Haveri i materielanskaffningsprocessen

Anskaffning av materiel till Försvarsmakten är som alla följare av försvarsbloggar vet ett mycket stort och mångfacetterat problemområde. Kollegan Wiseman har tidigare myntat uttrycket att "krig är en materielsport" och så är det. Brist på rätt materiel i rätt omfattning skapar inget trovärdigt försvar! I Sverige har tillgång till den avgörande materielen nu blivit ett så pass stort problem att den kraftfullt påverkar vår försvarsförmåga, och inte blir det bättre av att regeringen behandlar frågan genom en kombination av nonchalans och överförmynderi.

Försvarsmakten erhåller i anslaget 1.3 (Anskaffning av materiel och anläggningar) årligen ca 8,9 miljarder kronor.  En summa som är allt för snålt tilltagen för att kunna hålla Försvarsmaktens materiel relevant. Framförallt när det kommer till att upprätthålla en kombination av kvalité och numerär. Det är också på grund av ett för snålt tilltaget materielanslag som det så kallade ofinansierade materielberget har växt sig till fullkomligt ohanterliga nivåer. Det finns siffror som tyder på att det överstiger hela 50 miljarder kronor.

Ett av problemen med att materielberget konstant ökar är den långsamma handläggningstiden, framför allt från regeringens sida. Anledningen till detta är att regeringen beslutat att alla anskaffningar överstigande 200 miljoner kronor ska beslutas av regeringen vilket innebär 2,2% av Försvarsmaktens tilldelade anslag för anskaffning av materiel.

Eller om man hellre vill se det till hela försvarsanslaget, så handlar beslutsgränsen 200 miljoner om 0,5% av det totala anslaget. Att regeringen inte anförtror myndigheten Försvarsmakten att själva besluta om summor som överstiger 0,5% av den summa Försvarsmakten själva disponerar är skrämmande och kan inte annat än ses som detaljstyrning gränsande till något som skulle kunna liknas vid grovt överförmynderi.

Den som följt den här bloggen vet att Marinen snart står utan fartyg på grund av att regeringen inte förmår fatta beslut om modifiering av korvetter eller ombyggnad till vedettbåtar. Men vi kan även ta ett annat exempel från verkligheten. Det handlar om en ersättare av signalspaningsfartyget HMS Orion. Ett fartyg som är trettio år gammalt och som mer eller mindre alltid är till sjöss året runt primärt för att bistå FRA. Beslutet att bygga ett nytt fartyg tog regeringen redan den 22 april 2010, d.v.s för tre och ett halvt år sedan - under förra mandatperioden. Det vi dock kan konstatera är att det fortfarande inte börjat konstruerats något nytt fartyg.

Det vi däremot vet är att planerna för fartyget blivit något förändrade som har krävt en något utökad finansiell ram. Här kommer alltså ett nytt problem att uppstå. Försvarsmakten tvingas nu att på nytt gå tillbaka till försvarsdepartementet för att erhålla ett nytt beslut - som tar tid. Så sent som den 15 november i år beslutade regeringen om den utökade ramen för projektet, vilket har bidragit till ytterligare ett års försening.

Jag ställer ånyo frågan, vilken förädling av det inlämnade underlaget görs på försvarsdepartementet i en sådan här fråga, och vad är det departementet själva kan tillföra utöver det underlag som Försvarsmakten, FMV och sannolikt även FRA levererat? I mina ögon är inte hanteringen trovärdig på något sätt då det enbart tycks vara finanspolitiken som styr besluten och inte försvars- och säkerhetspolitiken.

Det är även mycket intressant och backa bandet för att se vad som sagts tidigare i ämnet Försvarsmaktens materielanskaffning. Redan för elva år sedan var detta ett mycket hett ämne och en särskild utredning gjordes under ledning av särskilda utredaren Jan Tånneryd.  Projektet STYROM (STYRrning och Organisation av Materielförsörjningen) som slutligen renderade i SOU 2002:39.

