Årets sista SvD-kolumn

hittar du här....

Jag vill även passa på att önska alla läsare en god fortsättning på julen.

Hur länge kan icke-samordningen få fortsätta?

Jag har vid ett flertal tillfällen i olika sammanhang tagit upp frågan rörande utökad samordning och sammanslagning av Försvarsmakten (läs Marinen) och Kustbevakningen. Det är oerhört märkligt att detta är en fråga som ingen politiker verkar förstå, och att verksamhet till sjöss därför tillåts fortgå i parallella spår år efter år, utan att några åtgärder vidtas.

Min bedömning av situationen är att våra politiker saknas tillräckligt kunskap om de båda myndigheternas verksamhet och således vilka samordningsvinster som skulle kunna åstadkommas om man valde att organisera verksamheten på ett helt annat sätt, dvs. göra kustbevakningen till en del av marinen.

I dag larmar Kustbevakningen om personalbrist. Anledningen är att Kustbevakningen inte tog in någon ny personal, så kallade aspiranter, under åren 2009, 2010 och 2014 på grund av dålig ekonomi. Det innebär att KBV i dag saknar tio procent av personalen. Samtidigt rapporterar SR om att samma sak gäller i Försvarsmakten, dvs. personalbrist men här av en helt annan omfattning i numerär. Vi har alltså två myndigheter inom försvars- och säkerhetssektorn som har problem med både personal och ekonomi.  Kustbevakningen har fått ökade anslag för att klara verksamheten, men frågan är hur länge det räcker. Försvarsmakten fick hälften av det man såg som ett minimum i det senaste försvarsbeslutet och den omfattande materielproblematiken är elefanten i rummet som ingen vill prata om just nu...

Trots dessa realiteter så kan man fråga sig varför det så uppenbart saknas politisk insikt att se de stora samordningsvinsterna man skulle kunna erhålla genom att införliva Kustbevakningen som en del i marinen? 

Men till saken hör att den politiker som lyfter frågan i samtal med Kustbevakningen kommer att få ett helt annat svar. Man är från KBV sida fullständigt allergiska mot tanken på att bli en del av marinen.  När utredaren Jan Hyllander redovisade sin maritimutrdening som föreslog att man borde överväga en sammanslagning så regerade man inom Kustbevakningen både starkt, och på ett märkligt sätt.

– Men vadå överlappande arbetsuppgifter? Jag har jobbat här sedan myndigheten var ny och i Kustbevakningen sedan 1980. Jag kan inte komma på en enda överlappande arbetsuppgift, säger regionchefen för Kustbevakningen i Göteborg, Bengt Fernlund och brister ut i ett skratt åt sitt egen konstaterande.

Även andra chefer inom kustbevakningen uttalade sig i samma anda. Avdelningschefen på Kustbevakningen Dan Thorell är även han mycket skeptisk till utredningen och hävdar att man redan har ett mycket bra samarbete med marinen, så ur den aspekten behövs ingen sammanslagning.

Vilket samarbete Thorell avser, förutom det mellan Sjöcentralerna och KBV-flyget, och att marinen levererar sjölägesbild H24 till Kustbevakningen är det nog få som känner till? Myndigheterna tecknade förvisso redan 2011 en överenskommelse med goda avsikter. men utfallet har hittills varit relativt begränsat. Det intressanta, eller rättare sagt olyckligt och skrämmande i sammanhanget är att en statlig utredning (Maritim Samverkan SOU 2012:48) totalt har ignorerats. Mig veterligen har inte en enda av utredarens föreslagna åtgärder har genererat några konkreta åtgärder i rätt riktning. På regeringens webbsida sammanfattas utredningen enligt följande.

