9 juli 2019

Gästinlägg: Verkligheten är skäl nog för återinförande av hjälpfartyg



Fartyg ur 047-serien
Foto: Kustbevakningen
Tillräcklig militär närvaro i ett marint operationsområde kan uppnås på fler sätt än vad dagens marina förband är organiserade och bemannade för. Eftersom det inte är särskilt troligt att Marinen i närtid kan förväntas växa i fråga om antalet mer flexibla kvalificerade enheter återstår att göra mer av de resurser som finns. Ett återinförande av hjälpvedettbåtar och hjälpminfartyg vore steg i rätt riktning. En komplettering med särskilda hjälpfartyg för lämnade av underhåll även till andra marina förband, i form av hjälpträngfartyg, skulle ge ännu fler fördelar.
I den nya verklighet där ett utdraget konfliktsscenario inte framstår som en allt för osannolik framtid ställs delvis andra krav på både uthållig och bred närvaro i våra stora skärgårdar och intilliggande kustnära områden. Dagens marina förband har av rent numerära skäl svårt att räcka till. Samtidigt finns både personal och fartyg som skulle kunna göra skillnad, särskilt i förhållande till de sannolikt begränsade insatser som skulle krävas för att göra hjälpfartygsförband tillgängliga.
Uppgifter för hjälpfartygsförbanden skulle kunna vara övervakning av bas- och skärgårdsområden, viss havsövervakning, upprätthållande av punkter/områden för lämnande av underhåll, utläggning av skärgårds- och kustförsvarsmineringar samt minlotsning. 
Ett upplägg skulle kunna vara organiserande av 4–6 divisioner med vardera lika många hjälpvedettbåtar och 2 hjälpträngfartyg samt 3 divisioner med vardera 2–3 mindre hjälpminfartyg. 
Hjälpfartygsförbanden bör vara knutna till på förhand bestämda och begränsade skärgårdsområden, för att på det sättet maximera fördelarna med lokalkännedom, geografisk täckning och samtidigt förenkla samverkan med såväl Hemvärnet som Sjöstridsflottiljerna. Rekrytering/placering av personal och planering för uttagning av fartyg bör ske utifrån samma närhetsprincip. Viss utbildning bör kunna ske i samverkan med Sjövärnskåren. I likhet med tidigare hjälpfartygsförband bör det räcka med ett minimum av utbildningsplattformar för den fredstida utbildningen. En modell kan vara att hyra in exempelvis ett par av de hjälpvedettbåtar som planeras för uttagning under någon månad per år och rotera dem mellan hjälpvedettbåtsdivisionerna. 
Enkelhet bör eftersträvas i alla frågor som angår hjälpfartygsförbanden, så även beträffande dess fartygsbestånd och för utrustningen av detta. När det gäller den rent militära utrustningen så bör det räcka med ett minimum i form av radio för tal och enkel krypterad datatrafik, någon/några företrädesvis tunga kulsprutor, sjukvårdsutrustning och minräls för vissa av fartygen. Kraven på fartygen bör i övrigt innebära att hjälpvedettbåtarna prestandamässigt bör motsvara eller utgöras av fartyg i KBV 301-serien, eller som minst stridsbåt 90. Hjälpträngfartygen bör prestandamässigt motsvara eller utgöras av fartyg i KBV 047-serien. De mindre hjälpminfartygen bör avslutningsvis utgöras av vägfärjor med lastförmåga om minst 200 ton. 
För huvuddelen av befattningarna i hjälpfartygsförbanden bör utbildningsbehovet knappast vara större än att det kan lösas under någon eller några veckor per år. En ryggrad för bemanningen finns redan här och nu bland de drygt 700 reservofficerare (RO) i Marinen som ännu saknar krigsplacering. 
På detta sätt skulle Marinen fånga det engagemang som är en självklarhet också i reservofficerskåren och samtidigt säkerställa operativ effekt av resurser som faktiskt redan finns. Ett återinförande av hjälpfartyg skulle också sända en tydlig strategisk signal om att vårt sjöterritorium ska försvaras med alla tillgängliga medel. 
Johan Barrefelt
RO/kommendörkapten

Fartyg ur 301-serien
Foto: Kustbevakningen

28 juni 2019

Gästinlägg: VISBY G2 - om flottan själv får välja



Texten är tidigare publicerad i Kungliga Örlogsmannasällskapet Tidskrift i Sjöväsendet (TiS nr 3/2019).


Det är glädjande att Försvarsberedningens slutrapport innehåller en satsning på nya ytstridsfartyg, även om den volym som föreslås är för liten. Flera av KÖMS ledamöter, så som Jens Nykvist (SvD 2019-02-16), Bo Rask (SvD 2019-02-20), Robert Dalsjö (SvD 2019-05-04), Niklas Wiklund (BLT 2019-05-27) har under de senaste månaderna argumenterat för att det krävs politiska beslut om rejäla ekonomiska tillskott i närtid. Försvarsberedningens rapport är bara ett steg på vägen, men den indikerar ändå att vi bör fortsätta fundera över hur de nya ytstridsfartygen ska utformas.


