Höga förväntningar på marinen - men tillväxten uteblir

Foto: Försvarsmakten/Jimmie Adamsson

Folk & Försvar har just nu en artikelserie om försvaret med fem olika skribenter, där undertecknad skriver om försvarsbeslutets innebörd för marinen. Min artikel återfinns här.

Kommande försvarsbeslut närmar sig. Den 14 december debatteras frågan i riksdagen och den 15 december röstar riksdagen om beslutet. Turerna har varit många rörande beslutet som i sig är historiskt då stora tillskott kommer ske och svensk försvarsförmåga kommer stärkas.

Folk och Försvar har bett fem experter att från sin horisont kommentera och analysera försvarsbeslutet. Artiklarna kommer publiceras en i veckan under fem veckors tid och de ämnen som kommer beröras är de tre försvarsgrenarna, nya domäner och nya hot samt internationella samarbeten.

Karlis Neretnieks
Arméns tillväxt räcker inte till

Mats Helgesson
Välkommen satsning på luftstridskrafterna – men var är framtidsperspektivet?

Niklas Wiklund
Höga förväntningar på marinen – men tillväxten uteblir

Ann-Sofie Dahl
Sveriges internationella samarbeten inte tillräckliga – NATO-medlemskap krävs

Elisabeth Braw

Sverige är med totalförsvarsbeslutet bättre rustat än andra länder

Ytstridsfartygens flexibilitet – Inte antingen eller, utan både och!

Foto: Jimmie Adamsson / Försvarsmakten

Texten är ett gästinlägg författat av chefen för Tredje sjöstridsflottiljen, kommendör Per Edling.

Under senare tid har en intensiv debatt förekommit avseende svenska ytstridsfartygs möjligheter och begränsningar. Från vissa håll har det spekulerats i att det är omöjligt att uppträda fritt till sjöss då det skulle vara för farligt utan luftvärnsrobot, och ibland antyds den raka motsatsen. Varifrån sådan argumentation egentligen härstammar är svårt att veta, men sannolikt handlar det om en och annan förutfattad mening. Att enbart utgå från ytterligheter leder diskussionen fel eftersom den riskerar att skärpa motsättningarna mellan debattörerna istället för att skapa en gemensam förståelse. Det finns därför all anledning att försöka beskriva ytstridsfartygens korrekta möjligheter och begränsningar, vilket kräver att debatten lyfts in i en relevant kontext.

Till att börja med: krig är farligt och det finns inga osynliga fartyg. Med detta utgångsvärde måste planeringen av marina operationer beakta risker som är väl balanserade mot den aktuella situationen i syfte att erhålla önskad operativ effekt. Att förstå varje systems förmåga, i detta fall våra ytstridsfartyg, är ett viktigt ingångsvärde för att kunna hantera denna diskussion. Således blir det direkt felaktigt att i termer av möjlighet och omöjlighet påstå vad ytstridsfartygen kan göra. Debatten om våra ytstridsfartyg förefaller tyvärr präglas av påståenden som är ryckta ur sitt sammanhang. Dessa fartyg kan med ypperligt god förmåga uppträda i många olika förhållanden, såväl offensivt och framskjutet som defensivt tillbakadragna. Styrkan ligger inte i antingen eller, utan i förmågan till både och.

Förhoppningsvis kan denna text nyansera bilden och bidra till en mindre polariserad debatt runt frågan om det kan anses vara för riskfullt att vara till sjöss med svenska ytstridsfartyg i en hög konfliktnivå.

Smyganpassning av fartyg

För att förklara varför exempelvis korvett typ Visby har möjligheten att nyttja ett mer offensivt uppträdande trots avsaknad av luftvärnsrobot, behöver ett mer praktiskt perspektiv anläggas om diskussionen ska bli verkligt relevant. Därför finns det anledning att förklara vad den så kallade smygtekniken egentligen innebär och vilka fördelar den medför.

Med smygteknik menas att fartyget är konstruerat på ett sådant sätt att avståndet som olika sensorer kan upptäcka fartyget på reduceras. För att uppnå en taktiskt meningsfull smyganpassning krävs att fartygets signaturer betraktas som en helhet där signaturer gentemot alla relevanta sensorsystem beaktas. Smyganpassningen behöver därför omfatta mer än bara radar, utan också andra signaturer så som t.ex. akustik, magnetik och IR.

För att vara effektiv krävs även att smyganpassningen är långt genomdriven. Som exempel krävs en fyrfaldig reduktion av radarmålarean för att reducera upptäcktsavståndet till hälften. Det är således inte meningsfullt att göra en begränsad smyganpassning, utan denna behöver genomföras fullt ut. Vid konstruktion av korvett typ Visby har samtliga dessa krav beaktats. Fartyget har sedan genomgått ett omfattade provprogram mot ett stort antal olika typer av sensorer. Smygteknikens effektivitet är av förklarliga skäl omgärdad av hög sekretess, men det är ingen hemlighet att fartygen i fredstid har radarreflektorer monterade för att de ska synas för den civila sjöfarten.

Genom att reducera upptäcksavstånden för motståndarens sensorer ökar vår handlingsfrihet och det blir möjligt för oss att få ett övertag i sensorräckvidd i duellen mot andra fartyg. Vidare innebär den reducerade fartygssignaturen att effekten av våra egna telekrigsåtgärder såsom motmedel blir större. Den långt drivna smyganpassningen av korvett typ Visby är gjord med hänsyn tagen till de unika förutsättningar som råder i vårt närområde, men den fungerar väl även i andra farvatten.

Trots den omfattande signaturanpassningen är inte Visbykorvetten osynlig. Det finns inga osynliga fartyg. Den faktor som är svårast att reducera för alla plattformar är givetvis den rent visuella. Om man har suttit i ett flygplan på hög höjd och tittat ut över Östersjön under goda siktförhållanden vet man att det går att se fartyg på mycket stora avstånd, även mindre fartyg. När man diskuterar signaturer så måste man även beakta att teknologin avseende sensorer för detektion ständigt förbättras i den eviga militära tvekampen mellan medel och motmedel. Optroniska sensorer ser bättre och längre, IR-teknologin förfinas och inom radarteknologin utvecklas nya system avsedda för att på ett bättre sätt kunna detektera plattformar med smygteknik.

Avsaknaden av luftvärnsrobot

En stor del av de påståenden som figurerat huruvida det skulle vara för riskfullt att uppträda fritt till sjöss med svenska ytstridsfartyg grundar sig i det faktum att våra ytstridsfartyg i dag saknar luftvärnsrobot. Det finns de som felaktigt tar just denna parameter som en inteckning för att det inte skulle vara möjligt att uppträda fritt till sjöss överhuvudtaget. Visbykorvetten har som beskrivits tidigare en unik signaturanpassning. Den har även ett mycket bra motmedelssystem och en mycket kvalificerad artillerieldledning med tillhörande 57 mm allmålskanon med avsevärt bättre prestanda än tidigare generationer. Detta innebär sammantaget att möjligheten till egenskydd mot en rad olika hot är bra, men ger givetvis inte ett fullständigt skydd mot alla typer av hot, och det innebär framför allt sämre möjligheter att skydda andra fartyg mot hot från luften. Det är av den anledningen som marinen verkar för att ett sådant system ska införas på Visbykorvetterna såväl som på framtida ytstridsfartyg.

Om en Visbykorvett trots god smyganpassning i nuvarande konfiguration, utan luftvärnsrobot, ändå detekteras och utsätts för en vapeninsats med exempelvis sjömålsrobot så är förmågan till självförsvar trots allt god. Fartygets smyganpassade konstruktion i kombination med hög fart, mycket goda manöveregenskaper samt en förmåga att påverka sin motståndares vapensystem med både aktiva och passiva motåtgärder, skapar sammantaget ett bra egenskydd för fartyget även vid uppträdande fritt till sjöss. En lång rad utvärderingar från en omfattande serie av olika prover gör det möjligt att dra denna slutsats.

Om korvett typ Visby dessutom skulle tillföras luftvärnsrobot utökas det egna skyddet ytterligare och ger även en förmåga att skydda ett större område till sjöss i samband med skydd av andra fartyg, men även objekt i land så som exempelvis hamnar och andra viktiga kustnära installationer.

Avvägningar avseende vårt uppträdande i sjöstriden

Vid sjökrigföring finns ett antal grundprinciper som skapar förutsättningar för ett lyckat utfall vid olika typer av operationer. Exempel på dessa grundprinciper är förmågan att ta initiativ, överraska, kraftsamla och vilseleda en motståndare. Planeringen av varje marin operation kommer rendera i en stridsplan. I vissa fall kommer planen innebära att fartygen kommer att uppträda fritt till sjöss, och i andra fall kommer planen mynna ut i ett helt annat taktiskt mer tillbakadraget uppträdande där våra unika svenska geografiska förutsättningar kan komma att användas till vår fördel. Oförutsägbarhet och överraskning är hörnstenarna i vår taktik varför ingenting kan uteslutas avseende svenska fartygs uppträdande.

En annan faktor som måste beaktas i denna diskussion är behovet av en lägesbild som är så pass noggrann att den kan utgöra underlag för vapeninsatser. Moderna vapensystem har generellt allt längre räckvidd vilket gör det möjligt att bekämpa mål på större avstånd. För att kunna träffa ett mål på havet krävs det dock att motståndarens fartyg kan lokaliseras och identifieras. Dessutom måste ett mål följas, eftersom mål på havet i de flesta fall rör på sig. För att säkerställa att vapeninsatserna träffar avsett mål är det också nödvändigt att urskilja det unika målet bland närliggande fartyg samtidigt som risken för tredje part beaktas.

För att kunna verka mot en motståndare krävs således en kontinuerligt uppdaterad lägesbild. Uppbyggnaden av bilden kan ske på olika sätt och med olika sensorer men det finns en gemensam nämnare som begränsar deras förmåga, nämligen det faktum att jorden är rund. Jordens krökning innebär begränsningar att upptäcka och identifiera fartyg och flyg som är bortom den horisont som olika system kommer att begränsas av. Vårt försvar bygger därför i stor utsträckning på system i samverkan. Integrerade system över försvarsgrensgränserna där marinen kan dra nytta av information från exempelvis olika flygande sensorer, men även av information från andra aktörer och från de länder vi samarbetar med. På så sätt skapas förutsättningar för att genomföra överraskande vapeninsatser på stora avstånd och dolt uppträdande.

