Marina hemvärnet får förstärkt eldkraft!

EDIT: Ja, detta var givetvis ett aprilskämt även om vissa likheter med verkligheten möjligen kan skönjas...


Hemvärnet får ett rejält lyft i och med att man tillförs fem mycket slagkraftiga enheter. Det handlar om ett oväntat nytillskott om fem båtar som kommer att leverera den operativa effekt som många , bland annat flera politiker efterfrågat.

Det handlar till del om ett tursamt sammanträffande. Försvarsmakten beställde under 2014 fem stycken nya skjutfältsbåtar till Armén, främst avsedda för att övervaka de skjutfält som sträcker sig ut över vatten. Det handlar om fem stycken Serecraft P11 tillverkade av finska Weldmec och som levererades till Försvarsmakten alldeles nyligen.

Dessvärre har projektet stött på trubbel, eller rättare sagt stött på Försvarsmaktens säkerhetsinspektion. När båtarna levererades så fanns en taklucka som enligt uppgift skulle äventyra stabiliteten om den öppnades, så därför har fartygen belagts med nyttjandeförbud för Armén.

Istället har beslut fattats om att överföra de fem båtarna till hemvärnet som länge har efterfrågat mer eldkraft, materiel, prylar och annat bra att ha.

"Båtarna ska bestyckas och användas i syfte att utöka bekämpningskapaciteten inom hemvärnet" uppger en högt uppsatt chef. "Vi ska initialt montera två tunga kulsprutor och två granatkastare på båtarna."

På frågan om varför båtarna som inte godkändes för bruk av Armén nu kan nyttjas på annat håll, så uppger företrädare att man gjort avsteg från reglerna för hemvärnet. "Vi har visat att vi kan utrymma båten fort om takluckan av misstag skulle öppnas. Vi är dessutom beredda att ta den risken, samtidigt som vi inte går under samma regelverk som övriga Försvarsmakten"

På sikt kommer även en uppgradering att genomföras. "Så fort vi vi har erhållit båtarna ska de in på varv för ytterligare bestyckning. Det är folkpartiets Allan Widman som har drivit igenom sitt förslag att överblivna RBS-70 ska tillföras båtarna. Redan 2013 föreslog han detta och skrev i en kommentar den 16 januari att...

Kanske har det undgått en del att Lv-regementet övat bekämpning av sjömål med RBS 70. Och vad jag förstår framgångsrikt. Tror för övrigt att just Lv-vapen av olika slag historiskt använts för bekämpning både av mark- och sjömål.

Det finns visst begränsningar både vad avser verkan och räckvidd. Likväl bättre än granatgevär. I fem års tid har jag föreslagit tung kustrobot till Gotland. Det tycks vara politiskt svårt. Kanske måste man börja i det lilla och för övrigt får det bästa aldrig bli det godas fiende.

Hemvärnets nya båtar, som kommer att benämnas kustförsvarsbåt 0401 kommer alltså att få sjömålsbekämpande förmåga med RBS-70. "Det här blir en rejäl förstärkning för Hemvärnets förmåga uppger chefen för den nybildade kustförsvarsgruppen."

På sikt har man förhoppningar om att även få en spaningsradar på båtarna i syfte att kunna verka med lv-robot även mot luftmål. "Men här verkar det svårare eftersom det finns ett motstånd inom Flygvapnet då man är orolig för vådabekämpning, dvs blue on blue, vi får se om vi kan förhandla fram ett samverkansavtal framöver, men just nu fokuserar vi på bekämpning av sjömål på stora avstånd" uppger chefen.

Även Sverigedemokraterna står bakom detta då man länge har drivit linjen att hemvärnet skall bestyckas med kraftigare vapen och mer materiel. Företrädare för partiets säkerhetspolitiska råd har dock ställt som krav på att fartygen ska erhålla namn från tidigare tungt bestyckade fartyg.

Förslaget, som hemvärnsgruppen också tycker är bra är att återanvända namnen från de tidigare pansarskeppen HMS Manligheten, HMS Driftigheten, HMS Äran, HMS Tapperheten. Flaggskeppet i kustförsvarsgruppen föreslås få namnet efter pansarskeppet HMS Sverige.

Ovanstående måste dock förankras inom hovet innan ett beslut kan träda i kraft.

Kustrobotbatteri på Gotland = Tröskeleffekt

Detta inlägg började som en kommentar till Allan Widmans inlägg om stridsvagnar på Gotland. I kommentarerna till inlägget har debatten även omfattat nyttan av ett kustrobotbatteri på ön. Men då kommentaren började bli alldeles för lång så lyfte jag över den hit i stället. I bland är det bra att ha den möjligheten.

För den oinvigde så förfogade vi från åren 1995-2000 (5 år) över ett nytt och toppmodernt tungt kustrobotbatteri som sattes upp på numera nedlagda kustartilleriregementet KA2 i Karlskrona, något jag skrivit om tidigare och försökt spåra eventuella kvarvarande komponenter.

Tyvärr avvecklades hela batteriet utan föregående varning av en socialdemokratisk regering i samband med FB-00. Ett katastrofalt beslut som på ett bräde tog bort förmågan att gruppera sjömålsrobotar på Gotland. En förmåga som vi nu efterfrågar igen. 

I debatten på Widmans blogg hävdar vissa att RBS-15 är så dålig att de inte skulle göra någon större nytta. Den som påstår något sådant måste då givetvis ställa sig frågan om den är sämre än sin övriga motsvarigheter som Exocet, Harpoon, SS-N-25 som alla är radarmålsökande underljudsrobotar med ungefär samma räckvidd? För att ens kunna göra det så krävs det dessutom lite mer kunskap än att enbart kunna söka på Wikipedia.

Inom västvärlden finns i dag inga sjömålsrobotar med överljudsteknologi då det är enbart öst med framförallt Ryssland och Kina som använder sig av den teknologin. Här har man faktiskt ett annat problem, och det handlar om att träffa små fartyg i hög fart med en robot som flyger i Mach 3-4 i slutfasen. Därför är överljudsrobotar mest effektiva mot större fartyg. Detta är en faktor som givetvis bör tas hänsyn till när vi själva ska anskaffa fartyg i framtiden (om vi alls har en flotta då) men det är en annan diskussion.

Men åter till RBS-15. Jag vill ge Allan Widman rätt i att man faktiskt borde överväga att ta till vara på hela den nuvarande robotstocken om MkII robotar och (åter igen) anskaffa ett antal lastbilar som bärare tillsammans med 2-3 ledningsfordon med eldledning. Anledningen är att Flygvapnet och Marinen tillsammans kommer att anskaffa en ny sjömålsrobot. Att då skrota befintliga robotar vore en oförsvarbar kapitalförstöring. Även om robotarna är gamla och börjar falla för åldersstrecket så kan de omöjligen vara helt värdelösa.

Att behålla dessa skulle givetvis innebära en kostnad precis som att anskaffa ett antal lastbilar. Men om vi ställer den kostnaden i relation till den tröskeleffekt som en sådan lösning skulle innebära så är ration av effekten kontra kostnaden ofantligt hög!

Till detta måste även en sensor kopplas för att ge skjutande enhet ett målläge. Detta kan givetvis ske på flera sätt genom externa sensorer så som flygplan, fartyg och även genom att man skulle kunna ta in SjöC målläge i systemet. Men med egna sensorer så kan man verka även om fasta radarstationer är utslagna och våra flygplan och fartyg är indisponibla.

Jag har dessutom lösningen på detta, en lösning som dessutom redan existerar och således inte kostar något. Den heter ArtE 740 och är förrådsställd någonstans i Sverige. 

Anskaffa den materielen, sätt upp ett sådant batteri och lägg det direkt under ett återupprättat Militärkommando Gotland (finns ett embryo redan i dag med några få man på plats). 

Bemanna förbandet med ett litet antal kontinuerligt tjänstgörande officerare (OF/SO-K) för underhåll och tillsyn av materiel över tiden. Dessa kan även ha andra uppgifter på Gotland kopplat till de stridsvagnar som nu finns på ön. Låt sedan resten av förbandets personal utgöras av reservofficerare och T-soldater. I framtiden, ännu hellre, av värnpliktiga soldater. 

Sprid förbandet i fredsgruppering till ett antal skyddade platser och delta i en övning varje år. En bra övning är marinens återkommande övning SWENEX där både marinförband och flygförband deltar. Här finns goda möjligheter att öva kvalificerad strid mot sjömål tillsammans med övriga sjömålsbekämpande enheter.

