Mer spets efterfrågas i försvarsdebatten

Läser i dag en debattartikel i Länstidningen Östersund signerat förbandschefen för I 19 i Boden tillika chef för Militärregion Nord, Överste Olof Granander. Till att börja med vill jag ge en eloge till Olof Granander som till skillnad från många andra chefer i Försvarsmakten, oavsett nivå, faktiskt ger sig in i debatten. Efter att jag läst artikeln så började jag fundera i det större perspektivet över det budskap som signaleras till allmänhet och politiker.

Artikeln med rubriken "Försvarets nya uppgifter" avhandlar i första hand den pågående försvarsreformen och det goda som kommit ut från den. Artikeln ligger helt i linje med Försvarsmaktens kommunikationsplan där representanter för Försvarsmakten ska fokusera på "här och nu" och lyfta fram de goda exemplen från vardagen. Detta gör Granander på ett alldeles utmärkt sätt med många goda exempel på vad förbanden i norra Sverige bidragit med som stöd till samhället. Det omfattande och mycket svåra arbetet med att bärga delarna från det mycket tragiska haveriet då en C-130 från norska flygvapnet flög rätt in i bergväggen i Kebnekajsemassivet. Ett arbete som sannolikt inte hade klarats ut på samma korta tid utan Försvarsmaktens omfattande insats.

Trots att Olof Granander har helt rätt i allt han skriver så funderar jag ändå på om inte översten borde tagit tillfället i akt att även beskriva de problem och brister som finns. Det är bevisat vid ett flertal tillfällen att vår regering och representanter ur det det största regeringspartiet alltid tar allt positivt som skrivs som en inteckning för att försvarsreformen förlöper helt enligt plan och utan problem. Om man sedan kan referera till någon högt uppsatt chef inom Försvarsmakten har man prickat in en femetta. Exemplen är många.

Jag ska här ta några exempel på vad jag anser borde framkommit i debattartikeln.

När man debatterar försvar och försvarspolitik så anser jag att det är viktigt att man tar avstamp i det faktum att hela Sverige skall försvaras, något som även försvarsminister Karin Enström själv ständigt återkommer till i sina debattartiklar och tal.

Översten Granander tar i sin debattartikel upp det faktum att hans militärregion med regementet I 19 lokaliserat till Boden har verksamhet från Kiruna i norr till Härnösand i söder. Det som man här borde göra är att ställa den retoriska frågan huruvida det är rimligt att ett enda förband i Boden ansvarar för markförsvaret av halva Sverige? Hur många politiker i Sveriges riksdag har förstått detta, än mindre så har garanterat inte allmänheten gjort det. Här finns möjlighet till försvarsupplysning som gemene man lätt kan förstå och ta till sig.

En annan sak som tas upp i artikeln är alla nationella stödinsatser till civila samhället man genomfört så som ovan nämnda sök efter vrakdelar, eftersök av försvunna personer och stöd vid skogsbränder.

Vad som inte nämns är kostnaden. Jag som anser att det var fel att helt frångå värnplikten får verkligen vatten på min kvarn när jag läser detta. För det första kan man fråga sig om det krävs kontinuerligt anställda soldater enligt principen att erhålla ett mer "tillgängligt, flexibelt och användbart försvar". Jag tänker till och med vara så fräck att drista mig till att i just dessa fall så var värnpliktsförsvaret betydligt bättre. Varför då?

För det första så vill jag påstå att en inneliggande årskull värnpliktiga var betydligt mer tillgängliga än vad anställda soldater är, och för det andra är det betydligt billigare. Det vore intressant att få se en redovisning vad ett eftersök eller en skogsbrandsinsats kostar på icke tjänstetid. Man ska ha klart för sig att en anställd soldat går på precis samma avtal som en officer gör, vilket innebär att all tid utanför ej planerad arbetstid genererar övertid. En abetstidsplan ska vara lagd en månad i förväg, och den förvarningen får man sällan på att det ska börja brinna i en skog, eller att någon försvinner. Kostnaden för att ta ut en pluton soldater på icke arbetstid i dag är enorm. En pluton värnpliktiga kostade ingenting att nyttja i dessa sammanhang. Man gjorde en insats för samhället genom plikt, något att vara stolt över.

I det läge Försvarsmakten nu befinner sig i så är ekonomin helt avgörande. Det är bland annat på grund av den extremt stora ökningen av personalkostnader som övergången från värnplikt till yrkessoldater medfört som förbanden inte kan erhålla rätt materiel. Inte heller räcker anslaget längre till för att öva i den omfattning som krävs. Något som också bör belysas.

Att stödja samhället är givetvis en fjäder i hatten, men i artikeln framgår inget som berör hur stridsdugligt förbandet har blivit i samband med försvarsreformen.  Inte heller framgår om man har erhållit den materiel som krävs. Den redovisningen anser jag saknas.