I de fall detta upplägg inte skulle vara genomförbart kan det ibland vara nödvändigt att agera mer offensivt fritt till sjöss med en högre grad av risktagning. I ett läge där det saknas annan sensortäckning är det därför nödvändigt att kunna förflytta sig till det område där striden ska föras. Då är korvetter av Visbyklass, utrustade med ett flertal olika sensorsystem, bra plattformar att nyttja framskjutna, för att skapa en mållägesbild med hög kvalitet givet dess smygteknik.

I korthet innebär denna diskussion att vi alltid måste anpassa vårt uppträdande med våra ytstridsfartyg, våra ubåtar och våra flygande sensorer på ett optimalt sätt för att uppnå en tillräcklig lägesuppfattning, och för att kunna agera enligt de grundprinciper som finns för sjökrigföringen. Styrkor och svagheter i respektive system kompletterar varandra i de olika situationer som kan förväntas till sjöss, från uthålliga övervakningsoperationer och skydd av sjöfart till rena anfallsföretag.

Våra gemensamma resurser i form av ytfartyg, flyg och ubåtar kommer växelvis eller kombinerade, behöva exponeras på olika sätt och i olika omfattning, beroende på operationstyp, i syfte att skapa den lägesuppfattning som krävs för att nå en gemensam framgång i striden.

Sammanfattande slutsatser

Som har beskrivits i denna artikel så måste varje enskild operation bedömas utifrån en rad faktorer. Chefer på alla nivåer i marinen är väl skickade för att göra dessa bedömningar då de är förtrogna med vår stridsmiljö, våra möjligheter och begränsningar. Vi har en utvecklad taktik som är anpassad utefter dessa förutsättningar.

I vissa lägen kan vi komma att behöva operera fritt till sjöss även under en förhöjd hotnivå för att skapa oss en uppfattning om läget på havet. Detta kräver hög taktisk flexibilitet vilket vi får genom Visbykorvetternas rörlighet och förmåga att förbli oupptäckta så långt som möjligt.

Risker är en naturlig del av militär verksamhet vid högt hot. Risker kommer behöva tas, och om så sker är våra Visbykorvetter synnerligen lämpliga plattformar.

En motståndare ska, och kommer också, känna att det är farligt att vara till sjöss. Vi har med kvalificerade ytstridsfartyg möjlighet att skapa osäkerheter på bredden och på djupet som motståndaren måste förhålla sig till.

Avslutningsvis. Krig är farligt, och har så alltid varit. Svenska ytstridsfartyg kommer vid varje enskilt tillfälle alltid att användas på den plats de gör störst nytta givet de aktuella förutsättningarna. Att rycka saker ur sitt sammanhang när man diskuterar frågor som dessa gör att man går fel i analysen och man kommer då att dra fel slutsatser.

Kommendör Per Edling, Chef Tredje sjöstridsflottiljen
Foto: Jimmie Adamsson / Försvarsmakten

Vår framtida marin

Försvarspropositionen Sveriges försvar 2016-2020 har precis färdigställts och kommer inom kort att läggas på riksdagens bord. Således vet vi hur försvaret under rubricerad period kommer att se ut. I det här inlägget kommer jag att fritt reflektera över konsekvenser för Marinen både i stort och smått baserat på regeringens underlag.

Med tanke på omvärldsutvecklingen så måste vårt försvar syfta till att undvika krig samt att freda vårt svenska territorium och därmed förneka någon annan att använda det för sina egna syften. Allt som inte direkt eller indirekt bär mot det målet är i mina ögon helt obsolet.

För att åstadkomma detta krävs att VI kan skapa en försvarsförmåga. Denna försvarsförmåga är dessutom alltid relativ. När vår försvarsförmåga är tillräcklig stor har vi skapat en tröskeleffekt, d.v.s. vårt försvar blir krigsavhållande och därmed är syftet är uppnått. 

Försvarsförmåga bygger enligt mitt synsätt på tre avgörande faktorer.

- Personal (Välutbildad i rätt mängd)

- Materiel (Operativt relevant i rätt mängd)

- Övning (Personal och materiel är övade och prövade)

För Marinens del så borde all verksamhet ytterst syfta till två huvudsakliga förmågor, att kunna bekämpa mål på och under ytan. Om vi klarar av att åstadkomma det i tillräcklig omfattning så har vi skapat en tröskel och vi kommer då att även att kunna hålla våra hamnar och sjövägar öppna. Utöver dessa huvudsakliga förmågor så är annan marin stödverksamhet så som underrättelseinhämtning på och under ytan samt sjöminröjning avgörande för att nå framgång.

Försvarsbesluten 2000, 2004 och 2009 har dock inte direkt bidragit till att förmågan att bekämpa mål på och under ytan har stärkts, i stället har Marinen sysselsatt sig med en rad andra saker. Men sedan ett antal år tillbaka ligger fokus återigen rätt saker vilket är glädjande. 

Avveckling av ubåtsjaktförmåga - två gånger

Förmågan att bekämpa mål under ytan är som sagts här ovan en av de två viktiga förmågorna. Men tyvärr så har svensk ubåtsjaktförmåga , hör och häpna, monterats ned hela två gånger, och nu måste vi bygga upp den en tredje gång. Inom få andra områden har vi glömt bort historien så kraftfullt som inom detta område. Den första gången avvecklades ubåtsjaktresurserna i samband med försvarsbeslutet 1972 då man från politiskt håll ansåg att "ubåtsjakt ska lösas med andra medel än militära". Vad som avsågs är höljt i dunkel, men var förmodligen dåtidens variant av skönmålning och verklighetsfrånvänd försvarspolitik. Då hade vi förvisso helikoptrar, men i övrigt var det sämre. När vi stod inför fullbordat faktum med först Utöincidenten 1980, U-137 1981 och slutligen Hårsfjärdenincienten 1982 så insåg man snabbt hur illa ställt det var.

Därefter genomfördes en politisk och militär kraftsamling där ubåtsjaktförmågan successivt byggdes upp och var på sin absoluta topp i mitten av 90-talet då Kustartilleriet hade byggt upp ett omfattande fast min- och sensorsystem (KAFUS) med sina ubåtsskyddskompanier. Sex korvetter typ Stockholm och Göteborg med kvalificerad ubåtsjaktutrustning, vi hade sju minröjningsfartyg med högfrekventa sonarer, tolv bevakningsbåtar och fyra bojbåtar för inomskärsubåtsjakt. Våra fjorton stycken, fullt ubåtsjaktutrustade Hkp 4 hade fått den uppgraderade sonaren 214. Till detta skall även läggas att vi hade ett ubåtsjaktflygplan (Y891) samt åtta ubåtsjaktutrustade patrullbåtar typ Kaparen som var riktigt kompetenta inomskärsjägare med såväl skrovfast hydrofon som släphydrofon.

Vi hade vid den tiden även relevanta ubåtsjaktvapen i form av torpeder och sjunkbomber på i stort sett samtliga enheter inklusive helikoptrar, och våra fartyg hade fått incidentvapnet ELMA (antiubåtsgranatkastare) som kunde nyttjas dels för att tvinga upp en ubåt utan att nödvändigtvis sänka den, och dels mot farkoster på mycket grunda vatten.

Tröskeleffekt inom ubåtsjakten

Ubåtsskyddet och ubåtsjaktstyrkan i mitten av 90-talet var således både bemannad, utrustad och övad för att kunna lösa uppgift. Som sagts tidigare, när dessa tre parametrar harmoniseras uppnås förmåga och därmed tröskeleffekt.

Nostalgi enligt principen "det var bättre förr" tänker möjligen någon enstaka när ovanstående räknas upp. Men faktum är att det är precis den här materielen som hade behövts här och nu - OM man vill försöka lösa problemet med kränkningar. De som anser att detta inte är nödvändigt anser således medvetet eller omedvetet - indirekt - att vi kan acceptera att någon annan nyttjar våra vatten för sina egna syften. Om man istället anser att "det är för jävligt" borde man också rimligtvis föreslå omedelbara åtgärder för att höja tröskeln för att vi inte ska drabbas av nya undervattenskränkningar i höst, och om det ändå sker, ge ubåtsjägarna de bästa möjliga förutsättningarna för att nå framgång.

Nu är det regeringen som på eget initiativ som vill öka ubåtsjaktförmågan vilket är ett sundhetstecken och det tyder på insikt om vikten att kunna hävda vårt territorium även under ytan. Åtgärderna är förvisso små, men det kommer att göra skillnad när allt är på plats. 

Förmågan att påverka mål på ytan

Om ubåtsjakt är den ena av två viktiga förmågor så är strid mot sjömål den andra. Huvudvapensystemet inom ytstriden är fortfarande RBS-15 som togs fram i slutet av 70-talet. Vår sjömålsrobot är i sin grundkonfiguration således närmare 40 år gammal, även om en del uppgraderingar har gjorts. Men eftersom förmåga är något relativt så måste vår robot ställas mot de system som är framtagna för att bekämpa sjömålsrobotar, såväl hardkill som softkill, d.v.s luftvärn av olika slag samt robotmotmedel. Att gå in detalj runt detta är inte görligt p.g.a. sekretess, men vi kan konstatera att utvecklingen på motståndarsidan inte har stått still.

Utöver detta har vi vissa sjöminor kvar samt RBS-17 inom Amfibiebataljonen. För att få ut sjöminor krävs tillräckligt många minbärande fartyg, och för att uppnå effekt med den korträckviddiga RBS-17 vår i unika och stora skärgårdmiljö så krävs det åtskilligt med eldenheter för att kunna uppnå effekt. Inte heller här avser jag inte gå in på några detaljer.

Sist men inte minst har vi våra fyra ubåtar. Dessa är dock begränsade till nyttjande av torpeder.