Risken för att en sådan lösning skulle haverera direkt (av kostnadsskäl) är om man gör det svårt för sig och hävdar att man måste bygga upp en enorm logistikfunktion runt omkring för att detta ska fungera. Att tvätta och byta olja i en lastbil på Gotland kan inte kräva att man bygger egna faciliteter för detta. För tyngre underhåll av fordon och robotar så finns det förbindelser till fastlandet som kan utnyttjas. En veckas strid kan förbandet förhoppningsvis reda ut utan att ha kok, tankbilar och annan resurskrävande utrustning med sig. Förbandet bör dessutom kunna samverka med hemvärn för skydd och bevakning. Att efterstäva enkelhet måste vara nyckeln för att lyckas!

Detta koncept skulle som sagt ge en mycket hög tröskeleffekt till en förhållandevis låg kostnad. Detta rimmar dessutom mycket bra med Försvarsmaktens eget förslag i perspektivplanen då man förordar system som initialt kan bidra till att binda en motståndares resurser och ge rejäla getingstick för den som försöker sätta sina oönskade kängor på Gotland.

Här Allan Widman har du i mina ögon ett gott embryo till ett koncept som skulle kunna ge mycket effekt till en liten kostnad. Risken att ett koncept likt detta växer sig för stort och omfattande vilket gör att det blir för dyrt och av den anledningen faller bort.

Den marinblå vapenarsenalen

Samtidigt som president Obama var i Sverige på sitt besök så lyckades kollegan Wiseman få vår egen utrikesminister Carl Bildt att uttala sig om vapensystem på Twitter! En intressant konversation att följa som avslutade med att excellensen gjorde flera märkliga uttalanden. Säga vad man vill om Carl Bildt, mycket kan han, men diskussioner om vapensystem ska han inte ge sig in på, för det är ett ämne han inte behärskar.


Den diskussionen renderade i två inlägg hos Wiseman som du kan läsa här och här  samt ett hos Väpnaren. Alla läsvärda!

Som svensk medborgare kan man konstatera att attackvapenarsenalen i Flygvapnet helt klart är begränsad, för att inte säga både felaktig, och som i vissa fall även börjar bli obsolet. Som marinblå kan man även konstatera att den totala vapenarsenalen hos Marinen om än ser ännu värre ut.

Marinen behöver som bekant kunna verka mot, och i vissa fall bekämpa såväl ytfartyg, ubåtar som luftmål. Det kan vara på sin plats att redovisa vad Marinen har, och framför allt inte har. Jag har tidigare avhandlat detta i ett inlägg för snart två år sedan, men det är något som tål att upprepas. På förekommen anledning måste jag tyvärr tillägga att allt är baserat på öppna källor så som Internet, publikationer som Jane´s Navy, Wikipedia, regeringens regleringsbrev samt Försvarsmaktens budgetunderlag och andra öppna dokument!


Vapensystem mot luftmål

Detta är utan tvekan marinens akilleshäl. I dag saknas helt och hållet kvalificerade vapensystem för bekämpning av luftmål då man är helt utelämnda till Bofors eldrörsartilleri med kalibrarna 57 mm samt 40 mm. Wiseman har tidigare gjort den målande liknelsen med den fastbundna boxaren. Samma liknelse kan göras här. Räckvidden är i sammanhanget högst begränsad och samtliga fartyg (förutom två) är bestyckade med bara ett enda eldrör, om man ens är bestyckad alls. Det här innebär givetvis att det blir problematiskt om hotet är multipelt. Än svårare att hantera hotet blir det om farten på anflygande sjömålsrobotar/flygplan är mycket hög. Även om systemet på marinens Visbykorvetter är i toppklass när det kommer till eldrörssystem, så är det fortfarande ett eldrörsartilleri med alla dess begränsningar.

57 mm pjäsen har en eldhastighet på 220 skott/sekund och en effektiv räckvidd på 8500 meter.

Bofors 57mm

Luftvärnsrobotar
Luftvärnsrobotar saknas helt i Marinen, och ingen plan finns att anskaffa några sådana då de ströks i sin helhet av genomförandegruppen 2008. Ett katastrofalt beslut som lämnar våra nya Visbykorvetter utan kvalificerat luftvärn. Det finns i dag inte någon plan för att kunna realisera detta inom de närmaste tio åren.

Det som en gång skulle bli Amfibiebrigaden skulle innehålla den korträckviddiga lv-roboten RBS-70 son brigadluftvärn(!) för egenskydd. Amfibiebrigaden är ett av de störrre luftslotten som byggts i Försvarsmakten, och blev av naturliga skäl tyvärr aldrig verklighet. I dag finns endast en amfibiebataljon, och bataljonen saknar helt luftvärn. I detta sammanhanget avser jag ej räkna in handriktade kulsprutor.

Slutsats
Vi kan alltså konstatera att Marinens luftvärnsförmåga är på en låg nivå och att kvalificerade medel- eller långräckviddiga vapensystem helt saknas.

Vapenystem mot ytmål

Huvudvapensystemet på svenska ytfartyg har under de senaste 30 åren varit sjömålsroboten, och kommer så även att vara under överskådlig tid. På våra ubåtar är det tunga torpedsystemet huvudvapnet. Båda systemen har syftet att antingen sänka eller göra fientliga ytfartyg obrukbara.   

Artilleri

Mot sjömål kan givetvis fartygsartilleriet som beskrivits här ovan användas, med samma begränsningar som tidigare beskrivits.

Minor

Även minor är ett vapensystem mot ytmål man inte ska förringa. Minan kräver dock att den läggs ut i förväg samt att motståndaren tar sig till vapnet och inte tvärt om, vilket gör den mycket trubbig. Dock kommer vetskapen om att ett havsområde är minerat att binda resurser hos en motståndare. Utan att gå in på om Marinen har några operativa minor så kan vi konstatera att samtliga dedikerade  minfartyg är avvecklade eller ombyggda för andra ändamål utan ersättare. Ytstridsfartyg kan förvisso lägga ut mindre mineringar, men på grund av den ringa lastförmågan på däck blir mineringens omfattning också begränsad. Inom amfibiebataljonen har minsystemet M9 under flera år varit föremål för avveckling enligt tidigare budgetunderlag.

Tung torped
Fram till avvecklingen av robotbåtarna 2005 samt ombyggnaden av korvetterna av Stockholmsklass runt 2003 fanns det tunga torpedsystemet Torped 613/62 att tillgå på dessa fartyg. Det var ett sänkande vapen som var avsett att användas mot större tonnage så som RORO-fartyg med trupp/fordon ombord efter att man med sjömålsrobotar bekämpat ytattackenheter som utgjorde skyddet av en överskeppning. Tung torped från ytan var alltså ett komplement till sjömålsrobotarna med syftet att förhindra en överskeppning. I dag finns möjligheten från ubåtar, men inte längre från ytstridsfartygen.

Sjömålsrobot
Robotsystemen i Marinen utgjorde fram till FB-00 av fyra olika system. RBS-15M2 på totalt 18(!) korvetter och robotbåtar. RBS-15KA inom det tunga landbaserade kustrobotbatteriet. RBS-12 på 12, och ännu tidigare på 16 stycken patrullbåtar samt RBS-17 inom de olika amfibiebataljonerna. Av allt detta finns enbart RBS-15MkII på en handfull operativa korvetter samt möjligen några RBS-17 inom den enda amfibiebataljonen. En reducering i numerär som gjort att vi hamnat på en skamligt låg nivå när det kommer till förmåga till kvalificerad sjömålsbekämpning jämfört med tidigare.

RBS-15MkII som i dag är huvudvapensystemet på ytstridsfartygen börjar bli föråldrad och det är sedan länge hög tid att omsätta detta vapensystem. Roboten som är en underljudsrobot börjades utvecklas för Marinens och Flygvapnets del redan på 70-talet och blev operativ under mitten av 80-talet. Trots att robotarna har uppgraderats under årens lopp så är det fortfarande samma skrov och till stora delar samma innehåll nu som då. Det är med andra ord hög tid att omsätta robotarna, något som har diskuterats under lång tid.

Som Wiseman påpekade i sitt inlägg var det oerhört nära att Flygvapnet blev av med möjligheten att bära Rb-15 på Gripen C/D om inte man hade blivit räddade av Thailand. Då hade vi i dag stått med ett Flygvapen utan möjlighet att bekämpa sjömål, och en Marin med alldeles för få enheter. Ett katastrofalt scenario som räddades av Thaliland!