Det är utredarens bedömning att svenska staten saknar en samlad strategisk överblick av de sjöverkande myndigheternas maritima verksamhet. Därmed blir det svårt att driva en samlad långsiktig strategisk inriktning och utveckling av myndigheterna. Den bristande överblicken beror bland annat på att den maritima verksamheten är fördelad på ett stort antal myndigheter som lyder under flera olika departement. De ordinarie besluts- och styrningsprocesserna inom och mellan Regeringskansliet och myndigheterna förefaller otillräckliga för att skapa en tydligare strategisk inriktning.

Men några åtgärder har alltså inte vidtagits. istället vidtog nuvarande regering ytterligare en åtgärd för att försvåra samverkan, nämligen att flytta KBV från försvarsdepartementet till justitiedepartementet(!) Kustbevakningen kämpar dessutom emot med näbbar och klor och hävdar att slutsatserna är felaktiga och att det inte finns en enda överlappande arbetsuppgift...

Men det är givetvis inte sant. Det finns ett flertal punkter där Försvarsmakten och Kustbevakningen har överlappande uppgifter, men som absolut inte är samordnade. Om detta har jag skrivit tidigare här.  Att bedriva verksamhet parallellt med två maritima myndigheter kan aldrig vara kostnadseffektivt. Det har i stort sett alla förutom Sverige och Tyskland insett. Fördelarna med att införliva KBV som en del av Marinen är givetvis många, men de kanske viktigaste är:

- Samordning av parallella verksamheter. KBV övertar sjöövervakningsuppgiften (H24) så att Marinens stridsfartyg kan ägna sig åt att öka förmågan till väpnad strid.

- Samordning av fartygsbeståndet. KBV har en omfattande fartygsflotta som kan merutnyttjas på ett betydligt bättre sätt. I dag sker nära nog noll samverkan mellan fartyg ur marinen och Kustbevakningen.  Man möter varandra ute på havet och den ena har inte en aning om vad den andra sysslar med. Mer skrämmande exempel finns, men som inte lämpar sig för skrift.

- Samordning inom personalområdet. Vi har idag två maritima myndigheter med personal i stab- lednings- och logistik/underhållsorganisationer. Här finns en stor samordningspotential om man vill. Det finns även stora möjligheter att omskola personal som är färdig med stridsfartygstjänst till att bli kustbevakare. Det skulle ge en betydligt bättre nyttjandegrad av de investeringar man har gjort i varje individ avseende kostsamma utbildningar (nautiker, sjöingenjörer och tekniker).

Jag noterar även att KÖMS i sitt yttrande till tidigare nämnd maritimutredning föreslår en sådan samordning.

KÖMS bejakar utredarens förslag att överväga att skapa ett samlat sjöförsvar som inkluderar både Kustbevakningen och Marinen. KÖMS inser att det finns en stor politisk sprängkraft i detta förslag i Sverige men att nuvarande situation inte långsiktigt är hållbar ur en rad aspekter. Utredaren belyser på ett tydligt sätt dessa i sin utredning (rekrytering, utbildning, infrastruktur (hamnar etc.), fartygsanskaffning, havs- övervakning mm.) dvs. en rad frågor där det borde finnas mycket att vinna på att skapa ett samlat sjöförsvar. KÖMS föreslår att regeringen snarast tillsätter en utredning med uppgift att föreslå former för, samt hur och när ett samlat sjöförsvar ska kunna realiseras. Som en modell bör den av Norge valda lösningen prövas särskilt.

Det är ytterst anmärkningsvärt att man från politisk nivå varken vill se, och än mindre ta tag i detta. Alliansregeringen som tillsatte maritimutredningen valde att helt ignorera utfallet. Regeringen Löfvén valde att ta ytterligare ett steg - åt fel håll - genom att flytta Kustbevakningen till ett annat departement vilket går stick i stäv med rekommendationerna.
Begreppet "att sila mygg och svälja kameler" har sällan varit mer passande.


--------------------------------------

Som kuriosa i sammanhanget kan man även betrakta turerna runt Kustbevakningens fartyg KBV 003 Amfitrite i Karlskrona. redan 2012 började det planeras för att fartyget skulle in i örlogshamnen.