I debatten runt den aktuella frågan har det från flera håll förts fram att i valet av nytt ytstridsfartyg är en fortsatt satsning på en andra generation av Visbykorvetten att föredra. Denna uppfattning förefaller delas av en på det hela taget enig sjöofficerskår, med Marinchefen i spetsen. I sin artikel i SvD föreslår Robert Dalsjö istället större och mer konventionella fartyg med bättre sjötålighet och längre uthållighet i likhet med vad bl.a. Finland och Tyskland satsar på. Han har rätt i att större fartyg kan bära tyngre helikoptrar, fler skeppsbåtar samt större antenner än mindre fartyg. Det råder vidare ingen tvekan om att de fregatter eller stora korvetter som Dalsjö förordar skulle vara ett välkommet tillskott även till den svenska marinen. Däremot är dessa fartyg inte det bästa valet för en högintensiv strid i vårt närområde, och det är den uppgiften som är dimensionerande vid valet av ett nytt ytstridsfartyg.


Den operationsmiljö som den svenska marinen har att verka i är unik i många avseenden. En förutsättning för att ett ytstridsfartyg ska kunna överleva en modern sjöstrid i denna miljö är att en smyganpassning har skett. Detta är ingen bedömning eller en allmän uppfattning, utan en slutsats baserad på mångårig erfarenhet av övningar tillsammans med andra nationer samt en omfattande provverksamhet. Innanhavets begränsade utbredning gör att fartygen momentant måste hantera hot från vapensystem på havsytan, från luften, från land och från undervattensdimensionen. Det är därför uppenbart att just smyganpassning är en viktig förutsättning för att kompensera för våra fartygs fåtalighet. Om ett fartyg undgår upptäckt undgår det även bekämpning.


Ingen kan förutse hur ett framtida krig kommer att se ut. Men ett obestridligt faktum är att med endast fem ytstridsfartyg och några ubåtar, vilket blir en realitet om ingen nyanskaffning sker i närtid, så försvarar man inte 270 mil kust. Således finns det ett omfattande behov att utöka vår idag låga numerär kvalificerade stridsfartyg. Allra bäst vore det givetvis att ha en stor sjöstyrka med olika fartygstyper optimerade för olika ändamål. Men med hänsyn till de omfattande behoven av materielanskaffning i Försvarsmakten är det dessvärre orimligt att hoppas på ett sådant utfall i rådande ekonomiska läge. Istället krävs en kompromiss och därmed en flexibel fartygstyp som kan klara av samtliga marina operationstyper samt ha möjlighet att uppträda både inomskärs och utomskärs. Den dimensionerande uppgiften när vi designar ett nytt fartyg måste primärt vara att kunna hantera den väpnade striden i ett högkonfliktscenario. Med en sådan utvecklingsidé kan marinen fortsatt hantera alla situationer – från djupaste fred till krig via ett uppträdande i en gråzon.


Visbykorvetten klarar av detta spann av uppgifter över hela konfliktskalan och har dessutom goda sjöegenskaper, vilket flera års erfarenhet från såväl Östersjön som utanför våra hemmafarvatten påvisat. Vi som jobbar till sjöss driver linjen att man borde ta allt det som är bra med Visbykorvetten, ändra de få delar som inte blev lika bra och nyanskaffa en andra generation av en fartygstyp som marinen idag har stort förtroende för. Denna uppfattning har vuxit fram under de snart 20 år vi opererat Visbykorvetterna. Upplägget innebär också att projektrisken kraftigt kan reduceras. Vi vet redan idag vet vad det innebär att bygga en Visbykorvett och vi vet vilka mindre områden som ska förändras i en modernare version.


Avslutningsvis – vi mäter oss regelbundet mot de bästa utländska fartygen under de många internationella övningar och operationer vi deltar i. Vi ser att Visbykorvetterna står sig mycket väl i dessa sammanhang. De används ofta för uppgifter som större fartyg är sämre på, som att operera kustnära, vilket är viktigt i Östersjön då hela vårt innanhav är att betrakta som just kustnära. Efter två decennier har vi lärt oss att utnyttja Visbykorvetternas egenskaper till något unikt och vi lär oss fortfarande. Det är riktigt att tekniksprånget var stort när fartygen utvecklades, vilket då visade sig i förseningar, men mycket av det utvecklingsarbetet ligger bakom oss. Istället kan vi dra nytta av det när vi förhoppningsvis beställer en andra generation Visby. Istället för att starta loppet stillastående, skulle vi få en flygande start. På så sätt kan marinen bidra till en trovärdig tröskeleffekt i försvaret av vårt land.


Kommendör Fredrik Palmquist, marinstabschef och dessförinnan chef för Fjärde sjöstridsflottiljen, samt kommendör Per Edling, chef för Tredje sjöstridsflottiljen.

27 maj 2019

Tillskotten matchar inte försämrat säkerhetsläge



Det som skulle bli en bred politisk förankrad försvarsuppgörelse föll som bekant på målsnöret. Trots 947 dagar av försvarsberedande, där alla var överens om innehållet, ville inte regeringen skriva under finansieringen. Och därmed sprack överenskommelsen.


Läs krönikan i BLT här

30 mars 2019

Ytstridsfartygens flexibilitet – Inte antingen eller, utan både och!

Foto: Jimmie Adamsson / Försvarsmakten



Texten är ett gästinlägg författat av chefen för Tredje sjöstridsflottiljen, kommendör Per Edling.


