22 november 2015

Gästinlägg: Svensk sjöminröjning



Dags för ett nytt gästinlägg! Den här gången författat av kommendörkapten Jonas Hård af Segerstad i ett ämne som jag vill påstå näst intill helt har saknats i debatten, nämligen tankar runt svensk sjöminröjningsförmåga. Jag bedömer att debatten i detta ämne kommer att ta fart inom kort när det innebörden av att våra fem minröjningsfartyg av Kosterklass inom några år kommer att falla för åldersstrecket och därmed kommer att fasas ut, har sjunkit in. Som alla vet är Försvarsmaktens materielplan extremt ansträngd och det finns inte ens närmelsevis de pengar som krävs för att materielförsörja beslutad organisation. Minns det ofinansierade materielberget som för något år sedan bedömandes uppgå till 50 miljarder kronor, och det har knappast minskat.  Men nog om framtida problem. Läs istället Jonas syn på läget här och nu, dagens uppgifter och framtida vägval inom ett för Sverige och svensk sjöfart viktigt område.

/ Skipper

--------------

Jag vill gärna inleda med att instämma i hyllningskören med anledning av Skipperbloggens femårsjubileum! Efter några vinkar om att det ”seriöst behöver bloggas om minkrig” och Skippers vänliga ”stående inbjudan” att skriva på bloggen, tar jag den kastade handsken och ger här några tankar på vad som kan vara värt att tänka på för den svenska sjöminröjningen och några vägval den kommer att stå inför. Sjöminering är ett viktigt kapitel för sig, så det berör jag endast indirekt och återkommer möjligen senare med ett separat inlägg om det.


Dagens organisation

Den svenska sjöminröjningsförmågan består idag av fem minröjningsfartyg av Kosterklass och två röjdykarfartyg av Spåröklass vilka är organiserade vid varsin minröjningsdivision på 3. resp. 4.sjöstridsflottiljen. Röjdykardivisionens EOD ASU (Explosive Ordnance Disposal - Area Surveillance Unit) använder bl.a. självgående sonarer och är en viktig del av förmågan. I malpåse befinner sig minröjningsfartyget Styrsö samt de avrustade Landsort och Arholma. Det finns idag inte längre någon stor mobiliserade minkrigsorganisation med hjälpminsvepare, hjälpminfartyg etc.


Kvantitet?

Detta sagt vill jag redan nu göra klart att denna artikel inte kommer ge sig in i några diskussioner om kvantitet. Det finns tillräckligt med blogginlägg och debatter som jag uppfattar fastnar i mer eller mindre konstruktivt klagande över att mängden system/fartyg/flygplan/fältmössor/GSS-T etc. är för liten i förhållande till uppgifterna. De argumenten är dessutom urgamla. I en Marinnytt från 1960-talet såg jag t.ex. hur det där framställdes att om vi skulle ha färre än tjugo jagare och fregatter skulle samhället i princip gå under direkt. Det gjorde det inte och jag tror det har gjort beslutsfattare förhållandevis resistenta mot just den argumentationen.

Jag har naturligtvis som krigsförbandschef en ganska klar uppfattning om förbandets storlek och dimensionerande uppgifter; om kritiska förbandsmassor etc, men av lätt insedda skäl varken kan, ska eller kommer jag beskriva detta på en öppen blogg. Syftet med denna artikel är dessutom ett annat, nämligen att resonera kring hur den svenska sjöminröjningen kan se ut oavsett om det sedan blir en, hundra, eller tiotusen enheter som bygger upp förmågan.


Hur definiera förmågan?