"Marinen har börjat muddra för en plats i örlogshamnen ..... Om det känns bra för oss och det passar örlogsbasen kan det bli hennes nya kajplats."

Men det skulle dröja mycket länge innan man förtöjde där. Man har lagt stora summor på muddring och senare på att bygga om och förlänga en hel kaj för att Kustbevakningen skulle acceptera sin nya förtöjningsplats. Sommaren 2013, dvs ett år senare skrev media att det snart var dags. Men trots det var man inte särskilt entusiastiska utan såg det mer som prov och försök.

"Då ska vi låta 003 provligga vid kajen för att se om det passar oss. Det är en länge planerad försöksverksamhet."

Ytterligare ett och ett halvt år senare, dvs i december 2014 så skrev media att en flytt nu är nära, men inte heller denna gång blev det något av den saken.

Det skulle dröja nästan ytterligare ett år, nämligen till september 2015 innan det hände något. Då skrev media att Amfitrite hade flyttat in till örlogshamnen.

Men den vistelsen blev inte långvarig, trots alla mudderarbeten och trots den för Kustbevakningen nybyggda kajen. För plötsligt kom man på att bottendjupet inte var tillräckligt. man lämnade således sin nybyggda kajplats och gick tillbaka till den gamla i handelshamnen igen.

"Fartyget flyttades till marinbasen för att man ville öka säkerheten runt fartyget, men det visade sig att vattendjupet inte var tillräckligt stort vid den nya kajplatsen. Hade vattenståndet blivit lägre hade det stora fartyget riskerat att fastna när man skulle rycka ut vid larm, skriver Blekinge Läns Tidning."

Nu förhåller det sig på det viset att det nämnda grundet (på 5,5 meters djup) inte på något sätt var nytt. Det återfinns i alla sjökort, dessutom fritt tillgängligt via Eniro webben. Som navigatör med 15-20 års erfarenhet så kan jag faktiskt inte riktigt se problemet. På bilden nedan (sjökortsutdrag från Eniro) illustreras inseglingen till/från den aktuella kajplatsen. Det ligger även en mätvektor som visar att passgen mellan 6-meterskurvorna är 97 meter bred, och man går där på rak kurs till/från kajplatsen. 

KBV 003 Amfitrite har ett normalt djupgående på fem meter, är 81 meter lång och 16 meter bred. Vid passage på rak kurs har man således 2,5 fartygsbredders marginal på varje sida. Det finns således även utrymme att passera på tvären med åtta meters marginal i för och akter, även om det inte är en manöver att rekommendera.

Min enda bedömning av alla dessa turer, sammantaget med den tidigare uttryckta oviljan till mer samarbete och än mindre till en sammanslagning, är att man från KBV sida helt enkelt har en allmän ovilja att samlokaliserar med marinen. Huruvida detta stämmer överens med verkligheten lär vi aldrig få veta, men tidigare samordningsförsök avseende lokaler för utbildning har även det runnit ut i sanden.

Jag konstaterar att det verkar vara fritt valt ämne huruvida man ska samordna sig eller inte, eftersom politikerna inte ställer några krav inom just detta område samtidigt som man är väldigt detaljerad i styrningen inom andra områden. Är det ren och skär okunskap?

-------------------------

För övrigt så passar jag på att tipsa om att läsa mina krönikor från föregående vecka i både BLT och i SvD om ni inte redan har gjort det.

Försvarets Forum

Försvarsmaktens personaltidning Försvarets Forum skördar segrar. Mycket välförtjänt. Tidningen har gått från att för ett antal år sedan mest kunnat liknats vid FM Pravda. Denna stämpel har successivt arbetats bort, och i dag är tidningen något helt annat. 