Om jag får vara så fräck att jag ger en rekommendation till alla chefer i Försvarsmakten så anser jag att 50/50 principen bör tillämpas i framtida debattartiklar. Självklart skall de goda exemplen belysas, men som läget är i Försvarsmakten nu så är det viktiga att belysa vilka problem som finns. Inte minst med syftet att upplysa allmänheten, men också för att hjälpa våra politiker att hitta rätt inom ett svårt och styvmoderligt behandlat politikområde.

Även om jag här ovan belyser vad jag anser saknas i argumentationen så vill jag ge Olof Granander beröm för att han faktiskt ger sig in i debatten. I sista stycket nuddar han vid det viktiga ämnet.

Det är dock en bit kvar att gå och det finns viss osäkerhet kring framtiden. Under hösten har allt större fokus riktats mot försvarets förmåga och ekonomi och försvarsdebatten har blivit mer intensiv. Det är positivt att försvaret debatteras. Jag önskar, så här i juletid, att det leder till att fler av våra beslutsfattare engagerar sig i debatten så att vi tar ställning till vilken förmåga det svenska försvaret ska ha i framtiden. I vår kommer försvarsberedningen med sin rapport som innebär att regeringen får rekommendationer bland annat om hur försvaret bör utvecklas

Mycket bra! Jag hoppas att fler förbandschefer nu följer Olof Grananders goda exempel och ger sig in i försvarsdebatten. Jag hoppas även att framtida debattartiklar kommer att innehålla mer spets som även belyser våra omfattande problemområden och den verklighet personalen upplever dagligen. I annat fall kommer våra politiker ta debattartiklar som enbart är skrivna i positiva ordalag som en inteckning på att pågående försvarsreform är en succé.

Julklappstipset: Kaj Karlsson - Parsifaldirektivet

Här kommer ett sent julklappstips tillsammans med en kort bokrecension. Det handlar om Kaj Karlssons nya bok Parsifaldirektivet, uppföljaren till den mycket populära Operation Nordvind.

Kaj Karlssons huvudperson Gustav Sterner är tillbaka. Den här gången som ledare för den hemliga gruppen Red Team. Ett antal specialister som i det dolda och utan något formellt uppdrag arbetar på uppdrag av Försvarsmaktens militära underrättelse- och säkerhetstjänst.

Det hela börjar med att gruppen genomför ett säkerhetstest på Ringhals kärnkraftverk, men någonstans där börjar saker gå fel och ett terrorattentat mot Sverige är ett faktum. Sterner får till slut ta saken i egna händer man får följa den före detta kustjägaren i mycket motgång och begränsad framgång, och huruvida boken har ett lyckligt slut kan man fundera över.

Sterners motståndare från första boken finns självklart med och ställer till en hel del problem. Men för den slutgiltiga lösningen får han till slut hjälp från mycket oväntat håll för att lösa saken, och har i slutstriden befälet över ett specialförband, dock inte ett svenskt sådant.

Boken är som sagt en uppföljare på Operation Nordvind som jag tidigare recenserat här på bloggen. Har man inte läst den första boken så bör man definitivt göra det först för att erhålla helheten. Boken är mycket välskriven genom en skrivarprocess som du kan läsa om här. Jag kan se vissa likheter i berättarteknik med Anders Jallai, och det är i mina ögon ett mycket bra betyg. Båda författarna beskriver miljöer, personer och situationer på ett förträffligt sätt i den här genren. Jag har lyssnat på ljudboken om är inläst av Reine Brynolfsson, Sveriges kanske bästa inläsare som ger storyn ytterligare en dimension.

Att boken tar upp ett scenario och en händelsekedja som inte alls är omöjlig gör den extra intressant. Boken visar i vissa avseenden på hur dåligt skyddade vi i Sverige är, och vilken dålig beredskap vi har för större katastrofer. 

Om du ska köpa en sen julklapp till någon som gillar spänning och action så gå ut på stan och köp boken i morgon. Det kommer att bli en uppskattad julklapp. I annat fall kan man köpa boken här.

De sju vise männen som visade sig vara en Wiseman

Att kollegan Wisemans identitet på tisdagkvällen blev röjd av det anti-militariska nätverket Ofog är vid det här laget välkänt inom läsekretsen. Jag tänker i det här inlägget ge min egen syn på försvarsbloggandet och det som hänt. Det här inlägget är även mycket personligt till skillnad från det som annars brukar skrivas. Men även en arg försvarsbloggare kan i bland gå på gatan som en helt vanlig man och vara personlig, tro det eller ej. Här är en lite exposé med anledning av vad som har hänt kollegan Wiseman.


Redan innan jag startade den här bloggen 2010 så skrev jag ett antal gästinlägg hos Wiseman. När vi då hade mailkontakt så kunde jag efter ett antal mail mellan oss fram och tillbaka inte låta bli att ställa frågan, eller rättare sagt ett påstående. Jag frågade helt enkelt om Wiseman var den jag då trodde att han var, nämligen en stridspilot på F 21 med ett callsign som var alldeles för likt bloggens namn för att vara en slump. Wiseman svarade mig då att "man ska inte tro på allt man hör" vilket är helt riktigt. Efteråt kände jag mig faktiskt lite dum, varför frågade jag om hans identitet? Jo, för att människan i grunden är en nyfiken varelse som gärna vill veta allt och lite till.