Under senare tid har en intensiv debatt förekommit avseende svenska ytstridsfartygs möjligheter och begränsningar. Från vissa håll har det spekulerats i att det är omöjligt att uppträda fritt till sjöss då det skulle vara för farligt utan luftvärnsrobot, och ibland antyds den raka motsatsen. Varifrån sådan argumentation egentligen härstammar är svårt att veta, men sannolikt handlar det om en och annan förutfattad mening. Att enbart utgå från ytterligheter leder diskussionen fel eftersom den riskerar att skärpa motsättningarna mellan debattörerna istället för att skapa en gemensam förståelse. Det finns därför all anledning att försöka beskriva ytstridsfartygens korrekta möjligheter och begränsningar, vilket kräver att debatten lyfts in i en relevant kontext.

Till att börja med: krig är farligt och det finns inga osynliga fartyg. Med detta utgångsvärde måste planeringen av marina operationer beakta risker som är väl balanserade mot den aktuella situationen i syfte att erhålla önskad operativ effekt. Att förstå varje systems förmåga, i detta fall våra ytstridsfartyg, är ett viktigt ingångsvärde för att kunna hantera denna diskussion. Således blir det direkt felaktigt att i termer av möjlighet och omöjlighet påstå vad ytstridsfartygen kan göra. Debatten om våra ytstridsfartyg förefaller tyvärr präglas av påståenden som är ryckta ur sitt sammanhang. Dessa fartyg kan med ypperligt god förmåga uppträda i många olika förhållanden, såväl offensivt och framskjutet som defensivt tillbakadragna. Styrkan ligger inte i antingen eller, utan i förmågan till både och.

Förhoppningsvis kan denna text nyansera bilden och bidra till en mindre polariserad debatt runt frågan om det kan anses vara för riskfullt att vara till sjöss med svenska ytstridsfartyg i en hög konfliktnivå.


Smyganpassning av fartyg

För att förklara varför exempelvis korvett typ Visby har möjligheten att nyttja ett mer offensivt uppträdande trots avsaknad av luftvärnsrobot, behöver ett mer praktiskt perspektiv anläggas om diskussionen ska bli verkligt relevant. Därför finns det anledning att förklara vad den så kallade smygtekniken egentligen innebär och vilka fördelar den medför.

Med smygteknik menas att fartyget är konstruerat på ett sådant sätt att avståndet som olika sensorer kan upptäcka fartyget på reduceras. För att uppnå en taktiskt meningsfull smyganpassning krävs att fartygets signaturer betraktas som en helhet där signaturer gentemot alla relevanta sensorsystem beaktas. Smyganpassningen behöver därför omfatta mer än bara radar, utan också andra signaturer så som t.ex. akustik, magnetik och IR.

För att vara effektiv krävs även att smyganpassningen är långt genomdriven. Som exempel krävs en fyrfaldig reduktion av radarmålarean för att reducera upptäcktsavståndet till hälften. Det är således inte meningsfullt att göra en begränsad smyganpassning, utan denna behöver genomföras fullt ut. Vid konstruktion av korvett typ Visby har samtliga dessa krav beaktats. Fartyget har sedan genomgått ett omfattade provprogram mot ett stort antal olika typer av sensorer. Smygteknikens effektivitet är av förklarliga skäl omgärdad av hög sekretess, men det är ingen hemlighet att fartygen i fredstid har radarreflektorer monterade för att de ska synas för den civila sjöfarten.

Genom att reducera upptäcksavstånden för motståndarens sensorer ökar vår handlingsfrihet och det blir möjligt för oss att få ett övertag i sensorräckvidd i duellen mot andra fartyg. Vidare innebär den reducerade fartygssignaturen att effekten av våra egna telekrigsåtgärder såsom motmedel blir större. Den långt drivna smyganpassningen av korvett typ Visby är gjord med hänsyn tagen till de unika förutsättningar som råder i vårt närområde, men den fungerar väl även i andra farvatten.

Trots den omfattande signaturanpassningen är inte Visbykorvetten osynlig. Det finns inga osynliga fartyg. Den faktor som är svårast att reducera för alla plattformar är givetvis den rent visuella. Om man har suttit i ett flygplan på hög höjd och tittat ut över Östersjön under goda siktförhållanden vet man att det går att se fartyg på mycket stora avstånd, även mindre fartyg. När man diskuterar signaturer så måste man även beakta att teknologin avseende sensorer för detektion ständigt förbättras i den eviga militära tvekampen mellan medel och motmedel. Optroniska sensorer ser bättre och längre, IR-teknologin förfinas och inom radarteknologin utvecklas nya system avsedda för att på ett bättre sätt kunna detektera plattformar med smygteknik.


Avsaknaden av luftvärnsrobot

En stor del av de påståenden som figurerat huruvida det skulle vara för riskfullt att uppträda fritt till sjöss med svenska ytstridsfartyg grundar sig i det faktum att våra ytstridsfartyg i dag saknar luftvärnsrobot. Det finns de som felaktigt tar just denna parameter som en inteckning för att det inte skulle vara möjligt att uppträda fritt till sjöss överhuvudtaget. Visbykorvetten har som beskrivits tidigare en unik signaturanpassning. Den har även ett mycket bra motmedelssystem och en mycket kvalificerad artillerieldledning med tillhörande 57 mm allmålskanon med avsevärt bättre prestanda än tidigare generationer. Detta innebär sammantaget att möjligheten till egenskydd mot en rad olika hot är bra, men ger givetvis inte ett fullständigt skydd mot alla typer av hot, och det innebär framför allt sämre möjligheter att skydda andra fartyg mot hot från luften. Det är av den anledningen som marinen verkar för att ett sådant system ska införas på Visbykorvetterna såväl som på framtida ytstridsfartyg.