Tidningen har blivit mycket bra ur flera aspekter. Journalistiken, om man får kalla det så i en personaltidning, har lyfts ett flera nivåer. Artiklarna är både djuplodande och rättvisande och spänner över en stor bredd. Det finns också ett forum för medarbetarna att föra fram sina åsikter på ett sätt som inte fanns tidigare, vilket givetvis är bra.

Att tidningen form och layout dessutom har blivit mycket tilltalande är också bra. Den har en given plats bland samlade böcker numera.

Tidigare har Försvarets Forum segrat i tävlingen guldbladet som bästa personaltidning. Nu har man erhållit ytterligare bevis genom att tidningen igår vann silver i kategorin Best Public Sector/Government i den internationella tävlingen The International Content Marketing Awards 2015.

Redaktören för Försvarets Forum, Dag Enander har givetvis en stor del i dessa framgångar. Stor grattis!

Rösta i #BBT15

Det åtråvärda priset: Den gyllene fågeln.. :-)

På fredag klockan 08.00 avslutas omröstningen, inte i melodifestivalen eller Idol, utan i Sveriges Radio P4 Blekinge tävling #BBT15. Vill du rösta fram försvarstwitter i egenskap av mig så bidra gärna med din röst.

Tävlingen och omröstningen hittar du här hos SR P4 Blekinge

Gästinlägg: ArtE 740 - så här förhåller det sig...

Fem toppmoderna radarsystem likt ovanstående skall nu avvecklas

Med anledning av debatten runt ArtE 740 så har tidigare utlovat ett gästinlägg från den person som förmodligen sitter på mest kunskap runt systemet. Nu är det dags, och jag hoppas du följer med hela vägen till slutet. 

Artikelförfattaren heter Peter Wennersten, han är sedan något år pensionerad överstelöjtnant från KA/Amf, men har givetvis god kunskap om systemet än idag.

Peter Wennersten har varit med i utvecklingsspåret ända sedan 1993 då han var chef för vapenavdelningen på KAS (Kustartileriets Stridsskola) för att därefter bli chef för utvecklingsavdelningen inom KAS. Peter var därefter huvudman för Amfibie vid dåvarande Marincentrum. Därefter var han projektledare vid ArtDemo samt BekDemo. Han var under många år chef för PTK ArtE 740. Han har därmed varit ansvarig för utprovning samt verifiering av systemet. Han var dessutom Försvarsmaktens förhandlingschef inför uthyrningen av ArtE 740 till Storbritannien.

Personligen anser jag att det är viktigt att korrekta fakta bör användas när frågor som denna diskuteras. I synnerhet när det handlar om stora summor skattemedel samt när försvarsberedningen dessutom har konstaterat att man på sikt (läs nu, men man lyckades inte finansiera detta för närvarande) vill ha just den här förmågan på Gotland i form av ett kustrobotbatteri. Ett sådant batteri kräver en sensor, och ArtE 740 har allt det som krävs för den uppgiften och lite till.

Den som har avvikande uppfattning angående redovisade fakta är givetvis välkommen att skriva ett eget gästinlägg i ämnet.

/ Skipper
-------------------------------


Vi kunde den 12 november höra Försvarsministern gå i svaromål mot riksdagsledamoten Mikael Oscarsson under en interpellationsdebatt i riksdagen huruvida det är rimligt att avveckla ett toppmodernt och fullt fungerande radarsystem (Interpellation 2015/16:100). 

Under debatten fick vi höra försvarsministern berätta att efter nedläggningen av Kustartilleriet och avvecklingen av Amfibiebrigadens brigadsystem så har det aktuella systemet, ArtE 740, endast använts för försök i FMV regi. Vi fick också höra att den förmåga som ArtE 740 medger i dag hanteras av andra system i Försvarsmakten med högre prestanda varför behovet av systemet inte längre kvarstår. Utöver detta fick vi veta att i förhållande till kostnader och nivå på teknologin är bedömningen att det bästa är att det här systemet inte används utan successivt rangeras ut och att vi investerar i ett nytt och effektivare system. Slutligen klargjordes att fyra av fem system i dag är urmonterade och ligger på lastpall efter uthyrningen till Australien och Storbritannien, och att det vi fick tillbaka efter uthyrningen endast var fordon. Men stämmer då detta överens med verkligheten?