Vad som ofta glöms bort när sjömålsstrid diskuteras är vikten av sensorer, i synnerhet för att kunna verka med RBS-15 på stora avstånd. Här är våra fasta sensorer i form av radarkedjan samt flygande resurser viktiga komponenter. Den fasta radarkedjan är av sin natur (fast materiel) sårbar i händelse av krig. Därför blir flygande rörliga sensorer så som ASC 890 samt sjöoperativ radarspanande helikopter viktiga. Vå flygande spaningsradar ASC 890 finns endast i två unika exemplar och Hkp 14 är som bekant långt ifrån levererad.

Sammanfattningsvis landar vi då i följande sammanställning under den kommande försvarsinriktningsperioden avseende bekämpningskapacitet. Sju robotbärande korvetter, fyra ubåtar och en amfibiebataljon som ska kunna verka efter vår 270 mil långa kust både på ostkusten, sydkusten, västkusten och runt Gotland. Lägg där till att det är samma sju korvetter som ska jaga ubåt, eskortera viktiga transporter till Gotland etc. 

Huruvida det här är tillräckligt behöver jag nog inte ens gå in på, utan konstaterar istället att f.d. Chefen för Marinen Dick Börjesson uttryckte följande för inte så särkilt länge sedan. Han ansåg att det var ”hårda bud” när antalet ytstridsfartyg skulle krympas till en numerär om 36! Idag har vi sju.... Antalet ubåtar och amfibibataljoner har sedan FB-00 stympats på samma sätt.

Till detta skall läggas ett Flygvapen med RBS-15 bärande JAS 39 också, men som namnet JAS (Jakt, Attack, Spaning) anger så ska man syssla med mycket annat också.  

Avgörande materielsystem i vår framtida Marin

Ubåtar

Våra ubåtar vidmakthålls till en mycket låg numerär, nämligen fyra. I dagsläget tre ubåtar av Gotlandsklass och HMS Södermanland. Ubåtar utgör för Sverige även i fortsättningen en mycket viktig komponent i det marina spektrumet av förmågor. Att affären med nya ubåten A26 gick i lås är viktigt, men tyvärr kommer torped även i fortsättningen att vara huvudvapnet. Jag har tidigare skrivit om ubåtens konfiguration och ställt frågan om den givet omvärldsutvecklingen är operativt relevant?

Den låga numerären om fyra kommer tyvärr att vidmakthållas in i framtiden. Det fanns en ypperlig möjlighet att öka numerären till fem i samband med att A26 levereras. D.v.s två nya ubåtar samt tre äldre av Gotlandsklass. Så blev det inte, istället kommer en av våra tre Gotlandsubåtar att utgå tillsammans med HMS Södermanland. Mycket olyckligt!

Visbykorvetter och Minröjningsfartyg

In i framtiden tar vi med oss fem Visbykorvetter, fem minröjningsfartyg typ Koster och två mindre röjdykarfartyg. Visbykorvetterna får inget robotluftförsvar, det finns inte längre med på den politiska agendan. Det här kommer att även i fortsättningen inverka på förmågan att kunna skydda andra fartyg under ett luftvärnsparaply under exempelvis en eskort. Numerären fem är dessutom alldeles för liten när totalen av ytstrids fartyg endast är sju.

Minröjningsfartygen som också är fem till antalet är ytterst kompetenta och kan även bidra inom ubåtsjakten med sin högupplösta sonar som kan åstadkomma näst intill fotografiska bilder av havsbotten. Fartygen är "sakletare" av rang, men de är som allt annat i Marinen alldeles för få till antalet. Betänk om uppgiften skulle vara att hålla leder till vår största importhamn Göteborg öppna samtidigt som leder till våra egna basområden måste hållas öppna för våra egna syften.... Två av fartygen i Landsortsserien avvecklades 2009 då man valde att inte uppgradera dessa till Kosterklass. Det var ett dumt beslut, men som vanligt är det dyrt att vara fattig.

I regeringens proposition framgår att ersättare till minröjningsfartygen planeras i perioden bortom 2020. Vad gäller nya ytstridsfartyg som tidigare låg i materielplanen så är de i regeringens underlag nu helt borta på samma sätt som ersättare av stödfartyg. Det här är inte bra alls eftersom det kommer att innebära att numerären ytstridsfartyg under överskådlig framtid kommer att hållas på den alldeles för låga numerären sju.

Korvetterna HMS Gävle och HMS Sundsvall 

Regeringen ger i sin proposition per definition äntligen klartecken (så fort riksdagen antagit proppen) att påbörja ombyggnaden av korvetterna HMS Gävle och HMS Sundsvall enligt plan. Exakt vilka åtgärder som ska genomföras är oklart, men de är planerade att nyttjas till ca 2025, d.v.s. enbart 10 år. Det anser jag är för kort tid. De bör givetvis vidmakthållas längre än så, och eventuella nya ytstridsfartyg ska givetvis inte ersätta dessa två. Nya fartyg bör istället anskaffas för att utöka numerären.

HMS Sundsvall är i dag i drift vid 4. Sjöstridsflottiljen men systerfartyget HMS Gävle ligger sedan två och ett halvt år tillbaka avrustad på Muskö. Avrustningen skedde snabbt då fartyget skulle byggas om. Sedan dess har inget hänt då Alliansregeringen vägrade att fatta det nödvändiga beslutet.

De två systerfartygen HMS Göteborg och HMS Kalmar kommer sannolikt att bli skrot inom kort efter att ha legat avrustade sedan 2004 respektive 2006.

Bevakningsbåtar

Regeringen har genom sin proposition (förhoppningsvis) räddat sju Bevakningsbåt typ 80 från skrotdöden. Fartygen som byggdes särskilt för inomskärs ubåtsjakt och levererades till Marinen i mitten av 90-talet har mycket mer kvar att ge, även om det behövs genomföras en rad materielåtgärder för att kunna vidmakthållas. Försvarsmakten hade planerat för att avveckla alla dessa sju (fem skulle vidmakthållas vid bevakningsbåtskompaniet i Göteborg). 

Fartygen är redan avrustade och föreslås bli reservdelar och/eller skrot. Självstympningen, som motiveras med brist på personal och pengar, håller således på att verkställas, men ser nu ut att räddas av gong-gongen.

Bojbåtar

Marinens sista bojbåt avvecklades bara några veckor efter att Operation Örnen i oktober förra året hade avslutats med motiveringen att "Försvarsmakten ej längre har behov av Hydrofonbojfartyg typ Ejdern i insatsorganisationen". Bojbåtarna levererades till Marinen i mitten av 90-talet och var i drift i knappt 10 år. Därefter har de legat upplagda på land, och därmed kunnat hållas i gott skick. 2009 överfördes två av dessa bojbåtar, HMS Svärtan och HMS Viggen till Sjöfartsverket där de idag använd för sjömätning och har fått namnen Anders Bure och Johan Månsson. Den tredje bojbåten HMS Ejdern överläts till FOI 2011. Den sista bojbåten HMS Krickan avvecklades enligt beslut den 11 november 2014 och skänktes senare till Sjövärnskåren Gotland.

Samtliga bojbåtar används nu av andra organisationer, således kan man dra slutsatsen att de inte var helt förbrukade. Eftersom det inte alls är okänt att passiva sensorer och bojsystem är ett optimalt  hjälpmedel för att detektera ubåtar och undervattensfarkoster så är det märkligt att dessa fartyg har avvecklats. Det är osannolikt att en inkräktande ubåt skulle köra rakt in i ett område där aktiv sonarsändning sker, det vore likställt med att vilja bli upptäckt. Därför är bojbåtar en mycket viktig komponent i en ubåtsjaktstryka, och det var exakt av den anledningen som de fyra fartygen anskaffades på 90-talet.

Om jag tar mig friheten att tycka till i ärendet, så hade jag önskat att man istället för att fatta beslut om avveckling av HMS Krickan den 11 november istället hade fattat beslut om driftsättning. Genomför omedelbart nödvändiga materielåtgärder, återinstallera avrustad boj- och analysutrustning. Kommendera den personal som senaste åkte på systemet att påbörja utbildning av en besättning. Det handlar om ca 10 personer i en besättning och nyckelkompetensen finns fortfarande kvar på olika ställen i Försvarsmakten. Syftet skulle vara att snabbt återuppbygga kompetens och därmed hade vi legat på framkant. Det må säkert finnas en rad hinder och omständigheter som inte jag känner till, men hinder är till för att överbryggas - om man vill!

Nu är regeringens inrikting att fyra av de sju Bevakningsbåt 80 som förhoppningsvis räddas från skrotdöden och anpassas för att bli bojbåtar och därmed är cirkeln åter igen sluten. Hade vi räddat och driftsatt HMS Krickan så hade vi haft ett förhandsläge där operatörsträning hade kunnat genomföras ombord på en kostnadseffektiv mindre plattform. Nu är den möjligheten borta.

Korvetterna HMS Stockholm och HMS Malmö

I regeringens proposition anges ska bli vedettbåtar(!) Således ska dessa båda korvetter reduceras på personal och materiel. Det här är för mig en obegriplig väg att gå givet omvärldsläget. En vedettbåt är per definition i praktiken ett obestyckat fartyg avsett för sjöövervakning, läs HMS Jägaren på Västkusten.

Det är knappast så att vi behöver färre sonar och robotbärande korvetter i Marinen. Antalet sju ska heller inte ses som ett tak längre. Så var det möjligen tidigare, men jag har inte hört någon politiker som uttryckt att Marinen inte får ha fler än sju korvetter. Att vidmakthålla dessa två med befintlig materiel skulle enligt FMV beräkningar i princip vara kostnadsneutralt, ändå väljer FM att avveckla korvettförmågan på dessa två enheter, oklart varför.

Om man prompt vill ta bort två ubåtsjaktplattformar så hade det åtminstone varit rimligt att vidmakthålla dessa som robotbåtar och behålla robotställ, robotar samt personal för detta. Det hade krävts en (1) extra personalrad per fartyg. I operativ tröskelhöjande effekt hade det inneburit ytterligare 16 extra sjömålsrobotar kunnat vara möjliga att nyttja till sjöss. Det hade inneburit att vi gick från 56 robotar (7 fartyg x 8 robotar) till 72 robotar. Procentuellt hade det inneburit en ökning med hela 29%. Att man nu väljer bort den möjligheten är som sagt obegripligt.

