Rött ljus för Urban Ahlin (s) och Hans Wallmark (m) i dagens debatt

Under eftermiddagen hölls en debatt i riksdagen med temat "Vissa säkerhetspolitiska frågor" med anledning av Utrikesutskottets betänkande (UU7) där främst ledamöterna i utrikesutskottet debatterade. Till viss glädje så gled debatten över till att beröra även försvarspolitiken, men det var framför allt NATO och Ryssland som förekom mest frekvent i anföranden och repliker när man inte gick till angrepp mot de andra partiernas politik.

Dessvärre så blir det mycket påtagligt när man följer en riksdagsdebatt som denna att flera av riksdagsledamöternas verklighetsförankring är diametralt skild från den verklighet som råder utanför riksdagshuset och den som de människor som jobbar mitt i den militära verkligheten upplever.

En annan intressant aspekt är att det alldeles uppenbart råder stora skillnader - inom partierna - mellan vilka åsikter försvarsutskottets ledamöter och utrikesutskottets ledamöter har i samma frågor. Det skiljer så pass mycket att man kan under om de ens erhåller samma information, och om de ens diskuterar frågorna sinsemellan. För att det mest tydliga exemplet Socialdemokraterna.

Urban Ahlin (s) står i riksdagen och hävdar följande:

Ryssland utgör inget militärt hot i dag, och de har knappt förmågan!

I det första stycket ger nog de flesta Ahlin rätt, men när han hävdar att Ryssland inte har förmågan ger han sig ut på mycket tunn is, och man undrar var han erhållit den informationen? För just den uppfattningen delas nog inte av någon annan än Urban Ahlin och Moderaterna. Rött ljus för Urban Ahlin! Glädjande är dock att Ahlin ändå gjort iakttagelsen att Ryssland rustar upp och att han anser att detta framöver måste innebära förändringar i försvarspolitiken och för Försvarsmakten.

Även Hans Wallmark (m) erhåller rött ljus i debatten då han fortsatte att mangla den nymoderata lögnen om att allt har blivit så mycket bättre sedan alliansregeringen tog över makten och försvarspolitiken. Wallmark säger i riksdagen:

Jag tror att de allra flesta är överrens om att om man jämför från 2009 till i dag så har det skett ett påtagligt förmågeuppbyggande!

Wallmark fortsatte även att tala om att Alliansregeringen genomför satsningar på Försvarsmakten genom anskaffningen av JAS 39E, något som i själva verket näst intill innebär en halvering av beståndet av stridsflygplan. Detta är något som inte ens den mest optimistiska realisten kan få att se ut som en "satsning"!

För övrigt så är Ahlins replik på Wallmarks inledande anförande värd att se.

Wallmark framhöll även att Moderaterna "tar ett samlat grepp om säkerhetspolitiken" - vad han nu egentligen menar med detta, och läste därefter ur sitt manus upp den ensidiga solidaritetsförklaringen, vilket enbart blir tröttsamt och intetsägande när det inte tillför debatten något av nytt av värde.

I debatten deltog även Julia Kronlid (sd) som ställde flera raka frågor till Ahlin om varför Socialdemokraterna, trots att partiet framhåller att Försvarsmakten är en viktig del i säkerhetspolitiken, ställer sig bakom en budget som är för liten för att uppnå de politiska målsättningarna och den nuvarande inriktningen för Försvarsmakten. Ahlin i sin tur menar att nuvarande budget är tillräcklig, en åsikt vi vet att inte partikollegan i försvarsutskottet Peter Hultqvist (s) delar! Hultqvist har som bekant åtskilliga gånger deklarerat sitt grava missnöje med nuvarande nivå. Även här saknas den röda tråden inom Socialdemokraternas retorik i försvarsfrågan.

Men det är inte bara inom Socialdemokraterna som oenighet runt åsikterna verkar råda. Man märker tydliga skillnader i retoriken även inom KD där försvarspolitikern Mikael Oscarssons tidigare uttalade åsikter skiljer sig mycket från det som utrikespolitikern Désirée Pethrus uttrycker.

