemokraterna är som bekant det parti som vill öka anslaget mest av alla. Problemet är att samtliga övriga partier bevisligen tycker det är viktigare att inte vara av samma åsikt som SD oavsett vilka förslag partiet kommer med. I beredningens arbete kommer ändå SD att kunna bidraga med en röst för hårdare skrivningar rörande utökad försvarsförmåga.
  • Socialdemokraterna genom Peter Hultqvist har under de senaste åren totalsågat Moderaternas hantering av försvarsfrågan och den ständiga skönmålningen av det prekära läget. Således är det nu upp till bevis för Socialdemokaterna. Det finns dock mörka moln även här. Jag tror inte att Hultqvist & co har klart bakåt hela vägen upp till verkställande utskottet där man sannolikt har andra saker högre upp på agendan i syfte att vinna kommande val. Jag tror Hultqvist kommer att påverka beredningens arbete till det bättre, men vet nog att det egna partiet inte kommer att stå bakom allt för höga krav på ökat anslag. 
  • Vänsterpartiet och Miljöpartiet kommer inte att verka för att skjuta till ytterligare ekonomiska medel även om vänsterpartiet otroligt nog imponerat på sistone genom att uttrycka oro för den låga nivå som nu råder. Som motpol till regeringens direkta styrning till försvarsberedningen om att nuvarande försvarsreform ska fullföljas så höjs nu röster från vänsterpartiet om att värnplikten bör återinföras! Som parentes till detta skrev även journalisten Elisabeth Höglund en krönika i Aftonbladet med samma budskap. Sakta men säkert börjar folk nu vakna till liv och inse begränsningarna med nuvarande försvarspolitiska linje. Oaktat detta kommer inget av nämnda partier att verka för utökat anslag.


Ungefär så ser grundförutsättningarna ut för beredningens kommande arbete, om än i en mycket förenklad version. Att då gå omkring i en villfarelse att rapporten ska komma som den slutgiltiga lösningen på alla problemområden som tagits upp i den försvarsdebatt som förs på bloggarna, i fikarummen eller för den del den debatt som Bernt Grundevik efterlyser inför försvarsberedningens rapport som ska redovisas senast den 31 mars 2014.

Min bestämda uppfattning är dock att det enda som skulle förändra partiernas ståndpunkt i grunden är att försvarsfrågan debatteras brett på riksnivå under en längre tid och att svenska folket börjar engagera sig för ämnet. Att detta tyvärr inte kommer att hända vet vi redan även om debatten efter "en-veckas försvaret" och "ryska påsken" i viss mån varit högst nödvändiga ögonöppnare för många. 

Det kommer som vanligt att vara vård, skola, omsorg och jobben som kommer att stå i fokus och prioriteras det närmaste året inför kommande riksdagsval - inte försvarsfrågan. Detta kommer att spegla skrivningarna i försvarsberedningens rapport på det sättet att få partier vill binda upp stora ekonomiska summor på att stärka försvaret i dessa valtider.

22 september 2013

Gästinlägg: Kravställningar utan förutsättningar


Att ge alla, sjöman som general, möjlighet att föra fram sina frågor och svar är en försvarsbloggarnas styrkor. Av den anledningen släpper den här bloggen fram olika ämnen rörande såväl stort som smått. Den här gången det sistnämnda. 

I en försvarsmakt där många är rädda för att göra fel, där organisationen löser allt för många problem med nya utbildningskrav och där civila normer anammas rakt upp och ner utan någon djupare analys huruvida dessa är applicerbara och ens relevanta för militär verksamhet så har det skapats ett myller av krav på olika utbildningar för vissa befattningar.

I vissa fall är det bra saker som gynnar säkerheten i Försvarsmakten, i andra fall är det krav som mer kommit till för formens skull. Men om myndigheten nu ställer ett antal krav, så måste myndigheten även ge rätt förutsättningar för förbanden och individerna att tillgodogöra sig detta. Så verkar inte vara fallet alla gånger när man läser dagens gästskribent.

För övrigt noterar jag att detta inlägg blir det 400:e på bloggen sedan start.

/ Skipper
--------------------------------------------------

Härom dagen satt jag på min arbetsplats och ögnade igenom alla mina certifikat, diplom och betyg jag samlat på mig under mina år i försvarsmakten. Det är en ganska diger lunta som har häftiga, engelska namn som "Prime For Life". Det finns diplom med häftiga förkortningar som låter respektingivande, och tyvärr ett par stycken där någon vänlig själ valt typsnittet "Comic Sans" för att ge utbildningsbeviset en lite mjukare framtoning.

Nu för tiden är alla uppgifter huvuduppgifter, och utbildning är för att parafrasera Orwell "lite mer huvuduppgift", just för att den är väldigt gränssättande för vilka andra huvuduppgifter man kan lösa- såsom vakt, örlog och power point. Utbildning är något vi gärna skryter med i försvarsmakten och vi har skolor, som presenteras som "navet i marinen", att luta oss på när vi ska få ett nytt diplom som öppnar nya karriärsvägar. Men vad händer när utbildningen tar över?

Jag absolut ingen motståndare till utbildning. Jag älskar utbildning, när den bidrar med något, när den hjälper verksamheten. Idag fick jag höra att SSS ställer in kursen Basic Safety för tredje gången i år, pga för få deltagare. Jag förstår SSS, och att det kan kännas onödigt att dra igång en utbildningsapparat för en liten grupp individer, men då missar man helheten- och helheten är att de som skulle gå kursen inte är godkända att arbeta ombord förrän de har fått ett fint diplom (självklart i valfritt typsnitt).

Vi vet alla som jobbar i flottan att personal och arbetstid är det vi har svårast att avvara, och utbildning kräver båda- för att inte nämna ev merkostnader för eventuella resor och boenden på annan ort för vissa. När verkligheten är på detta viset känns det konstigt att insatsförbanden skall anpassa sig efter skolan som har i uppdrag att se till att dessa är just insatsklara. Känslan som infinner sig är att vi hamnar i en situation där vi ställs inför två dåliga val; ställa verksamheten på grund av att FC och sekonden måste gå GOC-refresher, eller att gå till sjöss med icke godkänd personal och riskera diciplinära efterspel.