Där och då bestämde jag mig för att aldrig mer fråga om en försvarsbloggares identitet, för jag insåg samtidigt att OM jag hade fått veta vem Wiseman var vid detta tillfälle, så hade vetskapen om hans identitet givetvis också fått den negativa effekten att jag varje gång han skrev något, så skulle jag väga in hans bakgrund och därmed försöka bedöma hans kunskap i ämnet. I dag är jag tacksam för att Wiseman behöll sin integritet vid detta tillfälle. Men att fundera över vem som låg bakom bloggen fortsatte jag självklart att göra, och jag var tillslut helt övertygad om att det knappast kunde vara den någon insnöad Top Gun kille med en kunskapsbredd som pitotröret är brett på en 39:a. Dessutom  långt uppe i smällkalla Luleå? Nej, det var inte han som skrev så mycket och så initierat om allt möjligt, högt som lågt.

Strax därefter valde jag att starta min egen blogg, den du just nu läser. Den stora anledning till detta var att ingen av de befintliga bloggarna enligt min mening täckte upp de marina frågorna och ifrågasatte tillkortakommanden på det sätt som gjordes inom Armén och Flygvapnet på övriga bloggar. Dessutom var jag rejält trött på hur Försvarsmakten hanterade vissa frågor, för vid den tiden var det inte granskningen av regeringens förehavanden som var det primära. Wiseman var en förebild, och jag tänkte att kan en så kan flera, och därmed var bloggen Skipper född.

Att vi försvarsbloggare kommunicerar med varandra utanför offentlighetens ljus är nog rätt underförstått. Med Wiseman har jag under årens lopp haft många givande konversationer om både högt och lågt rörande såväl yrket som försvarsbloggandet, politik och även rent privata saker. Men aldrig någon gång har Wiseman frågat om min identitet, och jag har aldrig frågat om hans sedan den där första gången. Wiseman blev då min okände vän som jag har suttit och "pratat" med under många långa kvällar och nätter då vi båda suttit har och filat på inlägg på varit håll, i bland i samma ämne, men ofta i olika ämnen.  Wiseman blev pysventilen som man kunde dryfta saker med som få andra förstod, för det är fortfarande så att det är förvånansvärt få, inte ens inom Försvarsmakten som är särkilt insatta och engagerade i de övergripande och lite svårare frågorna med bärighet på försvarspolitiken. Man kan oftast sitt eget område och bryr sig inte så särskilt mycket om det där andra. Med Wiseman kunde man prata om vad som helst, för han var både intresserad och engagerad i ämnen högt som lågt. En av Wisemans stora styrkor är hans analytiska förmåga som tillsammans med förmågan att förklara svåra saker på ett begripligt sätt. Något han delar med en annan god vän, försvarsdebattören Johan Wiktorin.

En dag föreslog Wiseman att vi nog borde träffas - på riktigt. Vi bestämde att vi skulle träffas på ett hotell och äta en bit mat och möjligen skulle vi även dricka en öl eller två. Då började tankarna runt vem Wiseman egentligen är ta fart igen. Vem skulle jag nu träffa? Vem är Wiseman? Jag vet att jag hade en rätt tydlig bild i huvudet vem han förmodligen var. Jag hade målat upp bilden av Wiseman som överstelöjtnant, möjligen en överste som bodde i Stockholm. Han hade en centralt placerad tjänst i Högkvarteret, sannolikt på LEDS eller möjligen FTS. Han var 50+ med mångårig erfarenhet och han var av någon outgrundlig anledning även - kraftigt överviktigt.

Jag hade helt rätt - på en punkt - att Wiseman hade sin bakgrund i Flygvapnet. I övrigt var allt annat helt fel! För framför mig stod i stället Carl Bergqvist, den man som jag från allra första början trodde var Wiseman, men som jag sedan helt hade släppt. Jag vet nu i efterhand också vilka föreställningar Calle hade om vem det var han trodde han skulle träffa den där kvällen, men det kan vi ta en annan gång.

Vi hade ett så pass långt och intressant samtal att hela restaurangen hade tömts på folk p.g.a. att det var stängningsdags, helt utan att vi hade märkt det i våra diskussioner. Vi lämnade vårt bord, fortfarande involverade i någon diskussion, men helt utan en tanke på att man kanske borde betala för sig när man ätit och druckit på en restaurang....

Själv hann jag lämna stället och restaurangpersonalen fick i sista stund tag på Calle som dels fick stå för hela notan själv, och dels blev outtalat anklagad för att vi skulle försöka oss på en springnota. Något som givetvis inte var vår avsikt. Fördelen med denna smärre incident var att det nu fanns en anledning till att träffas för att bjuda igen, och på den vägen är det...

När det talas om försvarsbloggarna i fikarum och bland folk i allmänhet, så talas det mer eller mindre alltid om att det är flera personer som ligger bakom bloggarna . Jag har många gånger hört att personer både "vet vilka" som ligger bakom med betoning på vilka, d.v.s. i plural.