Hans Linde (v) och Walter Mutt (mp) gjorde gemensam sak och spelade på NATO-skräcken (den moderna motsatsen till Rysskräcken) och försökte så gott de kunde måla upp bilden av NATO som en ond och elak organisation. Huruvida någon tar dessa herrar på allvar kan man fråga sig? Det mest oroväckande i detta är att mycket tyder på att det är dessa två som kan komma att sätta agendan för försvars- och säkerhetspolitiken under nästa mandatperiod om nuvarande opinionsmätningar står sig till valet.

För att balansera upp en debatt där Moderaterna körde sina vanliga argument om hur lysande den nymoderata försvars- och säkerhetspolitiken är, och Socialdemokraterna som i sin tur är arga på Moderaterna och NATO, så imponerade folkpartisten Ismail Kamil mycket med att vara påläst, insatt i ämnet och saklig i sin argumentation.

Se gärna Kamils repliker på Urban Ahlin här, här och på Miljöpartisten Walter Mutt här, här. Men även på Hans Linde (v) här och i synnerhet här samt på Julia Kronlid (sd) här och här.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera två viktiga saker efter dagens föreställning. Riksdagsdebatten i ämnet bygger på en bild som allt för ofta inte alls speglar verkligheten. Det råder olyckligtvis även stora skillnader inte bara mellan partier, utan även inom partierna hur man ser på försvars- och säkerhetspolitiken. Detta sammantaget kan nog tyvärr härledas till att dessa frågor har marginaliserats och hamnat i politikens ytterkant under de senaste åren. Mycket olyckligt!

Media: SvD 1 SvD 2 SvD 3
Bloggar: JW

Fredrik Schulte - Nymoderat riksdagsledamot

För den läsare som av någon anledning missat det, så är Fredrik Schulte den nymoderata riksdagsledamoten som nyligen ansåg att "proportionerna i försvarsdebatten är på gränsen till larviga".

Schulte motiverade det hela med att hänvisa till något han kallde för "tankesmedja". Någon tankesmedja var det inte, utan en högst suspekt internetsida som sammanställt olika länders försvarsmateriel enligt principen addera nytt, men aldrig ta bort avvecklad materiel! Enligt Schulte och den aktuella webbsidan skulle Sverige bland annat förfoga över:

280 stridsvagnar
5 722 bepansrade stridsfordon
55 artilleripjäser
600 granatkastare
3 000 logistikfordon
569 stridsflygplan
103 helikoptrar
18 jagare
13 korvetter
12 ubåtar
20 minröjningsfartyg

Suck! Dubbelsuck och trippelsuck!

Man kan konstatera att unge Schultes källkritiska granskning misslyckades rejält. Förmodligen så tillfrågades inte heller någon äldre och mer påläst moderatkollega som kanske kunnat hjälpa till med siffrorna. Nog för att De Nya Moderaterna är kända för att skönmåla läget, men Schulte spelar i en helt annan division än övriga skönmålare.

I dag har Schulte insett att han trampat i klaveret - rejält med hänsyn till kommentarerna på den egna bloggen. Men den som trampat i klaveret gör ofta bästa att stå still och vara tyst, och förhoppningsvis utan att bli sedd sedan ta sig därifrån för att undvika att skadan förvärras. Men inte Schulte.

I dag publicerar han fem (5) blogginlägg 1,2,3,4,5 där han ska förtydliga vad han egentligen menade. Läs och bedöm själva. Den här bloggen kommer inte att behandla ämnet i detalj, men ett antal citat kan vara värda att lyfta fram.

 Icke desto mindre borde jag faktagranskat siten jag refererade till bättre. Mitt misstag! Jag har dock svårt att förstå varför någon har anledning att bli så upprörd över att jag använde felaktig statistik. So what? Mitt enda syfte var att argumentera för att det svenska försvaret inte är odugligt och helt nedmonterat.

Enligt Wikipedia ligger Sverige på plats 31 när det kommer till försvarsutgifter och plats 18 när det kommer till försvarsutgifter per capita. Därmed bör Sveriges försvar vara rimligt stort i förhållande till att vi är ett litet land uppe i den norra utkanten av världen som inte haft krig på 200 år.