Det bästa svaret till ovanstående fråga är ju självklart att personal med utbildningsbehov får gå sina kurser och att flottan och försvarsmakten tillåts ha en redundans som medger att ersättare finn tillgänglig här, nu och till en känd kostnad, för att citera systemet som satt gränsen för hur många medarbetare vi ska vara. Visst finns det mycket annat än utbildningar som föranleder att det saknas personal ombord, såsom barnafödande, kompledigt och annat otyg, men utbildningar borde vara ett mindre problem än det är idag.

Att ställa in en kurs som har direkt bärighet på en individs tjänstgöring ombord, med hänvisning till "för få sökande" är inte acceptabelt- än mindre att ställa in den TRE gånger, vilket i slutändan faktiskt leder till att vi har medarbetare som inte FÅR åka båt. Det behövs också en flexibilitet i skolväsendet som tar hänsyn till att fartygsgående personal faktiskt är till sjöss och/eller kompensationslediga. Det måste också finnas en vilja att skicka en lärare till annan ort snarare än att transportera tio elever. Det är helt enkelt dags att börja tillämpa den berömda närhetsprincipen och sluta flytta berget till Muhammed.

Det är dags att antingen släppa certifikatshysterin och "måstekurserna", eller att decentralisera utbildningen i flottan- för hur fina än Comic Sans-diplomen än må vara, så måste det någonstans vara viktigare att våra besättningar är till sjöss än i skolbänken.

GMY

Henkebenke3000

21 september 2013

Signalspaningsfartyg i Östersjön tillhör normalbilden!



I går kunde vi läsa på SvD i en artikel signerad Mikael Holmström att Ryssland uppträder aktivt med signalspaningsfartyg i Östersjön och i synnerhet under den nyss avslutade marina övningen Northern Coast där Sverige deltog tillsammans med andra enheter under två veckors tid.

Det som Holmström har grävt fram den här gången är absolut inget nytt under solen. Att ryska signalspaningsfartyg uppträder i Östersjön är en del av vardagen där ute. Lika naturligt som att övriga Östersjöländer gör detsamma. Även Sverige har ett fartyg dedikerat för exakt samma uppgift, nämligen HMS Orion.

Att det ryska signalspaningsfartyget Fedor Golovin är aktivt under en stor internationell marinövning relativt nära ryskt territorium är mer en självklarhet än något märkligt. Fartyget är det första av sju fartyg av Vischnya-klassen varav två numera ingår i ryska Östersjömarinen. I signalspaningsdivisionen baserad i Baltijsk (Kaliningrad) ingår totalt fyra signalspaningsfartyg.

Det är bra att detta kommer upp till ytan av flera anledningar. För det första så kan nu ämnet diskuteras i kontexten att det de facto pågår underrättelseinhämtning mot svenska intressen från havet utan att någon kommer viftandes med hemligstämplar och liknande. Att detta i intervjun bekräftas av Marininspektören är bra! För det andra så är det även bra att försvarspolitiker får detta sig till livs (även om man får särskilda dragningar) vilket gör det svårare för dem att ständigt återkomma till låg nivå.

Marininspektören tar upp den viktiga delen att de ryska signalspaningsfartygen inte sedan kalla kriget uppträtt väster om Gotland. Den detaljen är mycket anmärkningsvärd tillsammans med andra delar
som dock inte nämns i reportaget.

Det bekymmersamma i det hela är att vi helt uppenbart saknar kvalificerade journalister i Sverige som kan dessa frågor. Som vanligt är det Holmström som levererar, och de andra tidningarna hakar på och skriver om samma artikel med andra ord helt utan att tillföra något nytt. De som tillförde något nytt var Aftonbladet, men där handlar det enbart att skapa rubriker, gärna genom att komplettera med ett hittat youtube-klipp. Låg nivå!

Aftonbladet använder ord som "spionfartyg" och är allmänt förvånade att fartyget Feodor Golovin på bilderna uppträder så nära Malmö så att man kan se Turning Torso. Reportern verkar vara helt omedveten om att Öresund är ett utlopp från Östersjön vilket alla fartyg, även ryska örlogsfartyg, har rätt att nyttja för att ta sig in och ut. Aftonbladets reportrar bör ta sig en titt på ett sjökort över Öresund och läsa dokument som Öresundstraktatet och havsrätt. Det är inte krångligare än så.

Att bedriva underättelseinhämtning genom signalspaning är inte olagligt. I synnerhet inte om det bedrivs från fartyg på internationellt vatten eller från flygplan i internationellt luftrum. Spioneri däremot, ordet som Aftonbladet slänger sig med, är i de flesta fall olagligt och därmed straffbart.

I Aftonbladets TV-repotage avslutar speakerrösten med att säga "Det ryska fartyget Fjodor Golovin ska ha vänt kusten söderut" sannolikt menade hon "kursen" men sa "kusten". Hela repotaget känns föga trovärdigt och det andas enbart dålig kvällstidningsjournalistik!

Länkar: SvD 1, 2Aftonbladet 1 2, DN, Expressen

Uppdaterat Gästinlägg: Att använda pengar till rätt saker



Ännu ett läsvärt gästinlägg av signaturen Boatswain som den här gången funderar över om den sjöoperativa helikopterverksamheten i Marinen - här och nu - ger rätt pang för pengarna? Personligen anser jag att sjöoperativ helikopterverksamhet är av största vikt. Men tyvärr tenderar vi gång på gång att gå i otakt avseende tillgänglig och rätt materiel kontra verksamhetens verkliga behov!

/ Skipper

-----------------------------------------------------------------

Det har väl inte undgått någon att Försvarsmaktens kärva ekonomi i allmänhet och marinens i synnerhet, har debatterats flitigt den senaste tiden. Det är ont om pengar till nyanskaffning, Regeringen vill att FM ska spara 500 miljoner på lönemedel och höstens övningsverksamhet har skurits kraftigt för att hålla budgeten till årsskiftet. Detta har avhandlats av andra och det här inlägget avser istället belysa det faktum att vi i marinen kanske inte använder våra medel (och tid till sjöss) på rätt sätt.

