Marinens materielutgifter och personalförsörjning

I ett inlägg på den eminenta bloggen Försvar & Säkerhet så skriver i dag Helge Löfstedt ett inlägg rörande marinens utgifter för förbandsverksamheten och jämför detta med Danmark och Finland.

Skrämmande siffror, men det var något de flesta redan befarat eftersom vi på senare tid fokuserat på att ligga på teknikens framkant och bygga teknikdemonstratorer (Visbykorvetter) i stället för att bygga konventionella och väl fungerande stridsfartyg med beprövad teknik.

Vad det gäller den danska flottan så har jag i ett tidigare inlägg konstaterat att Danmark har en helt annan syn på hur materielförsörjningen skall ske. Man bygger rejäla saker, på beprövad teknik. Ledtiderna från beställning till operativt fartyg ligger på runt sex år jämfört med Sveriges 20 år, och vi har fortfarande inte något annat än en kanonbåt.

Det som dock inte framgår i Löfstedts jämförelse, är vad som ingår i begreppet anslag för "förbandsverksamhet" för respektive nation. Där finns det förvisso möjlighet till stora skillnader beroende var man av budgettekniska skäl placerar olika kostnader.

I Annicka Engbloms tidigare inlägg på samma bloggplats så diskuteras de nedskärningar i personal som planeras i samband med IO14 och för marinens del, den s.k. Basorg 13.

I inlägget pekar Löfstedt på att man måste hushålla med resurserna. Ja, det ska man självklart göra. Men här anser jag Löfstedt är helt fel ute, när han tar upp personalen och personalkostnader som en möjlig budgetregulator för att frigöra mer pengar för förbandsverksamheten. Jag vet inte vilken bild Löfstedt har av dagens marin, och hur förbandsverksamheten med dess brister ser ut? Jag kan nästan garantera att det inte finns någon personal inom marinen som bara går och slår dank. Snarare tvärt om. Det råder i dag stora vakanser på samtliga marina förband och skolor. Fartyg få läggas till kaj, och kurser får ställas in p.g.a. att det saknas personal överallt, och på alla nivåer.

Att då antyda att man ska kunna spara in på personalkostnader - inom marinen - ter sig då näst intill som ett hån mot all personal som sliter för att få sin verksamhet på sin arbetsplats att överhuvudtaget fungera.
Nej, Annicka Engblom har helt rätt i sitt inlägg som jag citerar här.

Men - redan idag är antalet personal inom Marinen ytterst ansträngd och redundansen närmast obefintlig. Redan idag är det knappt att Marinen lyckas fylla besättningslistorna, då det åtgår personal till att besätta lärartjänster på Sjöstridsskolan (SSS), utföra bemanningsuppdrag i Högkvarteret och delta i övningar och internationella uppdrag. Allt detta ska utföras, det ingår i kravställningen, men med otillräcklig personaltilldelning måste ändå något av detta stryka på foten.

Det förslag till personalramar i IO14 som nu ligger för handen för Marinens del är en reducering av 400 tjänster. När den informationen kom till min kännedom studsade jag högt. Om det så bara handlar om halva antalet, 200 tjänster, motsvarar det ungefär besättningarna för två kustkorvetter och tre minjaktsfartyg. Och då är inte höjd tagen för sjukfrånvaro, föräldraledighet eller annan frånvaro.

Vem som helst inser ju att det här inte håller. Marinen biter ju redan idag på nagelbanden.

Vad avser materielförsörjningen så delar däremot Löfstedts slutsatser att man måste bli mer effektiv och nyttja det vi redan har på ett bättre sätt genom modifieringar och livstidsförlängningar. Man måste nu släppa konceptet vi levt med under lång tid att utveckla och köpa "det bästa och det dyraste" till förmån för att i stället köpa beprövad teknik som är lämplig för aktuellt användningsområde här och nu.

Stora utmaningar som kräver att man tänker om. Något som egentligen borde gjorts redan för många år sedan. Nu sitter vi dock där vi är och vi får nu i stället göra det bästa av saken. Men att ytterligare reducera antalet huvuden inom marinen är INTE lösningen på problemet!

Ny marinblogg

Hälsar en ny bloggkollega Klart skepp välkommen till gemenskapen.
Det kommer bli intressant att följa utvecklingen här.
Nu gick vi mig veterligen, helt plötsligt från ingen, till fyra bloggar med fokus på marinen på relativt kort tid.

Jag konstaterar även att chefingenjören har uppmärksammat detta på ett bra sätt och dragit några egna slutsatser i frågan som jag helt instämmer med.

Välkommen!

Chefsrotation inom marinen

Det blev precis som väntat i marinens chefsdraft.

Amiral Anders Grenstad till Korea.
Amiral Jörgen Ericsson till USA
Kmd Jan Thörnqvist blir ny marininspektör
Kmd Jonas Haggren blir ny C Prod Marin
Kmd Håkan Magnusson blir ny marinbaschef
Kmd Erik Andersson blir ny chef för sjöstridsskolan

Mina spekulationer redan i november visade sig stämma rätt bra.
Läs även BLT.

Cheferna för 3.sjöstridsflottiljen, 4.sjöstridsflottiljen och amfibiregementet blir med all säkerhet kvar. Det har dock undgått mig vem som blir ny chef för ubåtsflottiljen. Någon läsare kanske kan hjälpa till med det svaret?