RBS-15MkII

Slutsats

Ubåtssystemet har möjlighet att använda tung torped, men ingen möjlighet att verka med andra offensiva system så som sjömålsrobotar, en utveckling som går framåt i andra länder. Ytstridsfartygen har ett föråldrat robotsystem, och med avvecklingen av RBS-12 och reduceringen av RBS-17 genom avvecklingen av flera amfibiebatljoner är paletten minst sagt begränsad. Här måste vi få se en beställning av en ny sjömålsrobot illa kvickt för bibehållen förmåga (om än på en låg nivå) även i framtiden.

Vapensystem mot undervattensmål

Sjunkbomber

Sjunkbomber finns kvar. Den är dock från 30-talet (Sjunkbomb m/33). Sverige har aldrig någonsin under alla år lyckats sänka eller tvinga upp en ubåt trots omfattande insatser under många årtionden. Nog talat om detta.

Ubåtsjakttorped

På korvetter och ubåtar finns ubåtsjakttorpeden (Torped 45). Även den behöver omsättas, något som debatterats under lång tid, till och med riksdagen. Bra, men vi är nog sannolikt ett av väldigt få länder där ersättning av ett så nödvändigt vapensystem dras i långbänk på det sätt man gjort. Torpeden måste omsättas nu, men som vanligt har inga beslut tagits.

Helikoptersystemet saknar i dag helt beväpning mot undervattensmål då Hkp 4 systemet är totalavvecklat och ersättaren Hkp 14 inte kommer att vara operativ i den rollen förrän tidigast 2020. Det riktigt oroväckande är att ingen vapenintergration är beställd ännu. Således finns en stor risk i en kärv ekonomi att vi står utan luftburen bekämpningsförmåga mot ubåt.

Torped 45 på Hkp4 - Systemet avvecklat

Antiubåtsgranater

Då ubåtsjakttorpeden är ett sänkande vapen, och sjunkbomben är helt utan precision så anskaffande Marinen på 80-talet ubåtsjaktgranaten ELMA som sköts i salvor mot en ubåt i tvingande syfte. En träff är inte avsedd att sänka ubåten, utan att tvinga den till ytan. Således var ELMA-granaten en helt nödvändigt vapen mot i fredstid kränkande ubåtar. Tyvärr är systemet som så många andra totalavvecklat utan ersättare.

En ersättare var dock planerad. Nämligen ALECTO som skulle anskaffas till Visbykorvetterna och som i mitten på 1990-talet började utvecklades. Systemet var avsedd för flera ändamål, både avfyrning av motmedel mot både torpeder och mot sjömålsrobotar. ALECTO bestod av en 6-eldrörs rörlig avfyrningsplattform, som avfyrar raketdrivna ca 15 kg tunga granater, benämnda KAS-2000, med aktiv målsökare. Kastlängden för granaterna blir drygt 1000 meter, och landning i vattnet sker med fallskärm. På grund av minskade anslag avbeställdes ALECTO 2007 och utvecklingen av vapensystemet stoppades.

Antiubåtsgranater ELMA - Nu totalavvecklade

Slutsats

Här har vi ännu en brist, en brist som i värsta läget kommer att växa ytterligare om inget beslut om anskaffning av ny ubåtsjakttorped tas av regeringen inom en nära framtid. Det finns inte heller längre ett tvingande alternativ som ersättare till ELMA i den numera krympande vapenarsenalen.

Sammanfattning
Marinens vapenbestånd är i dagsläget begränsat med föråldrade system. Luftvärnet är i dagsläget det mest bekymmersamma, något som avhandlats i media och på många andra platser under lång tid. På sikt finns det även en risk att vi står utan ubåtsjakttorped och sjömålsrobot om inte Försvarsmakten prioriterar dessa områden samt att politiker tar de nödvändiga besluten som krävs.

Som sagts så många gånger tidigare. Det är dags att agera nu! 

WebRep

currentVote

noRating

noWeight

Låg nivå blev lägre men trots det mycket hög?

Bild från Cornucopia

Dagens nyhet på den försvarspolitiska spelplanen lär knappast inte undgått någon läsare. Men trots att jag i dag blir puckfyra på ämnet så kan jag inte låta bli att kommentera samma sak ännu en gång, men också ur ett annat perspektiv. Det handlar givetvis om nya fakta som framkommit runt stridsvagnsbluffen signerad det regeringsbärande partiet Nya Moderaterna.

Till att börja med så måste vi be alla läsare om ursäkt då även Skipper helt uppenbart har sysslat med skönmålning på en hög nivå i samband med tidigare faktakoll, då det helt felaktigt skrevs att det var 56 stridsvagnar som skulle in på en renovering som mer liknar en omfattande service. Jag får skylla på att det vid tillfället inte fanns mer fakta i ämnet än det som redovisades i försvarsmaktens öppna materielplan. Det har nu visat sig efter Ny Tekniks avslöjande, att det således inte är fler än 42 stridsvagnar som ska renoveras!

”Beslutet gäller samtliga stridsvagnar i den svenska insatsorganisationen (IO14)”, uppger Henrik Hedberg, försvarsminister Karin Enströms pressekreterare, via sms. Han förtydligar att det avser 42 stycken.

Tidigare skandal handlade om en halvering av det totala beståndet, men i själva verket är skandalen större än så då det endast en tredjedel av nuvarande stridsvagnsbestånd som ska erhålla renoveringen! Varför berättade inte Cecilia Widegren (m) detta faktum då hon basunerade ut nyheten om satsningen på försvaret? Var det möjligen en medveten mörkning för att få det hela att framstå i bättre dager? Jag är helt övertygad om att hon faktiskt har lyckats lura en mycket stor del av alla som läste artikeln då de publicerades.


Fler oklarheter och en märklig hemligstämpling!

Beslutet sägs ha tagits redan i maj, men inga dokument står att finna. Förklaringen påstås vara att förutsättningarna runt detta "investeringsbeslut" är hemligstämplade, vilket även Cecilia Widegren bekräftar i SR intervjun då hon säger att "det är en miljardinvestering som går till Skövde och Boden" men att den exakta summa är hemlig.

Vi kan trots hemligstämplingen, genom Försvarsmaktens öppna materielplan konstatera att summan för renoveringen av stridsvagnarna är planerad till en summa av 900-1400 miljoner.

Vi kan även genom materielplanen konstatera att anskaffningen/installation av stridsledningssystemet SLB (som är en del i åtgärderna) till totalt 500 fordon bedöms kosta 250-325 miljoner. Detta ger vid hand (om vi räknar på den högre siffran) att installationen på ett enda fordon skulle kosta 650.000:-(!) För dessa 42 stridsvagnar skulle det således kosta totalt ca 27 miljoner.

Vad renoveringen omfattar går också att utläsa på FMV webbsida och presenteras även i Ny Tekniks artikel från dagen. Så varför är då detta hemligstämplat?

Cecilia Widegren hävdar i intervjun att beslutet är hemligt av "förmågeskäl och upphandlingsskäl" något som inte riktigt går att förstå då kostnadsspannet redan återfinns tillsammans vilka förmågor det handlar om, om man ens kan prata om förmågor runt den här upphandlingen då det enligt öppna källor knappt sker någon förändring jmf nuläget. Det luktar snarare missbruk av hemligstämpeln, och det verkliga skälet är möjligen att det är PH (pinsamt hemligt) då åtgärdernas ringa omfattning på endast en tredjedel av vagnarna verkar ske till en mycket stor kostnad!


Märkliga prioriteringar!

Den här bloggen har sedan den startade medvetet undvikt att ställa försvarsgrenarnas olika interessen mot varandra när det kommer till resursfördelning av den enkla anledningen att alla nuvarande förmågor är nödvändiga. Debatten bör givetvis handla om hur vi ökar vår försvarsförmåga på bredden, i synnerhet då vi inte kan förlita oss på någon annan än oss själva när det kommer till försvaret av Sverige.

Men nu har vi passerat en gräns och hamnat långt under den kritiska nivån. Det går det inte längre att undvika att beröra ämnet om hur anslaget prioriteras och fördelas inom Försvarsmakten.

