Det förra inlägget som beskrev nedmonteringen av den svenska flottan har haft minst sagt många läsare och kommentarer. Inlägget har uppenbart även varit av karaktären "försvarsupplysning" då många har reagerat på de stora skillnaderna mellan nutid och tiden innan FB-00. Det tyder på att många inte känner till hur Försvarsmakten anno 2012 egentligen ser ut i praktiken, vilket är mycket bekymmersamt då en ny försvarsberedning precis ska startas upp och frågan är om våra politiker ens är helt insatta i det samlade läget?
Anledningen till att det förra inlägget kom till världen var en nyförfattad debattartikel i DN av Cecilia Widegren(m) som mer eller mindre sågade "den gamla Försvarsmakten uppbyggd på värnplikt, och hyllade "den nya Försvarsmakten". Läs gärna hennes debattinlägg här innan ni fortsätter läsningen.
Som en uppföljning kommer signaturen "Flygvapenofficeren" fortsätta med välbehövlig försvarsupplysning genom ett mycket bra inlägg av motsvarande karaktär, men ur ett flygvapenperspektiv. Här nedan följer inlägget av "Flygvapenofficeren". Läs och begrunda!
(Inlägget bygger i sin helhet på öppna källor som återfinns på internet)
--------------------------------------------------------------------
Jag tackar Skipper för utrymmet, det är viktigt att hålla debattrycket upp. Eftersom Skipper så vackert redan har ramat in ämnet avser jag att gå direkt till pudelns kärna, nämligen nedmonteringen, avvecklingen eller utvecklingen av det svenska flygvapnet.
Flygvapnets förhållanden är trots allt förhållandevis lätt att förklara. Vårt flygvapen har byggt på en spridningsprincip, i första hand för skydd men också för att kunna ge verkan över hela Sveriges yta. Det sistnämnda har betydelse för de norrländska förhållandena med tre flygflottiljer på halva Sveriges yta till skillnad mot södra Sveriges upp till femton flygflottiljer. Varje flygflottilj kunde försörja ungefär åtta flygbaser med hela eller delar av basbataljoner. I
bas 90 systemet hade en flygbas en personalnumerär på mellan 1 000 till 3 000 man. I normalfallet sade man att en bas med tillhöranade bataljon bestod av 2 500 man. Utbyggnaden av bassystemet Bas90 avbröts i mitten på 1990-talet. För att gå händelserna lite i förväg så visar jag följande karta:
Källa: Jacobsson, Håkan, ”Svenskt behov av lufttankning?”, Enskild uppsats ChP 00-02, FHS 2002-06-20
Kartan visar vilket luftrum det svenska Flygvapnet skall hävda i förhållande till Europa. Jag länkar också gärna till Wisemans eminenta inlägg ”
Alla ägg i samma korg” där Wiseman reder ut begreppen om flygbasers skyddsnivåer för att kunna leverera verkan. En flygbas måste kunna skydda flygplanen med fortifikatoriska åtgärder såsom att bygga hårdgjorda skydd, populärt kallade ”Shelters”, om vi skall härbärga många flygplan inom en trång yta. Vidare måste flygbasen göras i princip oåtkomlig för luftangrepp genom ett starkt luftförsvar med luftvärn som en av huvudkomponenterna. Alternativet är att sprida ut många flygbaser över ytan och göra varje flygbas så pass stor att vi kan parkera flygplanen med stort mellanrum samt att vi på varje bas har flera rullbanor samt en kraftfull organisation för att röja och reparera banorna.
För att uppnå en fullgod verkan av ett flygplan som luftförsvarskomponent i ett bassystem med få baser på en yta som Sveriges så måste vi ha ett flygplan med lång räckvidd. För att förtydliga resonemanget hänvisar jag till Chefsingenjörens ingående inlägg: ”
Upprop rädda Ärnabasen. Ett flygplan med JAS 39 Gripens prestanda räcker inte långt om vi samtidigt vill ha mer än några få jaktrobotar med oss i området. Jag lämnar till läsaren att som tankeövning plotta de europeiska flygbaserna på ovanstående karta.
Likt Skipper börjar vi det egentliga inlägget med den pre-sekelskiftiska eran. Vid år 1999 hade vi sju flygflottiljer, ifrån norr räknat: Kallax/Luleå – F21, Frösön/Östersund – F4, Ärna/Uppsala – F16, Såtenäs/Lidköping – F7, Kallinge/Ronneby – F17 och Barkåkra/Ängelholm – F10.