Om en Visbykorvett trots god smyganpassning i nuvarande konfiguration, utan luftvärnsrobot, ändå detekteras och utsätts för en vapeninsats med exempelvis sjömålsrobot så är förmågan till självförsvar trots allt god. Fartygets smyganpassade konstruktion i kombination med hög fart, mycket goda manöveregenskaper samt en förmåga att påverka sin motståndares vapensystem med både aktiva och passiva motåtgärder, skapar sammantaget ett bra egenskydd för fartyget även vid uppträdande fritt till sjöss. En lång rad utvärderingar från en omfattande serie av olika prover gör det möjligt att dra denna slutsats.

Om korvett typ Visby dessutom skulle tillföras luftvärnsrobot utökas det egna skyddet ytterligare och ger även en förmåga att skydda ett större område till sjöss i samband med skydd av andra fartyg, men även objekt i land så som exempelvis hamnar och andra viktiga kustnära installationer.


Avvägningar avseende vårt uppträdande i sjöstriden

Vid sjökrigföring finns ett antal grundprinciper som skapar förutsättningar för ett lyckat utfall vid olika typer av operationer. Exempel på dessa grundprinciper är förmågan att ta initiativ, överraska, kraftsamla och vilseleda en motståndare. Planeringen av varje marin operation kommer rendera i en stridsplan. I vissa fall kommer planen innebära att fartygen kommer att uppträda fritt till sjöss, och i andra fall kommer planen mynna ut i ett helt annat taktiskt mer tillbakadraget uppträdande där våra unika svenska geografiska förutsättningar kan komma att användas till vår fördel. Oförutsägbarhet och överraskning är hörnstenarna i vår taktik varför ingenting kan uteslutas avseende svenska fartygs uppträdande.

En annan faktor som måste beaktas i denna diskussion är behovet av en lägesbild som är så pass noggrann att den kan utgöra underlag för vapeninsatser. Moderna vapensystem har generellt allt längre räckvidd vilket gör det möjligt att bekämpa mål på större avstånd. För att kunna träffa ett mål på havet krävs det dock att motståndarens fartyg kan lokaliseras och identifieras. Dessutom måste ett mål följas, eftersom mål på havet i de flesta fall rör på sig. För att säkerställa att vapeninsatserna träffar avsett mål är det också nödvändigt att urskilja det unika målet bland närliggande fartyg samtidigt som risken för tredje part beaktas.

För att kunna verka mot en motståndare krävs således en kontinuerligt uppdaterad lägesbild. Uppbyggnaden av bilden kan ske på olika sätt och med olika sensorer men det finns en gemensam nämnare som begränsar deras förmåga, nämligen det faktum att jorden är rund. Jordens krökning innebär begränsningar att upptäcka och identifiera fartyg och flyg som är bortom den horisont som olika system kommer att begränsas av. Vårt försvar bygger därför i stor utsträckning på system i samverkan. Integrerade system över försvarsgrensgränserna där marinen kan dra nytta av information från exempelvis olika flygande sensorer, men även av information från andra aktörer och från de länder vi samarbetar med. På så sätt skapas förutsättningar för att genomföra överraskande vapeninsatser på stora avstånd och dolt uppträdande.

I de fall detta upplägg inte skulle vara genomförbart kan det ibland vara nödvändigt att agera mer offensivt fritt till sjöss med en högre grad av risktagning. I ett läge där det saknas annan sensortäckning är det därför nödvändigt att kunna förflytta sig till det område där striden ska föras. Då är korvetter av Visbyklass, utrustade med ett flertal olika sensorsystem, bra plattformar att nyttja framskjutna, för att skapa en mållägesbild med hög kvalitet givet dess smygteknik.

I korthet innebär denna diskussion att vi alltid måste anpassa vårt uppträdande med våra ytstridsfartyg, våra ubåtar och våra flygande sensorer på ett optimalt sätt för att uppnå en tillräcklig lägesuppfattning, och för att kunna agera enligt de grundprinciper som finns för sjökrigföringen. Styrkor och svagheter i respektive system kompletterar varandra i de olika situationer som kan förväntas till sjöss, från uthålliga övervakningsoperationer och skydd av sjöfart till rena anfallsföretag.

Våra gemensamma resurser i form av ytfartyg, flyg och ubåtar kommer växelvis eller kombinerade, behöva exponeras på olika sätt och i olika omfattning, beroende på operationstyp, i syfte att skapa den lägesuppfattning som krävs för att nå en gemensam framgång i striden.


Sammanfattande slutsatser

Som har beskrivits i denna artikel så måste varje enskild operation bedömas utifrån en rad faktorer. Chefer på alla nivåer i marinen är väl skickade för att göra dessa bedömningar då de är förtrogna med vår stridsmiljö, våra möjligheter och begränsningar. Vi har en utvecklad taktik som är anpassad utefter dessa förutsättningar.