Förmågor måste alltid utgå från slutsatserna av ingångsvärdena: Uppgift - Hot - Miljö. Detta är viktigt att tänka på och särskilt viktigt när man jämför sig med t.ex. andra länders förmågor och materiel. Skiljer sig något av de tre ingångsvärdena, är det alltså mycket möjligt att den bäst lämpade förmågan kommer se helt annorlunda ut. Till detta kommer mer svårmätbara men påtagliga faktorer: tradition, organisation, möjligheterna att vidmakthålla en viss förmåga både materiellt men, vilket ofta glöms, även övnings- och utbildningsmässigt. Vi ska inte skaffa förmågor som vi inte har råd att använda eller tid att öva med. I tider av snabb teknisk utveckling, där inte minst på undervattenssidan den civila marknaden är drivande, måste vi också fråga oss vilka tekniksprång vår försvarsmakt mäktar med att ta? Det kan vara lockande att köpa något fantastiskt, men tråkigt när det slutar som en dyr grej på hyllan... Det man inte övar med regelbundet, har man inte nytta av i den skarpa situationen.


Uppgift

Den svenska sjöminröjningens uppgifter är helt knutna till det som på den tydliga tiden kallades för operationsavsikten ”Skydd av vår rörelsefrihet, vår verksamhet och våra förband” (TR FL 5:43), inom vilken minröjningsföretag ryms. Våra egna marina enheter måste kunna röra sig fritt i våra basområden, in och ut ur skärgården och till underhålls-/bastjänstnoder. Arméförband, i första hand mekaniserade, artilleri och underhållsförband, är beroende av sjötransporter för att ta sig mellan fastlandet och Gotland, vilket det ju råder en fenomenal konsensus om att det är viktigt. Som importberoende land vet de som har kroppen rättvänd i förhållande till havet om att en störning i importsjöfarten snabbt får stor påverkan på rikets försörjning. Händelsen hösten 2005 när resterna av en mina utlagd april 1918 stängde Göteborgs hamn i mindre än ett dygn och effekterna på samhällsförsörjningen visar att detta inte är någon hypotes eller svartmålning. Jag kommer som sagt ovan inte gå in på någon kvantitetsdiskussion och diskutera hur många av alla uppgifter man kan lösa samtidigt, utan det är viktigt att komma ihåg vilka uppgifter som bestämmer vad vi måste ha förmåga att kunna göra.


Hot

Sjöminan är ett finurligt vapen. Ofta framställs den som ett enkelt vapen som vem som helst kan nyttja för bestrida fienden herravälde till sjöss. Det är sant att sjöminor är betydligt mindre kostsamma och komplexa och att de kräver mindre resurser än t.ex. rymdvapen, kryssningsrobotar och ubåtsjakttorpeder. Man ska däremot inte förenkla sjöminan alltför mycket. En gammaldags kontaktmina, t.ex. den som landades i Göteborg 2005, väger med ankare hundratals kilo, kräver transportresurser på land, visst underhåll, ett rejält fartyg och en del kunskap för att få fälld på ett effektivt sätt. De modernare sjöminorna är nästan uteslutande avståndsminor, där det definitivt krävs en hel del kunnande för att klargöra och lägga ut på ett sätt som gör dem farliga för de tilltänkta målen och samtidigt helst svåra att röja. Till skillnad mot hemmagjorda bomber, t.ex. vägbomber på land, är det ofta betydligt svårare att själv snickra ihop saker som ska fungera effektivt under vatten.

Av vikt är dock att komma ihåg att även med fabriksinställningar är en modern avståndsmina mycket farlig mot fartyg utan motmedel, vilket visades i Persiska Viken 1991 när två amerikanska fartyg minsprängdes, trots att det visade sig att de irakiska minorna till och med i flera fall var så felaktigt klargjorda att de knappt fungerade. Svensk sjöminröjning måste dock utgå från att minhotet kan komma från en mycket kvalificerad aktör, som har förmåga att använda avancerade minor på ett kompetent sätt. Kan vi det, kan vi också hantera enklare och mindre kvalificerade minhot från t.ex. fanatiker vars vilja överträffar kunnandet.