Jag minns särskilt ett seminarium arrangerat av Försvarspolitisk Arena under Almedalenveckan i somras där Lars Ekeman (Folk & Försvar) sa att han var övertygad om att det ligger flera personer bakom Wiseman, "för så mycket kan inte en enda person skriva med den kvalitén". Jag har full respekt för den bedömningen Lars.

Jag vet nämligen hur mycket fritid det går åt att driva en blogg på den nivå Wiseman har gjort under många år. Det räcker inte enbart att vara allmänt begåvad och skrivkunnig. Det krävs att man följer försvarspolitik, media och händelser inom Försvarsmakten dagligen och att man läser många utredningar, rapporter, regleringsbrev, budgetpropositioner etc. Jag vill nästan dryfta mig till att påstå att Wiseman har haft två heltidsarbeten. Ett som han erhållit betalning för via Försvarsmakten, och ett som han gjort gratis för svenska folket i syfte att bedriva kvalificerad försvarsupplysning utan skönmålning.

Så tyvärr Lars Ekeman m.fl. Er bedömning var tyvärr helt fel. Wiseman var en person istället för sju vise män.  Wiseman agerade inte heller i försvarsindustrins eller någon annans ärende som vissa tycks tro.


I tisdags kväll fick jag ett meddelande från Wiseman med det korta innehållet "Ofog har röjt min identitet, de går live ikväll". Jag trodde först inte riktigt på det jag såg, men insåg snabbt allvaret i situationen. Varför? Hur? I vilket syfte, och så vidare...

Vi pratades vid senare på kvällen och jag insåg ganska snart att om någon mer står på tur att bli röjd av ofoget så är det sannolikt Skipper. Vi pratade så som officerare gör när det är krisläge. "Motståndarens" syfte med operationen, hans troligaste och farligaste handlingsalternativ, omedelbara åtgärder, egna handlingsalternativ osv.

Någon timme senare låg avslöjandet ute på ofogarnas webbsida och syftet med deras avslöjande kunde utläsas, något som gjorde att saken hamnade i ett lite annat läge. Men inte förrän dagen efter när Mikael Holmström på SvD fick den första exklusiva intervjun med Wiseman så briserade bomben. Wiseman blev Carl Bergqvist med hela det försvarsengagerade etablissemanget, och Wiseman har själv valt att växla upp och gå ut med sin identitet på bred front. Något som kräver en viss styrka.

Jag tycker det var olyckligt att inte Calle själv fick välja tidpunkt för när han skulle "kliva ut ur garderoben". Just detta är något vi pratat om många gånger, där vi har vägt för- och nackdelar mot varandra. Det vi alltid landat i är att det sannolikt är bättre att det skrivna ordet får stå för sig själv utan att det ska färgas av vem som ligger bakom. Nu blev det inte så, och huruvida den här bloggen kommer att gå samma väg, självvalt eller p.g.a. att någon annan väljer väg återstår att se. Efter avslöjandet har även undertecknad blivit kontaktad av personer med en mycket oklar agenda, och där mycket pekar på att det syftar till att röja identiteten.

Men för Calles del så är det inget ont som inte samtidigt för något gott med sig. Carl Begqvist har blivit mycket varmt välkomnad från alla håll och kanter efter att han bryskt blev utkastad ur Wisemans garderob. Man kan konstatera att Ofogs inte riktigt uppnådde det outtalade syftet att tysta en försvarsbloggare. Det blev snarare tvärt om.


Det som Ofog faktiskt har gjort är att de gett Försvarsmakten en riktig ledare på ett silverfat som redan erhållit en slags hjältestatus inom Försvarsmakten! En ledare som har allt det som vi så länge efterfrågat. En officer med djup insikt i många ämnen. En officer som alltid säger vad han tycker, och som många nu ser upp till. Jag tror inte riktigt det var detta som ofoget hade hoppats på.

En annan fördel med allt detta är att Wiseman nu, om han vill, kan delta i debatten på flera sätt än genom bloggen. Vi har båda vid tidigare tillfällen erhållit erbjudanden att vara delaktiga vid seminarier arrangerade av Folk & Försvar samt Försvarspolitisk Arena. Undertecknad har även fått budet att nomineras till ledamot i Kungliga örlogsmannasällskapet (KÖMS) den dagen jag träder fram, något som självklart man känner blygsam stolthet över. Men detta går givetvis inte så länge man enbart skriver under pseudonym. För Calles del både hoppas och tror jag att han nu tar dessa erbjudanden som kommer att komma som ett brev på posten, vilket på sikt kommer att bidra till att försvarsdebatten kommer att lyftas ytterligare ett snäpp.

Avslutningsvis vill jag rikta mig direkt till dig Carl Bergqvist. Du är, och har alltid varit en förebild och inspiratör i vår "branch" som försvarsbloggare. Du har även blivit en mycket god vän, något som jag värderar mycket högt. Nedanstående filmklipp med två flygare som båda tillhör flottan får symbolisera det hela. Det bästa av två världar - stridsflygplan och fartyg?