I vissa lägen kan vi komma att behöva operera fritt till sjöss även under en förhöjd hotnivå för att skapa oss en uppfattning om läget på havet. Detta kräver hög taktisk flexibilitet vilket vi får genom Visbykorvetternas rörlighet och förmåga att förbli oupptäckta så långt som möjligt.

Risker är en naturlig del av militär verksamhet vid högt hot. Risker kommer behöva tas, och om så sker är våra Visbykorvetter synnerligen lämpliga plattformar.

En motståndare ska, och kommer också, känna att det är farligt att vara till sjöss. Vi har med kvalificerade ytstridsfartyg möjlighet att skapa osäkerheter på bredden och på djupet som motståndaren måste förhålla sig till.

Avslutningsvis. Krig är farligt, och har så alltid varit. Svenska ytstridsfartyg kommer vid varje enskilt tillfälle alltid att användas på den plats de gör störst nytta givet de aktuella förutsättningarna. Att rycka saker ur sitt sammanhang när man diskuterar frågor som dessa gör att man går fel i analysen och man kommer då att dra fel slutsatser.


Kommendör Per Edling, Chef Tredje sjöstridsflottiljen
Foto: Jimmie Adamsson / Försvarsmakten


14 mars 2019

Gästinlägg: Perspektiv på kvalificerade sjöstridsfartyg – en kritisk förmåga i det nationella luftförsvaret


Nedanstående inlägg anser jag utgör ett viktigt bidrag till debatten om vår framtida marin i allmänhet och ytstridsfartyg i allmänhet. I synnerhet då det behandlar synergieffekter (joint) mellan försvarsgrenarna. 
/ Skipper
-----------
De senaste årens beklagliga omvärldsutveckling har åter satt ett fokus på behovet av ett starkt försvar. Rysslands utveckling av militär förmåga och beredvilligheten att använda denna som ett instrument oroar. Kreml har länge uttalat sin vilja att stärka sin roll som global makt och med handling eftersträvas inflytande och kontroll i Rysslands omedelbara närområde, på bekostnad av andra staters suveränitet och integritet.

Rysslands aggressiva agerande påverkar fundamentalt säkerheten i Europa och har gjort så sedan åtminstone 2008. En framtida väpnad konflikt i vårt närområde är tyvärr inte längre otänkbar och Sverige skulle obönhörligen bli indraget i händelse av krig mellan NATO och Ryssland. Detta då svenskt luft-, sjö- och markterritorium i så fall skulle vara av strategisk vikt för NATO, men också för Ryssland. Antingen för utnyttjande och befästa kontroll, eller för att förneka motståndaren detsamma.

Ytterst ska vårt försvar ha en krigsavhållande effekt. Vad består då denna krigsavhållande effekt av? Frågan kan angripas utifrån flera perspektiv, eller abstraktionsnivåer, men att den krigsavhållande effekten huvudsakligen utgörs av reell trovärdig militär förmåga att möta ett väpnat angrepp torde vara ett vanligt svar.

Debatten om Försvarsmaktens utveckling och framtida behov av trovärdig militär förmåga verkar emellanåt vara något kortsiktig. Fokus tenderar också ofta vara på markoperativ förmåga och totalförsvarsplikt, här och nu. Missförstå mig inte, självfallet bör Sverige ha en stark armé och det är bra att utbildningen av värnpliktiga återupptagits, men debatten om vilken framtida marin Sverige behöver verkar inte riktigt ha tagit fart utan hamnat i skuggan. Viktiga beslut avseende vilken framtida sjöstridsförmåga vi ska ha, behöver fattas i närtid. Detta då fartygsbeståndet är fåtaligt, åldersstiget och behöver omsättas. Komplexa upphandlingar och produktion tar tid.

Östersjön och Västerhavet är ett av världens mest trafikerade områden. Kontinuerligt sker mellan 2000 – 4000 fartygsrörelser i dessa havsområden. Den komplexa sjölägesbilden kommer att vara en realitet i inledningen av en väpnad konflikt. Bekämpningen av eventuella fientliga överskeppningar och landstigningsföretag mot svensk kust är, och har alltid varit, en central uppgift för Marinen. Uppgiften är i grunden gemensam och koordineras med andra försvarsgrenar, framförallt luftstridskrafterna. Vad som krävs för att kunna bekämpa sjömål är framskjuten spaning, såväl aktiv som passiv, och förmåga att koordinera verkan. Korvetter, med kvalificerade sensorer, verkanssystem och ledningsresurser, och gott skydd är kärnan i förmågan att bekämpa fientliga överskeppningar.

Argument för marina förmåga och kvalificerade sjöstridsfartyg kan ha flera utgångspunkter, exempelvis utifrån handelssjöfartens betydelse för Sverige och behovet av att skydda denna i kris och krig, eller som nämnts ovan, förmågan att vid ett väpnat angrepp bekämpa överskeppningsföretag och landstigningar. 

Men jag vill med detta inlägg lyfta fram argument för kvalificerade sjöstridsfartyg från en annan vinkel. Hur Marinens kvalificerade sjöstridsfartyg, korvetter, vid ett väpnat angrepp kan bidra till luftförsvaret av Sverige.