Tre av de fem byggda Visbykorvetterna ska kunna ta emot Hkp 15. För att möjliggöra detta krävs bl.a. (utöver ett helikopterdäck anpassat för uppgiften):
  • utbildad och övad personal som arbetar på helikopterdäcket 
  • lös materiel (t.ex. dräkter, hjälmar m.m. till Flight Deck Team, FDT) 
  • utbildad och övad personal som leder helikoptern (Helicopter Control Officer, HCO) 
  • att fartyget blir klassat som flygplats och även bibehåller den statusen

Personalen har utbildats av Sjöstridsskolan, PRISM Defence (ett australiensiskt företag specialiserade på helikopterintegrering), personal har skickats till Norge, Danmark och Holland för att bli certifierade som HCO. Hur många veckor och mantimmar detta har omfattat är svåröverskådligt men att utbilda helikopterdäckspersonalen tar flera veckor och HCO ännu mer. Lägg därtill att vi har tre skrov och därmed tre besättningar som ska utbildas. Försvarsmaktens höga personalrotation leder dessutom till att utbildningen måste genomföras årligen då personal slutar, byter tjänst eller tar tjänstledigt.

Alla som sysslat med någon form av flygverksamhet i FM vet att det (oftast med rätta) är behäftat med en djungel av regler. Krydda dessutom med Regler för Militär Sjäfart, RMS och anrättningen blir ganska komplex vilket resulterar i speciallösningar, krav och stora kostnader.

Vad ska vi då använda den sjöoperativa Hkp 15 till? Den går ju att använda till allt möjligt bra hävdar vissa. Absolut! Den kan fälla sonarbojar, länka FLIR-/radarbild och sonarbojsdata, transportera personal/materiel, lokalisera och identifiera fartyg m.m. Klockrent med andra ord? Om vi istället tar ett kliv tillbaka och funderar i termer av nationell försvarsförmåga, är det då värt att satsa så många miljoner och värdefull arbets- och övningstid på detta?

MI har fastslagit att ”strid mot en kvalificerad och högteknologisk motståndare ska vara dimensionerande för marinen”. Så långt allt väl. Passar då Hkp 15 in den dimensioneringen? Jag vill hävda att så ej är fallet.

De uppgifter som nämndes ovan är inte uppgifter som är rimliga i ett nationellt försvarsperspektiv mot ett kvalificerad och högteknologisk motståndare. Att använda Hkp 15 för ytspaning mot ett luftförsvarsbestyckat fartyg går bort då helikoptern skulle bli bekämpad omedelbart. Vidare är radarn inte en ytspaningsradar utan en väderradar. Hkp 15 har inte något försvar mot luftvärnsrobotar och blir således ett enkelt mål för ett fartyg som inte uppskattar att få sitt målläge sänt till robotbestyckade svenska enheter. Bara för att vi själva inte förfogar över luftvärnsrobotar på våra enheter kan vi inte förutsätta att motståndaren är lika illa utrustad.

Övriga uppgifter som kvarstår är i så fall transporter av materiel och personal samt länkning av sonarbojsdata. För transport av materiel och personal (via vinschning) borde det inte krävas samma omfattande utbildning och utrustning från fartygets sida för att ta emot detta som att landa och husera helikoptern ombord. Vad beträffar nyttjandet av helikoptern som relästation för bojdata krävs att vi behärskar luftrummet. Om så är fallet kan helikoptern ansluta från land för att genomföra sina uppgifter och behöver inte baseras ombord.

Visbykorvetterna är designade för att synas så lite som möjligt vilket är en framgångsfaktor i duellen mot en kvalificerad motståndare. Hur påverkas signaturen av att ha en helikopter på däck? Det krävs inga stora mängder med högskolepoäng för att räkna ut att signaturen försämras. Det var ju som bekant tänkt att helikoptern skulle kunna sänkas ner i en hangar ombord för service och för att inte påverka signaturen. Detta ströks i ett tidigt sked p.g.a. platsbrist. Är det då rimligt att först spendera miljarder på att göra fartygen svårupptäckta för att sedan spendera ytterligare miljoner för att förstöra detta?

Hur mycket har då helikopterintegreringen på Visbysystemet kostat? Ingen aning men det rör sig säkert om hundratals miljoner. Detta är en kostnad som, i skenet av vår ansträngda ekonomi, är svår att motivera.

Är det då helt bortkastat att öva helikopteroperationer från en Visbykorvett?

Det finns säkerligen fördelar med detta, t.ex. att de som är HCO får övas och framgent kan leda Hkp 14 i ubåtsjaktrollen, en uppgift som taktar mot MI:s inriktning, - strid mot en högteknologisk motståndare (i detta fallet ubåt). För helikopterbesättningarna finns också fördelar med att redan nu öva med flottan för att på så sätt snabbare bli operativ med Hkp 14 då den anländer till förbands- och insatsproduktionen. Självklart ska vi öva med sjöoperativ helikopter men är det värt pengarna att låta den landa och lyfta från en Visbykorvett. Det går ypperligt att leda externt tillförd helikopter som startar från land, flyger ut över havet, därefter leds av ett fartyg och sedan återgår till sin basering i land.

I ett Adenviken-scenario är det ypperligt med helikopter ombord men vi ska inte bygga fartyg för den uppgiften utan med det nationella försvaret som dimensionerande!

Frågan vi bör ställa oss kvartstår; är Hkp 15-operationer från Visbykorvett tillräckligt med pang för pengarna eller är det ett dyrt nöje vi idag inte har råd med?

/Boatswain

Uppdatering 2013-09-21


Gästinläggsskribenten önskar uppdatera sitt inlägg med ytterligare några parametrar runt detta ämne efter den debatt som förevarit i kommentarsfältet. Det är positivt med en aktiv debatt runt ämnet liksom runt annat, i synnerhet runt sådant som drar mycket resurser ur den redan ansträngda myndigheten rörande såväl ekonomi som personal. Min personliga uppfattning runt detta är att en landbaserad Hkp 15 för sjöoperativa uppdrag inte är att tänka på med hänsyn tagen till tillgänglig flygtid, i synnerhet inte längre ut till sjöss. Det är av just den anledningen, tillsammans med många andra, det är av största vikt att Hkp 14 blir operativ fullt ut så snart som möjligt! Att det helt uppenbart, så som skribenten beskriver, att det går att landa samma helikopter, fortfarande i Flygvapnets regi, på ett civilt fartyg utan problem samtidigt som vi själva har klassificerat våra egna fartyg som militär flygplats med betydligt svårare regelverk gör det hela ännu märkligare. 


/ Skipper

-------------------------------------------------

Övningen Northern Coasts (NOCO) med Sverige som "host nation" har nyligen avslutats. Med tanke på den för svensk del omfattande helikopterverksamheten som bedrevs från HMS Visby och HMS Nyköping samt för att ge en längre kommentar till några av ämnena som berörts i kommentarsfunktionen kommer här en uppdatering av inlägget.