Nu lägger vi i nästa växel och ökar. Ta hand om dig Carl!

Bloggar: Wiseman, Cornucopia, Skeppsbrott, Cynismer, Sjätte mannen, Staffan Danielsson
Media: SvD, AB, DI, Exp, Dagens Opinion, 2

Gästinlägg: Chefer – Ta ansvar och tyck till!

Gårdagens inlägg avhandlade den enorma skillnad som råder mellan verklighet och dikt när det kommer till vårt försvar, något som bekräftades av riksrevisionens rapport. Det var en rejäl sågning av rikets försvarsförmåga och regeringens sätt att hantera Försvarsmakten. I stället för att replikera på detta så spelade försvarsminister Karin Enström ånyo ut genderkortet och krävde fler kvinnor till försvaret.... En uppenbart lyckad avledningsmanöver eftersom TV4 svalde betet utan att ställa en enda fråga om riksrevisionens rapport. Skamligt TV4!

I gårdagens inlägg utlovades också ett gästinlägg som med avstamp i det som nu händer inom Försvarsmakten, och det som inte händer inom försvarspolitiken, som skulle avhandla vad som nu förväntas av våra högre chefer i dessa bistra tider. 

Det är nu hög tid att våra chefer tar bladet från munnen. För att citera en skribent på Försvarsmaktens Kommenterar. "Myndigheten Försvarsmakten har inte något uppdrag att skapa opinion. Men mig veterligen finns det ingenstans uttryckt att en myndighet INTE får skapa opinion". Tänkvärda ord!

En aktiv försvarsdebattör som alltid sa vad han tyckte i alla lägen var sjöofficeren, kommendörkaptenen och jagarchefen Hans von Hofsten vars memoarer får utgöra en talande bild till detta gästinlägg. Hans von Hofsten blev aldrig mer än kommendörkapten, men kunde gå med högt huvud då han inte behövde skämmas för att han inte hade försökt påverka genom debatt. I dag är det betydligt högre till tak i Försvarsmakten än var det var under hans tid. Jag är helt övertygad om att dagens chefer på alla nivåer både kan och bör sticka ut hakan betydligt mer i debatten.

Men mer om detta överlåter jag till Sea Bear att förklara i dagens gästinlägg  

  

/ Skipper

---------------------------

Vad förväntas av den som givits det stora ansvaret att leda och förvalta en organisation eller verksamhet. Den frågan borde alla chefer i Försvarsmakten ställa sig, men i synnerhet de som är utvalda att vara våra främsta företrädare, i min värld förbandschefer och uppåt.

Att bli chef innebär att få ett stort ansvar. Att vara chef kräver så mycket mer, nämligen att ta ett stort ansvar. Jag upplever att de flesta cheferna inom Försvarsmakten är kompetenta och ambitiösa individer med goda värderingar. Men det råder en form av omvänd logik där man fokuserar mer på att innehålla det ansvar man fått, än att ta ansvar för att utveckla och förbättra det man fått ansvar för.

Jag är medveten om att anslagsfinansierad verksamhet har att leva med denna problematik, men detta får inte hindra våra chefer att agera för Försvarsmaktens bästa. I det civila näringslivet krävs av chefer att de levererar lönsamhet, driver sin organisation för en positiv utveckling, gör man inte det är man inte chef särskilt länge. För detta krävs ett stort engagemang och en tro på det man vill åstadkomma. Nu har våra militära chefer inte samma förutsättningar, man har sin anslagspåse att förvalta och det gör man, punkt! Men det som inte skiljer, och som måste krävas av varje chef, är just engagemanget och viljan att utveckla det man ansvarar för. Men då frågar sig vän av ordning, har inte våra militära chefer det?

Jo, fast ofta med ett felaktigt fokus. Man försöker gjuta mod i sin personal genom att hävda att vi inom ”vår” beskärda del gör ett bra jobb och ”vi” levererar trots kärva tider. Om man bara zoomar in lite i verksamheten är det klart man kan hitta något positivt. Man håller god min och försöker hålla organisationen under armarna för att personalen inte ska fly fältet.

Men är detta en chef som tar sitt ansvar? På många sätt säkert, ja. Men enligt min åsikt och på många sätt, nej! Detta är en chef som fått ett ansvar och förvaltar det inom givna ramar. Låt mig gissa att denna chef sannolikt levererar rapporter till högre chef om att läget är kärvt, men kan ändå inte låta bli att spränga in lite superlativer om sin egen organisation. Missnöje uttrycks bara i kretsen av de som man vet känner och tycker likadant. Gentemot högre chefer och de som föder oss med resurser, politikerna, är man lite tveksamt kritisk men samtidigt lite försiktigt inställsam och positiv. Helt enkelt ett riskfritt agerande där man åtminstone inte äventyrar karriären. Jag tror dessvärre att den chef jag beskriver här är ganska vanlig. Man gör inga uppenbara fel, men tar man verkligen hela ansvaret? Om vi inte nöjer oss med ovanstående egenskaper, vad förväntar vi oss då av våra chefer.

Vad innebär det då att ta hela ansvaret?  