Jag räknar i detta fall med att kunna flyga jaktförsvar utifrån utgångsbasering. Vid år 1999 Flög F21, F4, F16 och F17 med flygplan JA37 Viggen i luftförsvarsrollen, i bilden ovan beskrivs dessa flygplans aktionsradie med de större blåa cirklarna (ungefär 350 km) med tanke på en tid av 15 till 20 minuter för att bedriva luftförsvar i ytterområdet. En stridsflygdivision på F10 flög med flygplan J35J Draken som har en aktionsradie på cirka 25 mil med ovanstående resonemang. En stridsflygdivision på F10 och båda stridsflygdivisionerna på F7 flög med flygplan JAS39A/B Gripen.
Enligt boken
Flygplankort 1999 är aktionsradien för flygplan JAS39 800 km. I denna aktionsradie får vi då räkna med att flygplanet startar och flyger med bränsleekonomisk hastighet en sträcka på 800 km och där skjuter sina vapen för att direkt vända och flyga hem med bränsleekonomisk hastighet. Som kuriosa kan nämnas att ”Flygplankort 1999” anger att flygplan JA37 har 1000 km aktionsradie.
Med detta resonemang förstår vi att det behövs baseringar utanför flygflottiljerna för att kunna tanka och ladda flygplanen.
Wikipedia anger nedanstående tabell med flygbaser av Bas90-standard. Utöver dessa baser finns ett antal andra baser byggda enligt tidigare standard, dessa baser användes främst som reserv och sidobaser till aktiva huvudbaser.
Efter FB00, mot slutet av denna försvarsbeslutsperiod så ser vi följande karta uppenbara sig:
En stridsflygdivision på F17 och en stridsflygdivision på F21 har ombeväpnat till flygplan JAS39. Flygflottiljen F4 hinner i praktiken inte ombeväpna till JAS 39. Kartan över de kvarvarande flygbaserna hämtad från FHS-uppsats:
Håkan Jacobsson, ”Svenskt behov av lufttankning?”, Enskild uppsats ChP 00-02, FHS 2002-06-20 ser då ut så här i norr:
Och i Söder, observera att Flottiljen F7 Såtenäs har fallit bort i hanteringen p.g.a närheten till baserna Råda och Hasslösa.
Man ser att Flygvapnet i detta skede skulle kunna täcka Sverige i luftförsvarsrollen på ett par timmar, den tid det tar att klargöra och transportera vapnen. Det här är en skamgräns för Flygvapnets förmåga att försvara Sverige.
I Försvarsbeslut 2004 så reducerades flygvapnet till det här med två insatsdivisoner vardera på Kallax och Kallinge. Aktionsradierna räcke till för att täcka Sveriges yta men med begränsning enligt resonemang i inledningen. I försvarsbeslutet angav man också att det inte längre var viktigt att kunna bedriva daglig flygverksamhet över hela Sverige.
Basläget blev detta:
Observera att vi har kvar två stridsflygflottiljer och två stycken insatsbaser,
Hagshult (artikel) och
Jokkmokk. Övriga vitmarkerat är försvarsmaktsägda flygplatser med varierande status. Vi har också skapat ett ”dike” i det geografiska mittsverige.
(Försvarsmakten har publicerat ett eget dokument med information rörande dessa baser kopplat till vindkraftsfrågan / Skipper)
Inriktningspropositionen 2009 skapade inget nytt geografiskt läge. Man reducerade stridsflygdivisionerna till 75 %. Genom att lägga pliktlagstiftningen vilande så har vi också minskat möjligheterna att bemanna basbataljonerna som till antalet blivit två stycken. Soldater kostar pengar och det finns en svag förmåga att behålla de soldater vi rekryterar. Flygvapnets reella förmåga har gått ned sedan regeringsskiftet. Alliansregeringen kan inte beskyllas för att ha lagt grunden men de har valt att bygga vidare på den, dessutom har de har snålat på stomme, inredning och fasad på huset som grunden står på.
Låt oss blicka tillbaka till detta inläggs första bild. På varje bas skulle en halv stridsflygdivision kunna husera men hur delar man något som är tre fjärdedelar så stort i två lika stora meningsfulla bitar? Resultatet av regeringens förmågeövning är att vi kan basera ut en halv egentlig stridsflygdivison på en bas samtidigt som en fjärdedel av en egentlig division baserar annorstädes. Vi kan alltså leka med tanken att flygvapnets fyra stridsflygdivisioner baserar ut till åtta ställen, vilken uthållighet kan vi få om vi vill operera med fler än ett fåtal flygplan med tanke på hur reducerade de två flygbasbataljonerna är?