Man måste i en hårt ansatt ekonomi ställa den enorma summan (som en mindre renovering av 42 stycken stridsvagnar medför) jämfört med vad det skulle kosta att åtgärda andra, i mina ögon betydligt större bristområden! I synnerhet när man på försvarsdepartementet konstaterar att "de vagnar som blir över är fullt stridsdugliga” (d.v.s. de vagnar som inte kommer att renoveras).

Det finns tre saker som jag anser borde fått betydligt högre prioritet än att renovera dessa stridsvagnar för miljardbelopp! Det är moderna vapensystem till våra enheter som är satta att upprätthålla skalförsvaret. Korvetter och stridsflygplan används till skillnad från stridsvagnar dagligen i vår nationella beredskap och är de mest tillgängliga och rörliga enheter vi har! Dessa borde således vara högt prioriterade, men så är inte fallet just nu. De åtgärder jag anser vara viktigast handlar primärt om:

• Markbaserad långräckviddig lv-robot (ersättare till antika Hawk 97)
• Ny sjömålsrobot till korvetter och JAS 39 (ersättare till föråldrade RBS-15)
• Luftvärnsrobotar till korvetter ) som i dag helt saknas.

Kostnaden för att anskaffa en ny relevant sjömålsrobot till både Flygvapnet och Marinen skulle enl materielplanen uppgå till 800-1100 miljoner. Noterbart är att Flygvapnet fortfarande nyttjar den numera antika (30 år gamla) RBS-15F från 1980. Att anskaffa och installera lv-robot på samtliga Visbykorvetter skulle uppskattningsvis kosta 2000 miljoner.

Vi kan alltså konstatera att vi skulle kunna omsätta beståndet av RBS-15, alternativt bestycka 2-3 Visbykorvetter med den helt nödvändiga luftvärnsroboten för samma summa som den omtalade stridsvagnsrenoveringen kostar.

När det gäller långräckviddigt markbaserat luftvärn eller luftvärnsrobotar till korvetter så finns det inte ens med i nuvarande materielplan som sträcker sig till 2020. En sådan eventuell anskaffning kommer således att ligga långt bortom 2020! Ny sjömålsrobot finns med men ligger i slutet av perioden. Dessa materielsystem anses således inte vara prioriterade! 


För övrigt börjar det bli tröttsamt att från politiker, och nu även tjänstemän på försvarsdepartementet, höra det ständiga pratet om alla dessa nivåer. Ungefär vad rubriken till detta inlägg försöker åskådliggöra. Allt vi i Sverige gör är tydligen på en mycket hög nivå samtidigt som grannen i öster tydligen fastnat på en nivå som varierar från låg till mycket låg. Mer ärligt vore att säga sanningen. Då räcker det med att bara att skifta plats på de omnämnda aktörerna!

- Kommer regeringen att besluta om mer stridsvagnspengar, till ett steg 2? 

– Nej, det är absolut inte klart. Det enda som är avgjort är de 42 som regeringen tagit beslut om. Men några ytterligare ersättningsvagnar har regeringen inte tagit ställning till, säger Andreas Savelli, handläggare på försvarsdepartementet, som nämner att de nya vagnarna får en ”väldigt hög nivå”.

Bloggar: Wiseman, Cornucopia, Sjätte mannen

Moderaternas tolkning av hur man ökar antalet tillgängliga förband?

När DN häromdagen publicerade en debattartikel där moderaternas främste representant (vice ordförande) i försvarsutskottet och tillika nyutnämnd ordförande i försvarsberedningen Cecilia Widegren återigen ondgjorde sig över hur dålig den gamla Försvarsmakten var, och hur bra den nya Försvarsmakten regisserad av bl.a. moderaterna är, då kändes det som bägaren rann över.

Widergren skriver bland annat följande i sin artikel

Med alliansregeringen har arbetet påbörjats för att stärka försvarsförmågan och öka antalet tillgängliga förband.

Arvet från värnpliktstiden med ett försvar med låg beredskap och ett dåligt användande av resurser, hör gårdagen till. Det fanns två parallella insatsorganisationer – en för försvaret av Sverige, bemannad av värnpliktiga, och en för internationella insatser, där man var tvungen att rekrytera nya soldater för varje insats.

Genom att göra värnplikten vilande och införa ett personalförsörjningssystem byggt på frivillighet får vi istället ett mer effektivt försvar med en sammanhållen insatsorganisation. Samma soldater, sjömän och officerare kan användas både i Sverige och utomlands och förbanden håller samman över tid och kan behålla och utveckla sin kompetens. Detta är helt avgörande i dagens konfliktmiljö.

Widegren har uppenbart lyssnat alltför mycket på den förre försvarsministern Sten Tolgfors, då hans argumentation och sätt att tolgföra "den nya Försvarsmakten" lyser igenom alltför tydligt då Widegren ska finna sina egna argument för att motivera den politik som partiet valt att föra i försvarsfrågan.

Det mest beklämmande är att Widegren och övriga försvarspolitiker får stå mer eller mindre oemotsagda i frågan då man hävdar att man med sin försvarspolitik ökat antalet tillgängliga förband? Detta då hon till stor del har helt fel i sak. Marinen och flygvapnet har alltid haft stående insatsklara förband med mer eller mindre samtliga fartyg och flygplan som funnits. Insatstiden har varit allt från några minuter till som längst en vecka. Att nuvarande försvarspolitiker helt bortser från detta faktum då man räknar tillgängliga förband nu jämfört med förr är skrämmande.

Bara för att redovisa fakta så finns här nedan tre olika bilder som representerar svenska disponibla/operativa sjömålsrobotbestyckade stridsfartyg vid tre ögonblickstillfällen. Den första bilden representerar 1999, dvs innan Försvarsbeslutet 2000 (FB-00), den andra efter FB-00 och den sista bilden representerar tiden efter FB-04 d.v.s. nutid (2012). Cirklarna runt fartygen representerar den ungefärliga räckvidden på sjömålsrobotsystemen (Rb15 resp Rb12).

Ytattack 1999
2 korvett typ Stockholm
4 korvett typ Göteborg
12 robotbåt typ Norrköping
8 patrullbåt typ Kaparen
4 patrullbåt typ Hugin
Cirklarna runt fartygen redovisar den ungefärliga robotportén för Rb-15 resp Rb-12.

Som bilden här ovan redovisar så hade Sverige fortfarande en flotta att räkna med. Av ovanstående fartyg var samtliga förutom ca sex enheter fullt bemannade och övade för krigets krav. Övningsverksamheten var dessutom omfattande. De fartyg (ca 6st) som ej hade ordinarie besättningar låg i materielberedskap och kunde inom några dagar efter att lastat förnödenheter och ammunition kasta loss. Besättningar till dessa fartyg hade med mycket kort varsel kunnat plockats i hop av föregående års värnpliktskull och officerare från staber och skolor. Således hade man omedelbart haft 30st stridsfartyg disponibla för insats med sjömålsrobot Rb-15 eller Rb-12.

Ytattack 2003
2 korvett typ Stockholm
4 korvett typ Göteborg
6 robotbåt typ Norrköping
8 patrullbåt typ Kaparen

I samband med försvarsbeslutet 2000 (FB-00) så reducerades antalet ytattackfartyg vilket bilden ovan illustrerar. Detta då det enda sjögående enheterna på västkusten (den stolta 18. patrullbåtsdivisionen) avvecklades. I samband med detta så lämnade man västkusten helt utan kvalificerade robotbestyckade stridsfartyg. Även robotbåtarnas numerär halverades då sex stycken avvecklades och resterande sex genomgick en generalöversyn vilket bland annat omfattade integrering av RBS-15 MkII vilket ökade roboträckvidden från 70 till 100km. Denna integration skedde senare även på samtliga sex korvetter. Sedan kom försvarsbeslutet 2004........

Ytattack 2012
2 korvett typ Stockholm
2 korvett typ Göteborg

Försvarsbeslutet 2004 var det i särklass mest katastrofala beslut för svenska flottan sedan den grundades år 1522. I augusti 2005 avvecklades samtliga robotbåtar och samtliga patrullbåtar. Robotbåtarna hade då nyligen genomfört ombyggnad/modernisering med såväl nytt robotsystem (Rb15 MkII) och ett nytt tungt torpedsystem (Tp62) och hade utan problem kunnat vara i drift ytterligare antal år. Patrullbåtarna av Kaparenklass var när de avvecklades i mycket gott materiellt skick och var bestyckade med vardera sex Rb-12. Dessutom var patrullbåtarna mycket kvalificerade ubåstsjaktenheter. Robotbåtar och patrullbåtar avvecklades med motiveringen att Visbykorvetterna skulle ersätta dessa fartyg. Som bekant har det nu förlöpt sju år sedan dess, och någon robotbestyckad Visbykorvett har ännu ej levererats till Försvarsmakten.
Strax efter FB-04 så avvecklades även en korvett av Göteborgsklass (HMS Göteborg) och 2006 avvecklades även HMS Kalmar.