Att ta hela ansvaret är givetvis att göra det bästa möjliga av tilldelade medel, vilket jag tror de flesta chefer försöker göra. Men för att leverera ett trovärdigt ledarskap stannar det inte där. Även om man är begränsad att verka inom givna ramar, så måste man tydligt våga framföra sin åsikt utanför dessa givna ramar. Om våra chefer inte gör det kommer vi aldrig kunna vinna opinion eller förståelse för våra verkliga behov. Det är vanligtvis inte cheferna som gör underverk ute i verksamheten, men de skall göra sitt bästa för att skapa förutsättningar för dessa underverk. För att göra det måste de våga ta ton och peka på vilka resurser (ekonomiska och materiella) som krävs, och vilka konsekvenserna blir om man inte får dem. Våga vara ärliga och uppriktiga med att vare sig förmågor, materielsystem eller numerär är så bra som vissa tycks tro, och som våra politiker återkommande hävdar. Den chef som vågar ta klivet upp i ringen och boxas för en framtida Marin kommer vinna stort förtroende. De som inte gör det kan tryggt fortsätta göra karriär, men till vilket pris och med vilket samvete?

Just nu kokar det av åsikter hos Försvarsmaktens personal i allmänhet och hos Marinens personal i synnerhet, och jag har svårt att tro att våra främsta företrädare, de klokaste av dem alla, inte har några åsikter. Jag är övertygad om att det finns ett stort engagemang och en massa åsikter hos våra chefer, men det måste komma ut!

Jag antar att MI, C PROD M och våra förbandschefer inte är tillfreds med den Marin vi har idag, eller den de ser framför sig inom överskådlig framtid. Låt säga att mitt antagande här är helt fel, då tror jag dessvärre att vi snart springer rätt in i en förtroendekris.  Om jag nu har rätt i detta antagande, kliv då fram och visa vad ni tycker och agera för det ni tror på?

Man brukar säga att man står sig själv närmast! Man får tänka så, det är nog en form av överlevnadsinstinkt. Utifrån detta synsätt lever givetvis också våra chefer, och i många avseenden heller inget fel med det. Förr kunde vi kanske vara ”rädda om karriären”, men nu handlar det om så mycket mer. Nu måste vi våga flytta fokus från oss själva.

Det handlar om att rädda Försvarsmakten, vår Marin och indirekt rikets försvarsförmåga!

Jag vänder mig avslutningsvis till dig som är chef OF5 och uppåt med frågan om vad som är viktigast för dig just nu? Är det att ha förtroendet och organisationen bakom dig, och strida för en framtida Marin? Eller knyter du näven i fickan och värnar din egen karriär?

Väl medveten om att responsen till denna fråga sannolikt uteblir eller stannar vid en fåordig och uddlös kommentar, så hoppas jag ändå att det leder till någon form av eftertanke. Jag blir gärna motbevisad här. 

Eller vill du vara den chef som inte kliver fram och som därmed indirekt bidrar till Försvarsmaktens fortsatta förfall!?

//SeaBear


--------------------------

Uppdatering:

Officersförbundets Lars Fresker tar verkligen bladet från munnen och talar klarspråk i dag i en välformulerad artikel med anledning av riksrevisionens rapport. Passande nog tar han upp precis de problem som både gårdagens inlägg avhandlade, och vad dagens gästinlägg tar upp.

Rapporten ger stöd för våra medlemmars dagliga upplevelser av luckor och problem. Dessutom undergräver den på ett trovärdigt sätt den politiska retorik som ständigt försöker dölja verkligheten bakom floskler

Att Försvarsmakten avstår från att undersöka och redovisa politiskt känsliga faktorer är sannolikt en självcensur till följd av att den politiska nivån inte uppskattar myndighetens ärlighet utan tvärtom ser det som illojalt. Flera tjänstemän i Högkvarteret är idag rädda för att leverera negativa budskap som kan leda till ytterligare reaktioner från regeringen

/ Skipper

Aldrig tidigare har skillnaden varit så stor mellan verklighet och dikt inom försvarspolitiken!

Rubriken syftar givetvis på skillnaden, eller rättare sagt den avgrundsdjupa klyfta som finns mellan hur försvarspolitikens regeringsföreträdare beskriver läget inom försvaret - jämfört med hur Försvarsmaktens personal upplever sin vardag. Det upplevs som ett hån, eller möjligen en idiotförklaring av tusentals försvarsanställda när ansvarig minister ständigt påstår att regeringen satsar på försvaret samtidigt som personalen vid förbanden i sin egen vardag upplever den raka motsatsen. Den bistra sanningen är att det helt enkelt inte finns pengar att bedriva den övningsverksamhet som krävs och än mindre att anskaffa nödvändig materiel. 

Jag har sagt det förut och säger det igen. Försvarsmakten är mitt uppe i en systemkollaps. Om detta råder inga tvivel längre. För att ta ett konkret exempel så framgår detta med all önskvärd tydlighet för alla som just nu ute på förbanden sitter och följer upp årets budget och samtidigt genomför beordrade reduceringar i budgeten för nästa års verksamhet, Allt från stora övningar till den lilla juktallriken (utan dryck) får ställas in. Det ser mörkt ut - riktigt mörkt - inför verksamhetsåret 2014.