Utmaningar och vägval för sjöminröjningen

Förenklat menar jag att de utmaningar och vägval som sjöminröjningen står inför har två dimensioner: graden av specialisering, d.v.s. ska vi ha plattformar som är specifikt framtagna för minröjning, ska det vara flerfunktionssystem där minröjningsförmåga är en av flera färdigheter eller något däremellan? Den klassiska fiskeminsveparen eller de första minjaktfartygen av Tripartite-klass kan sägas vara representanter för det förra, svengelskt benämnt ”dedikerade minröjningsfartyg”, vår svenska Koster-klass är fullt ut dimensionerade för minröjning men med t.ex. ovanligt god lednings- och självförsvarsförmåga för fartygstypen är ett steg i riktningen mot flerfunktion. Korvett Visby är flerfunktion, där jag vågar påstå att minröjningsförmåga nog främst är av s.k. ”punch through”; man tar sig ut ur eller genom ett minfält med egna resurser och skyddad av sin låga signatur, vilket gör fartyget oändligt mycket svårare att slå ut med minor. Rena flerfunktionsfartyg verkar tekniskt möjliga att konstruera och det är lätt att se dem som flexibla lösningar. Men historien verkar visa hur svårt det är att verkligen få nytta av denna flexibilitet. Det danska Standardflex-konceptet är ett närliggande exempel. Min bestämda uppfattning är att det är farligt med övertro på universallösningar om man inte har en väldigt tydlig bild av hur alla dessa förmågor nyttjas och hålls på hög nivå. Om detta gör mig till cyniker, skeptiker eller realist får framtiden utvisa.

Den andra dimensionen är graden av automatisering, vilket ofta är intimt förknippat med mottot ”No man in the minefield”. Skolan som förespråkar att minröjning huvudsakligen ska utföras utan att bemannade plattformar behöver befinna sig i minfarligt område framhåller fördelarna med modern teknik och de stora möjligheter som autonoma farkoster står för. I den diskussionen vill jag dock peka på vikten av att göra en distinktion mellan automatiska, autonoma och fjärrstyrda system. Frågan som alltid behöver besvaras när den diskussionen förs är var närmaste människa ska befinna sig? På land? På ett fartyg ”i närheten”? I så fall, vad är det för fartyg? Om människan ska vara ”utanför minfältet”, hur vet man i förväg var det ligger? Vid flera föredragningar från industrin eller från vetenskapsmän förblir dessa frågor så pass obesvarade att åtminstone ett litet land som Sverige bör avvakta intill någon annan tagit de första stegen i denna obanade terräng innan vi själva gör det.

Personligen följer jag alltså den kloka devisen som Konrad Adenauer gick till val på 1957: ”Keine Experimente!” Vad ska vi då göra, tycker divisionschefen? undrar kanske någon. Den som inte utvecklas överlever inte, förstår även jag och framhåller framförallt den snabba teknikutvecklingen inom självgående sensorer, syntetisk aperturteknik och deras stora möjligheter som lämpade att utforska i syfte att utgångsbasera dem på våra minröjningsfartyg och i våra landbaserade EOD-grupper. Idag kan även relativt enkla självgående sonarsystem med hög noggrannhet söka av havsområden, för att utöka verkansområdet och för att komplettera traditionella fartygssystem – inte ersätta dem! Och eftersom vi inte vet i förväg var minfälten ligger är måste våra minröjningsfartyg KUNNA gå in i dem och där undanröja det fientliga hotet. Ska någon göra det, är det dessa fartyg. En lite ovanlig aspekt är månne det moraliskt nedbrytande i att konstruera system som bygger på att man kategoriskt undviker kontakt med fienden. Man måste kunna välja att söka strid.

Min åsikt är också att avståndsminsvepning, d.v.s. att styra ut akustisk, magnetisk och annan energi i vattnet för att lura minor i ett område att detonera, uteslutande bör göras från fjärrstyrda eller autonoma system och att dessa system ska kunna kontrolleras både från minröjningsfartygen och från t.ex. landstationer, i enlighet med vad t.ex. Anders Widén skriver i TiS 2015/2. Det grundläggande kravet måste dock alltid vara att effektiviteten ökar om ett system tillförs.