Övningsmängden med Hkp 15 under NOCO har varit stor och besättningarna har fått bra träning i målöverföring och metodik. Det är bra och något vi ska fortsätta med!

Men…

Jag ställer mig fortfarande frågande till varför helikoptern ska baseras ombord? En aspekt som jag ej belyste tidigare är hur personalkrävande detta är. Fartygen är bemannade för att kunna strida i tre dimensioner i halv stridsberedskap (dvs. med mindre än halva besättningen). En besättning består av 43 man varav ca 10 av dessa är direkt involverade i stridsledningscentralens arbete under varje vakt. Vad händer då om fartyget ska leda och ta emot helikopter under vakten? Visst kan man ta några vaktfria till hjälp men oundvikligen måste personal ianspråktagas från den egna vakten. Vilka ska man då avdela till helikopterverksamheten? De som behövs minst för tillfället kanske många tycker. Det låter rimligt men då ska man ha klart för sig att alla inte är utbildade för att surra helikoptern på däck eller leda den till moderfartyget. Därav blir man väldigt låst och statisk i vilka man har att spela med. Kontentan av detta kan som ett exempel bli att två personer ur ubåtsjaktfunktionen och en sambandsoperatör måste bege sig från sin drabbningsplats till någon annan plats ombord för att utföra sitt arbete kopplat till helikopterlandningen. Hur påverkar det då sambandet och ubåtsjaktförmågan? Förmodligen negativt och om helikoptern sen ska tanka för att därefter lyfta försvinner dyrbar tid (timmar) till annat än stridstjänsten.

Om man å andra sidan använder enbart fria vakten så blir deras vilotid lidande och besättningens uthållighet blir inte veckor utan max några dagar vid intensiv helikopterverksamhet. Med helikoptern ombord ska den givetvis användas och inte bara stå och samla damm (eller havsvatten) vilket leder till begränsningar i att lösa de för fartyget ålagda huvuduppgifterna.

Dessutom förhåller det sig som så att Hkp 15 i närtid har landat på ett civilt handelsfartyg. Denna händelse gick av stapeln till sjöss, och högst sannolikt utan att följande funktioner som är nödvändiga för att landa ombord på kv typ Visby fanns:
  • 1 HCO 
  • 1 FLYCO
  • 4 personer som utgör däcksmanskap och surrar helikoptern 
  • 1 FDO vilt viftande med färgglada pinnar eller lysande stavar 
  • 1 Räddningsman som ska kunna hjälpa en hkp-besättning som kraschat i vattnet 
  • Adekvat helikopterbelysning som ska se till att helikoptern landar rätt 
Om det går att genomföra detta på ett helt civilt fartyg som inte alls är förberedd för att ta emot helikopter måste man fråga sig om vi verkligen gör rätt saker och om våra regelverk är relevanta?

Jag är inte ute efter en återgång till det som många kallar ”den gamla goda tiden då man kunde sätta ner en Hkp 4 på backen på en Patrullbåt”. Det måste finnas något mittemellan ”den gamla goda tiden” och nutid där sunt förnuft får råda över rädslan att göra fel och att inte ha tillräckligt mycket regler.


Vilka är då Boatswains förslag på förbättring bland all kritik och svartmålning?

  • Fortsätt öva med Hkp 15 men med basering av hkp iland som huvudmetod för att träna besättningarna i metodik för enklare ytövervakning och sonarbojshantering 
  • Se över regelverket för att förenkla procedurerna och minska personalresurserna för att landa hkp ombord 
  • Öva korvetterna mot b-styrka bestående av fartyg+hkp för att taktikanpassa mot en motståndare som använder den sammansättningen av stridskrafter
/Boatswain

15 september 2013

Den marinblå vapenarsenalen



Samtidigt som president Obama var i Sverige på sitt besök så lyckades kollegan Wiseman få vår egen utrikesminister Carl Bildt att uttala sig om vapensystem på Twitter! En intressant konversation att följa som avslutade med att excellensen gjorde flera märkliga uttalanden. Säga vad man vill om Carl Bildt, mycket kan han, men diskussioner om vapensystem ska han inte ge sig in på, för det är ett ämne han inte behärskar.


Den diskussionen renderade i två inlägg hos Wiseman som du kan läsa här och här  samt ett hos Väpnaren. Alla läsvärda!

Som svensk medborgare kan man konstatera att attackvapenarsenalen i Flygvapnet helt klart är begränsad, för att inte säga både felaktig, och som i vissa fall även börjar bli obsolet. Som marinblå kan man även konstatera att den totala vapenarsenalen hos Marinen om än ser ännu värre ut.

Marinen behöver som bekant kunna verka mot, och i vissa fall bekämpa såväl ytfartyg, ubåtar som luftmål. Det kan vara på sin plats att redovisa vad Marinen har, och framför allt inte har. Jag har tidigare avhandlat detta i ett inlägg för snart två år sedan, men det är något som tål att upprepas. På förekommen anledning måste jag tyvärr tillägga att allt är baserat på öppna källor så som Internet, publikationer som Jane´s Navy, Wikipedia, regeringens regleringsbrev samt Försvarsmaktens budgetunderlag och andra öppna dokument!


Vapensystem mot luftmål

Detta är utan tvekan marinens akilleshäl. I dag saknas helt och hållet kvalificerade vapensystem för bekämpning av luftmål då man är helt utelämnda till Bofors eldrörsartilleri med kalibrarna 57 mm samt 40 mm. Wiseman har tidigare gjort den målande liknelsen med den fastbundna boxaren. Samma liknelse kan göras här. Räckvidden är i sammanhanget högst begränsad och samtliga fartyg (förutom två) är bestyckade med bara ett enda eldrör, om man ens är bestyckad alls. Det här innebär givetvis att det blir problematiskt om hotet är multipelt. Än svårare att hantera hotet blir det om farten på anflygande sjömålsrobotar/flygplan är mycket hög. Även om systemet på marinens Visbykorvetter är i toppklass när det kommer till eldrörssystem, så är det fortfarande ett eldrörsartilleri med alla dess begränsningar.

57 mm pjäsen har en eldhastighet på 220 skott/sekund och en effektiv räckvidd på 8500 meter.