Återstoden av svensk operativ robotbestyckad ytattack är således fyra stycken korvetter.

När man läser att svenska politiker fortfarande anser att de nu stärker försvarsförmågan och ökar antalet tillgängliga förband genom sin s.k. reform, ja då blir man både trött och uppgiven. När man dessutom generaliserar genom att kalla hela värnpliktsförsvaret för förrådsställt, med låg beredskap och ett dåligt utnyttjande av resurser, ja då blir man till och med arg när man har ovanstående kalla fakta i bakhuvudet.

Att  lyssna till argumenten för den pågående försvarsreformen känns nästintill som en förnedring av all personal som gett sitt yrkesmässiga liv till att bemanna, vårda och att med svensk ytattack öva under stundom mycket krävande förhållanden, och fortfarande gör exakt samma sak i dag som tidigare. Skillnaden är att antalet tillgängliga plattformar i dag endast är ca 15% jämfört med tiden före FB-00 p.g.a. en katastrofalt förd försvarspolitik från såväl socialdemokrater som moderater.



Ps1) All information finns att finna i öppna källor och i synnerhet på http://www.forsvarsmakten.se samt http://www.fmv.se

Ps2) Motsvarande sammanställning skulle kunna göras över tillgängliga stridsflygplan, men detta överlåtes med varm hand till någon annan att göra.

Visbyprojektets viktigaste milstolpe avklarad - robotskott!

ÄNTLIGEN!

HMS Visby genomförde i dag den 27/6 det första provskottet med RBS-15 MkII till sjöss.
Under perfekta väderföhållanden kunde skottet genomföras i Hanöbukten.
Just den här nyheten har väldigt många väntat på väldigt länge och just den här bloggen har legat i beredskap HÖG med tubluckorna öppna och väntat på den här mycket glädjande nyheten under lång tid.

Se mer info samt en video från skottet på FMV.se
Se även mer på marinbloggen samt Försvarsmakten.se

Allan Widman har från politiskt håll varit mycket engagerad och pådrivande i just denna fråga och har vid ett flertal tillfällen ställt skriftliga frågor 1 2 3 till f.d. försvarsminister Tolgfors. Se hans kommentar om skottet

Ett stort GRATTIS till FMV, SAAB och Kockums som med gemensamma krafter äntligen lyckats genomföra detta provskott, och ett särskilt grattis till FC VBY med besättning som fick förmånen att genomföra detta viktiga skott, till och med den allra viktigaste milstolpen för detta projekt!

Vilka militära förmågor behövs på Gotland?

Sedan arméinspektören presenterade sin inriktning har i stort sett alla de s.k. försvarsbloggarna gett sin sin på Gotland och det militära läget, eller rättare sagt avsaknad av militära enheter på Gotland.

På denna blogg publicerades tidigare i dag ett kortare inlägg om en eventuell omedelbar avveckling av den marina basen i Fårösund (FårB), vilket nu har bekräftats i flera kommentarer både här och hos Wiseman.

Om man ur ett någorlunda realistiskt perspektiv tittade på Gotland, och vilka militära förmågor som bör skapas på ön snarast, i syfte att skapa ett trovärdigt försvar av ön. Men även för att kunna påverka en tänkt motståndare redan innan han satt sin första känga på ön, så måste man till att börja med lämna det gamla förbandstänkandet.

Att sätta upp vardera ett nytt kustartilleriregemente, pansarregemente, luftvärnsregemente m.m. är så klart helt orimligt. Orimligt ur ett nuvarande ekonomiskt perspektiv skall särskilt tilläggas. Försvaret av Gotland debatterades redan under Almedalsveckan i somras där man pratade om att återupprätta en Gotlandsbrigad. Tyvärr känns det som man sitter fast i de gamla truppslagen och hänvisar till och med till förbandsnamnet P18 i debatten. Det anser jag vara ett felaktigt tänkande redan från början.

Det som nu planeras för är att placera 14st stridsvagnar i ett förråd på Gotland. Dessa kommer ej att användas för övning, utan enbart stå i beredskap. Lyssna gärna på inslaget från 22 december 2011 när övlt Hans Håkansson tydligt deklarerar att dessa stridsvagnar kanske inte ens kommer att kunna användas i krig då det saknas luftvärn, ingenjörer och infanteri på Gotland. Håkansson har koll på läget kan man snabbt konstatera.

Hur bör man då göra för att snabbt återuppbygga upp en rimlig nivå av militär förmåga på Gotland?

För det första måste det tillföras ekonomiska medel för att möjliggöra detta, att omfördela medel inom nuvarande ram är inte genomförbart. Då måste för mycket tas bort på annat håll, något som är orimligt. Inte heller är det lämpligt att flytta befintliga förband och personal. Detta har prövats tidigare med begränsad framgång.

För det andra bör värnplikten återinföras i reviderad form, något som Gyllenhaal tidigare konstaterat, I annat fall kommer ekonomin och möjligheten att öva förbanden med jämna mellanrum aldrig att gå ihop ekonomiskt.

Om man nu trots allt vill återanvända namnet Gotlansbrigaden, så vad ska en sådan brigad innehålla? Att enbart transportera dit pansar är som att kasta pärlor till svin. En angripare måste kunna påverkas i luften eller på havet, d.v.s. innan första icke önskvärda kängan trampar Gotländsk mark. Det är helt avgörande. Det förutsätter även att den tunga materielen är på plats, personal kan möjligen flygas in med viss framförhållning, men en viss kader behöver finnas på ön redan från början.

Mitt förslag till en modifierad Gotlandsbrigad skulle se ut så här:


-Brigadledning
En brigadledning med uppgift att ledaoch samordna de militära enheterna på Gotland inkluderat hemvärnsresurser. En brigadledning måste dessutom samordna tillsyn och underhåll av materiel samt utbildning av personal.


- Tung Kustrobotbatteri med RBS-15
Ett antal mobila enheter som med stor rörlighet och möjlighet till egen inmätning av målläge kan verka mot sjömål på stora avstånd och således utgöra ett potentiellt hot mot någon som vill försöka ta och använda Gotland för egna syften. Använd tidigare KA TKRBB som gott exempel. Robotar finns redan och den mobila och moderna radarn ArtE 740 som ej längre används bör flyttas till Gotland.

- Luftvärnsbataljon
Helt klart är att om förband skall kunna verka på Gotland så måste förbanden och dessa baser luftförsvaras. En lv-bataljon är rimligt att placera på ön.Vilken typ av system som skulle förbandssättas låter jag vara osagt. Läs gärna ett inlägg hos Wiseman och framförallt kommentrarerna om de olika befintliga systemen. Att förbandsätta RBS-23 Bamse råder det delade meningar om. Jag skulle hellre se ett system med minst motsvarande förmåga och räckvidd som Patriot i syfte att skapa stor täckning i Östersjön.

- Markstridsförband
Hemvärn bör utgöra stommen, kanske förstärkt med Stridsfordon 90. men om Stridsvagns 122  avses transpoteras och förrådsställas på Gotland, så bör dessa givetvis nyttjas. Uppgifterna för markförbanden bör primärt vara att bevaka och skydda flygplats, hamn samt övriga enheter.

- Flygplatsenhet
En militär enhet för klargöring och enklare underhåll av militära flygplan på Visby flygplast vid tillfällig basering (finns redan idag).

-Hamnenhet
En militär hamnenhet som kan tillhandahålla och säkerställa drivmedel och övrigt behov av logistikstöd vid marina enheters tillfälliga basering på Gotland.

Det kanske saknas någon viktig pusselbit, men principen innebär att man samlar alla militära enheter under en chef och ledning på Gotland oavsett om det är armé- marin- eller flygvapenförband, eller om förbandet består av olika armétruppslag. Kan jämföras med tidigare MKG - Militärkommando Gotland, men i betydligt mindre skala.