Systemen måste vara så pass lätthanterliga att de tydligt spar tid genom att ge möjligheten att göra flera saker samtidigt. Det moderna minhotet och den svenska undervattensgeografin gör att vissa minor kommer vara omöjliga att hitta med minjakt, vissa omöjliga att svepa. En mina som är immun mot båda teknikerna och samtidigt effektiv mot sitt mål, tror jag däremot är betydligt sällsyntare. Därför är vår förmåga att kombinera olika sensor- och verkanstyper nyckeln till framgång – inte hur toppsuperavancerad varje teknik är i sig. Den hydroakustiska minjakten är inom överskådlig framtid kärnan i vår minröjningsförmåga, men kompletterad med andra tekniker blir den mycket svår att överlista och tvingar en fiende att anpassa sig mycket mer efter oss än annars. Och att agera för att ta och behålla initiativet är en klok regel.


Jonas Hård af Segerstad är ubåtsjakt- och minröjningsofficer och chef för 42.minröjningsdivisionen sedan 2013.

7 kommentarer:

  1. Jag hoppas vi har förmåga att hålla en hamn öppen...

    SvaraRadera
  2. Jo, minor är en klassiker för skymningsläge - beredskap. Hela Sveriges försvarsdoktrin, manifesterad genom Karlsborg, ändrades ju genom minvapnet efter Krimkriget. För att inte tala om katastrofen vid Gallipoli under 1a V.K.

    har man inte eget minvapen, så öppnar det upp för Fi att minera våra farvatten, och eftersom Sverige medvetet gjort sig av med en massa kustförmågor, inkl att förebygga/förhindra/upptäcka Fi-operationer, att tex minera våra farvatten, så kan man fundera hur de tänkt. För kan man hinna först ut, och minera, förmodligen formulär A vid skymning, så är det inte lika intressant att planera ett företag på köl, över eller under vattnet.

    Så med ett begränsat försvar, som kan hålla stånd på en plats, en viss tid, så kan man ju veta lite mer om sannolikhet, om man har sina minor på plats, och harm man det inte, så kanske Fi minerar, och då är frågan om ngn vill/kan komma till undsättning, annat än landvägen, och det väl lite logistk inblandad då, ungefär som slaget vid Lund, dvs från var kommer det understöd, från luften, landvägen eller från havet.

    I vart fall är Sveriges hela civilsamhälle helt beroende av last på köl, och klappar samman på mindre än tre dagar, utan kontinuerlig tillförsel av manna från havet. Så om ngn annan hinner före och minera, så behöver man nog inte ens skeppa över soldater, det löser sig självt, alltså intrikes kaos, om man bara kan förhindra sjöfarten och stänga igen infarten till Östersjön, Göta kanal är numera ganska lättbombad. För att inte tala om minans psykologiska effekt - fy sjutton. (men om Sveriges försvar börjar i Longtbortistan, så kanske man genom effektiva inre gränser, kan förhindra alla från att lägga ut minor, vilket för tankarna till bombattentat, det ligger inte långt från minan, att det bara plötsligt smäller, när man inte är förberedd. Så det gäller inte bara att ha sina minor, man måste också hålla ordning på sina paravaner. heja minvapnet, är det starten på en operativ idé för en kust-sjönation, utan egna beredskapslager? S.W

    SvaraRadera
  3. Behovet av att debattera detta kan inte överdrivas. Utöver att skapa öppna leder för vårt sjöförsvar är hela vårt land beroende av öppna leder för handelsjöfarten. Minsta störning får snabbt förödande konsekvenser. Den sårbarhet som följer av att resurserna för dedikerad minröjning till sjöss försvinner bör ges ökad uppmärksamhet, framförallt av näringslivsministern, MSB, mfl. Vi bör också ha i minnet hur snabbt det går att radera en förmåga och hur lång tid det tar att återbygga densamma. Det har väl inte minst de otaliga ubåtsincidenterna lärt oss. Nu hoppas jag att Jonas välformulerade inlägg manar till att den så välbehövliga debatten om detta kommer igång! BZ //WID

    SvaraRadera
  4. Det tidigare minkriget så kallade "Vind i seglen" tycks ha bedarrat. Frågan är om den någonsin kommer åter. Jag tror att vi är aldeles för korrekta och stöpta i samma form för att se sanningen. Det har blivit för mycket politik och karriär i FM.