Utredningen syftade primärt till att utreda FMV:s resursutnyttjande och organisation. Men det intressanta är det sekundära uppdraget att även utreda hur regeringens styrning av Försvarets materielverk fungerar samt följa upp hur Försvarsmaktens uppdragsstyrning har utformats och hur den fungerar.

Det skulle ta alldeles för mycket tid att belysa alla intressanta delar kopplat till regeringens styrning av materielprocessen men några saker är viktiga att belysa. I utredningen framgår bland annat följande:

I linje med att regeringen prövar alla väsentliga investeringar och vägvalsbeslut bör antalet regeringsärenden som bereds vid myndigheter och departement väsentligt kunna minska. Med en ändrad delegeringsordning kan i huvudsak alla investeringar som understiger en miljard kronor beslutas av Försvarsmakten eller annan beställande myndighet. Antalet beslutstillfällen reduceras till två: att inleda ett materielprojekt respektive att påbörja en huvudinvestering.

Redan för elva år sedan föreslår alltså regeringens utredare att Försvarsmakten själva ska få beställa all materiel som undertiger en miljard kronor utan att det måste generera ett regeringsärende(!)

Vidare kan man utläsa att utredaren anser att försvarsdepartementet bör omorganiseras med anledning av att materielförsörjningen blir alltmer komplex.

Materielförsörjning inom försvaret är den enskilt största investeringsverksamheten i staten. Materielfrågorna kommer att få en ökad komplexitet som en konsekvens av fler överväganden om tidiga vägval, om investeringar i försök och demonstratorer, en ökad komplexitet i de tekniska utformningarna parat med internationella samarbeten och en industri under fortsatt omvandling. Vi anser att detta bör få uttryck i ett tydligt organisatoriskt fokus i Regeringskansliet som vi föreslår bör inrätta en särskild materielenhet i Försvarsdepartementet.

Nu får man hoppas att försvarsdepartementet tagit till sig åtminstone denna rekommendation, men man blir tveksam när man tar del av informationen på den egna webbsidan där man stoltserar med att "Försvarsdepartementet har funnits i sin nuvarande form sedan 1920". Dock får man hoppas på att enheten MFU (Enheten för Materiel, Forskning och Utveckling) är dimensionerad för att hantera materielfrågorna på ett effektivt sätt. Men tyvärr visar avsaknaden av många beslut samt förseningen av många projekt likt ersättare till HMS Orion på raka motsatsen.

Men det är inte nog med detta. Trots att det är ett stort problem med att regeringen detaljstyr materielförsörjningen och att en särskild utredare redan för elva år sedan påpekat att det borde vara tvärt om så är försvarsminister Karin Enström av en helt annan uppfattning. Hon vill i stället ytterligare öka regeringens inflytande och detaljstyrning av materielprocessen.

Det var i samband med att Försvarsmakten lämnade in svaret på RB7 som sedan genererade RB5 (minska 500 miljoner på personalkostnader) som en mycket upprörd försvarsminister som då deklarerade följande i ett pressmeddelande från försvarsdepartementet. Något som även SvD tog upp.

Vi kommer nu att analysera underlaget, del för del, men jag kan redan nu konstatera att det behövs förbättrad styrning av Försvarsmakten, t.ex. materielplaneringen. Detta för att säkerställa ett utfall i enlighet med regeringens och riksdagens beslut.

 Se även försvarsministern från 1:00 in i klippet här nedan.

Vi kan alltså konstatera att materielprocessen inte kommer att bli enklare framöver. Snarare tvärt om.  Att man går stick i stäv mot vad regeringens utredare för elva år sedan kom fram till är beklämmande.

Gästinlägg: Framtiden för Sveriges reservofficerare

Publicerar i dag ett inlägg signerat ett större antal reservofficerare i Försvarsmakten. Skillnaden mellan ord och handling blir alltför uppenbar när man läser inlägget. Värnplikten utgjorde en stor del av folkförankringen. Reservofficerare ute i det civila en annan. Värnplikten är nu borta, och det ser inte så ljust ut när det gäller reservofficerare i framtiden. 