Detta skulle med förhållandevis små åtgärder bygga upp ett kvalificerat skydd av Gotland, framförallt genom att placera långräckviddiga sjömålsrobotsystem och luftvärnssystem på ön. Detta skulle även bidra till att kunna verka mot luft- och sjömål i större delen av Östersjöns vatten vilket även stärker försvaret av fastlandet. Det innebär dessutom att vi sänder signaler till våra grannar att vi inte överger Gotland, det kanske viktigaste av allt!

Se även: Wiseman, F&S, Cornucopia

Håller politikerna på att göra oss vapenlösa?

Det är förstås en retorisk fråga. Men frågan är om inte våra politiker på allvar håller på att göra flottans fartyg mer eller mindre vapenlösa om inte nya beslut tas inom en mycket snar framtid? Detta inkluderar även andra delar av FM som kan verka mot sjömål så som flygvapnet och amfibiekåren inom marinen.

Sjömålsrobotar
Det svenska sjömålsrobotsystemet RBS-15 MkII har som bekant varit med i många år. Robotarna är i grund och botten byggda och levererade under 80-talet och har således varit med under snart 30år. Troligt är att elektronikkomponenter och mekansika delar börjar uppnå någon form av "end of life"? Någon ersättare till dessa robotar är inte beställda. RBS-15 MkIII är bl.a. levererade till Tyskland och Polen men Sverige har inte beställt dessa robotar. För Flygvapnet bör läget vara minst lika allvarligt då deras version av roboten RBS-15F är lika gammal. Tack och lov har man åtminstone lagt en beställning till SAAB på livstidsfölängande åtgärder på 15F. I budgetunderlaget för 2012 (BU12) säger FM själva att:

En utredning av ny sjömålsrobot genomförs, då Rb 15 livstid upphör strax efter perioden.

Värt att påpeka är att robot-15 är marinens huvudvapensystem!


För den andra mindre sjömålsroboten RBS-17 som FM förfogar över genom Amf ser det mycket mörkt ut kopplat till förmågan att verka mot sjömål. Uppenbart har robotar med denna verkansdel också "end of life" problematik. Detta baserat på BU12 där kan man läsa följande.

Rb 17 vidmakthålls, förmågan att påverka mål på havsytan ambitionssänks då utgången materiel omsätts med seriemateriel (Military Off The Shelf (MOTS)) utan sjömålsstridsdel.

Vapen mot ubåtar (torpeder och andra UV-vapen)

Här är det riktigt stora problemet att den lilla 45cm ubåtsjakttorpeden torped 45, också sjunger på sista versen. Detta bekräftas mycket tydligt genom öppna debatter i riksdagen. Läs hela den intressanta riksadagsdebatten om tp 45  med bl.a. Sten Tolgfors. Debatten startar i anförande 68 från den 9 december 2011.

Probelmatiken är att regeringen nekat FMV till en riktad upphandling mot SAAB samtidigt som marknaden för ubåtsjakttorpeder som klarar den oerhört komplexa miljö som Östersjön innebär är liten till obefintlig. Utländska torpeder har man tidigare provat med begränsad framgång.

PÅ SAAB underwater systems i Motala har man väntat länge på en order från FMV. En beställning som aldrig kom, och nu har SAAB har varit tvugna att lägga ner torpedtillverkningen i Motala och flyttat delar av verksamheten till Linköping. Fortfarande lever man på hoppet om en order. Men frågan är hur länge man orkar driva en sådan verksamhet utan nya beställningar? 

Tack och lov har man säkerställt att ubåtsvapnet åtminstone har en ny tung torped i och med leverans av torped 62 något man avser ska bli enhetsvapen både mot ytmål och ubåtar enl BU12. 

Förmågan till verkan vidmakthålls och utvecklas genom att torped 62 anpassas för att utgöra enhetsbeväpning för ubåt, med verkan mot såväl yt- som undervattensmål.

Anledningen att en ny ubåtsjakttorped är kritisk är att en sådan skall vara huvudvapensystemet mot undervattensmål från korvetter av Visbyklass. Problematiken med detta tas upp mycket sakligt på försvarsminister Tolgfors blogg. Inlägget är dock inte skrivet av ministern själv. Till de kommande sjöoperativa helikoptrar Hkp 14 ser det ännu värre ut då man inte ens beställt något vapenpaket? I värsta fall får vi en sjöoperativ helikopter med sensorer, men utan vapen om inga åtgärder vidtas omgående.

Ett alternativt undervattensvapensystem är ELMA antiubåtsgranater som går ut på att man skjuter täckande salva med ett större antal granater mot en sonarkontakt. Se en film om systemet nedan inspelad på gamla "rattnalle".

Vad avser nuvarande status på ELMA systemet går ej att finna i öppna källor varför diskussion runt detta lämnas därhän. Klart är dock att man tidigare hade planer på att installera ett nytt förbättrat system ALECTO på Visbykorvetter, men av detta blev ingenting då man under 2007  p.g.a minskade anslag tvingades stryka detta system och utvecklingen stoppades.

Status på sjunkbomber lämnas också därhän. Se en film från sjunkbombsfällning från robotbåten HMS Umeå 1991. Även sjunkbombsfällning från BevB 80 kan beskådas här nedan.

Läget rörande minsystem inom marinen så saknas även där öppna underlag som man kan föra en diskussion runt. Det enda som går att utläsa i BU12 är följande. Minsystem M9 är ett system som finns inom amfibie.

Avveckling av minsystem M9 sker när systemet nått sin livslängd 2014. Okontrollerbara sjöminor med återstående teknisk livslängd vidmakthålls.

På marinbloggen skriver företrädare för Prod Marin följande om minsystem i marinen.

Försvarsmakten bibehåller minsystem som har återstående teknisk livslängd. Vi delar in minor i två grupper. Först det kontrollerbara som utgörs av minsystem M9, som inom amfibiestridskrafterna används för bekämpning av sjömål. Vidare har vi ett antal olika system av okontrollerbara mineringar som kan läggas ut av marinstridskrafterna.

Vapen mot luftmål (artilleri och lv-robot)

Avseende 40mm eldrörsartilleri har man tagit bort den Bofors allmålskanon som tidigare fanns på korvett av Stockholmsklass. På minröjningsfartyg och korvett typ Göteborg finns den kvar.

Avseende 57mm artilleri är tillgången god då detta är huvudbeväpning på alla korvetter. Visbykorvetterna har dessutom den nyaste 57 mm Mk3 vilken är en mycket bra pjäs som dessutom kan nyttja 3P ammunition. Se video nedan.

Den stora bedrövelsen kopplat till att kunna verka mot luftmål, så som robotar och attackflyg, är förstås att regeringen under 2008 valde att stryka det planerade lv-robotsystemet till visbykorvetterna samt en hel del annan materiel. Avseende bestyckningen av Visbykorvetter tog Ny Teknik upp detta i en tidigare artikel. 

Avsaknad av lv-robot innebär att man saknar ett kvalificerat luftförsvar i den bemärkelsen att man inte kan luftförsvara andra enheter än sig själv. På marinbloggen skrev företrädare för Prod Marin detta inlägg rörande luftvärnsrobotar till Visby.

Det politiska beslutet bakom att inte anskaffa luftvärnsrobot till Visby går tillbaka till 2008, då regeringen överförde resurser från materielanslaget till förbandsverksamheten.Beslutet innebär inte att det operativa behovet inte finns utan att det var en rent finansiell fråga. Det framgår tydligt i regeringens proposition om försvarets framtida inriktning, Ett användbart försvar, som sträcker sig över femårsperioden 2010-2014. Där framgår det att marinstridskrafterna idag har förmåga till självförsvar mot lufthot, samt att möjligheter att skydda andra fartyg och objekt med s.k. områdesförsvar bör ses över. Propositionen ger även inriktningen att korvetter av Visbyklass successivt bör ges en utökad förmågebredd. Vi använder nu MUP för att aktivt påverka Försvarsmaktens planering och få till luftvärnsrobot, för områdesförsvar, till korvett typ Visby.

Sammanfattning
Försvarsmakten har tydligt beskrivit till riksdag och regering vilka behov som finns rörande omsättning och tillförsel av materiel. Dessvärre saknas vissa avgörande beslut i viktiga frågor samtidigt som FM tvingats till att omfördela ekonomiska resurser från materielanslaget till förbandsanslaget för att kunna bedriva verksamhet. Detta kommer att slå tillbaka mot FM förr eller senare.

Läget rörande viktiga vapensysstem till marinen ser något bekymmersamt ut och det krävs åtgärder rörande både luft-, yt- och uv-vapen snarast om marinen inte skall stå mer eller mindre "vapenlösa" inom ett antal år.