Allt som går att skära ned på har också plockats bort. Resekostnader, deltagande i utbildningar och projektgrupper, övertidsarbete, inköp av kontormateriel m.m. Anställningsstopp för civila råder trots att förbanden har vakanser. Nu tittar man även på att skära bort delar av underhållskostnader för vissa förband och system, något som vi vet kommer att straffa sig i längden, men som måste göras då det helt enkelt saknas pengar. Allt i syfte att kunna frigöra pengar till kärnverksamheten, d.v.s att öva och utbilda våra krigsförband. Men inte ens detta går längre att genomföra i den omfattning som är nödvändig p.g.a. att försvarsanslaget inte räcker till!

Detta är på inget sätt något okänt fenomen inom Försvarsmakten. Reduceringar och utebliven materielanskaffning har tyvärr blivit vardag för alla försvarsanställda. Uppgivenheten och frustrationen gör sig påmind överallt.

Under lång tid har detta enbart behandlats som en intern fråga mellan Försvarsmakten och Försvarsdepartementet då övriga delar av samhället inte brytt sig nämnvärt om försvarsfrågor och således har inte heller media brytt sig om att bevaka frågorna.

Av den anledningen har regeringen (läs Moderaterna) och ansvarig minister Karin Enström med sina anhängare Cecilia Widegren, Johan Forssell och Hans Wallmark kunnat fortsätta sin skönmålning av läget  där alla halveringar blir till satsningar och nödvändigt underhåll och livstidsförlängande åtgärder stärker försvarsförmågan. Här har försvarsutskottsledamoten Annicka Engblom(m) åtminstone haft insikten att i stället helt tystna och att ej fortsätta skönmåla försvarsfrågorna i den allmänna debatten. Jag hoppas att Annicka tar mod till sig och blir visselblåsaren inom partiet och den som slår näven i bordet och säger STOPP. Jag hoppas på en försvarspolitikens "Lex Annicka".

Skillnaden mellan den upplevda verkligheten inom Försvarsmakten och hur försvarsminister och moderaternas försvarspolitiska förerädare beskriver läget är nu enorm. Förtroendet är enligt min bedömning helt förbrukat och omöjligt att reparera.

Så sent som i slutet av förra veckan debatterades betänkandet 2013/14:FöU1 Utgiftsområde 6 Försvar och samhällets krisberedskap, d.v.s. försvarets budget för 2014. Jag följde hela debatten fram till sen kväll och min bild av skillnaderna bekräftades ånyo.

Moderaterna hävdar å det bestämdaste att den mikroskopiska ökningen av förbandsanslaget ska åstadkomma underverk i förbandsverksamheten. Cecilia Widegren (m) sa följande (min fetstil).

Försvarsmaktens förmåga att attrahera kompetent personal är central för det framtida försvaret. Genom höjningen av förbandsanslaget får Försvarsmakten bättre möjligheter att rekrytera, utbilda och behålla personal, även den tidvis tjänstgörande. Försvarsmakten får även bättre och fler möjligheter att öva. Försvarets medarbetare är i dag det viktigaste som myndigheten har.

Här får vi svart på vitt att Cecilia Widegrens uppdiktade verklighet kontra den verkliga verkligheten är två vitt skilda saker. När Widegren talar om att Moderaternas höjning av förbandsanslaget om 200 miljoner under kommande år ska ge bättre möjligheter att öva så sitter Försvarsmakten och stryker bort verksamhet. För Marinens del har den ena av två nationella övningar (SWENEX 14-2) redan nu fått stryka på foten p.g.a. att det inte finns några pengar. Sedan tidigare har övningar som Cold Response (Nordnorge) och FOST (England) strukits bort efter de första reduceringarna. Flygvapnet och Armén brottas med samma problem. Vem felinformerar Cecilia Widegren? Eller väljer Cecilia Widegren att skapa sin egen sanning?

Försvarsminister Karin Enström står möjligen ännu längre från sanningen när hon helt iskallt hävdar att den minimala budgetökningen ska kunna "stärka Sveriges försvarsförmåga".

I budgetpropositionen för 2014 fortsätter alliansregeringen att satsa på det mer användbara och tillgängliga försvaret... Vi föreslår att anslaget redan nästa år ska öka med 200 miljoner och därefter gradvis öka till 500 miljoner 2017. Syftet med höjningen är att stärka Sveriges försvarsförmåga. Förstärkningen syftar till att rekrytera, utbilda och också att öka den sammanlagda övningsverksamheten avseende både kvantitet och kvalitet. Med årets ökning fortsätter regeringen att bygga ett modernt och starkt och användbart försvar. 