/ Skipper

-------------------------------

Först och främst skall det sägas att detta inlägg INTE representerar ståndpunkten hos någon av de etablerade reservofficersorganisationerna som fackförbundet Reservofficerarna eller SVEROF. Vi som skrivit detta är samma personer som ligger bakom Twitter-kontot @Reservofficer1, vi är 10-talet reservare som återfinns i företag och organisationer, i Sverige och över hela världen.

Som några av er säkert minns öppnade Försvarets Forums chefredaktör Dag Enander upp för ett temanummer med fokus på reservofficeren. Av detta ”bidde det en tumme” vilket kanske inte var så oväntat.

Idag damp tidningen ned i brevlådan (nr 8, 2013). När man nyfiket bläddrar i tidningen hittar man till slut en artikel på sid 13 där Brigadgeneral Fredrik Robertsson redogör för Försvarsmaktens syn på reservofficeren; yrkesrollen, framtiden, behov och hur man vill hantera olika kategorier inom reservofficerskåren. Ingen intervju av reservofficerare, inte ens en kommentar.

Generalens syn är tämligen lik den som Stf Personalchef Eksell nyligen redogjorde för och handlar i stort sett om att minska numerären. Man kan kort sagt dra slutsatsen att det är ekonomi som styr och inte militär rationalitet. Men så ser alla resonemang ut som rör Försvarsmakten så det är inget unikt.

Som brukligt när Försvarsmakten pratar om RO så är det i positiva ordalag med önskemål om förbättringar, utbildning, övning och ömsesidighet men så fort man letar efter konkreta handlingar och beslut så blir det tunt. Det handlar som vanligt om sådant som är planerat, sådant man ser behov av och sådant man önskar sig men väldigt lite om vad som faktiskt görs.

Innan sommaren skall den s.k. ”Org 18” vara fastställd och då vet man också rekryteringsbehovet. Inriktningen är att man behöver ca 1200-1400 reservofficerare och 1000-1200 specialist-RO. Den sistnämnda gruppen finns knappt alls och måste alltså nyutbildas alternativt tas från de fåtal OR/K som idag finns i Försvarsmakten. Det finns förstås ett alternativ till och det är att reservofficerare frivilligt väljer omgalonering – givet att de har kompetens och är krigsplaceringsbara, vad det nu baseras på.

De närmare 7000 RO som idag finns i Försvarsmaktens register skall alltså i praktiken bli 300 eftersom Försvarsmakten avser att täcka 75% av det sistnämnda behovet med förtidsavgångna yrkesofficerare.

Tidningen finns ännu ej digitalt tillgänglig men snart torde den finnas här.

Som kuriosa finns det två artiklar till i tidningen som berör RO. Den ena handlar om företaget Military Work – ett alldeles nystartat bolag med en omsättning på 200 000 kr som Försvarsmakten skrivit avtal med. HR-strategen Mia Jungefors säger att ”de kan marknadsföra vår personal på ett annat sätt än vi själva kan göra”. Info om bolaget finns här.

Slutligen en artikel om FPAN, Försvarsmaktens Personalansvarsnämnd, där man avgör om personal gjort sig skyldig till regelbrott och förseelser som leder till löneavdrag eller rentav uppsägning. Där beskrivs att den vanligaste orsaken till avsked är reservofficerare som är oanträffbara och därmed sägs upp.

Försvarsmaktens kommunikations- och PR-förmåga har nu nått en ny bottennivå… Den s.k. folkförankringen och reservarnas ambassadörskap är nu sannolikt ett minne blott bland RO.

126 år efter det att reservofficersutbildningen – Linje A – etablerades avvecklas alltså reservofficersskapet, några år efter det att den 109-åriga värnplikten gick i graven. Det är åtminstone väldigt mycket som talar för det.

Förmodligen kommer Försvarsmakten och politiker att på samma sätt som med värnplikten hävda att lagrummet stödjer att man fortsättningsvis kallar in reservofficerare – något man hävdar att pliktlagen stödjer när det gäller GSS – och visst är det så, men man tycks fullständigt ha glömt bort det isande faktum som politikerna på 40-talet tvingades att hantera: det tar 10-20 år att återta militär förmåga som man på några få år avvecklar. Om utvecklingen i Ryssland fortsätter kommer eftermälet av de politiker som idag styr försvarspolitiken inte att vara så smickrande.