Hur det ser ut inom flygvapnet och armén överlåtes till någon annan att diskutera. Wiseman har nyligen redogjort för beväpningen till JAS 39 Gripen och avvecklingen av BK 90. Även där saknas ersättare.

Uppdaterad: Var tog materielen vägen? - Kustrobotbatteri RBS-15KA

Detta inlägg blir det första av flera i samma ämne. Hur många inlägg det blir beror på underlag och intresse. Inläggen syftar till att bringa lite klarhet i var fungerande försvarsmaktsmateriel har tagit vägen efter dess avveckling och även efter förbandsnedläggningar. Det är mycket materiel som bara har "försvunnit". Materiel som utgjorde en viktig del i svensk försvarsförmåga, men som nu kan vara destruerad, utspridd eller såld.

Första inlägget kommer att försöka avhandla var den materiel som ingick i kustartilleriets tunga kustrobotbatteri tog vägen? För att slutföra denna analys behövs hjälp från er läsare, och i synnerhet de av er som jobbat med systemet på ett eller annat sätt.


Bakgrund
I samband med försvarsbeslutet 1987 planerade man att anskaffa fyra tunga kustrobotbatterier som ersättare för batterierna med RB-08. Belsutet togs definitivt 1989 men ambitionen minskades till att enbart anskaffa ett batteri till förmån för ubåtar av Västergötlandssklass. (Värt att notera att Armén då bestod av ca 30 brigader och Flygvapnet av drygt 20 stridsflygdivisioner).

Förbandet var helt levererat 1995 och gjorde då de första övningarna i full skala med övlt Tommy Erlandsson som batterichef. En artikel om detta finns att läsa i marinnytt (nr 5 / 1995) för den som samlar på dessa gamla fina tidningar.

Förbandet sattes upp av dåvarande KA2 i Karlskrona som lades ned i sin helhet i samband med försvarsbeslutet 2000. Detta innebar att allt rörligt artilleri inom kustartilleriet och tung kustrobotbatteri avvecklades.

Tungt kustrobotbatteri 90, som det benämdes, måste således fått den kortaste livslängden som ett svenskt modert förband någonsin haft. Ett nyanskaffat förband som enbart fick verka under fem år är värt ett eget inlägg som detta, och frågan är var all modern materiel tog vägen?

Förbandet 
Bestod av 230 man varav 20 officerare. Man förfogade över ett 50-tal fordon.

Förbandsdelarna var:

Stab
Mindre stab med chef och stf. Sambandspersonal och tekniker. Det fanns även två robotledare som skulle befinna sig hos ex. milobefälhavare för att kunna ge beslutsstöd. Tanken med förbandet var att ha två likanda halvor som skulle kunna verka oberoende av varandra. En halva omgrupperar medan den andra var insatsberedd.

Batterieldledningspluton (2st)
Ledningsfordon och sambandsfordon som grupperades skilda från varandra. Ledningsfordonet leder en robotpluton.

Robotpluton (2st)
Varje pluton bestod av tre robotgrupper med vardera en robotbil (totalt sex robotbilar). Varje bil lastade fyra RBS-15 M3 (observera att denna robot inte skall förväxlas med MkIII - Mer om RBS-15 här). Totalt förfogade kustrobotbatteriet över 24st RB-15 i en omgång. Vidare hade robotbatteriet även ett transportfordon med släp.

Robotbil med 4 x RB-15M3 (KA)

Mätpluton (1st)
Plutonen var delad i två mätavdelningar som förfogade över vardera en spaningsradar PS-902 som är en PS-90 modifierad för att vara optimerad mot sjömål. Radarn, en Ericson Giraffe kallades även något humoristiskt för KAraffen.

PS-902 var byggd på två Tgb 40 vilka hade militära registreringsnumren 340620 och 340622. Måldata överfördes antingen via radio eller tråd. Trots denna fina resurs för inmätning av sjömål så prioriterades extern måldata i första hand för att inte röja förbandet.

PS-902 radarterrängbil
Besök http://hem1.passagen.se/anbr2000/PS902.JPG  för bild

Närskyddspluton (1st)
För skydd av viktig materiel och personal

Trosspluton (1st)
Containerbaserad lösning med bl.a. sjukvårdstropp med akutcontainer för krigskirurgi.




Var tog all materielen vägen?
De senaste åren har debatten runt fördelar med ett mobilt kustrobotbatteri tagit fart, framförallt på försvarsbloggarna. Många som deltar aktivt i debatten förordar ett mobilt kustrobotbatteri på Gotland som ett mycket kostnadseffektivt och enkel lösning för att, till del, försvara Gotland från en potentiell fiende som vill landstiga, men också för att kontrollera Östersjön. Vi hade den möjligheten fram till 2000 innan man medvetet avvecklade denna föråga.


Är materielen förrådsställd? Kan man plocka fram prylarna ur något väl ventilerat bergrum och återuppbygga förbandet? Nej - nu är det tyvärr helt kört efter att ha gjort vissa efterforskningar.


Robotarna 
Finns sannolikt kvar i FM, men är troligtvis modifierade till MkII standard, d.v.s. till den robotversion som samtliga svenska ytstridsfartyg förfogar över i dag.


Robotbilar 
Tack vare lite god information från en källa har vi definitivt lyckats lokalisera fyra av sex robotbilar och har misstankar om var övriga två kan befinna sig.


Tre av robotbilarna med militära registreringsnummer 12931, 12934 och 12936 såldes i slutet av december 2011 genom Försvarsexportmyndighetens försorg till en svensk firma vid namn Bärebergs järn & maskin i det som benämndes Surplus sale 2011:5 Lot 3. 


Nypriset för en robotbil var när de anskaffades 1992 summan 1,5 miljoner kronor. Frågan är vad järnhandlaren fick betala för bilarna som användes i Försvarsmakten under endast fem år?


Robotbilen med regnr 12935 och beteckningen OL har återfunnits hos KA2 museum på Aspö där den nu står utställd som museiobjekt.


Således saknas robotbilarna med regnummer 12932 och 12933. En av dessa bilar är sannolikt den som tillfördes Artdemo/Bekdemo som sattes upp som demonstratorprojekt på A9 i Kristinehamn där avsikten var att i samverkan med industrin utveckla en markmålsversion av RB-15.

 FMV och SAAB har med stor sannolikhet nyttjat någon av dessa robotbilar med benämningen RM för provskott med RB-15MkIII inför export av roboten till Tyskland. Den stora frågan är var bilarna befinner sig och vem som äger dessa i dag? Är det FMV, FM (A9), SAAB eller någon annan? Har ni svar på frågan så lämna info i en kommentar till inlägget.

Robotbil modifierad för provskott med RB-15 MkIII tub

Provskott med MkIII

Radarterrängbil PS-902
Det fanns som sagt två stycken PS-902 bilar med ett anskaffningspris för enbart radaranläggningen om 9 miljoner kronor per radar. Enligt den plan som fanns för "Amfibiebrigad 04" så skulle dessa två enheter ingå i ett brigadspaningskompani. Av detta blev som bekant ingenting.


Var dessa bilar/radar finns i dag är i skrivande stund oklart. Tips mottages tacksamt.


Ledningsfordon och sambandsfordon
Batteriledningsfordonen är synnerligen intressanta då dessa innehöll själva roboteldledningen som var en utvecklad version av RCI 400 och steget innan RCI MkII. Ett av ledningsfordonen hamnade hos Artdemo/Bekdemo vid A9 i Kristinehamn. Huruvida detta fordon finns kvar där, och var det andra har tagit vägen är synnerligen av intresse.




Sammanfattning
Tung kustrobotbatteri RBS-15 KA var ett mycket lyckat koncept med hög rörlighet och med stor effekt till ett förhållandevis lågt pris. Trots detta slogs det sönder och samman och materielen försvann och vissa delar har sålts som militärt överskott. Ett mycket tråkigt faktum, och ett stort bakslag för svensk försvarsförmåga.
Hela förbandet kunde "gömmas" i lador och förrådsbyggnader, något som hade passat bra för ex. försvaret av Gotland. Men den tiden är nu förbi. I stället kan vi bara vara åskådare när  grannen i öster bygger mostvarande kustrobotsystem.  