Grundproblemet ligger på sjöövervakningsuppgiften som skall lösas 365/12/24. Med så få fartyg som Marinen förfogar över idag så vidhåller jag att man måste hitta andra lösningar så att Marinens fartyg får möjlighet att öva kvalificerad väpnad strid i större omfattning, d.v.s förbereda oss i ännu större utsträckning för att lösa den viktigaste huvuduppgiften. Mitt förslag på lösning har jag skrivit om tidigare, dvs införliva Kustbevakningen i Marinen och överlåt sjöövervakningsuppgiften på de som har bäst fartyg för ändamålet. Men oavsett om det är HMS Stockholm och HMS Malmö som ska lösa sjöövervakningsuppgifter i framtiden så är det ändå obegripligt att efterfrågade förmågor ska tas bort.

Det pratas i propositionen om dubbla besättningar till fartygen. Men att först stympa fartyg och därefter tillföra dubbla besättningar ökar enligt mitt sätt att se det inte försvarsförmågan i krig, den ökar enbart uthålligheten i den fredstida sjöövervakningen. För att utöka försvarsförmågan i krig, där händelseförloppen bedöms vara snabba behövs enligt min bedömning fler fartyg, inte fler besättningar.

Än är det dock inte för sent för regeringen och Försvarsmakten att ändra sig i den här frågan, men det kanske är att hoppas på för mycket... Sverige behöver fler sonar och robotbärande fartyg, inte färre.

Sjöinfobataljonen

Ett marint krigsförband som ofta glöms bort är Sjöinformationsbataljonen där Sjöbevakningskompanierna med sina fasta radarstationer ingår. Här finns även Marinens Radio som ansvarar för allt samband i Marinen samt den kanske mindre kända UVSC (Undervattensspaningscentralen) som finns på Muskö. I regeringens proposition anger man att man inom ramen för satsning på ubåtsjakt ska utöka antalet fasta undervattenssensorer vilket är mycket bra och framför allt kostnadseffektivt avseende spaning. Med anledning av reportaget i radio så får vi hoppas på att man även får utökad personalram. 

Sammanfattning

Jämfört med hur FB09 såg ut så utökas inte Marinens numerär i något avseende. De sju bevakningsbåtarna har däremellan avvecklats, men är nu på väg tillbaka räddade av regeringen. Därmed har vi Status Quo. Eftersom numerären inte ökas i något avseende så innebär det givetvis problem med att öka den marina försvarsförmågan. 

Trots att vi har en omfattande ökning av aktiviteten på och över Östersjöns yta, samt otvetydiga undervattenskränkningar så vill Försvarsmakten (ÖB) ändå lägga 18 miljarder på en basplatta, vilket primärt handlar om materiel till Armén. ÖB avråder bl.a. från att stärka ubåtsjaktförmågan. Motivet ska vara att det skulle försämra förmågan att möta ett väpnat angrepp. Det här får jag inte ihop, ubåtsjaktförmåga är en vital komponent i förmågan att möta ett väpnat angrepp och för att kunna hävda vårt territorium. 

Försvarsmakten bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp. Försvarsmaktens svar är i sin helhet hemligt.

Nu har regeringen och övriga politiska partier gjort en annan bedömning och gör vissa satsningar på ubåtsjaktförmågan ändå vilket enligt min bedömning är helt nödvändigt.

Avslutningsvis frågan om Gotland. Även här avråder ÖB politikerna från att basera permanenta förband på ön. Men även inom detta område så gör politikerna en annan bedömning och pekar ut Gotland som ett synnerligen strategiskt intresse, vilket även många andra experter gör, både svenska och utländska. För den som undrar varför det är viktigt att vara på Gotland så rekommenderas läsning av Peter Hammarbergs blogginlägg från 2009. Slutsatserna anser jag fortfarande är giltiga.

Varför då diskussion om Gotland i detta inlägg med marint tema, Gotland är ingen marin angelägenhet tänker säkert många av er läsare. Men faktum är att all tung materiel som ska flyttas till Gotland kommer oundvikligen att tvingas transporteras på köl över havet. Samma sak gäller för alla förnödenhetstransporter till och från Gotland. För att i kris eller krig skydda dessa transporter så kommer oundvikligen marina stridskrafter att krävas. Men tanke på vår oerhört låga numerär så ligger det således i ett marint intresse att det som ska nyttjas på Gotland redan finns där från början så att inte våra fåtaliga marina stridskrafter blir bundna hit. Det kommer förmodligen i ett sådant läge finnas en rad andra viktiga uppgifter att lösa.

Den övergripande slutsatsen baserat på propositionen blir då att Marinen vidmakthålls på en mycket låg nivå. Ubåtsjaktförmågan förstärks i vissa avseenden, men förmågan att verka mot sjömål ökas inte då numerären av vapenbärare vidmakthålls på samma nivå som tidigare, och inte heller kommer något nytt robotsystem att tillföras under perioden. 

Genom att vidmakthålla korvetterna Stockholm och Malmö som antigen korvetter alternativt robotbåtar hade en ökad förmåga kunnat åstadkommas med mycket ringa medel. Det här är som Allan Widman brukar säga "en lågt hängande frukt". Men kanske hängde den så lågt att ingen såg den....

Vår framtida marin ser således i stort sett identisk ut så som den har gjort sedan efter FB-04 då  hela Försvarsmakten ominriktades mot internationella insatser och då man inte kunde se några hot riktade mot Sverige. Vi ligger således kvar på samma nivå som då trots att omvärldsläget nu i grunden är förändrat, att Ryssland rustar i mycket stor omfattning, att Europas gränser har flyttats med hot om militärt våld och att vi har haft omfattande undervattenskränkningar så sent som under hösten. Inget av detta anses således föranleda några behov av en utökad marin trots att alla talar om tröskelförmåga och vikten av att hävda vårt territorium.

Uppdaterat: Gärna fler JAS - men först en MARIN

Foto: Försvarsmakten

Verkligheten har nu kommit i kapp de nya Moderaterna. Man har insett två saker, det ena är att man har misskött försvarsfrågan så till den milda grad att man nu närmast panikslaget föreslår ökningar lite överallt. Den andra är att man sannolikt insett att valet är förlorat och kan därför passa på att göra sig av med "Svarte Petter" så att man i efterhand kan hävda att man visst ville stärka försvaret.

I sjätte timmen vill nu Moderaterna satsa på försvaret - inte "satsningar" utan riktiga satsningar den här gången. Ubåtar, luftvärn och i dag vill man öka på beställningen av JAS 39E med ytterligare tio flygplan. I grunden är jag givetvis positiv till allt som kan stärka försvarsförmågan, och jag anser att 100 JAS 39C/D givetvis måste ersättas av 100 JAS 39E. Men....

Inte på bekostnad av att Marinen utarmas och på sikt riskerar att försvinna!

Som bekant har samtliga marina materielprojekt fått stryka på foten i den liggande materielplanen som sträcker sig bortom 2020. Den planerade nyanskaffningen av ytstridsfartyg och stödfartyg är borta. Inte ens planerade modifieringar har blivit av på grund av att regeringen vägrar ta de nödvändiga besluten (där A26 debaclet är starkt bidragande).

Men oavsett om dessa modifieringar genomförs så kommer det inte att finnas ETT ENDA ytstridsfartyg bortom 2030 när de fem enda kvarvarande Visbykorvetterna börjar nå sin livslängd. Fyra (eller kanske fem) ubåtar gör ingen Marin.

Jag blir därför mycket bekymrad när Moderaterna i sin yrvakenhet istället för att beställa nya ytstridsfartyg, väljer att prioritera ytterligare tio JAS 39E. Jag är rätt säker på att Socialdemokraterna inte kommer att acceptera detta då bland annat Peter Hultqvist (s) så sent som på försvarskonferensen uttryckte en mycket stor oro över Marinens framtid, något som även partikamraten Peter Jeppson tagit upp vid ett flertal tillfällen.

Att Moderaterna nu dag efter dag levererar ett antal yrvakna och populistiska förslag tyder bara på att man är mycket angelägna om att bli av med "Svarte Petter". Det är värt att ånyo poängtera att det är Moderaternas och inte regeringens förslag! Att man inte tar detta till försvarsberedningen istället för att köra sitt eget race via media är inget annat än oseriöst. Det är i forumet försvarsberedningen man ska ta dessa frågor i syfte att åstadkomma BREDA uppgörelser som ska kunna gälla även efter ett val och med en ny regering.

Men i försvarsberedningen har man inte ens kommit dit i processen trots att man har jobbat i över ett och ett halvt år. Det berättade Cecilia Widegren i veckan under försvarskonferensen i Skövde. Det man gör nu är att "lyssna in" läget i Ukraina - trots att det egentliga datumet för rapportens slutförande tidigare var satt till den 31/3. Då undrar ju vän av ordning hur den ursprungliga stabsarbetsplanen såg ut?


Det är utöver detta uppenbart att våra referensramar förändras över tiden och att vi lätt glömmer bort vår historia. I dag publicerar Marinchefen en intressant artikel på marinbloggen.

Bilden här ovan är från veckan och kommenteras så här.

Ytstridsfartygen övar också i Östersjön. Under en paus mellan två övningsmoment togs unika bilder på sex korvetter tillsammans under gång till sjöss. Så vitt känt finns det inga tidigare liknande bilder, i vart fall inte med Visbykorvetter.

Det är bra att vi idag kan öva med sex korvetter samtidigt, det var väldigt länge sen sedan vi kunde göra det!

Men det mycket tragiska faktumet är att det kanske även var sista gången vi fick se sex korvetter på bild samtidigt. Om inga beslut fattas av regeringen kommer vi i värsta fall aldrig mer öva med fler än fem korvetter samtidigt . I närtid så avvecklas med största sannolikhet korvetterna Stockholm och Malmö. Korvetterna Göteborg och Kalmar är avrustade sedan 2005/2006 och sedan 2012 är även Gävle avrustad, något som även Sundsvall enligt planen kommer att mötas av inom kort.