Som sann reservofficer måste man ändå avsluta i positiv anda...

Det kanske finns en liten chans att en samlad reservofficerskår bestående av de 7000 officerare som finns i FM rullor och ytterligare ungefär lika många som antingen gått i pension eller avslutat sitt anställningsförhållande gör gemensam sak och samlas i en enda intresseorganisation. Då måste Reservofficerarna, SVEROF, SFRO och reservofficerssällskapen ute i landet släppa all prestige och enbart fokusera på framtiden. Detta är förmodligen inte görbart – men OM det skulle gå så kanske reservofficersskapet kan överleva tillräckligt länge för att göra skillnad när det i värsta fall behövs om det osannolika inträffar när Ryssland om några år börjar snegla mot de baltiska länderna och Gotland. Dessa ca 15 000 individer är tillsammans med sina familjer och vänner en valmanskår om ungefär 30-40 000 personer. Kanske dessa röster är intressanta för någon politiker?

Följ oss på Twitter: @Reservofficer1

Om försvarsbloggarnas roll i debatten

I tidningen Ystad Allehanda publicerades häromdagen en intressant artikel signerad ledarskribenten och krönikören Csaba Bene Perlenberg i tidningen Ystad Allehanda som berör försvarsdebatten och försvarsbloggarnas roll i debatten. Artikeln återpubliceras här  nedan. Läs även relaterat inlägg hos Cornucopia.

Anledningen till det som diskuteras, anonymiteten, eller rättare sagt att bloggarna skrivs under pseudonym vilket är en betydligt mer korrekt benämning har jag förklarat här på bloggen vid ett flertal tillfällen. Länkarna till några av dessa inlägg återfinns under sidan "om bloggen" här ovan. 

/ Skipper

Anonymitet skapar frågetecken

Den svenska försvars- och säkerhetspolitiska debattens slagfält är framförallt digitalt. Sedan ett par år tillbaka är det en handfull initierade bloggare som blottlägger bristerna i den politiska styrningen av Försvarsmakten. I inlägg efter inlägg har de skalat av den nymoderata retoriken om ett bättre och mer effektivt försvar. Bitvis har det varit direkt smärtsam och skrämmande läsning.

Med tiden har försvarsbloggarna tagit steget från obskyra fackbloggar till att bli en arena även för det politiska etablissemanget. Flera ledande försvarspolitiker har gästbloggat eller gett genmäle på kritiska eller ifrågasättande blogginlägg om just deras utspel. Politikerna vet att väljare med stort försvarspolitiskt intresse lusläser bloggarna. Det är där de informerade samtalen sker.

Till exempel valde Kristdemokraterna att publicera sina tankar kring ett reviderat försvarspolitiskt program på bloggen Wiseman's Wisdom i stället för på den blogg som deras egen försvarspolitiska talesperson Mikael Oscarsson driver. Sverigedemokraterna har sett försvarsbloggarna som ett sätt att bli en erkänd aktör i den försvarspolitiska debatten, och är sannolikt det i dag mest aktiva partiet inom sociala medier vad gäller försvars- och säkerhetspolitik.

Även mikrobloggen Twitter fungerar som ett forum för försvarsintresserade under hashtaggen "svfm". Samtliga försvarsbloggare är även aktiva där, samt många försvarspolitiker. Medan Moderaternas försvarsinriktade twitterkonto är en omedveten parodi, fungerar Sverigedemokraternas motsvarighet som en kommenterande och identitetsskapande aktör.

Försvarsbloggarna blottar också de uppenbara tillkortakommandena vad gäller försvarsfrågor inom den svenska presskåren. Bland försvarsbloggarna är detaljkunskapen hög, och omöjlig för merparten av journalistkåren att matcha.

Att flera av de tyngsta bloggarna är anonyma skapar emellertid flera frågetecken. Dels är det anmärkningsvärt att vad som uppenbarligen är aktiva eller pensionerade personer inom Försvarsmakten inte vågar eller anser det vara omöjligt att skriva sina inlägg under eget namn, dels är det till den försvarspolitiska debattens nackdel att initierade argument kan avfärdas med motiveringen att debatt kring så pass viktiga frågor inte kan föras med anonyma aktörer.