För mig är det tydligt att det i detta sammanhang finns en hel del killar som jobbar, har jobbat i försvaret eller som är allmänna försvarsfantaster som inte är objektiva i sin inställning till försvarspolitiken. Graden av aggressivitet och tillmälena man drabbas av säger en hel del om att åsikterna i första hand inte är intellektuellt underbyggda.

Jag står därför fast vid att DN lade orden (Särintresset/Skippers förtydligande) i munnen på Fredrik Reinfeldt.  Som sagt, jag var inte där, men det är inte första gången DN journalister gör detta. 

Min åsikt är att Svenska försvaret är ungefärligt dimensionerat givet hotbilden. Jag skriver ungefärligt därför att jag som sagt inte sitter inne på detaljkunskaper om hur försvaret fungerar. 

Sammanfattningsvis är det min åsikt att: 

 - försvaret är rimligt dimensionerat i förhållande till vår nuvarande säkerhetspolitiska situation och framtida hotbildsscenarion. 

- vi samtidigt bör satsa mer på våra utlandstjänstgörande trupper. 

- DN lade orden i munnen på Fredrik Reinfeldt- försvaret är ett nationellt intresse 

- men att det finns tydliga särintressen som nästan oavsett hur vår omvärld ser ut anser att försvaret har för lite resurser.

Bloggat: APOW, APOW, 6mannen, 6mannen, Wiseman
Media: Aftonbladet

En titt i den försvarspolitiska spåkulan

Man kan hoppas att det rådande kaoset inom försvarspolitiken har nått sin kulmen. Kan det bli tokigare än vad det är just nu, och har varit ända sedan årsskiftet? Mikael Holmström och Claes Arvidsson på SvD sammanfattar den senaste tidens turer på ett alldeles lysande sätt. Även Wolodarski på DN skriver i dag en bra artikel i ämnet.

Men hur kommer framtiden att utveckla sig inom försvarspolitiken?
Ja, det kan man enbart spekulera i vilket kommer att göras i detta inlägg. Sannolikheten för att det kommer att ske något positivt inom försvarsområdet före nästa riksdagsval är i stort sett obefintlig, så därför måste vi se hur läget skulle kunna utveckla sig efter riksdagsvalet 2014 utifrån ett partipolitiskt perspektiv.

Om vi för enkelhetens skull utgår från Novus senaste väljarundersökning som presenterades i dag ser det politiska läget ut enligt följande där Socialdemokraterna nu är det största partiet:

M: 29,7
FP: 6,1
KD: 3,9
C: 3,8
Totalt: 43,5% 

S: 32,6
MP: 8,8
V: 5,2
Totalt: 46,6% 

SD: 9,2

Det politiska läget i stort är minst sagt knivigt. Ingen av de gamla grupperingarna erhåller i dag  tillräckligt med röster för att kunna bilda en majoritetsregering. Socialdemokraterna skulle som det största parti i dag inte kunna bilda regering med sina gamla bundsförvanter Vänsterpartiet och Socialdemokraterna utan att söka stöd från ytterligare ett parti. Man skulle kunna leka med tanken att Den Nya Centern (a.k.a. Stureplanscentern) skulle kunna tänka sig att byta politisk sida för att undvika en parlamentarisk storkris. Men Centern brottas just nu med ett större problem, nämligen riksdagsspärren på 4%.

Om vi rent hypotetiskt ändå leker med tanken att alla fyra allianspartierna klarar riksdagsspärren så kräver det ändå att Fredrik Reinfeldt sträcker ut en hand till något annat parti. Det enda tänkbara alternativet skulle då vara Miljöpartiet vilket då knappast skulle förbättra oddsen för en mer realistisk nivå på försvarspolitiken. Men nu ser ju läget minst sagt svårt ut för såväl Centern som Kristdemokraterna.

Sverigedemokraterna som nu seglat upp som rikets tredje största parti har såväl Socialdemokrater genom Mona Sahlin som Moderaterna genom Reinfeldt tidigare deklarerat att man aldrig någonsin kommer att bilda regering med. Ett socialdemokratiskt regeringsalternativ med både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna skulle sannolikt vara en politisk omöjlighet.