    SvaraRadera
  5. Hela frågan om att kunna hålla sjövägar öppna blir ännu mer skrämmande genom det andra område som har nedrustats kraftigt, till och med ännu kraftigare än försvaret under de senaste decennierna, nämligen jordbruket. Sveriges tradition som jordbruksnation är effektivt idag historia och de familjejordbruk som under lång tid definierat svensk landsbygd är förmodligen inne på sin sista generation, speciellt inom mjölkproduktionen där samtliga företag förmodligen är borta inom fem år. Sverige har idag den lägsta självförsörjandegraden för livsmedel i hela Europa och producerar endast strax över 40% själva, dvs utan import skulle vi ha mindre än hälften så mycket mat.

    Jordbruket dras också med samma problematik som försvaret; nämligen att när väl nedrustningen är gjord så tar det oerhört lång tid att återställa "skadan" då det krävs en hel kedja av förädlingsföretag, logistik och distribution samt säljutrymme i handlarledet. Tittar man på verkligheten så finns idag exempelvis endast två slakterier för nöt i hela landet, antalet mejerier är nere på en miniminivå för vad som är funktionellt, se exempelvis på den fina reklamen Arla har just nu där dottern frågar sin pappa varifrån osten kommer och han svarar "den kommer från kalmar", vilket är sant eftersom Arla, Sveriges i särklass största mejeriaktör, idag tillverkar ost endast på ett enda mejeri.

    Precis som när det gäller försvaret har det funnits vinster att göra: Det är naturligtvis mer effektivt och således billigare att producera mjölk och spannmål på bördiga slättmarker i centrala europa, kött i Brasilien etc, men kostnaden för denna effektivisering är i två delar: dels den mjuka effekten av att vårt kulturlandskap försvinner, glesbygden avfolkas (ännu mer) och landet blir täckt av skog, detta är ju svårt att värdera i pengar och är dessutom ett subjektivt värde, men den andra delen, att vi är fullständigt beroende av import av mat. Detta betyder, förutom den enorma sårbarheten i en konfliktsituation men också att det faktum att vi har väldigt långtgående regler för djurskydd, användning av konstgödsel och bekämpningsmedel etc ger allt mindre effekt, då 60% av vad vi äter köps från länder som inte alls har samma djurskydd och miljömedvetenhet.

    SvaraRadera
  6. Skipper, jag har svårt att få en samlad bild över förmågan mot att röja minor.

    Du har ju sagt att du anser 12 bestyckade ytstridsfartyg vara en skamgräns för Sverige. Vad är motsvarande siffra när det kommer till minröjare?

    SvaraRadera
  7. Det finns något citat från Finska VInterkriget som ungefär säger "Om man är för svag för att försvara så måste man anfalla". I det här sammanhanget: hur är vår förmåga att lägga ut egna minor? Både försvarsmineringar och offensiv minering. Och finns det snabba/enkla sätt att förbätta situationen?

    Så vitt jag vet kan CB90 användas innomskärs för att korka igen leder och utomskärs kan våra få större fartyg lägga mindre antal minor (i utbyte mot robotar/sjunkbomber?). Finns det fortfarande mingördlar till ubåtarna?

    Hur svårt/dyrt skulle det vara att kunna släppa minor från Tp-84? Eller snabbt konvertera inhyrda civila fraktfartyg?

    SvaraRadera

REGLERNA FÖR KOMMENTARER KOMMER NU PÅ FÖREKOMMEN ANLEDNING ATT SKÄRPAS:
- Kommentarer som ej håller sig till ämnet kommer att refuseras
- Skriv kortfattat och kärnfullt
- Personangrepp publiceras ej
- Håll en god ton i kommentarerna