Vissa av bloggarna är dock öppna med sin identitet. En av dem är Lars Wilderäng, som inte sällan ger oväntade perspektiv blandat med tydliga fakta och tunga argument. Bland de redan frälsta är frågan om anonymitet sekundär då fackkunskapen är så hög i inläggen. För den demokratiska trovärdigheten är frågan dock viktig.

Försvarsbloggarna är nödvändiga för att försvarsdebatten ska kunna fortsätta föras. Det hade dock tjänat debatten om de anonyma bloggarna hade signerat sina viktiga inlägg med sina egna namn.

Csaba Bene Perlenberg

Csaba Bene Perlenberg är liberal skribent med inriktning på försvars- och säkerhetspolitik.

Uppdaterat: Kvalitét framför kvantitet som inte finns?

Om man ska sätta fingret på en enda sak som varit genomgående under de senaste årens försvarsdebatt, något som varit ständigt återkommande och som utgjort grunden för i stort sett alla viktigare debattämnen, så är det numerär! Oavsett vilken försvarsgren eller materielsystem det handlat om så har debatten ofta tagit avstamp i en alldeles för låg numerär.  Vi ska börja detta inlägg med en kort tillbakablick.

Vi kan börja med JAS-affären. Precis efter att ett politiskt beslut fattats  med innebörden att vi skulle reducera det totala beståndet av stridsflygplan till 100 flygplan i version C/D så kom nyligen satsningen som innebär ytterligare en kraftfull reducering av flygplansflottan till enbart 60 flygplan av den nya modellen Gripen E som enbart kommer att täcka behovet för två av våra fyra befintliga stridsflygdivisioner samt stödverksamhet i F7 regi. Med andra ord ytterligare en halvering.

Vi minns debatten runt rikspjäsen. 48 stycken artilleripjäser av modell Haubits 77B blev till noll och inget, som sedermera blev en enda rikspjäs i FMV regi som sedan successivt ska växa till sig och bli 24 pjäser totalt. En halvering av antal artilleripjäser i Försvarsmakten.

Vi har den så kallade stridsvagnsrenoveringen där regeringens satsning blev värre än bara en halvering. Av 120 befintliga stridsvagnar ska endast 56 stycken renoveras för användning i insatsförsvaret.

Antalet sjöoperativa helikoptrar utrustade för ubåtsjakt var 14st för att därefter bli noll under en tidsperiod som ser ut att bli så lång som 15 år. Förhoppningsvis kommer vi någon gång efter 2020 att förfoga över fem sjöoperativt utrustade Hkp 14, men någon vapenintegration är fortfarande inte beställd. Här har vi kapat numerären med närmare två tredjedelar av den tidigare numerären.

Av de befintliga beståndet av åtta korvetter i riket, varav tre Visbykorvetter inte ens är levererade till Försvarsmakten ännu, så ser det just nu inte bättre ut att vi enbart kommer att ha rikskorvett 1-5 som spelkort i framtiden eftersom inga beslut tas av regeringen.

För att inte tala om luftvärnet som med sina två befintliga bataljoner utrustade med 60-talsprodukten Hawk nu äntligen planeras att omsättas. Läser man materielplanen så kan man dessvärre konstatera att materiel i form av en ny medelräckviddig robot endast kommer att kunna anskaffas till (minst) en av dessa båda bataljoner. Listan på satsningar som i praktiken är reduceringar och halveringar av vår numerär kan göras mycket lång.

Till detta kan läggas sentida händelser som "ryska påsken" där vi enligt SvD varken hade flygplan eller piloter tillgängliga. En annan debatt är den om "en-veckasförsvaret där ÖB mycket tydligt förklarade att Sverige endast kan försvaras på en begränsad plats under en vecka under förutsättning att en stor summa pengar tillförs. Det som ingen då frågade sig är hur vår försvarsförmåga ser ut i dag?