Endast försök i FMV regi?

Det är ett märkligt påstående att systemet endast har nyttjats vid förbandsförsök eftersom ambitionen redan 2001 var att inom projektet ArtDemo (Artilleridemonstartor) använda Arte 740. Detta projekt leddes av Försvarsmakten som som också levererade sin slutrapport 2003 (A9 2003-12-02 20705:80802). Avsikten var också att ett upprätta ett ”delprojekt sensor” där bland annat ArtE 740 skulle ingå. På grund av leveransförseningar kom detta projekt aldrig till stånd. Projektet ArtDemo övergick därefter i projektet BekDemo (Bekämpningsdemonstrator) med vissa justeringar. Mest markant här var att delprojektet eldrör utgick och att delprojektet sensor tillkom, där Arte 740 ingick som sensorenhet under namnet BekDemo L. Även detta var ett projekt inom Försvarsmakten som lämnade en slutrapport (A9 2008-04-04 20705:80100).

När detta projekt avslutades så delades resurserna upp mellan A9 och Amfibiekåren till det som benämndes OMF A9 och OMF MarinB. Det sistnämnda OMF MarinB omfattade i huvudsak 5 st system Arte 740. Ett särskilt provturskommando (PTK 740) sattes upp för att förbandsinföra Arte 740 i marinbasens (MarinB) sjöinformationsbataljon.

Alla ovanstående aktiviteter var verksamhet i Försvarsmakten och därmed inte i FMV regi.

Arte 740 även har även deltagit vid provskott i Vidsel med RBS 15 mk3, där systemet följde roboten från start till nedslag. Som kuriosa kan man också nämna att Arte 740 även prövades mot ett införande mot Helikopterbataljonen som en lednings/spaningsresurs vid upprättande av rörlig bas vid internationell insats. Detta föll senare på grund av avdömningen att bas skulle upprättas vid befintlig flygplatsresurs. Systemet blev då för exklusivt.

Summerar man ovanstående kommer man snabbt fram till att utöver systemets hantering i FMV regi så har ArtE 740 utgjort en del i Försvarsmakten i två arméledda projekt, ett projekt inom helikopterbataljonen (även om man inte handgripligen hanterade systemen) och ett inom marinen.

Påståendet att ArtE 740 endast har hanterats av FMV är felaktigt. Försvarsministerns erhållna underlag rörande systemet var härvid ofullständigt.

Interiörbild från ArtE 740 med två operatörsplatser

Systemets undermåliga förmåga?

Försvarsministern fortsätter i sin redovisning i riksdagen med att berätta att de förmågor som Arte 740 medger hanteras av andra system med högre prestanda. Detta utan att specificera vilka system som avses. I sin replik till Mikael Oscarsson kommer dock försvarsministern in på UndE23.

En enkel kontroll av produktspecifikationen för Arte 740 ger ett helt annat besked. Det är nu viktigt att komma ihåg att det idag finns ett 2D-system och fyra 3D-system.

2D-systemet är i huvudsak inriktat mot ytmål med sin högupplösta sjömålsmod. I Försvarsmakten finns idag inget annat mobilt system med bättre prestanda mot ytmål. 2D-systemet har dessutom en helikopterkanal för detektering av hovrande helikopter.

När det sedan gäller Arte 740 i 3D-utförande så blir jämförelsen med UndE 23 mycket intressant. Om man läser i SMW (Saab Microwave) produktbeskrivning (Giraffe AMB 740 Swe General System Description 115-UAZ10177/4en) så får man redan i första kapitlet följande information:

”In general, the performance of the PSR [Primary Search Radar] of G AMB 740 Swe is similar to the performance of the PSR of UndE23, except absence of the surface channel in G AMB 740 Swe.