Uppdatering 3/1


Två robotbilar kan ses på Google maps på position N58°24'11.67" E15°39'13.50". 
Dessa två bilar står uppställda utanför SAABs fabrik i Linköping. Sannolikt två av de "saknade bilarna"


Vidare har uppgifter kommit om att robotbil RM som har nyttjats av SAAB för provskjutning har registrerungsnummer 12930. Detta innebär att det sannolikt fanns/finns fler än totalt sex robotbilar tillverkade för FM.


Ytterligare en robotbil har observerats på bild. Denna gång en likadan bil med militärt registreringsnummer 12562 och beteckningen NM. Detta kan måhända vara en prototyp/förserie. Bilen på bilden nyttjas sannolikt av SAAB för utställningsändamål då man har monterat på två MkIII tuber med utställningsinformation synlig på tuberna. Bilden är tagen 2008. Var finns den här bilen i dag? Bildens webbplats: http://x.bbs.sina.com.cn/forum/pic/47471c530105sm4m 

Svensk sjömålsrobot - Del 2

Här kommer nu det andra inlägget av tre som kommer att avhandla den yttersta förmågan vid väpnad strid till sjöss - strid med sjömålsrobot. Huvudfokus kommer att ligga på Sverige och den svensktillverkade sjömålsrobotsystemet RBS-15.

Den första delen avhandlade historik och vägen framåt mot RBS-15. Det här inlägget kommer att avhandla de tidiga versionerna av roboten både nationellt men även de versioner som gått på export. I det sista inlägget avser jag att diskutera robot 15 mkIII och framtida versioner. Inläggen är helt och hållet baserade på öppen information.

Del 2 - RBS-15 i går och i dag, i Sverige och världen

Där första inlägget slutade hade Sveriges beslutat om att det skulle bli den av SAAB svensktillverkade robotsystemet RBS-15 som skulle köpas till både marinen och flygvapnet i stället för den amerikanska roboten Harpoon. Det var tidigt 80-tal, och missnöjet inom framförallt marinen var enormt stort. Marinen ville absolut inte ha något annat än den beprövade roboten Harpoon till torpedbåtarna av Norrköping-klass, som skulle byggas om för att bli robotbåtar. Det skedde till och med små "demonstrationer" mot detta på Gålöbasen där stora delar av ytattacken var lokaliserad.

SAAB var väldigt medvetna om detta missnöje, och enligt uppgift så slog man verkligen knut på sig själva med målsättningen att RBS-15 skulle bli bättre, billigare och mer anpassad för de svenska kraven och de svenska förhållandena. Man jobbade dygnet runt, och många av de SAAB anställdas sommarsemestrar fick stå tillbaka.

Den 27 augusti 1981 är kanske den viktigaste milstolpen för robot 15. Då genomförde man det första provskottet till sjöss från dåvarande torpedbåten HMS Piteå som användes som provplattform för systemet. Provskottet var lyckat med fullskaletest av både elektronik och framdrivning. Kort senare uttryckte marinchefen Per Rudberg "Min lyckligaste dag som marinchef" efter att ha tvivlat på systemet samtidigt som han uttryckte att Svensk industri överträffat förväntningarna "RBS-15 är i världsklass".


Robot 15 familjen

I augusti nästa år (2012) fyller RBS-15 hela 30år i svenska försvarsmaktens tjänst. Första fartyget att bestyckas var robotbåten HMS Piteå. Under dessa 30år har det blivit en hel robotfamilj med flera brukarländer. Här kommer en liten sammanställning.

RB-15 M1/M2
Den första roboten installerades på de svenska topedbåtarna av Spica II klass. I samband med detta så ändrades benämningen också till Robotbåt typ Norrköping. En stridshäst av stål i 12 exemplar som utgjorde ryggraden i det svenska invasionsförsvaret. En oerhört kapabel plattform då bestyckad med 8st Rb-15 och två tunga torpeder och väl fungerande egna sensorer som då (tillsammans med andra fartygstyper och KA system) utgjorde ett mycket starkt försvar av svensk kust och svenska intressen.

I samband med att robotbåtarna bestyckades byggdes även korvetterna Stockholm och Malmö som även dessa bestyckades med samma robot. Dessa levererades till kustflottan under åren 1984 och 1985 som ledningsfartyg för ytattackflottiljerna och som ersättare för de sista jagarna.

I början av 90-talet byggdes de fyra korvetterna av Göteborgsklass som också dessa bestyckades med 8st Rb-15.

I mitten av 90-talet kunde flottan gå till sjöss med 18st ytattackfartyg med totalt 144st Rb-15 ombord för att hävda Svenskt territorium och i värsta fall ingrpa mot ett överskeppningsföretag mot Sverige. Till detta skall då också tilläggas mängder av robotarna Rb-12 och Rb-17 samt det svenska flygvapnets sjömålsrobotar som fanns omedelbart gripbara genom första flygeskadern E1 - ÖBs klubba och dess AJ37 Viggen.

På den tiden fanns det fortfarande möjlighet att försvara Sverige mot ett eventuellt angrepp. Sedan dessa har ju saker minst sagt förändrats.

Robotens officiella räckvidd var/är 70km. Samtliga robotar i familjen flyger med "hög underljudsfart" och är av s.k. sea-skimming typ. Robot 15 kan således flyga mycket lågt, vilket är en taktisk fördel.

RB-15 F
Nästa kund blev det svenska flygvapnet som fick sin version något år efter marinen. Den stora skillnaden är att prepareringsmöjligheterna är något förenklade då miljön i ett flygplan skiljer sig avsevärt från ett fartyg. Självklart saknar också flygvapnets robot startraketmotorer då flygplanet släpper roboten med fart. I övrigt så är de flesta robotdata identiska med marinens. Samtliga versioner av robot 15 drivs av en fransktillverkad turbojetmotor av fabrikatet microturbo.

Roboten blev huvudbeväpningen på AJ37 Viggen och är fortfarande huvudbeväpning för JAS39 Gripen i rollen som attackflygplan mot sjömål.

RB-15 SF
Näst i tur blev Finland som var första exportkunden. Den finska roboten SF är i stor sett identisk med de två föregående svenska robotarna. Fyra fartyg i Helsinki-klassen bestyckades med roboten. Dessa fartyg var operativa till 2004 då två av dessa såldes till en annan Rb-15 brukare - Kroatien.

Finland köpte senare också in ett landbaserat kustrobotbatteri byggd på samma robot RBS-15SF.

RB-15 "B"
Den andra exportkunden blev Jugoslavien

RB-15 KA
Efter att svenska flottan och flygvapnet fått sina robotsystem så var det dags för Kustartilleriet att få 15-systemet som ersättare för den gamla Rb-08.

15KA blev en utvecklad verison av flottans då den hade bättre prestanda och en bättre eldledning med avsevärt bättre prepareringsmöjligheter än det föråldrade RCI400 som fanns på flottans fartyg.

Detta system var ursprungligen tänkt att beställas till fyrakustrobotbatterier. Det blev till slut bara ett batteri som utbildades på KA2 i Karlskrona med start 1995. I samband med nedläggningen av KA2 i samband med FB-00 så beslutades även att avveckla RBS-15KA efter endast fem år i tjänst. Ett av de mest katastrofala nedläggningsbeslut som fattats för marinen och den marina förmågebredden.

Ett tung robotbatteri RBS 15KA bestod av sex robotbilar med vardera fyra robottuber. Det fanns två batteriledningscentraler och två spaningsradarenheter PS902. Batteriet var mycket sambandsstarkt med möjlighet att bygga egna radiolänkförbindelser. Primärt användes annan måldata än de egna spaningenheterna. PS902 kunde grupperas ända upp till 10 mil från resten av förbandet.

RB-15 MkII
Detta är den robot svenska flottan förfogar över i dag och som finns ombord på korvetter av Stockholm- och Göteborgsklass. Även robotbåtarna av Norrköpingsklass modifierades med denna robot i samband med LTF i slutet av 90-talet då man även fick det nya ledningssystemet Maril 2000.

RBS-15 som kustrobot i Kroatien

Sedan 1994 har man i Kroatien skapat ett kustrobotbatteri  benämnt MOL "mobilni obalni lancer" ingående i 161st raketnog divizijuna. Statusen på detta förband är oklart. 



Har du kompletterade info om något intressant så lämna gärna detta i en kommentar.

Ett kommande inlägg kommer att avhandla den sannolika framtiden för svensk sjömålsrobot samt de robotsystem som levererats till ex. Polen och Tyskland.