Försvarsminster Karin Enström har som parallell till allt detta hävdat att "hela Sverige skall försvaras".  Frågan är bara hur då, och med vad?

Varför då dra upp denna gamla skåpmat igen i ytterligare ett inlägg?

Anledningen är ånyo kopplad till en alldeles för liten numerär och indirekt vår försvarsförmåga. Men det som verkligen fick mig att börja fundera runt detta igen var detta uppfångade uttalande från generalmajor Dennis Gyllensporre vid de nyss avslutade försvarsföretagsdagarna arrangerade av FMV.

Kvalitet är viktigare än att behålla de förband vi har idag säger @Gyllensporre #ffd13
— Marinette Radebo (@MaraDEBO) 19 november 2013

Här kan man vid en första anblick fundera på om general Gyllensporre som i dag är chef för ledningsstabens inriktningsavdelning och som även tillhör Försvarsmaktsledningen - FML möjligen blev felciterad? Men efter kontroll och efterföljande konversation på twitter så kan jag konstatera att citatet är korrekt, vilket gör mig både förfärad och förvånad. Det Gyllensporre utgår från i sitt resonemang - att kvalitét är viktigare än kvantitet - tar sitt avstamp i Försvarsmaktens eget underlag till regeringen, den s.k perspktivplaneringen (PerP).

Innan jag går vidare i detta ämne tänker jag göra en liten avstickare och påminna läsaren om en text som f.d. riksdagsmannen och ledamoten i försvarsutskottet, Rolf K Nilsson (m) skrev i officerstidningen nummer 9/2012.

Ett stort problem med Försvarsmakten var att många militära chefer på höga befattningar såg försvarsberedningens rapporter som beslut från riksdag och regering och började arbeta efter dess innehåll. En alltför vanlig syn vid förbandsbesök efter juni 2008 var förbandschefer som viftade med försvarsberedningens rapporter som om det vore Maos lilla röda under kulturrevolutionen och lyckligt förklarade ”Vi har redan börjar arbeta efter den här”. Illa. Mycket illa. Försvarsberedningens rapporter hade inte diskuterats i vare sig utskott eller kammare.

Enligt Gyllensporres twitterflöde så har Försvarsmakten tagit ställning till principen (kvalité före kvantitet) och ska nu omsätta detta till en plan, helt och hållet baserat på eget underlag. Ett underlag som i sin helhet utgår från att Försvarsmakten inte kommer att erhålla ett utökat försvarsanslag, en metod som i sig själv både är anmärkningsvärd och starkt ifrågasatt i den allmänna försvarsdebatten. Undertecknad har tidigare skrivit om perspektivplanen med utgångspunkt att jag då ansåg att det var ett bra sätt att påvisa de stora bristerna. Med andra ord ett sätt att väcka politikerna. Men jag var även då skarpt kritisk mot just denna skrivning. I dag är jag inte alls lika positiv till den metod man valt då risken är överhängande att den kan slå mycket fel ut.

Den stora frågan just nu berör frågan varför Försvarsmakten på eget initiativ nu avser att förbereda/planera för reduceringar enligt sitt eget förslag, helt utan att man erhållit något sådant direktiv från varken riksdag eller regering, och innan försvarsberedningen är klar med sin slutrapport? Noterbart är att Dennis Gyllensporre också är Försvarsmaktens enda representant i den pågående försvarsberedningen.

När det kommer till försvarsförmåga så finns det alltid en skärningspunkt där kurvorna kvantitet och kvalitét möts, och där kvantitet (numerär) till slut blir viktigare än kvalité för att inte säga helt avgörande. Den gränsen anser jag att vi sedan länge passerat inom alldeles för många områden. Det finns helt enkelt ingen numerär att skära i längre. En-veckasförsvaret skulle förmodligen begränsas ytterligare både i tid och område med en sådan utveckling så tillvida att man inte satsar alla kort på ett skalförsvar i kombination med ett NATO-medlemskap.