Bofors 57mm
Luftvärnsrobotar
Luftvärnsrobotar saknas helt i Marinen, och ingen plan finns att anskaffa några sådana då de ströks i sin helhet av genomförandegruppen 2008. Ett katastrofalt beslut som lämnar våra nya Visbykorvetter utan kvalificerat luftvärn. Det finns i dag inte någon plan för att kunna realisera detta inom de närmaste tio åren.

Det som en gång skulle bli Amfibiebrigaden skulle innehålla den korträckviddiga lv-roboten RBS-70 son brigadluftvärn(!) för egenskydd. Amfibiebrigaden är ett av de störrre luftslotten som byggts i Försvarsmakten, och blev av naturliga skäl tyvärr aldrig verklighet. I dag finns endast en amfibiebataljon, och bataljonen saknar helt luftvärn. I detta sammanhanget avser jag ej räkna in handriktade kulsprutor.

Slutsats
Vi kan alltså konstatera att Marinens luftvärnsförmåga är på en låg nivå och att kvalificerade medel- eller långräckviddiga vapensystem helt saknas.


Vapenystem mot ytmål

Huvudvapensystemet på svenska ytfartyg har under de senaste 30 åren varit sjömålsroboten, och kommer så även att vara under överskådlig tid. På våra ubåtar är det tunga torpedsystemet huvudvapnet. Båda systemen har syftet att antingen sänka eller göra fientliga ytfartyg obrukbara.   

Artilleri
Mot sjömål kan givetvis fartygsartilleriet som beskrivits här ovan användas, med samma begränsningar som tidigare beskrivits.

Minor
Även minor är ett vapensystem mot ytmål man inte ska förringa. Minan kräver dock att den läggs ut i förväg samt att motståndaren tar sig till vapnet och inte tvärt om, vilket gör den mycket trubbig. Dock kommer vetskapen om att ett havsområde är minerat att binda resurser hos en motståndare. Utan att gå in på om Marinen har några operativa minor så kan vi konstatera att samtliga dedikerade  minfartyg är avvecklade eller ombyggda för andra ändamål utan ersättare. Ytstridsfartyg kan förvisso lägga ut mindre mineringar, men på grund av den ringa lastförmågan på däck blir mineringens omfattning också begränsad. Inom amfibiebataljonen har minsystemet M9 under flera år varit föremål för avveckling enligt tidigare budgetunderlag.

Tung torped
Fram till avvecklingen av robotbåtarna 2005 samt ombyggnaden av korvetterna av Stockholmsklass runt 2003 fanns det tunga torpedsystemet Torped 613/62 att tillgå på dessa fartyg. Det var ett sänkande vapen som var avsett att användas mot större tonnage så som RORO-fartyg med trupp/fordon ombord efter att man med sjömålsrobotar bekämpat ytattackenheter som utgjorde skyddet av en överskeppning. Tung torped från ytan var alltså ett komplement till sjömålsrobotarna med syftet att förhindra en överskeppning. I dag finns möjligheten från ubåtar, men inte längre från ytstridsfartygen.

Sjömålsrobot
Robotsystemen i Marinen utgjorde fram till FB-00 av fyra olika system. RBS-15M2 på totalt 18(!) korvetter och robotbåtar. RBS-15KA inom det tunga landbaserade kustrobotbatteriet. RBS-12 på 12, och ännu tidigare på 16 stycken patrullbåtar samt RBS-17 inom de olika amfibiebataljonerna. Av allt detta finns enbart RBS-15MkII på en handfull operativa korvetter samt möjligen några RBS-17 inom den enda amfibiebataljonen. En reducering i numerär som gjort att vi hamnat på en skamligt låg nivå när det kommer till förmåga till kvalificerad sjömålsbekämpning jämfört med tidigare.

RBS-15MkII som i dag är huvudvapensystemet på ytstridsfartygen börjar bli föråldrad och det är sedan länge hög tid att omsätta detta vapensystem. Roboten som är en underljudsrobot börjades utvecklas för Marinens och Flygvapnets del redan på 70-talet och blev operativ under mitten av 80-talet. Trots att robotarna har uppgraderats under årens lopp så är det fortfarande samma skrov och till stora delar samma innehåll nu som då. Det är med andra ord hög tid att omsätta robotarna, något som har diskuterats under lång tid.

Som Wiseman påpekade i sitt inlägg var det oerhört nära att Flygvapnet blev av med möjligheten att bära Rb-15 på Gripen C/D om inte man hade blivit räddade av Thailand. Då hade vi i dag stått med ett Flygvapen utan möjlighet att bekämpa sjömål, och en Marin med alldeles för få enheter. Ett katastrofalt scenario som räddades av Thaliland!

RBS-15MkII

Slutsats
Ubåtssystemet har möjlighet att använda tung torped, men ingen möjlighet att verka med andra offensiva system så som sjömålsrobotar, en utveckling som går framåt i andra länder. Ytstridsfartygen har ett föråldrat robotsystem, och med avvecklingen av RBS-12 och reduceringen av RBS-17 genom avvecklingen av flera amfibiebatljoner är paletten minst sagt begränsad. Här måste vi få se en beställning av en ny sjömålsrobot illa kvickt för bibehållen förmåga (om än på en låg nivå) även i framtiden.


Vapensystem mot undervattensmål

Sjunkbomber
Sjunkbomber finns kvar. Den är dock från 30-talet (Sjunkbomb m/33). Sverige har aldrig någonsin under alla år lyckats sänka eller tvinga upp en ubåt trots omfattande insatser under många årtionden. Nog talat om detta.

Ubåtsjakttorped
På korvetter och ubåtar finns ubåtsjakttorpeden (Torped 45). Även den behöver omsättas, något som debatterats under lång tid, till och med riksdagen. Bra, men vi är nog sannolikt ett av väldigt få länder där ersättning av ett så nödvändigt vapensystem dras i långbänk på det sätt man gjort. Torpeden måste omsättas nu, men som vanligt har inga beslut tagits.

Helikoptersystemet saknar i dag helt beväpning mot undervattensmål då Hkp 4 systemet är totalavvecklat och ersättaren Hkp 14 inte kommer att vara operativ i den rollen förrän tidigast 2020. Det riktigt oroväckande är att ingen vapenintergration är beställd ännu. Således finns en stor risk i en kärv ekonomi att vi står utan luftburen bekämpningsförmåga mot ubåt.