En fortsättning med Alliansen efter nästa val skulle innebära oförändrat läge, vilket kommer att leda till ett katastrofalt läge för Försvarsmakten där den beslutade organisationen är grovt underfinansierad. Oavsett om man byter parti från Moderaterna till ett annat alliansparti så skulle läget knappast förändras så länge Moderaterna är det största allianspartiet och Fredrik Reinfeldt får fortsatt förtroende som statsminister. En röst på Fp, C eller Kd leder i praktiken till samma slutläge som att lägga sin röst på Moderaterna. Vi har nu fått det vi redan visste bekräftat. Det vill säga att statsministern betraktar försvarpolitiken som ett "särintresse" på samma sätt som han tidigare uttalat sig om svenskt näringsliv. Uttalanden som han inte har backat i från trots att chansen har funnits. Slutsatsen är således att det verkligen är så han betraktar saken. Ett ökat anslag till Försvarsmakten kan man därför utesluta och skönmålningen kommer att fortsätta med grundlösa uttalanden om satsningar och stärkt försvarsförmåga när det i praktiken handlar om den raka motsatsen.


Ett regeringsskifte till en socialdemokratisk regering ser vid en första anblick ut som ett bättre försvarspolitiskt alternativ än en ny runda med Alliansen. Detta baserat på att Socialdemokraterna genom Peter Hultqvist gått ut hårt när Moderaterna gång på gång trampat i klaveret. Hultqvist har (med all rätt) anklagat Moderaterna för skönmålning och falskspel, vilket tyder på att Socialdemokraterna nu insett att något måste göras, även om man själva lagt grunden till förfallet. Även partiledare Stefan Löfvén har deklarerat att försvaret av Sverige inte är att betrakta som ett "särintresse" utan som en nationell angelägenhet. Från alla dessa uttalanden och utspel får Socialdemokraterna svårt att backa om man hamnar i regeringsställning. Det skulle i ett sådant läge få ännu större konsekvenser för Socialdemokraternas trovärdighet än hur förtroendet inom försvarssfären nu är för Moderaterna.

Men vid en närmare analys så ser ett socialdemokratiskt alternativ inte heller så särskilt bra ut ur ett strikt försvarspolitiskt perspektiv då partiet måste söka stöd från andra partier så som Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Båda dessa partier är som bekant inte särskilt försvarsvänliga och har i sina respektive tidigare skuggbudgetar aviserat reduceringar i försvarsanslaget. Hur firma Löfven/Hultqvist ska kunna ro hem en budget där stödpartierna går med på en ökning av försvarsanslaget ser onekligen problematiskt ut. Men den största utmaningen är att hitta ytterligare ett stödparti som krävs för att erhålla majoritet i riksdagen utan att bryta mot tidigare uttalanden/löften att inte bilda regering med Sverigedemokraterna.


Sett utifrån ett rent försvarspolitiskt perspektiv, vilket man kan tillåtas göra när man spekulerar så skulle den optimala regeringen för en mer realistisk försvarspolitik utifrån dagens siffror och förutsättningar se ut så här:

S: 32,6
SD: 9,2
FP: 6,1
KD: 3,9 (Under förutsättning att man klarar riksdagsspärren)
Totalt: 52,8%

En sammansättning som självklart är fullkomligt orealistisk i ett större sammanhang, och som skulle skapa en oreda utan dess like i andra politiska frågor än just försvarspolitiken. Men faktum är att dessa fyra partier är de som uttryckt störst missnöje med dagens försvarspolitik och mot det nymoderata sättet att hantera "särintresset" Försvarsmakten. Alla ovanstående partier har deklarerat att man ser behovet av ett utökat försvarsanslag. Ett problem med ovanstående kombination runt försvarsfrågan är synen på NATO där det spretar ordentligt.