Det är ytterst olyckligt att Försvarsmakten på egen hand argumenterar och förbereder för en reducering till förmån för det man benämner som ökad kvalitét baserat på utgångsvärdet att man inte kommer att erhålla ett utökat försvarsanslag trots att både försvarsberedningens rapport och ett riksdagsval står för dörren. Dessutom har flera riksdagspartier tydligt deklarerat att en ökning av anslaget är helt nödvändig.

Jag får samma otäcka känslor av detta som projekteringen av det nätverksbaserade försvaret (NBF) genererade. Stora kostnader baserat på stora visioner som genererade noll försvarseffekt.

Har undertecknad och många med mig missförstått Försvarsmaktens budskap? Om så är fallet hoppas jag på ett förtydligande där frågetecknen runt kvalitétsbegreppet rätas ut.

UPPDATERAT 131121 kl 0630:

Dennis Gyllensporre har nu kommenterat inlägget och rätat ut vissa frågetecken. Försvarsmakten har alltså EJ börjat planera för en reducering. Just den delen var alltså en missuppfattning från min sida kopplat till gårdagens konversation. Rätt ska vara rätt. För övrigt är det mycket uppskattat att HKV kommenterar och är delaktiga i debatten. Bra!

Jag är dock fortfarande kritisk till HKV metod att enbart redovisa åtgärder vid en prononcerad ekonomi och inget annat. Tidigare år redovisades alternativen vid både bibehållen och ökat anslag vilket gav politiker en bild av vad respektive alternativ skulle innebära i operativ effekt och förmågor.

Jag tänder ett ljus för de omkomna vid Rörö

För 10 år sedan, den 18 november 2003 släcktes sex liv i Försvarsmaktens helikopter Helge 99 utanför Rörö i Göteborgs skärgård.

Sex kollegor ombord på helikoptern Helge 99, en Superpuma från femte helikopterskavdronen på Säve fick sätta livet till när deras helikopter gick ner i det mörka havet klockan 18.41 vid ön Rörö i Göteborgs skärgård.

Många i helikopterbesättningen hade under ett långt yrkesliv vigt sina liv till att rädda andra människor i nöd på havet, två av besättningsmedlemmarna gjorde det som värnpliktiga. Genom sitt arbete gjorde alla dessa män skillnad! Den här gången var det tyvärr räddarna som själva blev offer.

Ombord på helikoptern under olyckskvällen fanns totalt sju besättningmän. Endast en överlevde olyckan, Jacob de Vries som då var värnpliktig ytbärgare. Jag ska erkänna att jag hade en tår i ögonvrån när jag i dag läste den här artikeln från minnescermonin den 2 december 2003 i Göteborgs domkyrka.

Otroligt nog så fortsatte Jacob som ytbärgare även efter sin värnplikt. Han var bland annat med under dramat när Finnbirch förliste den stormiga höstnatten 2006, samma natt som Marinen genomförde slutövningen SAMMARIN för de som minns.


I dag hölls en minnescermoni för de omkomna vid Käringberget dit minnesstenen har flyttats från Säve. Flygvapeninspektörer Micael Bydén fanns på plats och talade.

– Alla jobbar för varandra, mot gemensamma mål. I det här fallet en övning för att rädda liv. Då inträffar en av de svåraste olyckorna i flygvapnets historia.

– Det är tio år sedan, tio år av saknad, av sorg. Tio år av frågor som aldrig får svar: varför?

– I dag vänder jag mig i första hand till er anhöriga. Det finns inga ord som kan lindra, de känns väldigt små. Jag och många med mig känner med er, för er.

Bild från dagens minnescermoni (Bild lånad från Yngve Blå kamratförening)

I kväll tänder jag ett ljus för de omkomna

Owe  Persson

Ola Hidefält

Anders Lindquist

Michael Waerneman

Thomas Lagerström

Oskar Andersson

"Vi ställer oss frågan om det är värt priset att rädda andras liv till kostnaden av sitt eget? Det vi kan vara säkra på är att världen vore osäkrare och mindre trygg om inte några tog detta ansvar. För besättningen på H99 var detta ett självklart val"

En särskild tanke sänder jag till de omkomnas anhöriga, vänner, kollegorna vid helikopterflottiljen och inte minst till Jacob de Vries.

Media: SR, SR, GP, GP