Sannolikheten är stor att ett eventuellt väpnat angrepp mot Sverige inleds med omfattande bekämpning av våra sensorsystem och ledningsresurser. Sannolikt sker denna bekämpning främst med flygstridskrafter och långräckviddiga vapen, exempelvis kryssningsrobotar, men också understött av cyberangrepp och sabotage av specialförband. Om en motståndare överväger luftlandsättning, överskeppning av resurser och etablerandet av markoperativ förmåga på svensk mark, är luftoperativ kontroll oerhört viktigt för beslutsfattandet. Kan inte luftoperativ kontroll säkerställas, kommer inte större markoperationer att kunna utföras. Vår situationsuppfattning och förmåga leda luftförsvaret måste alltså från en fiendes perspektiv minimeras.

Vår situationsuppfattning i luftrummet, och grunden för ledningen av stridsflyget, baseras på markbundna sensorer. Dessa markbundna sensorer begränsas av det faktum att jorden är rund och höjdtäckningen minskar bortom horisonten. Men det stora problemet är att de är just fasta stationer. Vi ska alltså inte räkna alltför hårt med tillgängligheten på dessa i händelse av ofred. De rörliga sensorer luftförsvaret har att tillgå utgörs i dagsläget av två äldre luftburna radarsensorer, ASC 890, samt förstås stridsflygsdivisionernas JAS-plan. Om markbundna sensorer och luftburna radarsensorer är bekämpade, kan man förstås tänka sig att stridsflygresurserna läggs på att patrullera lufthavet i händelse av ett väpnat angrepp. Men det finns flera operativa riktningar att hantera och uthålligheten på luftförsvaret begränsas därmed, liksom förmågan till kraftsamling och möjligheten att stödja andra stridskrafter. Det är förstås bra sensorer i nosen på stridsflygplanen, men de är begränsade i vissa dimensioner.

Tillgängligheten, den operativa rörligheten och förbandens inneboende uthållighet, utgör marina förbands mest grundläggande styrkor. Rörliga plattformar med kvalificerade passiva och aktiva sensorer, förmåga till ledning, gott egenskydd, integrerade i luftförsvaret, bidrar således till tryggad och uthållig situationsuppfattning. Framskjutet uppträdande med rörliga enheter gör också att sensortäckningen blir väsentligt fördelaktigare än bara med de fasta markbundna sensorernas täckning. Redundans i sensorkedjan och sensorräckvidd är av yttersta vikt, för att få ut maximal effekt av stridsflyget i luftförsvaret av riket.

Vad som sällan lyfts fram som en kritisk förmåga, men som skulle vara helt central i det nationella luftförsvaret, är den roll som korvetter med robotluftvärn skulle kunna ha. 

Robotluftvärn integrerat på korvetter, något som saknas idag men som marinen argumenterat för i många år för, medger ett bra självskydd för den enskilda plattformen. Men det är också av yttersta vikt för att kunna skydda andra resurser, exempelvis värdefulla sjötransporter, befolkningscentra, hamnar eller basområden. Också medges framskjuten uthållig spaning, för tidig förvarning, samt verkansförmåga mot motståndarens luftstridskrafter på djupet. Ju tidigare marina resurser kan utgöra ett hot mot fientligt flygvapen och fientlig långräckviddig bekämpningsförmåga, desto fler motåtgärder behöver motståndaren vidta, vilket i sin tur resulterar i än större handlingsfrihet och rörelsefrihet för egna luftstridskrafter.

Sjöstridsfartyg med robotluftvärn, integrerade med övriga nationella luftförsvarsförmågor, skulle således kunna vara en extremt viktig pusselbit i byggandet av tröskeleffekt. Med mycket kort varsel kan sjöstridsfartyg genomföra spridning från bas och utgångsgruppera för försvar. Kvalificerade förmågor till ledning-sensor-verkan-skydd, samlade i en och samma plattform, medger flexibilitet vid snabba förändringar i hotbilden. I händelse av störd eller utebliven operativ ledning också en grundläggande förmåga att möta ett väpnat angrepp. 

Kan inte fienden etablera luftoperativ kontroll, minskar risken markant för luftlandsättningar och överskeppningar av marktrupp. Korvetter med ovan beskrivna förmågor är reell trovärdig militär förmåga. Det är dags att satsa på det. Omvärldsutvecklingen kräver tyvärr det. 

/ Engagerad minör



8 mars 2019

FLEXIBILITET


Foto: Försvarsmakten

Med start nästa fredag (15 mars) påbörjar marinen en omfattande verksamhet på västkusten. Det handlar dels om att den årligt återkommande ytstridsövningen där robotstrid från fartyg mot sjömål är  det centrala. Utöver detta sker även en beredskapskontroll enligt Försvarsmaktens webbsida.

Att Marinen med mycket kort varsel har flyttat den planerade ytstridsövningen från sydkusten till västkusten påvisar tydligt marinens främsta styrka - flexibilitet! Att flytta en övning från en geografisk plats till en hela annan är i grund och botten ingen enkel sak i ett strikt planeringshänseende. Det handlar normalt sett om att i god tid boka skjutområden, luftrum, målresurser, hamnar och kajer etc. D.v.s för de som planerar en övning innebär det ett hårt arbete, som i mångt och mycket får göras om när man byter geografiskt område. Men det har uppenbart inte utgjort något hinder med anledning av att övningen nu flyttas med kort varsel.

Men...