NATO-frågan är för övrigt en ovanligt märkligt hanterad fråga inom politiken. Moderaterna är för NATO, men vill inte ens utreda frågan? Socialdemokraterna är mot och hävdar att en analys inte ens behövs? Sverigedemokraterna är mot då man anser att Sverige kommer klara sig med ett eget försvar, om SD får som man vill i försvarspolitiken? De enda som öppet är för NATO, och dessutom vill utreda frågan är Folkpartiet, och det räcker ju tyvärr inte när de stora drakarna hanterar frågan på det märkliga sätt man gör.


Samanfattningsvis kan man då konstatera att det ser problematiskt ut även inför kommande val. Om nuvarande siffror står sig så kan vi idag inte ens se något hållbart regeringsalternativ!

Ett fortsatt styre genom Alliansen kommer inte att förbättra läget inom säkerhets- och försvarspolitiken. Ett socialdemokratiskt alternativ kan leda till en kompromiss där försvarspolitiken kan komma att hamna i kläm till förmån för andra nödvändiga uppgörelser. Sverigedemokraterna vill som bekant tillföra stora resurser inom försvarsområde, men vilket av de stora partierna vill bryta mot sina tidigare utspel och bjuda in SD i regeringen? Kanske kommer just detta att bli knäckfrågan som måste lösas?

Inte ens med den bäst putsade spåkulan så kan man skåda hur utfallet av riksdagsvalet 2014 kommer att se ut och än mindre hur försvarspolitiken kommer att påverkas efter detta val.

Vi går en mycket osäker framtid till mötes!

På Öland är försvaret inget särintresse!

Som bekant förklarade ÖB för en tid sedan att Sverige kan försvaras på en plats i högst en vecka, om regeringen skjuter till en avsevärd summa pengar skall tilläggas. Något som statsministern enligt sitt senaste uttalande inte verkar ha några som helst planer på att göra.

Några veckor senare fortsatte ställföreträdande insatschefen Berndt Grundevik att förklara vilka fem strategiska platser som Försvarsmakten kommer att tvingas välja mellan att kraftsamla till. Norrbotten, Stockholm, Gotland, Göteborg eller Skåne är de platser som möjligtvis kan hoppas på Försvarsmaktens skydd i händelse av ett angrepp mot landet.

Man kan då konstatera att den sydöstra landsänden inte kommer att husera något som helst militärt försvar så när som på något enstaka hemvärnsförband.

På Öland har man tagit detta på allvar! Något som varje svensk medborgare borde göra. Man kanske helt enkelt är mer medvetna om sitt utsatta läge om man bor på en ö där den enda förbindelsen utgörs av en lång bro över Kalmarsund? På södra Öland i Mörbylånga kommun har innevånarna insett att man nog får klara sig själva nu när statsministern fastställt att det inte finns något militärt hot mot Sverige som motiverar ett territoriellt täckande försvar. "Därför har vi inte ett heltäckande försvar" även om hans försvarsminister fortfarande ständigt hävdar att "Hela Sverige skall försvaras"?

Av den anledningen har innevånarna i Mörbylånga kommun tagit saken i egna händer och startat en insamling till förmån för försvaret av södra Öland.

Även på Öland är nu oron uppenbarligen stor över Sveriges oförmåga att skydda folk och terräng på ett ur försvarssynpunkt godtagbart sätt. Ett antal ölänningar boende i den sydöstra delen, och därmed ganska glest befolkad del av Mörbylånga kommun, har startat en insamling för att stärka om inte landets så åtminstone Ölands försvar.

Pengarna vill man att kommunen ”förvaltar till dess att det har uppnått den summa att det går att göra en investering av exempelvis en luftvärnsrobot.”

Ölänningarna har alltså börjat samla pengar till en luftvärnsrobot på ett konto som Mörbylånga kommun förvaltar. Man kan möjligen tro att detta skulle vara ett tidigt aprilskämt i en lokaltidning, eller bara ett i raden av lokala inslag i den försvarsdebatt som som nu blossat upp, men som man från regeringen kan fortsätta att nonchalera.

Men för regeringen kan sådant straffa sig i längden! Det finns två oerhört viktiga slutsatser som man hoppas att våra styrande politiker drar av denna tragikomiska solskenshistoria.