Kvar blir då fem Visbykorvetter, inga planerade nybyggen och inga beslut om HTM av de äldre korvetterna har fattats.

Gärna ytterligare tio JAS 39E, men först en beställning på minst fem nya ytstridsfartyg så att vi får upp den numera anorektiska numerären till minst tio fartyg. Allt annat är ytterst oseriöst och det skapar dessutom mycket farliga marina glapp kopplat till tänkbara operationsområdens area. För få fartyg på en stor yta kan man sammanfatta det till.

Vill man vara riktigt dystopisk kan man ju påminna om att Cecilia Widegren tidigare deklarerat att "marinen redan har fått sin uppgradering". Vad som då avsågs var "marinbåts-satsningen" vilket ska utläsas som den renovering av ett litet antal Stridsbåt 90 som beslutades av regeringen för exakt ett år sedan...


Vilket parti tar på sig ansvaret att driva frågan om att vi måste ha en stark Marin med en utökad numerär av ytstridsfaryg inom ramen för försvarsberedningens arbete? Någon måste göra det när Moderaterna uppenbart inte gör det!

I sammanhanget kan man ju även påminna om att Marinen år 2005 bestod av dubbelt så många (12) ytstridsfartyg än de vi är mycket glada för att se på en bild i dag år 2014. 6 korvetter, 2 robotbåtar och 4 patrullbåtar. Hur Marinen under årens lopp blivit fullständigt utarmad på ytstridsfartyg kan den som vill läsa om i det här äldre inlägget som jag skrev sommaren 2012. Man kan ju minst sagt säga att våra referensramar om vad som är "en rimligt nivå" förändras väldigt fort. Det är till och med riktigt oroväckande!

Media: SvD,



UPPDATERAT: Mycket riktigt, en timme efter att jag publicerade inlägget så deklarerar Peter Hultqvist i en sen intervju att han inte är nöjd HUR Moderaterna hanterar frågan, och att det inte duger att hantera frågan på det sätt som man nu gör. Hultqvist berättar i intervjun att inte ett ord om detta hade dryftats från Moderaternas sida på dagens sammanträde med försvarsberedninge. Skamligt!

SWENEX och svensk-finskt marint samarbete

Många är vi som väntat på att Försvarsmakten, alternativt regeringen ska gå ut offentligt med de sedan en tid kända uppgifterna som gjort gällande att Marinen har påbörjat ett samarbete med Finland. Nu har samarbetet offentliggjorts, om än bara i en liten notis i samband med rapporteringen från den pågående övningen SWENEX samt på försvarsdepartementets hemsida.

För att börja med den marina "slutövningen" SWENEX så är det mycket glädjande att Sveriges miniatyrmarin äntligen lyckats samla samtliga kvalificerade och operativa sjögående ytfartyg till en och samma övning så när som på HMS Carlskrona. Låt oss hoppas på att man från Marinens sida och samtliga förband även i fortsättningen prioriterar de två återkommande nationella övningarna i första hand och bygger på med annan verksamhet därefter i stället för att som tidigare göra tvärt om. Behovet av att öva nationellt är stort!

Angående samarbetet med Finland så kan man i en notis från Försvarsmakten läsa följande rader signerat marininspektören.

- Marinen har en vision om att i framtiden sätta upp en gemensam Finsk-Svensk marin styrka för krishantering. Därför är det både viktigt och välkommet att finska marinen deltar. Idag är dessutom båda nationernas mariner så små att vi måste hjälpas åt för att i vissa fall få ett bra övningsutbyte, säger marininspektör Jan Thörnqvist.

Det är bra att viljan från Marinens sida finns för att skapa de bästa förutsättningar som går, framför allt när det kommer till att kunna genomföra kvalificerade övningar.

Men det finns enligt min bedömning även vissa mindre farhågor runt detta, främst kopplat mot den politiska nivån. Det vore mycket olyckligt om regeringen anser att detta är lösningen på problemet med vår nuvarande minitaryrmarin, och att man ser Finlands marin som ett "tillskott" där 1+1 = 2 för svenskt vidkommande. Så är det givetvis inte. I händelse av eventuell oro i vårt närområde kommer både Finland och Sverige undantagslöst att behöva sina egna få enheter för sina respektive intressen där matematiken innebär att 1+1 ändå bara blir 1.  Regeringen har vid ett flertal tillfällen slagit fast att ett isolerat angrepp mot Sverige inte är troligt, en uppfattning jag delar och något som stärker tesen att vi inte kan förvänta oss att vi kan disponera några andra enheter än våra egna för försvaret av Sverige eller för att skydda våra nationella intressen.

Av den anledningen är det av yttersta vikt att Försvarsmakten är tydliga och förklarar detta både för regeringen, men också för våra 349 riksdagledamöter som av olika anledningar, allt för ofta, är mycket dåligt insatta i hur vårt försvars ser ut och fungerar.

För NATO-motståndare som socialdemokrater och sverigedemokrater kommer ett svensk-finskt försvarssamarbete med stor sannolikhet att användas i argumenteringen mot ett eventuellt NATO-medlemskap. En argumentation som givetvis inte hänger ihop med hänsyn taget till ovanstående, men också genom att Sverige och Finland inte på något sätt är interoperabla (på annat sätt än via NATO-procedurer och okrypterad talad stridsledning)  med varandra med hänsyn till att vi har helt olika sambands- och stridsledningssystem. På den fronten är vi i vissa fall mer interoperabla med NATO (Länk-16) än vad vi är med Finland i dagsläget.

I grunden är alla samarbeten bra, och i synnerhet när det gäller övningar och övningsutbyte. Bara problematiken med att vi har så få sjögående enheter att vi inte kan skapa en trovärdig B-sida talar för samarbeten likt dessa precis på det sätt som marininspektören uttrycker det i artikeln. Här har Flygvapnet mycket stora fördelar genom att man har två JAS 39-divisioner på F7 samt flygskolan på Malmen som man under övningar kan använda som kvalificerad B-sida, då båda dessa förband ej ingår i insatsorganisationen utan enbart finns för utbildning. Den lyxen har inte marinen, något som innebär stora begränsningar när det kommer till att öka komplexiteten i övningarna.

För att sammanfatta det hela och därmed mina personliga åsikter runt detta. Öva med våra grannländer så mycket det går, och gärna mot varandra för ett kvalificerat utbyte. Men var tydliga med att förklara att dessa formella samarbeten inte på något sätt ersätter en egen marin av tillräcklig numerär då det finns många politiker som mer än gärna skulle ta ett svenskt-finskt samarbete som inteckning för att det varken behövs en större marin eller något NATO-medlemskap!

Det vore intressant att höra regeringens syn på saken. Min gissning är att det kommer att dyka upp en artikel på försvarsdepartementets hemsida runt detta i början av nästa vecka med anledning av det planerade mötet mellan ministrarna.

Passande nog så har SvD en artikel i dag om ett svensk-finskt försvarssamarbete: SvD

Den marinblå vapenarsenalen

Samtidigt som president Obama var i Sverige på sitt besök så lyckades kollegan Wiseman få vår egen utrikesminister Carl Bildt att uttala sig om vapensystem på Twitter! En intressant konversation att följa som avslutade med att excellensen gjorde flera märkliga uttalanden. Säga vad man vill om Carl Bildt, mycket kan han, men diskussioner om vapensystem ska han inte ge sig in på, för det är ett ämne han inte behärskar.


Den diskussionen renderade i två inlägg hos Wiseman som du kan läsa här och här  samt ett hos Väpnaren. Alla läsvärda!

Som svensk medborgare kan man konstatera att attackvapenarsenalen i Flygvapnet helt klart är begränsad, för att inte säga både felaktig, och som i vissa fall även börjar bli obsolet. Som marinblå kan man även konstatera att den totala vapenarsenalen hos Marinen om än ser ännu värre ut.

Marinen behöver som bekant kunna verka mot, och i vissa fall bekämpa såväl ytfartyg, ubåtar som luftmål. Det kan vara på sin plats att redovisa vad Marinen har, och framför allt inte har. Jag har tidigare avhandlat detta i ett inlägg för snart två år sedan, men det är något som tål att upprepas. På förekommen anledning måste jag tyvärr tillägga att allt är baserat på öppna källor så som Internet, publikationer som Jane´s Navy, Wikipedia, regeringens regleringsbrev samt Försvarsmaktens budgetunderlag och andra öppna dokument!


Vapensystem mot luftmål

Detta är utan tvekan marinens akilleshäl. I dag saknas helt och hållet kvalificerade vapensystem för bekämpning av luftmål då man är helt utelämnda till Bofors eldrörsartilleri med kalibrarna 57 mm samt 40 mm. Wiseman har tidigare gjort den målande liknelsen med den fastbundna boxaren. Samma liknelse kan göras här. Räckvidden är i sammanhanget högst begränsad och samtliga fartyg (förutom två) är bestyckade med bara ett enda eldrör, om man ens är bestyckad alls. Det här innebär givetvis att det blir problematiskt om hotet är multipelt. Än svårare att hantera hotet blir det om farten på anflygande sjömålsrobotar/flygplan är mycket hög. Även om systemet på marinens Visbykorvetter är i toppklass när det kommer till eldrörssystem, så är det fortfarande ett eldrörsartilleri med alla dess begränsningar.

57 mm pjäsen har en eldhastighet på 220 skott/sekund och en effektiv räckvidd på 8500 meter.

Bofors 57mm

Luftvärnsrobotar
Luftvärnsrobotar saknas helt i Marinen, och ingen plan finns att anskaffa några sådana då de ströks i sin helhet av genomförandegruppen 2008. Ett katastrofalt beslut som lämnar våra nya Visbykorvetter utan kvalificerat luftvärn. Det finns i dag inte någon plan för att kunna realisera detta inom de närmaste tio åren.