Torped 45 på Hkp4 - Systemet avvecklat



Antiubåtsgranater
Då ubåtsjakttorpeden är ett sänkande vapen, och sjunkbomben är helt utan precision så anskaffande Marinen på 80-talet ubåtsjaktgranaten ELMA som sköts i salvor mot en ubåt i tvingande syfte. En träff är inte avsedd att sänka ubåten, utan att tvinga den till ytan. Således var ELMA-granaten en helt nödvändigt vapen mot i fredstid kränkande ubåtar. Tyvärr är systemet som så många andra totalavvecklat utan ersättare.

En ersättare var dock planerad. Nämligen ALECTO som skulle anskaffas till Visbykorvetterna och som i mitten på 1990-talet började utvecklades. Systemet var avsedd för flera ändamål, både avfyrning av motmedel mot både torpeder och mot sjömålsrobotar. ALECTO bestod av en 6-eldrörs rörlig avfyrningsplattform, som avfyrar raketdrivna ca 15 kg tunga granater, benämnda KAS-2000, med aktiv målsökare. Kastlängden för granaterna blir drygt 1000 meter, och landning i vattnet sker med fallskärm. På grund av minskade anslag avbeställdes ALECTO 2007 och utvecklingen av vapensystemet stoppades.

Antiubåtsgranater ELMA - Nu totalavvecklade



Slutsats
Här har vi ännu en brist, en brist som i värsta läget kommer att växa ytterligare om inget beslut om anskaffning av ny ubåtsjakttorped tas av regeringen inom en nära framtid. Det finns inte heller längre ett tvingande alternativ som ersättare till ELMA i den numera krympande vapenarsenalen.


Sammanfattning
Marinens vapenbestånd är i dagsläget begränsat med föråldrade system. Luftvärnet är i dagsläget det mest bekymmersamma, något som avhandlats i media och på många andra platser under lång tid. På sikt finns det även en risk att vi står utan ubåtsjakttorped och sjömålsrobot om inte Försvarsmakten prioriterar dessa områden samt att politiker tar de nödvändiga besluten som krävs.

Som sagts så många gånger tidigare. Det är dags att agera nu! 

13 september 2013

Världens största fartyg anlöpte Göteborgs hamn



Den 27 augusti gjorde världens största fartyg Mærsk Mc-Kinney Möller ett anlöp till Göteborgs continerhamn för första gången. Det är ett enormt stort fartyg som med sin längd av 400 meter är betydligt mycket större än amerikanska hangarfartyg.

Fartyget tillhör den så kallade "Triple-E class" som har beställts av danska rederiet Maersk i hela 20 exemplar. Fartyget kan lasta så många som 18.000 20-fots containers Maersk har för övrigt också "sponsrat" nya fartyg till den danska flottan. Det är Daewoo shipbuilding i Sydkorea som fått förmånen att bygga dessa tre fartyg till kontraktspriset 3,8 miljarder dollar.

Med sitt djupgående på närmare femton meter är hon för stor för att gå i Panamakanalen, och uppgifter gör även gällande att hon inte kan anlöpa hamnar i USA på grund av djupgåendet.

In till Göteborgs djuphamn kan hon däremot gå, vilket visar på vikten av handelsflöden på köl till Sverige. Som bekant så går 85% av all vår import och export via fartyg. Betänk att dessa flöden på ett eller annat sätt skulle hindras tillfälligt eller helt stoppas. Det skulle bli enorma konsekvenser för hela samhället.

Den myndighet som ska skydda och säkra dessa handelsflöden i händelse av oro, kris eller krig är Försvarsmakten och i synnerhet Marinen. När det i dessa tider av politiskt vanstyre runt både försvars- och säkerhetspolitik står klart att Marinen prioriteras ned då pengarna inte räcker till, och flottan är nere på en anorektiskt låg nivå rörande numerär så bör man reflektera.

Här blir ÖB:s "enveckasförsvar" på en begränsad plats en tydlig påminnelse om verkligheten. Om Marinen ska genomföra en sjöfartysskyddsoperation i anslutning till Göteborgs hamn så kommer det precis som ÖB beskrivit att binda alla tänkbara marina resurser till västkusten. Då lämnas övriga 270 mil kuststräcka med tillhörande havsområden helt utan marin närvaro? Är det någon utanför Försvarsmaktens hägn som ens reflekterat över detta?

Värsta tänkbara scenario skulle vara att ett fartyg av Mærsk Mc-Kinney Möller storlek skulle sänkas på den punkt där de båda stora farlederna Torshamnsleden och Böttöleden går samman precis utanför Göteborgs hamn. Då är hamnen stäng för gott.



Sverige behöver en flotta som klarar av att genomföra operationer med kvalité på minst två platser. Det bör rimligtvis vara en lägstanivå som står ovanför nuvarande skamgräns. Av den enkla anledningen påstår jag att det i framtiden är viktigare att sikta på numerär framför storlek, något jag avser återkomma till och utveckla i framtida inlägg.

För den som missade detta sevärda fartyg så ges en ny möjlighet den 1 oktober då systerfartyget anlöper Göteborgs hamn.



11 september 2013

Det blir inga fartyg utan politiska beslut!


Det här blir ett kort uppföljande inlägg till dels förra söndagens absurda kvällstidningsrubriker om att Marinen kommer att läggas ner, dels till Jan Salestrands förtydligande här på bloggen till det som rör marinens materielprojekt.

Det som nu står klart efter generalens förtydligande här på bloggen är att inte alla projekt är strukna.  Trots mycket dystra besked om att nybyggnation av ytstridsfartyg nu har trillat ur materielplanen, är det i sammanhanget givetvis glädjande att erhålla ett förtydligande runt det faktum att de planerade åtgärderna för samtliga fyra korvetter av Göteborgsklass inte är strukna ur planen.

Dessa två olika materielprojekt har diskuterats åtskilliga gånger här på bloggen, men då det engagerar många, samt är två nyckel projekt som påverkar stora delar av Marinen så är det nog på sin plats att kommentera detta igen.

Precis som generalen Salestrand skriver kommer korvetterna Göteborg och Kalmar att byggas om till vedettbåtar i syfte att ersätta sex bevakningsbåtar (BevB 80) samt HMS Jägaren som alla avrustas efter 2014. Alla dessa fartyg bidrar i allra högsta grad till vår nationella ytlägesbild och bevakningen av vårt sjöterritorium. Sju fartyg ska således ersättas av två. Dessa två fartyg ligger i dag avrustade till kaj sedan 2004 respektive 2006. Dessa måste in på varv snarast. Förhoppningsvis bibehålls dagens vapeninstallationer i syfte att kunna utöka förmågan vid behov, allt annat vore oerhört korkat.