• Svensken har insett att hela Sverige varken kan, eller kommer att försvaras med nuvarande nivå
• Svensken vill att hela Sverige skall försvaras vilket förutsätter en seriös försvarspolitik

Media: Ölandsbladet, SR P4 Kalmar

Så här vill vi inte ha det på Öland!

Förtroendet för moderatregeringens försvarspolitik är körd i botten

Skriver i dag en artikel på TV4 NEWSMILL med ovanstående rubriksättning.
Då kommentarer ej längre tillåts på Newsmill så återpubliceras artikeln i sin helhet här på bloggen så att den kan kommenteras.

Man funderar över varför just moderaterna har hamnat i ett läge där ingen utom den moderata politikerna själva tror på den reform som partiet initierat, men inte ens ser att den inte är möjlig att fullfölja p.g.a. att den inte är finansierad.

Är prestigen inom partiet så pass stor att man inte kan erkänna, ens för sig själv att man tänkt fel, och att man egentligen inte alls prioriterar försvarspolitiken? Är ministrar och ledamöter så rädda för att få statsministerns onda öga att man inte ens vågar gå ut och säga att det var fel att kalla försvaret för ett "särintresse"?

Men den största frågan som man inte kan finna några svar på är varför den moderata försvarspolitikerna konstant måste skönmåla allt som rör försvarspolitiken.

Halveringar blir till satsningar. Stora vakansproblem blir till stora framgångar när det kommer till personalförsörjningen. Ett utpräglat demonstratorförsvar utan numerär benämns i stället som att moderaterna ökar försvarsförmågan!

Just detta är det mest svåra att förstå. Vem är det man egentligen försöker lura? Eller är kompetensen inom politikområdet numera så låg att man själva verkligen tror på det man säger?

Här nedan återfinns samma artikel som publicerats på Newsmill.
-----------------------------------------------------------------

Under riksdagens frågestund vägrar försvarsministern att bemöta frågan om hon instämmer i statsministerns uttalande om att försvaret är ett "särintresse". Inte nog med det så går de gamla moderaterna genom Anders Björck till attack mot det egna partiets försvarspolitik. Tyvärr förvann det viktigaste av allt i mediabruset, nämligen det faktum att statsministern i sitt uttalande även skjutit försvarsberedningens arbete i sank.


Cecilia Widegren (m) och före detta försvarsminister Anders Björck (m) möttes i en debatt i radions P1. Björck fullständigt sågade det egna partiets försvarspolitik och ansåg att De Nya Moderaterna inte alls tar försvars- och säkerhetspolitiska frågor på det seriösa och allvarliga sätt som förväntas av en Svensk regering. Björck uttryckte stark kritik mot statsministerns fullständigt absurda uttalande om att försvaret skulle vara ett "särintresse". Widegren som för övrigt ingår i moderaternas stående skara av påhejare inom politikområdet  fick som vanligt in adjektivtrion "tillgängligt, användbart och flexibelt" utan att alls bemöta kritiken. Widegren försökte i stället undvika ämnet och samla poäng genom att återanvända Björcks tidigare uttalande som försvarsminister "smalare men vassare". Anders Björck kontrade då omedelbart med att säga "Nej, nu är det tydligen smalare och kassare som gäller". Ett uttalande som kommer att gå till historien.

ÖB skrev under dagen ett öppet brev till Försvarsmaktens anställda och tackade för allt stöd han kände från personalen. Tyvärr så förklarade han också att sjukskrivningen är förlängd till den 17 mars. Huruvida hans tillstånd har påverkats av turbulensen runt uttalandet om "enveckasförsvaret" och påföljande hot om anmälan kommer vi sannolikt aldrig att få veta. Men ÖB är fast besluten om att komma tillbaka med kraft, vilket är både ett glädjande och ett gott tecken.

Även försvarsminister Karin Enström (m) fick det hett om öronen under riksdagens frågestund. Enström ställdes mot väggen av flera riksdagsledamöter som krävde svar på frågan om hon delade statsminister Reinfeldts uttalande om försvaret som ett "särintresse". Försvarsministern valde aktivt att inte besvara frågorna. Detta gör självklart att förtroendet för den nymoderata försvarspolitiken sjunker ytterligare, och att försvarsministern allt mer framstår som en lydig lakej i statsministerns bojor.