Det som en gång skulle bli Amfibiebrigaden skulle innehålla den korträckviddiga lv-roboten RBS-70 son brigadluftvärn(!) för egenskydd. Amfibiebrigaden är ett av de störrre luftslotten som byggts i Försvarsmakten, och blev av naturliga skäl tyvärr aldrig verklighet. I dag finns endast en amfibiebataljon, och bataljonen saknar helt luftvärn. I detta sammanhanget avser jag ej räkna in handriktade kulsprutor.

Slutsats
Vi kan alltså konstatera att Marinens luftvärnsförmåga är på en låg nivå och att kvalificerade medel- eller långräckviddiga vapensystem helt saknas.

Vapenystem mot ytmål

Huvudvapensystemet på svenska ytfartyg har under de senaste 30 åren varit sjömålsroboten, och kommer så även att vara under överskådlig tid. På våra ubåtar är det tunga torpedsystemet huvudvapnet. Båda systemen har syftet att antingen sänka eller göra fientliga ytfartyg obrukbara.   

Artilleri

Mot sjömål kan givetvis fartygsartilleriet som beskrivits här ovan användas, med samma begränsningar som tidigare beskrivits.

Minor

Även minor är ett vapensystem mot ytmål man inte ska förringa. Minan kräver dock att den läggs ut i förväg samt att motståndaren tar sig till vapnet och inte tvärt om, vilket gör den mycket trubbig. Dock kommer vetskapen om att ett havsområde är minerat att binda resurser hos en motståndare. Utan att gå in på om Marinen har några operativa minor så kan vi konstatera att samtliga dedikerade  minfartyg är avvecklade eller ombyggda för andra ändamål utan ersättare. Ytstridsfartyg kan förvisso lägga ut mindre mineringar, men på grund av den ringa lastförmågan på däck blir mineringens omfattning också begränsad. Inom amfibiebataljonen har minsystemet M9 under flera år varit föremål för avveckling enligt tidigare budgetunderlag.

Tung torped
Fram till avvecklingen av robotbåtarna 2005 samt ombyggnaden av korvetterna av Stockholmsklass runt 2003 fanns det tunga torpedsystemet Torped 613/62 att tillgå på dessa fartyg. Det var ett sänkande vapen som var avsett att användas mot större tonnage så som RORO-fartyg med trupp/fordon ombord efter att man med sjömålsrobotar bekämpat ytattackenheter som utgjorde skyddet av en överskeppning. Tung torped från ytan var alltså ett komplement till sjömålsrobotarna med syftet att förhindra en överskeppning. I dag finns möjligheten från ubåtar, men inte längre från ytstridsfartygen.

Sjömålsrobot
Robotsystemen i Marinen utgjorde fram till FB-00 av fyra olika system. RBS-15M2 på totalt 18(!) korvetter och robotbåtar. RBS-15KA inom det tunga landbaserade kustrobotbatteriet. RBS-12 på 12, och ännu tidigare på 16 stycken patrullbåtar samt RBS-17 inom de olika amfibiebataljonerna. Av allt detta finns enbart RBS-15MkII på en handfull operativa korvetter samt möjligen några RBS-17 inom den enda amfibiebataljonen. En reducering i numerär som gjort att vi hamnat på en skamligt låg nivå när det kommer till förmåga till kvalificerad sjömålsbekämpning jämfört med tidigare.

RBS-15MkII som i dag är huvudvapensystemet på ytstridsfartygen börjar bli föråldrad och det är sedan länge hög tid att omsätta detta vapensystem. Roboten som är en underljudsrobot börjades utvecklas för Marinens och Flygvapnets del redan på 70-talet och blev operativ under mitten av 80-talet. Trots att robotarna har uppgraderats under årens lopp så är det fortfarande samma skrov och till stora delar samma innehåll nu som då. Det är med andra ord hög tid att omsätta robotarna, något som har diskuterats under lång tid.

Som Wiseman påpekade i sitt inlägg var det oerhört nära att Flygvapnet blev av med möjligheten att bära Rb-15 på Gripen C/D om inte man hade blivit räddade av Thailand. Då hade vi i dag stått med ett Flygvapen utan möjlighet att bekämpa sjömål, och en Marin med alldeles för få enheter. Ett katastrofalt scenario som räddades av Thaliland!

RBS-15MkII

Slutsats

Ubåtssystemet har möjlighet att använda tung torped, men ingen möjlighet att verka med andra offensiva system så som sjömålsrobotar, en utveckling som går framåt i andra länder. Ytstridsfartygen har ett föråldrat robotsystem, och med avvecklingen av RBS-12 och reduceringen av RBS-17 genom avvecklingen av flera amfibiebatljoner är paletten minst sagt begränsad. Här måste vi få se en beställning av en ny sjömålsrobot illa kvickt för bibehållen förmåga (om än på en låg nivå) även i framtiden.

Vapensystem mot undervattensmål

Sjunkbomber

Sjunkbomber finns kvar. Den är dock från 30-talet (Sjunkbomb m/33). Sverige har aldrig någonsin under alla år lyckats sänka eller tvinga upp en ubåt trots omfattande insatser under många årtionden. Nog talat om detta.

Ubåtsjakttorped

På korvetter och ubåtar finns ubåtsjakttorpeden (Torped 45). Även den behöver omsättas, något som debatterats under lång tid, till och med riksdagen. Bra, men vi är nog sannolikt ett av väldigt få länder där ersättning av ett så nödvändigt vapensystem dras i långbänk på det sätt man gjort. Torpeden måste omsättas nu, men som vanligt har inga beslut tagits.

Helikoptersystemet saknar i dag helt beväpning mot undervattensmål då Hkp 4 systemet är totalavvecklat och ersättaren Hkp 14 inte kommer att vara operativ i den rollen förrän tidigast 2020. Det riktigt oroväckande är att ingen vapenintergration är beställd ännu. Således finns en stor risk i en kärv ekonomi att vi står utan luftburen bekämpningsförmåga mot ubåt.

Torped 45 på Hkp4 - Systemet avvecklat

Antiubåtsgranater

Då ubåtsjakttorpeden är ett sänkande vapen, och sjunkbomben är helt utan precision så anskaffande Marinen på 80-talet ubåtsjaktgranaten ELMA som sköts i salvor mot en ubåt i tvingande syfte. En träff är inte avsedd att sänka ubåten, utan att tvinga den till ytan. Således var ELMA-granaten en helt nödvändigt vapen mot i fredstid kränkande ubåtar. Tyvärr är systemet som så många andra totalavvecklat utan ersättare.

En ersättare var dock planerad. Nämligen ALECTO som skulle anskaffas till Visbykorvetterna och som i mitten på 1990-talet började utvecklades. Systemet var avsedd för flera ändamål, både avfyrning av motmedel mot både torpeder och mot sjömålsrobotar. ALECTO bestod av en 6-eldrörs rörlig avfyrningsplattform, som avfyrar raketdrivna ca 15 kg tunga granater, benämnda KAS-2000, med aktiv målsökare. Kastlängden för granaterna blir drygt 1000 meter, och landning i vattnet sker med fallskärm. På grund av minskade anslag avbeställdes ALECTO 2007 och utvecklingen av vapensystemet stoppades.

Antiubåtsgranater ELMA - Nu totalavvecklade

Slutsats

Här har vi ännu en brist, en brist som i värsta läget kommer att växa ytterligare om inget beslut om anskaffning av ny ubåtsjakttorped tas av regeringen inom en nära framtid. Det finns inte heller längre ett tvingande alternativ som ersättare till ELMA i den numera krympande vapenarsenalen.

Sammanfattning
Marinens vapenbestånd är i dagsläget begränsat med föråldrade system. Luftvärnet är i dagsläget det mest bekymmersamma, något som avhandlats i media och på många andra platser under lång tid. På sikt finns det även en risk att vi står utan ubåtsjakttorped och sjömålsrobot om inte Försvarsmakten prioriterar dessa områden samt att politiker tar de nödvändiga besluten som krävs.

Som sagts så många gånger tidigare. Det är dags att agera nu! 

WebRep

currentVote

noRating

noWeight

Folk och Försvar: Utmaningar för den svenska marinen

F

Just nu finns det en mängd saker som borde tas upp här på bloggen. Tingsrättsdomen mot en specialistofficer har Wiseman redan skrivit ett mycket bra inlägg om, så detta lämnas därhän just nu. Johan Forssell (m) och hans åsikter i försvarsfrågan kommer att få ett alldeles eget dedikerat inlägg inom kort, då jag inte alls delar hans bild av läget i FM här och nu, jämfört med hur dåligt han anser att Försvarsmakten fungerade innan den moderatledda omställningen startade från det förhatliga s.k. "invasionsförsvaret" till det nya tillgängliga, flexibla och användbara försvaret...

Men det som känns allra mest angeläget att kommentera just nu är det seminarium som hölls av Folk och Försvar i onsdags med titeln "Utmaningar för den svenska Marinen". Frågeställningen under seminariet var följande.

Hur påverkas Marinen av Insatsorganisation 2014? Vilka är uppgifterna, vad har vi för marina förmågor idag och vad kommer vi att ha efter genomförd anskaffning? Räcker detta för att klara uppgifterna? Hur ser personalläget ut, täcker vi det behov som finns?

Jag hade som vanligt när Folk & Försvar håller sina seminarium, mycket höga förväntningar på innehållet och de inblandade debattörerna. Seminariet startades genom ett mycket bra inledningsanförande av försvarsdepartementets maritimutredare Jan Hyllander som nyligen författade en utredning där kärnan var en utökad maritim samverkan som på sikt borde leda till en implementering av Kustbevakningen i  Marinen.
Hyllander ställde de kritiska och svåra frågorna som mer eller mindre förblev obesvarade under hela seminariet.