För verkansdelarna, i det här fallet fartygen med sina besättningar, så är en sådan flytt inga som helst problem. En korvett kan utan förvarning snabbt skifta både fokus avseende uppgift, exempelvis från en ubåtsjaktoperation till att övergå till en kustförsvarsoperation med fokus på robotstrid. Men även skifte av geografiskt område efter beslut av högre chef. Den enda tid man behöver beakta är den tid det tar att flytta fartygen från ett område till ett annat, och med en visbykorvetts fartprestanda går även detta mycket snabbt.

Marinens ytstridsfartyg tillsammans med flygvapnets stridflygplan utgör försvarsmaktens mest flexibla och viktiga verkansdelar. Det beror på att dessa kan användas i hela konfliktskalan från fred till krig, via kris och i så kallade gråzonsoperationer. Det finns få eller möjligen inga andra system i Försvarsmakten som dagligen löser uppgifter i fredstid, men som samtidigt är nyckelspelarna i ett högkonfliktscenario med uppgift att utgöra den första tröskeln mot en angripare. En tröskel som snabbt kan flyttas dit den behövs som mest.

I ett omvärldsläge som under ett antal år succesivt har försämrats, från den politiska bedömningen att den eviga freden var här för att stanna i samband med försvarsbesluten 2000, 2004 och även 2009, så har det gått snabbt utför. I dag är läget i vårt omedelbara närområde ett helt annat där den militära spänningen är påtaglig. Därför måste den marina ytstridsförmågan inte bara omsättas, utan också utökas avseende numerär och förmågor.

När stora delar av marinen genomför verksamhet på västkusten 15-22 mars så kommer det otvetydigt bli tomt på andra håll runt vår 270 mil långa svenska kust. Detta är det marina dilemmat som jag tyvärr har uppfattat att många inte riktigt har insett, alternativt aktivt väljer att bortse från.

Sju korvetter var en numerär som beslutades i en annan tid. Men sju korvetter räcker inte närmelsevis för att möta det rådande läget.

Foto: Försvarsmakten





4 februari 2019

BLT Krönika: Det finns inte förutsättningar för Sjöfartsverket att klara uppdraget


Tidigare i veckan publicerade Statens haverikommission (SHK) en rapport rörande Sjöfartsverkets bristande förmåga avseende sjö- och flygräddning med helikopter. Rapporten riktar skarp kritik mot Sjöfartsverket och menar att det aldrig har funnit förutsättningar för att kunna upprätthålla beredskap på fem baser dygnet runt.


Hela min krönika som publicerades i lördagens BLT finner du HÄR.



26 januari 2019

Stora delar av Östersjön utan helikopterburen SAR/FRÄD idag!

Idag meddelar Sjöfartsverket att både räddningshelikoptern på Visby samt Kristianstad kommer att vara ur beredskap under dagen. Det innebär att södra och sydöstra Östersjön inte täcks av svensk sjöräddningshelikopter.

Gotland kommer att stå utan räddningshelikopter fram till 8 april, och basen Kristianstad är stängd i dag mellan klockan 07.00 och 17.00. Detta får idag följande konsekvenser för SAR respektive FRÄD.

Bilden illustrerar möjlighet för lokalisering av nödställd inom svensk TVG med helikopter inom 60 minuter. I praktiken saknas täckning från Öresund till Västervik inkl stora delar av territorialvattnet runt Gotland.

Bilden illustrerar begränsningarna för flygräddning (FRÄD) vilket innebär lokalisering och undsättning av nödställd pilot inom 90 minuter. I praktiken saknas täckning över hela södra och sydöstra Östersjön.

För exakt en vecka sedan, d.v.s även då en lördag, genomförde en svensk jaktincidentrote JAS 39 Gripen ett skarpt uppdrag över Östersjön, vilket bekräftats av Försvarsmakten. Detta med anledning av att en rysk IL-20 eskorterad av två Su-27 uppträdde över Östersjön. Dessutom kränktes svenskt luftrum.

Försvarsmakten köper tjänsten flygräddning (FRÄD) av Sjöfartsverket för sin verksamhet, vilket i huvudsak handlar om undsättning av stridspiloter. För denna tjänst betalar Försvarsmakten ca 57 miljoner kronor årligen . Enligt avtalet ingår det att upprätthålla beredskap på fem baser varav Visby och Ronneby (nu Kristianstad) är två av dessa. Båda dessa baser är alltså idag stängda på grund av övning respektive planerat underhåll. Basen på Visby kommer enligt Sjöfartsverket att vara stängd fram till 8 april (med vissa undantag då annan helikopter omdisponeras till Visby) p.g.a övning fjällräddning.

Vattentemperaturen i Östersjön ligger idag mellan 2-3 grader. 

9 januari 2019

Uppdaterat: Gotland utan sjöräddningshelikopter under tre månader!


Igår stängdes Sjöfartsverkets helikopterbas på Visby ner. Det är dessvärre något som börjar bli mer regel än undantag. Men nu stängs basen ner i hela tre månader under den kallaste och därmed mest farliga tiden under hela året.

Sjöfartsverket stänger ner basen på Visby för att kunna flytta helikopter till Kiruna för att öva i fjällmiljö. Man prioriterar således övning i fjällmiljö framför att upprätthålla beredskap för att så effektivt som möjligt lösa den skarpa uppgiften som handlar om att rädda liv.

Jag förstår att man även behöver öva i fjällmiljö, men frågan är om konsekvenserna för denna övningsverksamhet inte blir för stora när det handlar om så lång tid?