När det kommer till de andra två korvetterna Gävle och Sundsvall så ska dessa två modifieras och livstidsförlängas och därefter fortsätta sitt liv som korvetter även i framtiden. I dag är enbart HMS Sundsvall operativ då man avrustade systerfartyget redan förra året då hon skulle påbörja ombyggnad. Men fortfarande har inget hänt, inga åtgärder är påbörjade, och det finns givetvis anledningar till detta.

För att Försvarsmakten över huvud taget ska få påbörja materiella åtgärder ska myndigheten framställa om regeringens medgivande för beställning av andra objekt och verksamheter som bedöms uppfylla kriterierna för regeringsärenden. Dessa kriterier är större ekonomiska bindningar, över 200 miljoner kronor, eller påverkan på regeringens framtida handlingsfrihet.

Redan 2011 redovisade Försvarsmakten att man avsåg genomföra ovanstående åtgärder. Ombyggnaden till vedettbåtar har sedan dess beteckningarna regeringsärende (RÄ 12/6) och för modifiering av korvetter (RÄ 12/2). Om Försvarsmakten och Prod Marin gjort hemläxan rätt så bör dessa ärenden redan nu ligga på regeringens bord, vilket de enligt uppgift nu även ska göra. 

Problemet är att regeringen har en riktigt dålig ovana att förhala materielärenden som Försvarsmakten planerat och budgeterat för. Ärenden som dessa påverkar inte bara tillförsel av fartyg, utan även Försvarsmaktens ekonomi i allra högsta grad. Om Försvarsmakten budgeterat för ett projekt som inte regeringen fattar beslut om under året, så återgår merparten av dessa ej upparbetade pengar till den totala statskassan. För Försvarsmaktens del innebär en sådan manöver att kostnaden för att omsätta materiel, det så kallade materielberget ökar ytterligare. det är inte långt i från att man skulle kunna drista sig till att regeringen taktiserar med Försvarsmaktens anslag för att täcka andra underskott i statskassan.

Men det handlar inte bara om pengar. Att inte få ut fartygen i produktion enligt de enskilda förbandens planering påverkar både operativ effekt, men även personalplanering. Kommer inte dessa fartyg ut enligt plan så tvingas all planering göras om ännu en gång.

Att regeringen förhalar regeringsbeslut kan dels tyda på taktisering med statsbudgeten, men även att regeringen själva vill välja ett lämpligt tillfälle för att presentera sina omtalade satsningar. I dag är det regeringssammanträde, men något beslut har sannolikt inte tagits i dag heller... Men jag håller det inte för omöjligt att vi inom kort förhoppningsvis får se ett pressmeddelande om "stora satsningar som ytterligare stärker vår försvarsförmåga".

9 september 2013

För stora avhopp efter genomförd GMU

Foto: Försvarsmakten

Höstens viktigaste inlägg presenterades under morgonen hos Wiseman. Ett riktigt skarpt och viktigt gästinlägg av Berndt Grundevik som talar klarspråk! Hans inlägg behöver knappast kommenteras ytterligare då det är oerhört rättfram. Låt oss hoppas att våra folkvalda politiker läser detta inlägg! Men det finns även annat att lyfta fram som inte fått den uppmärksamhet det förtjänar. I senaste numret av officerstidningen reflekterar Maria von Below, andre vice ordförande i  över att det är för stora avhopp under tiden, alternativt efter genomförd GMU. Avhoppen är så stora som 35%

I artikeln ställer sig von Below själv den retoriska 10.000-kronorsfrågan varför avhoppen är så stora?

Ett problem jag fått beskrivet för mig är att GMU faktiskt är en lite för bra utbildning. Och hur kan det vara ett problem? Jo, det finns de som redan innan de påbörjar GMU är rätt övertygade om att de aldrig kommer att söka anställning i Försvarsmakten, de ser bara utbildningen som meriterande för att få ett arbete. 
FM själva driver tyvärr på detta fenomen genom att på hemsidan saluföra utbildningen med "ÖB, VD eller PT? GMU är värdefull var du än hamnar", istället för att tydligare påpeka hur välkommen och behövd man är in i FM om man genomgår GMU.

Det här är givetvis ett generalfel. Fokus bör självklart vara på att så bra som möjligt beskriva den verklighet som kommer att möta individen både under utbildning och när de påbörjar sin anställning, inte att sälja in utbildningen som en språngbräda mot andra yrken redan från start. Det här ligger dock helt i linje med vad moderaternas man i försvarsutskottet Johan Forssell ständigt återkommer till. Nämligen civilt meritvärde. I sak håller jag med. Försvarsmakten måste vara en attraktiv arbetsgivare, men det civila meritvärdet kan inte stå i främsta fokus.

Ett annat problem som von Below lyfter fram är att försvarsmaktens rekryteringskampanjer inte heller har speglat den verklighet som rekryten möts av efter genomförd utbildning. Kampanjerna har fått mycket uppmärksamhet genom att vara annorlunda, men är det verkligen rätt väga att gå? von Below fortsätter.

Och när man på GMU sedan blir informerad om de befattningar man kan söka till och det går upp för den unga spänningssökande individen att man i många befattningar inte alls undsätter drabbade efter storm, försvarar mänskliga rättigheter i krigshärjade länder eller säkrar mattransporter vid humanitära katastrofer, så falnar intresset.

Ja, så är det nog tyvärr för många. Värre kommer det att bli i framtiden, för när det tidigare så viktiga "köksbordssamtalet" där pappan, morfar eller farfar i familjen och på senare tid även mamman kunde berätta historier från sin tid i "lumpen", nu inte längre existerar p.g.a. att dessa inte tillhör den generation som fick göra värnplikt, så är den unga individen som precis avslutat gymnasieskolan helt utelämnad till den information som Försvarsmakten säljer in. I bästa fall har man någon kamrat som kan berätta hur det är som anställd GSS.

Rekryteringsfrågan är ett ständigt hett ämne som alltid tål att belysas ur flera aspekter. Jag är inte helt säker på att vi gör rätt, men samtidigt är det svårt att föreslå ett annat koncept helt utan brister där intresset fångas upp på bred front.