Vi måste också ställa oss frågan hur vi skall kunna utbasera till flygplatser som inte är förberedda för att kunna operera med flygplan 39. Var skall vi hantera flygplansammunitionen, hur får vi med oss verktygen som behövs, kan vi överhuvudtaget försörja flygplatsen med drivmedel av rätt kvalitet och ammunition? Sveriges yta är stor och hur många baser och divisioner finns i Europa om vi tittar på jämförbara ytor?
Vi måste också inse att de baser vi tidigare lagt ut stora summor för att iordningställa nu i rask takt ”återställs”. I ett första skede har man rivit upp basernas kommunikationsnät och plomberat skyddsrum och ledningsplatserna Bascentralen och Komandocentralen. Den 25 Juni i år var sista datum för att komma med anbud om att riva taxivägar, kortbanor, flygplanplatser, m.m. på Storuman/Gunnarns flygbas.
Förstörelsen pågår mitt framför våra ögon samtidigt som regeringen har mage att påstå att de ökar vår försvarsförmåga.
Med tanke på den inledande kartan tillsammans med Chefsingenjörens inlägg förstår jag varför regeringen är så motvillig att genomföra en luftförsvarsutredning. Med de förutsättningar som finns för att basera flygplan i Sverige så är JAS 39 Gripen helt fel flygplan. Men med tanke på våra åtaganden gentemot leasingkunder som operarar med flygplanet så skulle det svaret vara en aning genant.
/ ”Flygvapenofficeren”
UPPDATERAT 2012-07-18
Jag skulle vilja komplettera inlägget med tankar kring hur flygvapnets värnpliktiga tjänstgjorde innan sekelskiftet. Flygvapnets värnpliktiga soldater tjänstgjorde i elva månader, plutonbefäl som menig. Utbildningsgraden var sålunda hög på de soldater som utförde hantverket. Soldatera ryckte in fyra gånger om året. Flygvapnet hade sålunda ständigt tjänstgörande, i princip färdigutbildade soldater i organisationen tillgängliga direkt på order om beredskapshöjning.
Flygvapnet hade en grundberedskap som i stort sett liknar dagens basbataljon med den skillnaden att gårdagens soldater kunde åka ut till en delvis uppdukad bas. För att börja bedriva flygtjänst på bas så innebar det att plocka fram verktyg och tält på basen. Vi talar alltså om delar av dygn i tid för att börja bedriva försvar av Sverige, tid som ligger långt ifrån dagens, dessutom med mycket mindre ansträngning. Skillnaden mellan 1990-talets värnpliktsbaserade flygbasbataljoner och våra försvarspolitikers retorik om värnpliktsförsvarets nackdelar är så väsensskild att det är svårt att tro att de talar om samma sak som vi själva har tjänstgjort i.
Jag blir personligen i det närmaste förorättad av den retorik som föranledde Alliansens inriktningsproposition. Det är en skillnad på 1990-talets utbildning av flygvapnets värnpliktiga och det senare 00-talets utbildning av basbataljonens värnpliktiga. Med en inneliggande omgång soldater om år så blir det naturligtvis ett glapp i beredskapsförmågan men de soldater som muckade behövde banne mig inte några tre år på sig för att bli användbara. Vi hade i princip en färdig basbataljon vart annat år ifrån varje flottilj. Hade inte försvarsbeslut 04 tagits skulle vi sedan ungefär 2008 haft en rudimentär förmåga att bedriva luftförsvar ifrån våra flygbaser, det var organisationen som var gränssättande, inte personalförsörjningssystemet.
/"Flygvapenofficeren"
----------------------------------------------------
Under dagen har det aktuella ämnet, jaktflyg och beredskap, förstärkts ytterligare genom att ryskt strategiskt bombflyg Tu-22 Backfire, beväpnade med kryssningsrobotar i dag har patrullerat över Östersjön. Se Wisemans inlägg i ämnet. I svensk media finns som vanligt inget att läsa om detta.
För att krydda inlägget ytterligare så publiceras nedan en bild över flygvapnets flottiljer och flygdivisioner 1983. Att förmågan inte ökat på något sätt alls sedan dess, inte ens efter alliansregeringens tillträde 2006 kan nog alla vara överrens om, t.o.m. våra politiker.
Försvarsavvecklingen:
Kustartilleriet 1, 2
Inlägg på andra bloggar i samma ämne:
Cornucopia om krigsflygbaser
Chefsingenjören om krigsflygbaser