Ett axplock av de mycket viktiga frågor som herrarna ställde var som exempel:
- Slutsatser av Rysslandsanalyser
- Hur lösa marinens uppgifter operativt
- Var ska Marinen lösa sin uppgifter och med vad (hänv. till den beslutade nat. inriktingen)
- Hur kan vi ge och ta emot stöd i en marin kontext
- Vilka förband och förmågor behövs
- Hur ska balans mellan personal, materiel och verksamhet uppnås

Som tur vad fanns det även åhörare i publiken som kunde ställa ytterligare frågor. Bland annat Claes Tornberg, tidigare CKF, som till skillnad från övriga debattörer var mycket tydlig med vad som borde göras och hur läget ser ut inom Marinen. Han menade att ubåtsjaktförmågan är förlorad, att Marinen i övrigt fortfarande har viss bredd men inget djup pga alldeles för få enheter, och att omslagspunkten (möjlighet att försvara Sverige) redan är passerad.

Helge Löfstedt, tidigare överingenjör vid FOI, var den andra av två debattörer som talde klarspråk och inledde med att konstatera (förvisso intet nytt) att Sverige är sämst av de nordiska länderna när det gäller att sätta av försvarsutgifter i förhållande till BNP. Han konstaterade även att Sverige har gått från 31 robotbärande fartyg till sju (felaktigt - just nu fem) och hade även gjort den intressanta beräkningen att Sverige har mindre än halva den Finska ambitionen när det gäller ytstridsfartyg kopplat till ländernas kuststräcka.

Från Försvarsmaktens sida deltog C INS, genlt Anders Silwer. Tyvärr var det med facit i hand fel man på fel plats då Silwer  i mina ögon uppfattades som dåligt påläst och dåligt insatt i de marina frågorna trots sin nuvarande befattning.

Silwer hävdade att Marinen inte har någon gammal materiel, och att den materiel som finns är oerhört bra och ville nästan göra jämförelsen med Flygvapnet att det är det bästa i världen i förhållande till sin storlek. Han hävdade också att det inte finns något annat land som har en Försvarsmakt som kan mäta sig mot oss i effektivitet. Helge Löfstedt lyfte däremot den ständigt heta, och ständigt lika ignorerade frågan om luftvärnsförmåga på flottans fartyg. Silwer svarade med dessa ord.

Jag tillhör de som tycker att vi ska ha luftvärn på våra marina stridskrafter, men jag hör ofta om luftvärn på Visbykorvetterna. Men det är lite av en motsägelse i sig själv, för då vet man ju inte varför Visby byggdes från början, i sin grundform och i sin skrovform med smygteknologi. Så ett luftvärnssystem är i så fall inte till för att skydda Visby själv, utan för ett områdesförsvar av något annat. 

Där föll Försvarsmaktens deltagande i seminariet tyvärr platt. Att vår Försvarsmaktens insatschef står inför den samlade skaran av f.d. amiraler och övriga örlogssjömän och hävdar att luftvärn på visbykorvetter inte alls skulle behövas är mycket oroväckande och rent av bedrövligt. Att det sitter försvarspolitiker i skaran som tar Silwers ord för sanningar är kanske ännu värre, och kommer inte att gynna Försvarsmakten och dessa strävan mot att erhålla nödvändig materiel. Vem är rådgivare till insatschefen rörande de marina frågorna? Jag har mycket svårt att se att marininspektören skulle sålt in den åsikten.

Det är därför helt nödvändigt att förtydliga det faktum att Visbykorvetterna var planerade att få ett kompetent robotluftvärn redan från början. Har Silwer helt missat detta? Dessa ströks av den politiska genomförandegruppen på uppdrag av Anders Borg för drygt fyra år sedan. Inte av operativa skäl, utan av rent ekonomiska. Vilket skydd har stealth-teknologin mot en signalsökande robot är en annan fråga som vår insatschef bör fundera över. Sedan ska man vara väldigt noga med att stealth-tekonologin bidrar till att reducera ett fartygs radarmålarea och andra signaturer. Att helt eliminera signaturer från ett stort fartyg har ännu ingen lyckats med. Således är IR- och radarmålsökande robotar fortfarande ett potentiellt hot som måste kunna hanteras och bekämpas. Att leva i någon annan villfarelse är farligt. Jag hade förväntat mig mer av Silwer som själv är stridspilot och har i den rollen sannolikt övat såväl spaningsuppdrag och vapeninsatser mot sjömål under sin aktiva karriär, och borde vara väl insatt i frågan om nödvändigheten av kvalificerat luftvärn på fartyg.

Seminariet abslutades med att den försvarspolitiska nivån representerades av Annicka Engblom (m), Ana-Lena Sörenson (s) och Allan Widman (fp).

Allan Widman höll som oftast en hög nivå, och visade att han är insatt även i detaljfrågorna. Jag delar helt Widmans åsikt att "Marinen måste dimensioneras för att såväl kvantitativt och kvalitativt kunna upprätthålla en beprövad och stridsduglig bekämpningsförmåga, och att med den tidigt kunna möta en fiende på väg till vårt territorium." Det var längesedan man hörde så kloka, och så konkreta ord från en politiker i försvarsfrågan. Mycket glädjande!

Engblom (m) höll sig till de övergripande målande beskrivningarna om varför man ska ha en marin, men höll sig aktivt i från att ingående besvara den avgörande frågorna, vilket förvisso är klokt om man är moderat försvaspolitiker i dessa tider. På den direkta frågan till Engblom huruvida hon var nöjd med att marinen har en bristande luftvärnsförmåga, och således inte kan föra väpnad strid fullt ut, så passade hon omdelbart över frågan till Widman med motiveringen att han sitter med i försvarsberedningen. Ett annorlunda, men klokt  grepp med hänsyn till nuvarande läge.

Anna-Lena Sörensons (s) deltagande imponerade inte särskilt mycket, och det kändes som hon varken intresserad, insatt eller särskilt engagerad i försvarsfrågorna.

Man skulle kunna skriva en hel roman om diskussionerna, och de uteblivna konkreta svaren i detta seminarium, men det får ändå stanna här.För den som inte kunde närvara eller missade sändningen så kan den i efterhand ses här.

Sjöförsvarsutredning 2020

Med bakgrund av den relativt sett omfattande debatt som förs runt anskaffningen av en ny generation av stridsflygplanet JAS 39 Gripen samt den nyligen beordrade luftförsvarsutredningen, LFU 2040, så borde även frågan om att tillsätta en mostsvarande sjöförsvarsutredning vara högst relevant.  Viktigt i detta är att en SFU, till skillnad från  LFU omfattar en tidsperiod närmare nutid än sci-fi utredningen LFU 2040, en utredning som enbart blir en gissningslek då omvärldsutveckling/behov för den perioden ej går att bedöma.

Marinen har sedan försvarbeslutet 2000 misshandlats å det grövsta, något som kulminrade i samband med försvarsbeslutet 2004. Sedan dess har marinens operativa stridsfartygs- och ubåtsbestånd bestått av 4-5 stridsfartyg och 3-4 ubåtar. utöver detta en handfull minröjningsfartyg och två äldre stödfartyg.

När vi kommer till KA/AMF så har antalet regementen och bataljoner reducerats från 5 regementen till ett enda där knappt en amfibiebataljon nu kan sättas upp. Inom ledningsområdet har antalet sjöbevakningscentraler reducerats från sex till två och när vi kommer till bas och logistik så finns endast en enda stödpunkt (med stora begränsningar) kvar utöver ordinarie baseringar. I Göteborg finns inte en enda  förtöjningsplats inom ytterbevakat område tillräckligt stor för korvetter och ubåtar.

När det gäller frågan om vad vi ska ha marinen till och vilka uppgifter som skall kunna lösas, så handlar det i dagsläget mycket om att man kör på i samma hjulspår som tidigare - men nu med avsevärt mindre resurser. Vägen framåt är med andra ord inte helt tydligt utpekad sett över ett längre tidsperspektiv, även om den försvarspolitiska inriktningen är att ”Marinstridskrafterna ska primärt utveckla förmågan att verka i vårt närområde genom att skydda svenska intressen till havs".


Jag anser därför att en Sjöförsvarsutredning som utreder sjöförsvaret för perioden 2020-2040 (SFU 2020) bör tillsättas omgående och en sådan måste svara på nedanstående frågor.  

• Analysera den marina utvecklingen i närområdet avseende teknik, taktik och förmågor.
• Bedöma framtida operativa behov och fastställa mål för sjöförsvaret under perioden.

Inom ramen för ovanstående så bör särskild uppmärksamhet ges till vissa avgörande delar som:

• Behovsanalys av förmågor inom dimensionerna luft-, uv, samt ytstrid med målsättningar
• Utreda behov av förbandstyper (ubåt, ytstrid, minkrig och amfbie)
• Med bakgrund av ovanstående föreslå nödvändig numerär kopplat till uppgifter
• Utreda anskaffningsbehovet av vapensystem
• Utreda behov av bas och logistikresurser omfattande marina hamnar/stödfartyg
• Utreda behovet av marin underhållsorganisation och resurser
• Analysera behovet av "force protection" i ordinarie basområden
• Analysera för marinen lämplig lednings- och organisationsstruktur
• Utreda behov inom ledningsområdet rörande ledningsplatser samt sensorkedjor (radar/sonar).
• Analysera behovet av marina närvaro på och runt Gotland.
• Särskilt utreda behovet av luftförsvarsförmåga på marina enheter
• Särskilt utreda det marina behovet av sjöoperativ helikopter

Ovanstående är med all säkerhet inte heltäckande, men om dessa frågor fick svar så skulle en betydligt tydligare väg för marinen kunna stakas ut vilket i förlängningen skulle kunna tydliggöra behovet av personal, materiel och anslag. Något som Försvarsmakten med marininspektören i spetsen idag verkar ha mycket svårt att nå framgång i mot den politiska nivån.

Att en SFU bör omfatta tiden mellan 2020-2040 är kopplat till att eventuell framtida materiel som om den beställs de närmaste åren kan levereras och vara operativ i tiden strax innan 2020. Därefter kommer den materielen att vara relevant under motsvarande period. Runt år 2040 har nuvarande korvetter och ubåtar tjänat sin livstid varför perioden inte bör sträcka sig längre än så.