Det är glädjande att det pågår en livlig debatt om Försvarsmakten och försvarspolitiken i media. Men tyvärr har de viktigaste detaljerna i statsministerns uttalande gått media förbi. Statsminister Reinfeldt har nämligen skjutit hela försvarberedningens arbete i sank genom att förekomma processen och deklarera vad som kommer att gälla även i framtiden rörande hotbild och ekonomiskt anslag. Politiskt är detta en betydligt större katastrof än att kalla försvaret för ett "särintresse". Man kan undra vad de övriga Allianspartierna och Socialdemokraterna anser om detta?

Försvarsberedningens första uppgift är att analysera omvärldsläget i syfte att lämna en utförlig rapport kommande sommar. Utfallet av den analysen har Reinfeldt redan fastställt som obsolet genom uttalandet att det inte finns något militärt hot mot Sverige i dag som motiverar ett territoriellt täckande försvar. "Därför har vi inte ett heltäckande försvar" säger statsministern samtidigt som hans försvarsminister konstant upprepar frasen "-Hela Sverige skall försvaras" ... Avsaknaden av en röd tråd är uppenbar!

Man kan även fundera på om det är statsministerns rådgivare som helt saknar kompetens när det kommer till försvars- och säkerhetspolitiska frågor. De flesta är förvisso överrens om att ingen direkt hotbild finns i dag år 2013. Men hur ser omvärlden ut om 5, 10 eller 20 år? Den spåkula förfogar vi inte över. Det vi däremot vet är att en omfattande militär förmåga byggs upp i ett allt mer auktoritärt styrt Ryssland. Det är således förmågan vi har att förhålla oss till och inte den nuvarande politiska viljan.

Försvarsberedningens andra uppgift är att ta fram ett underlag inför kommande försvarsbeslut där den samlade värderingen ska ligga till grund för dimensioneringen av Försvarsmakten med tillhörande ekonomiska anslag. Även här har statsminister Reinfeldt i sitt uttalande fastställt att nivån på försvarsanslaget ligger rätt? Detta ivrigt påhejad av den försvarspolitiska moderattrion Widegren, Wallmark och Forssell. Man måste därför fråga sig hur uppdraget till Cecilia Widegrens försvarsberedning egentligen ser ut? Det framstår mer och mer som ett enda stort beställningsjobb.

Det allra mest skrämmande är statsministerns fullständiga ointresse att sätta sig in i försvarsfrågan och förstå konsekvenserna av det egna partiets fattade beslut. Det är Fredrik Reinfeldts regering som själva fattat beslut om att Försvarsmakten ska reformeras. Regeringen har också beställt Försvarsmaktsorganisationen IO14. Trots att ÖB ett flertal gånger tydligt förklarat för regeringen att försvarsanslaget inte räcker för att sätta upp, utrusta och öva den av regeringen beställda organisationen så möts han av total nonchalans från statsministern. Den ena handen verkar inte veta vad den andra gör.

– Det finns en lång rads myndighetschefer som berättar vad just deras verksamhet kan göra. I den politiska rollen, i en regeringsmakt, handlar det om att väga av olika intressen mot varandra. Det en vill ha påverkar också någon annan. Därför måste den som säger mer försvarsanslag väga det mot: ska det vara mindre skola? Ska det vara mindre till sjukvården?

En statsminister som betraktar rikets säkerhet som en fråga av samma dignitet, eller rättare sagt av lägre dignitet än skola och sjuvård är en synnerligen olämplig sådan. Det kanske är hög tid att svenska folket redan nu börjar fundera på om det är en sådan statsminister vi vill ha i Sverige efter nästa val?

Men innan dess är det på sin plats att Fredrik Reinfeldt ber om ursäkt för sitt uttalande om "särintresse". Ursäkten ska riktas till alla de som varje dag är beredda att offra sitt liv, allvarligt skadat sig, eller till och med redan pliktat med sitt liv i rikets tjänst för detta "särintresse".