NATO länder oeniga om ryska Mistralafären

Som väntat höjs nu röster inom NATO över den Fransk-Ryska Mistralaffären, en affär som går till historien som den första stora försvarsmaterielaffären mellan Ryssland och ett NATO-land.

Att ett NATO-land som Frankrike skulle sälja krigsmateriel till Ryssland, hade för ett antal år sedan varit helt otänkbart. När nu Ryssland bestämt sig för att rusta det föråldrade försvaret till något toppmodernt och dessutom med stora volymer så känns det minst sagt märkligt att ett NATO-land väljer att stödja den utvecklingen.

Men det hela handlar förstås i första hand om pengar. Ett antal fartyg av MISTRAL klassen skapar åtskilliga arbetstillfällen för ett land som har stort behov av att sysselsätta sin industri. 1000 Franska varvsarbetare bedöms sysselsättas under minst fyra år för byggnationen av de två första fartygen som beräknas kosta Ryssland 655 miljoner dollar per styck.

Tidigare har ett antal amerikanska senatorer och kongressledamöter haft synpunkter på Frankrike rörande den eventuella affären. När nu köpet blev officiellt på självaste julafton, så har även de baltiska staterna reagerat officiellt mot Frankrike. Man anser att det är fel av ett EU och NATO land att skapa oro och osäkerhet hos ett annat EU / NATO-land genom affären.

"I think this is a mistake," Lithuania's Defence Minister Rasa Jukneviciene told reporters.

"This is a precedent, when a NATO and EU member sells offensive weaponry to a country whose democracy is not at a level that would make us feel calm."

"Of course, for countries around Russia, this is not pleasant news. It's definitely not the Christmas gift we would have liked to receive," Jukneviciene said.

Det råder många oklarheter var de fyra fartygen kommer att baseras. Det finns däremot ett antal teorier.
Att de två första fartygen kommer att tillföras ryska stilla havs-flottan respektive norra ishavsflottan råder det inte mycket tvekan om. Var de tvåa andra fartygen, som troligtvis delvis kommer att licenstillverkas i Ryssland kommer att baseras är den stora frågan.

Det finns två olika huvudteser, där den första baseras på att Ryssland som har fyra flottor (Northern, Pacific, Black Sea och Baltic fleet) självklart kommer att erhålla ett fartyg vardera. Den andra tesen säger två fartyg vardera till de stora havsflottorna, Norra flottan och Stilla havsflottan.

Huvudsyftet med Mistral-fartygen för Rysslands del sägs inte heller vara för landstigning. Istället är det främst i funktionen som ledningsfartyg och som flytande helikopterbas. Med det argumentet skulle alternativet ett fartyg till varje flotta vara rimligt. Det som talar emot att Svarta havs flottan och Östersjöflottan skulle få dessa fartyg tillförda är främst att vi pratar om innanhav där den strategisk betydelsen, ur Rysk synvinkel, blir något annorlunda. För Svarta havsflottan så har man dessutom problem med Ukraina, där man har en överrenskommelse att ej basera fler fartyg i Sevastopol.

Personligen tror jag inte vi kommer att få se ett Mistralfartyg baserat i närområdet, lika lite som vi tidigare har sett större atomubåtar, Kirovkryssare och de större ryska jagarna permanent baserade i Östersjön. Men man ska nog aldrig vara helt säker på var utvecklingen tar vägen.

Läs även Cornucopia och Wiseman i samma ämne.

Svenskbyggt stödfartyg på piratjakt för Royal Navy

RFA Diligence som i normala fall ingår i royal fleet auxiliry (stödenheter för Royal navy) som reparationsfartyg genomför nu istället en insats i TF150 regi utan för Afrikas kust. Något som tillhör ovanligheterna för dessa fartygstyper.

CTF-150 is the counter-terrorism and maritime security mission of Combined Maritime Forces (CMF), a global maritime partnership tasked with promoting security and stability in Middle Eastern waters.

Fartyget har enligt uppgifter gjort mycket nytta i området med uppgifter som spaning och havsövervakning i dessa pirat och smugeltäta områden. Fartygschefen Captain Philip Hanton RFA, säger själv:

Diligence is first and foremost a repair ship. Her workshops and maintenance facilities help sustain the worldwide reach of the Royal Navy. However, the Royal Fleet Auxiliary is nothing if it is not versatile. For Diligence, multi-national maritime security operations are a completely new role and I’m proud of how we have adapted to fulfill this innovative tasking.

Svergie var faktiskt före i spåret att använda stödfartyg i den här rollen, då man använde HMS Trossö för liknande uppgifter i Adenviken under del av tiden. En enkel slutsats man kan dra är att allt flytande av någorlunda storlek, med någon form av spaningssensor kan göra nytta i lågkonflikt, och lågintensitetsoperationer av den här sorten.


En annan intressant historia runt just det aktuella fartyget RFA Diligence är att hon är svenskbyggd, nämligen på Öresundsvarvet i Landskrona 1981 för Stena som arbetsfartyg vid oljeplattformar i Nordsjön. Fartyget som då hade namnet Stena Inspector blev så gott som omedelbart inhyrt av Royal Navy i samband med Falklandskriget som "Battle Damage Repair Ship". Efter kriget, och fartygets återkomst till England så köptes hon av MoD, och blev då RFA Diligence.

Fartyget har sedan dess även varit med under Gulkriget 1990, samt gjort flertalet återbesök vid Falklandsöarna under åren, och varit delaktig i hjälparbetet efter Tsunamikatastrofen.

En svenskbyggd dam som varit med om det mesta och på platser över hela världen.