Men jag hävdar ändå bestämt att "ärlighet varar längst"!

Tidigare i samma ämne: Väpnaren

8 september 2013

Försvarsanslaget ökas - eller?

Regeringen aviserar nu en ökning av försvarsanslaget!

Anslaget höjs nästa år med 200 miljoner kronor och sedan med ytterligare 100 miljoner kronor årligen fram till och med 2017 meddelar DN.

I sammanhanget är det här pengar som täcker inflation, ökade lönekostnader m.m.
Det finansierade materielberget som nu omfattar 30-50 miljarder kommer knappast att påverkas i positiv riktning av den här "satsningen" som i sammanhanget tyvärr mest liknar kaffepengar.

Media: DN, UNT
Bloggar: Wiseman

7 september 2013

Intern skönmålning och uteblivna övningar



Försvarsmakten publicerade i onsdags en artikel på webbsidan där det fortsatta arbetet efter delårsrapporten skulle beskrivas. Tyvärr verkar det inte bättre än att Försvarsmakten likt regeringen målar upp en bild av verksamheten som möjligen inte delas av alla längst ut i organisationen.
Reformen av Försvarsmakten löper i stort enligt plan, med ett bättre verksamhetsresultat än motsvarande period förra året. Det finns dock ett antal faktorer som påverkar omställningen till den nya insatsorganisationen, IO14.

För det första måste man bena ut vad som i sammanhanget avses med "reformen", men allt tyder på att det är uppsättandet av IO14 som avses. Man bör även bena ut vad "enligt plan" innebär.

Tidigare har man sagt att IO14 skulle vara intagen 2019, men allt tyder på att klartecken inte kommer att kunna lämnas tidigast 2023 medan andra bedömare hävdar att den aldrig kommer att kunna intas. Anledningen är givetvis ekonomi och rekrytering.

För att kunna ge klartecken i guld till regeringen så bör en insatsorganisation var bemannad och utrustad på rätt sätt och i rätt omfattning. Ett annat krav borde rimligen vara att den också är övad, men låt oss för en stund bortse från denna lilla parentes.

Vi vet alla att rekryteringen haltar betänkligt, i synnerhet rörande GSS/T. Till detta ska läggas alla de allt för tidiga avhoppen från GSS/K samt alla tjänstledigheter för studier som det ansöks om, och som Försvarsmakten inte kan neka till. Det är ett hinder av flera för att kunna sätta upp och bemanna IO14. Som vi nu vet har man även aviserat reduceringar på 500 miljoner kronor vilket skulle innebära att 15% av officerare och civilanställda ska plockas bort från en redan mycket anorektisk organisation. Det kommer garanterat att omfatta nyckelpersonal som är viktig för att kunna utbilda ny personal.

Ett annat hinder är materielförsörjningen. Härom veckan när det var tal om att hela Marinen skulle läggas ner, vilket senare förklarades med att omsättningen av nya fartyg skjuts på framtiden. D.v.s ännu ett bakslag. Det ofinansierade materielberget uppgår nu till enorma summor. Det talas om 30-50 miljarder beroende på hur man räknar.

Bara detta talar mot att reformen löper enligt plan.

Lägg sedan till en kraftfullt reducerad ambitionsnivå rörande övningar under innevarande budgetår. Vi gasade under våren, nu är det således dags att bromsa igen.

– För att förbättra balansen mellan verksamhet, personal och ekonomi minskas kostnaderna för förbandsverksamheten med cirka 160 miljoner för återstående del av året och resterande reduceringar tas på Försvarsmaktens centrala verksamhet, säger Bengt Svensson. 
För övningsverksamheten innebär det att marinövningarna Northern Coast och SWENEX genomförs, men minskas i omfattning. Planerad utveckling av förmågan att uppträda i sammansatta förband förskjuts mot 2014. 
En brigadstridsledningsövning ställs in medan markstridsövningarna Höstlöv och Joint Challenge genomförs om än förkortade och med färre förband. Uppbyggnaden av den nationella stridsgruppen fortsätter, medan förmågan i brigad påverkas och förskjuts mot 2014 och 2015. 
Flygövningen Arctic Challenge Exercise genomförs men reduceras och totalt sett sker ett mindre flygtidsuttag på JAS 39, helikoptrar, skolflygplan och transportflyg. Förmågeuppbyggnaden för bland annat basbataljonerna förskjuts mot 2014.
Hemvärnets övningar genomförs men ambitionen reduceras.
 
För logistik- och ledningsförband sker minskad verksamhet som en följd av reduceringar inom övningsverksamheten.

Som vi ser är det inga små reduceringar i förmågeuppbyggnaden vi kan utläsa. Oroväckande med detta är att vi således skjuter detta på framtiden och att förmågan rörande kvalificerad väpnad tar längre tid att uppnå. Som vi ser förskjuts många delar till 2014. Då ska man vara väldigt medveten om att 2014 redan nu ser ut att bli et mycket svårt år rent ekonomiskt, svårare än 2013. ÖB varnade tidigare för att ekonomin bortom 2015 inte är i balans mätt mot verksamhetens behov. Det ser onekligen ut som att 2015 inträffade redan 2014, och att framtiden ser ännu värre ut. Trots detta säger generalmajor Bengt Svensson.

– Jag bedömer att de viktigaste förbandsmålsättningarna nås under 2013 och att det som utgår i år i huvudsak ska kunna inplaneras under 2014 och 2015.

Med risk för att erhålla ytterligare en stämpel som svartmålare så påstår jag att reformen av Försvarsmakten haltar rejält, och det beror på rekryteringsproblematiken och ekonomin. Viss del av rekryteringsproblematiken kan även den härledas till ekonomi då högre löner givetvis skulle öka attraktionskraften. Att ekonomin haltar ska inte Försvarsmakten belastas för, även om man bör kunna se över det faktiska behovet av vissa förband så som exempelvis ROL, numerär och storlek på diverse staber etc.

Men huvuddelen av problemet ligger som bekant på regeringen och ingen annan. Det går inte att hålla en Försvarsmakt på svältkost hur länge som helst. Men så länge Försvarsmakten redovisar att allt går enligt plan, så kommer definitivt inget att hända. Låt oss hoppas att man är tydligare i kommunikationen med departementet än vad man är i artikeln.

I samma ämne: Försvar & Säkerhet, Wiseman