Men inte nog med detta. Sjöfartsverket fortsätter att förmedla en bild som inte alls stämmer överens med verkligheten. I en artikel i dag i helagotland säger Mattias Hyllert , direktör för sjö- och flygräddning vid Sjöfartsverket, att förmågan till sjöräddning inte kommer att påverkas(!)

"Han menar att sjöräddningsförmågan runt Gotland inte kommer att påverkas när ön står utan räddningshelikopter"
(se kommentar i uppdatering längst ned)
"- Området täcks från baserna i Norrtälje och Kristianstad. Vid behov kan vi med kort varsel ombasera en räddningshelikopter från fastlandet till Visbybasen ... Det är också viktigt att komma ihåg att de flesta räddningsinsatser runt Gotland sker med båtar och den förmågan är god."

Att sjöräddningsförmågan inte skulle påverkas av en stängd bas på Visby behöver nog inte ens kommenteras.

Att de flesta insatser runt Gotland har skett med båtar har till stor del sin naturliga förklaring i att helikopterbasen på Visby endast har varit sporadiskt öppen sedan 2013. Innan dess var det i huvudsak helikopter som stod för SAR enligt initierade källor.

Men det största problemet är ändå att man envist hävdar att båtar skulle vara ett alternativ.
Ja, så kan det vara i vissa fall, men långt ifrån vid alla tillfällen. Vattnen runt Gotland är oskyddade och svårt utsatta för väder i form av vind och våghöjd. Nedanstående bild visar på våghöjden runt Gotland för några dagar sedan. Alla sjömän vet att i sådant väder tar sig inga båtar ut på ett säkert sätt. Skulle man mot förmodan ändå göra det, så skulle det innebära livsfara för den nödställde att befinna sig i vatten bredvid ett fartyg eller båt som hissar i sjögången. Dessa svårigheter/risker uppstår redan vid våghöjder från cirka två meter, något som är vanligt förekommande under den period då Visby nu kommer att stå utan helikopter. Vid sådana förhållanden är helikopter det enda alternativet!




Jag har dessutom tidigare skrivit ett längre inlägg om vad det innebär rent tidsmässigt när en bas stänger ner. Det får givetvis konsekvenser. Nedan redovisas konsekvensen av att basen på Visby är stängd. Att inte sjöräddningsförmågan skulle påverkas negativt är således ett helt felaktigt påstående.


Täckning från KRISTIANSTAD och NORRTÄLJE när basen på VISBY är stängd. Cirkeln motsvarar hur långt en helikopter tar sig inom 1 timme (baserat på 15min till start och 45min flygtid med en fart av 145 knop).

Jag har tidigare pekat på att om en myndighet som inte löser sitt uppdrag bör meddela sin uppdragsgivare. Detta i syfte att problematiken ska kunna åtgärdas. Det gäller för övrigt alla som har ett uppdrag oavsett verksamhetsområde. Detta har nu Sjöfartsverket gjort genom en rapport, vilket är bra! I ett pressmeddelande framför man bland annat följande.


Ett utökat helikoptersystem enligt Sjöfartsverkets förslag skulle också innebära att förmågan att stötta Försvarsmakten med flygräddningsresurser förbättras. Den nuvarande organisationen utgår från sju helikoptrar fördelade på fem baser. Försvarsmaktens behov av yttäckning för flygräddning är inte fullt tillgodosett genom nuvarande organisation.
 
- I nuläget har vi för få helikoptrar och för glest mellan baserna i norra Sverige för att fullt ut tillgodose Försvarsmaktens behov. I praktiken befinner sig alltid en av de sju nuvarande helikoptrarna på tungt underhåll, vilket innebär att systemet är känsligt för störningar. Detta förhållande kan förbättras genom vårt förslag som innebär att en sjätte helikopterbas etableras i Norrlands inland, säger Katarina Norén.

Här bekräftas således att yttäckningen är för dålig fär Försvarsmaktens behov, och den blir inte bättre av att basen på Visby nu kommer att vara stängd under tre månader. Nästa från är vad konsekvensen blir när helikoptrarna på baserna Norrtälje och Kristianstad tas ur beredskap för avhjälpande eller planerat underhåll? Det tål att funderas på. Situationen är minst sagt problematisk för yrkessjöfarten och den militära verksamheten som är helt beroende av en fungerande sjö- och flygräddning.

Förutom formella avtal så har även Sverige ett informellt samhällskontrakt gentemot sina medborgare. Avseende sjöräddning så har Sjöfartsverket att förvalta detta samhällskontrakt å statens vägnar. Det tål därför att påminna om de tragiska händelserna med Estonia och Scandinavian Star!

--------

Uppdatering 2018-01-10

I den senaste artikeln på helagotland.se är Mattias Hyllert indirekt felciterad av skribenten på helagotland.se. Den artikeln nu är korrigerad, därav denna uppdatering.

Sjöfartsverket meddelar därför att Hyllert inte har hävdat att SAR-förmågan skulle vara opåverkad av vinterträningen. Man meddelar dock att man trots avsaknad av helikopter på Gotland, ändå räknar med att målsättningen för sjöräddningstjänsten ändå kommer att nås.

Hyllert medverkar även i ett inslag på temat i SR Gotland i går den 8 januari.