Om man är lagd åt det konspiratoriska hållet så kan man nog tyvärr med stor sannolikhet anta att en SFU motsvarande förslaget här ovan aldrig kommer att bli verklighet. Detta då en analys av ovanstående frågor otvetydigt skulle utmynna i ett stort återtagnings- och anskaffningsbehov rörande - allt! Detta rimmar förstås mycket illa med den av moderaterna uttalade linjen där man för Försvarsmaktens del "ser en prolongerad ekonomi" framför sig.

Allan Widman (fp) delar glädjande nog uppfattningen om att en SFU bör sättas upp. 

Hoppet är det sista som överger människan sägs det.

En historia om hur man "skylttrimmar" en kustkorvett

Lyfter fram en kommentar från signaturen Teaterdirektören och mitt svar från det föregående inlägget om museiflottans storlek i jämförelse med den operativa örlogsflottan.

*****

Du har väl inte glömt försvaret av landets framsida?
Där tuffar, när väder, vind och ekonomi tillåter, Jägaren.
Jag vet inte riktigt när man kallar fartyg för museala men en veteranbåt är det helt klart.
Med tanke på fartygets uppgift, arbetsområde, ålder, beväpning och storlek bör det väl vara något liknande denna farkost vi behöver i framtiden? Dessutom åtgår det endast en besättning för bevakningen av nästan halva Sveriges marina struktur!

En helt fantastisk farkost?
Man har dessutom anställt en kock så nu kan man, vid passande väder, vara ute dygn i sträck!

Jag kan förstå att korvetten Uddevalla var den första som ströks i Visbyprojektet.
Hur skulle den kunnat tävla med Jägaren i kapacitet?

Plötsligt slog det mig att Jägaren kanske inte ens är ett fartyg. Den kanske bara är en båt?
Inom armen är det vanligt att man sågar av en bit på t.e.x. eldhandvapen och kallar det mordernisering. (Gevär-, Ak5-)

Innebär en förlängning av ett fartyg det samma?

/Teaterdirektören.

*****

Nu min vän Teaterdirektör är du närmare sanningen än du tror.
Det finns till och med sätt att öka kapaciteten genom betydligt enklare åtgärder, i vissa fall genom att enbart "skylttrimma" fartyg och i vissa fall till och med reducera förmågor.

För några år sedan, innan "långtbortistandokrtinen" och hetsen att deltaga i internationella sammanhang hade slagit till även i flottan så hade vi sex KUSTKORVETTER. Fyra av Göteborgsklass och två av Stockholmsklass.

Dessa sex fartyg var av typen KUSTKORVETT för att de var för små för att kallas korvetter, men samtidigt hade ett väldigt brett förmågeregister för strid mot mål såväl över, under som på ytan.
Dessa sex KUSTKORVETTER var målade i grönt kamouflage då det efter många år av erfarenhet och analys visade sig att det var bästa sättet att skydda fartygen då de dolt skulle uppträda i, och från svensk skärgård mot mål ute på det fria havet.

En dag kom någon klok individ på att det inte längre fanns något hot mot Sverige och att flottan fortsättningsvis inte alls skulle vara anpassad för att kunna strida från svensk skärgård. Nu skulle vi bli internationella och enbart öva med de stora sjönationerna på de stora haven. Gärna mot assymetriska hot så som terrorister och pirater.

Där stod vi med våra kamouflagegröna KUSTKORVETTER anpassade för strid i svenska farvatten. Nu måste något göras för att kunna vara med i den internationella klubben, och det fort.

Sagt och gjort. Nu skulle flottans KUSTKORVETTER fixas. Någon beslutade att fartygen skulle målas gråa, för det är den färg som gäller om man är ute på de stora haven när man inte har den skyddande svenska skärgården som kuliss bakom och runt sig.

Men inte nog med detta. Beslut fattades att KUSTKORVETTEN också skulle bli en KORVETT. Vips, så hade vi numera fått sex "större" fartyg i form av sex KORVETTER och var således anpassade för att åka ut på det stora haven i den rådande internationaliseringsyra som genomsyrade allt och alla inom Försvarsmakten.

Men inte nog med detta. När två av KUSTKORVETTERNA, näligen HMS Stockholm och HMS Malmö skulle moderniseras och bli KORVETTER så plockade man även bort den aktra 40mm allmålskanonen och avvecklade möjligheten att bära tunga torpeder.

Så slutsatsen är att man precis som inom armén där man sågar av en bit på ett eldhandvapen, så kan man i flottan göra ett fartyg större och mer anpassat för de stora haven genom att byta namn, måla om, och plocka bort lite vapen.

"Skylttrimning" brukar fenomenet kallas i bilvärlden när man klistrar på ett stort märke med texten TURBO på sin Volvo 142.

Och Teaterdirekörern, vad avser HMS Jägaren som sliter hårt på västkusten, så är jag rätt säker på att hon aldrig kommer att ersättas med ett nytt fartyg, baserat på västkusten, den dag hon har förtöjt för sista gången. Läs gärna repotaget i officerstidningen.

(Som tur är har vi nu en klok marininspektör som försöker bromsa den internationella hysterin som tillåtits råda under ett tiotal år, och har nu givit direktivet om att vi måste återta förmågan att strida mot en kvalificerad och högteknologisk motståndare även i nationell miljö. Klokt!) 

/Skipper

*****

"Definition of a corvette: Modern navies began a trend in the late 20th and early 21st century towards smaller, more maneuverable surface capability. Corvettes have a displacement between 550 and 2,790 ton and measure 55–100 m in length."


Kustkorvett typ Gävle(Göteborg) deplacerar ca 400ton och kustkorvett typ Stockholm deplacerar ca 380ton. Detta även efter uppgraderingen till korvettstatus.

Var finns amfibiebrigadernas ArtE 740?

På Försvarsmaktens internetsida kan man (2012-06-27) hitta följande information.

ArtE 740 kommer att utgöra kärnan i amfibiebrigadernas spanings- och ledningssystem för spaning mot såväl yt- som luftmål och med kapacitet för samverkan med sensorer, som ingår i andra typer av förband.

Radarsensorn i ArtE 740 är baserad på den nya generationen av spaningsradar och kan genom tillämpning av senaste teknik med hög precision särskilja stora och små mål samt vattenuppkast.

 Systemet, som monteras i splitterskyddade terrängfordon, kännetecknas av hög rörlighet i kombination med gott skydd mot olika former av vapenverkan och elektroniska störningar.

 ArtE 740 är också väl lämpad att användas i insatsstyrkor i internationell miljö.

Här har man sannolikt inte redigerat innehåll på ett bra tag.

För det första så finns det inga amfibiebrigader inom Försvarsmakten, inte ens i singular. Det har aldrig ens funnits någon amfibiebrigad mer än på papperet, och det var innan 2004 då brigadstrukturen skulle benämnas just Amfibiebrigad 04. ArtE 740 skulle enligt planen ingå i ett sensorkompani inom brigaden.

Amfibiebrigaden kommer att vara ett unikt förband för underrättelseinhämtning
med radarsensorer. Brigaden tillförs radarsensor ArtE 740 som är en flerfunktionsspaningsradar för upptäckande av luft-, mark- och ytmål. ArtE 740 skall bl a leda indirekt eld och sända måldata till luftvärnsförbanden. Samtliga ArtE 740 leds och samordnas för att minimera verkan av motståndarens störning och signalsökande robotar (SSRB).

Systemet bygger på att en AMB Giraffe PS-740 radar från Ericson Microwave placeras på det tyska 5-hjuliga splitterskyddade fordonet Piranha IIIC. Samma fordon levererades även som brigadledningsvagn avsett för amfibiebrigaden. Oklart i hur många exemplar just ledningsvagnen fanns/finns?

ArtE 740 planerades att levereras i sex exemplar till Försvarsmakten, men uppgifter gör gällande att endast fem exemplar levererades till FMV. Inget av dessa fordon är enligt uppgift levererat till Försvarsmakten p.g.a. omfattande förbandsnedläggningar och omstruktureringar (FB-00 och FB-04).

Från början var systemet avsett för spaning/eldledning inom kustartilleriet. När kustartilleriet avvecklades skulle fordonen användas inom amfibiesystemet (oklart till vad). När amfibiebrigaderna aldrig förverkligades fanns planer på att ArtE 740 skulle användas inom marinens sjöinfobataljon som mobila enheter för att vid behov kunna bidra till den nationella sjölägesbilden. Ett mycket bra användningsområde då fordonen är mycket snabba att gruppera och kan förflyttas snabbt. Fasta radarstationer går i bland sönder och då hade det varit önskvärt att snabbt kunna placera ut en mobil sådan för att täcka upp luckor i radartäckningen. Men så bra blev det förstås inte.

Ledningsvagnarna (de utan radar) har dock kunnat observeras inom projektet Artdemo, senare Bekdemo för ett antal år sedan.

Var de fem ArtE 740 finns i dag är mer oklart. Det finns dock tydliga indikationer på att några av dessa (förmodligen två) är uthyrda/sålda via FMV till Australien där armén använder dessa för "force protection" av baser. Främst för att lokalisera fientlig artillerield/granater? Se artiklar här och här samt en pressrelease från SAAB som modifierat minst ett (förmodligen två) system för Australien.

SE BILD PÅ EN AV DESSA HÄR

Detta system hade gjort sig alldeles utmärkt även i "den nya Försvarsmakten". Systemet hade företrädesvis kunnat användas på Gotland tillsammans med luftvärns- samt kustrobotförband som det tidigare skrivits om på denna blogg rörande behovet av försvarsförmågor på Gotland. Fordonen har hög rörlighet, är snabba att gruppera samt är lätta att dölja då de inte används. Dessutom så finns (fanns) de redan i svenska statens ägo, om än i FMV:s regi.

Än är det förmodligen inte försent, men då det kräver politiska vilja, ett säkerhetspolitiskt helhetsgrepp, samt tillförda medel i form av pengar och personal så är nog tyvärr förhoppningarna om att se ArtE 740 i Försvarsmaktens regi relativt små.

Har du mer info om systemet, var de finns i dag, eller något annat intressant att bidra med så lämna en kommentar.


UPPDATERAT: ArtE 740 står tydligen i ett förråd på Muskö. Används ej!