Men värst av allt blir det när försvarsminister Enström ska försvara och/eller förklara regeringsbeslut 5 (RB5) något som sedermera mynnade ut i FM Org 18 vilket i praktiken innebär att 500 miljoner ska sparas in på personalkostnader genom att man reducerar personal i hela Försvarsmakten. Man ska ännu en gång reducera antalet officerare, civilanställda och även minska antalet GSS/K. När ministern ska förklara RB5 så är det följande ord som ansvarig minister uttalar i riksdagens plenisal.

RB5 har beskrivits som en bantning, men det stämmer inte.

Två följdfunderingar runt detta. Får man verkligen deviera så kraftfullt från sanningen i riksdagen, och hur var det med alla uttalanden om att personalen är Försvarsmaktens viktigaste resurs.....

Åter igen. Regeringens bild av läget kontra verkligheten är minst sagt "out of sync".

Lägger man på externa faktorer som omfattande militär upprustning i Ryssland tillsammans med politiska förskjutningar till ett mer auktoritärt och kontrollerande styre så förefaller regeringens förhållningssätt än mer märkligt. 

Utöver den ryska förmågeuppbyggnaden och anskaffning av ny materiel så rapporteras det nu även om att man placerar ut den ballistiska roboten Iskander (SS-26) i Kaliningrad. En robot med räckvidd på upp till 500km och som kan nå Gotland och södra Sverige vilket inkluderar flera militära basområden och anläggningar. Wiseman rapporterade i går även om att man ånyo stärker greppet om rysk media genom att lägga ner Rysslands röst och RIA m.fl. i syfte att "återupprätta en rättvis bild av Ryssland i alla länder".

Här hemma har debatten i den snäva kretsen om vårt försvar kontra Ryssland glädjande nog utvidgats något till att omfatta några fler än de närmast sörjande. I går skrev Per-Egon Johansson, strategikonsult, fd partisekreterare och statssekreterare och Dag Sundström, strategikonsult, vd i Poolia AB en mycket läsvärd debattartikel i DN om varför vi måste stärka försvaret av Gotland. Ett välbehövligt inlägg i debatten.

Till råga på allt så hade i dag även riksrevisionen mage att kritisera regeringens luftslott om det insatta insatsförsvaret som skulle vara så tillgängligt, användbart och flexibelt. Något man ständigt fört fram i debatten. I sin granskningsrapport som släpptes i dag tar riksrevisionen fram - kanske inte motorsågen så åtminstone bandsågen - och sågar det mesta vilket innebär att man helt enkelt lägger korten på bordet. Sannolikt till försvarsminister Karin Enströms stora förtret. I rapporten skriver riksrevisionen följande.

Försvarsmakten kommer varken idag eller de närmaste åren att kunna nå upp till de krav på insatsverksamheten som riksdagen och regeringen har beslutat. Det saknas både tillräckligt med personal och materiel.

Riksrevisionens beräkningar visar att det generellt finns brist på viktig materiel i insatsorganisationen, vilket begränsar möjligheterna att kunna genomföra flera och uthålliga insatser samtidigt som den nationella beredskapen upprätthålls.

 Regeringen har inte gett Försvarsmakten alla de förutsättningar som behövs för en effektiv insatsverksamhet. En ordentlig studie över vilka krav som ska gälla framöver måste göras, särskilt när det gäller insatsorganisationens utformning, bemanning och materielförsörjning,

Nu ska det bli mycket intressant att höra försvarsministerns kommentar till riksrevisionens rapport. Förmodligen instämmer man från jakobsgatan inte alls i det resultat som i dag presenterats. Wisemans analys av vad vår tidigare försvarsminister sannolikt skulle ha gjort är slående.

Hade Sten Tolgfors fortfarande varit försvarsminister hade han snabbt skrivit ett blogginlägg som börjat ”Riksrevisionen har fel” #föpol
— Wiseman (@wisemanswisdoms) 17 december 2013

Hoppet står nu inte längre till att det moderatledda försvarsdepartementet ska ta sitt förnuft till fånga. Det tåget har gått, och det kommer med största sannolikhet att bli ett regeringsskifte, som tyvärr inte kommer att bidra till en klokare försvarspolitik med anledning av stödhjulen Vänsterpartiet och partiet som vill ha ett "icke-våldsförvar" - Miljöpartiet.

Det enda hoppet står nu till den pågående försvarsberedningen. Tar man från försvarsberedningens sida inte in alla parametrar som nu är kända så är det en ren skandal. Min bedömning är att arbetet kommer att rendera i att anslaget utökas med runt en miljard. Ett belopp som på papperet ser bra ut, men som tyvärr inte löser några problem då det skulle krävas avsevärt större summor för att få allt på rätt köl igen.

I morgon kommer jag att publicera ett mycket läsvärt gästinlägg med anledning av ovanstående problem. Ett inlägg med fokus på vad man kan förvänta sig av Försvarsmaktens högre chefer i tider som dessa när framtiden tyvärr enbart kan liknas vid ett stort svart hål.

Se hela budgetdebatten i ovanstående upptagning från riksdagen

Bloggar: Wiseman, Cornucopia, 6 mannen

Media: DN, DN, SVT, SvD, SvD, AB, AB Ledarkrönika, Exp

Riksrevisionen: Rapport