Avseende det sistnämnda med ytkanal så handlar det enbart om en mjukvarulicens. De egentliga skillnaderna mellan systemen består då således i att Arte 740 har en 15 meter hög mast och UndE 23 har en mast på 13,2 meter, i övrigt lika prestanda. Nu återstår endast matematik och kunskap i radarräckviddsberäkning. Här kommer man då fram till att Arte 740 har bättre prestanda och dessutom avsevärda grupperingsfördelar.

Påståendet om att andra (motsvarande) system i Försvarsmakten skulle ha högre prestanda var således även det felaktigt. Även här brister det underlag som försvarsministern har erhållit.

                              

ArtE 740 med 2D-antenn

ArtE 740 med 3D-antenn

Tvingade till modifiering för 1 miljard?

Försvarsministern ville också ge ett litet historiskt perspektiv på systemen och berättade att de hade leasats av Storbritannien och Australien.

”Det här systemet leasades ju av Australien och Storbritannien för att användas i Afghanistan, och när man gjorde det modifierade man systemet till en mycket hög kostnad - ca 1 miljard kronor. Man förde alltså in annan materiel i systemet än den vi hade från början. ”

Det man gjorde var att fyra av fem system byggdes om till 3D-utförande G AMB 740. Försvarsministern redovisade att kostnaden för detta uppgick till ca 1 miljard. I kronologisk ordning handlade det först om Storbritannien och därefter Australien. Projekten benämndes KARLSKRONA resp DINGO. Men det var inte någon ombyggnad för 1 miljard kronor. Den kostnaden omfattade viss ombyggnad, nytillverkning av vissa delar, utbildning både vid industri och vid Försvarsmakten, reservdelar, 24/7 support (dygnet runt alla dagar hela året) samt inte minst hyreskostnad till Försvarsmakten.

Det är allt ovanstående som utländska kunder betalade för, därav den höga kostnaden. Kunderna ansåg sig dock ha fått valuta för pengarna och var mycket nöjda.

Försvarsministerns erhållna underlag kunde även här ha varit tydligare så att missförstånd undvikits.


Vi fick tillbaka oanvändbara fordon med endast en mast på?

Det är som skrivits här ovan helt korrekt att systemen leasades ut. Först tre system inom projekt KARLSKRONA/Storbritannien. Sedan ytterligare ett system samt förlängd leasing av ett av de tidigare leasade systemet inom projekt DINGO/Australien.

Det bör här påpekas att man inte bara lånar någonting lite så där på en höft. Det sker på mycket tydlig affärsmässig grund. Det är normalt FMV som biträder FM med detta. Det upprättas principöverenskommelser, avtal om hyresperiod och kostnad/motprestation, eventuella skadeståndsklausuler samt försäkringsvärden bestäms samt besiktning vid industrin av den materiel som ska lånas ut från Försvarsmakten.

När kunden återlämnar systemet sker en inbesiktning vid industrin. Det genomförs renovering, reparation och uppgradering fastställs. Dokument för FAT (Factory Acceptans Test) upprättas och fastställs. FAT genomförs och avvikelser protokollsförs och när FMV/FM har godkänt FAT kan industrin leverera. Leveransbeskedet talar om vad, var och när man levererar. Allt detta protokollförs naturligtvis in i minsta detalj.

Efter återlämningen av ArtE 740 gjordes således en omfattande FAT på systemet och det var inte en hög skrot på lastpall som vi fick tillbaka. I dokumentet Giraffe AMB 740 Swe General System Description 115-UAZ10177/4en beskrivs exakt vad vi fick tillbaka och i vilket skick.

Här framgår att “The primary Search Radar (PSR) does not include an antenna. [hårdvaran saknas utländsk kunds ägodel]. The Rocket, Artillery, Mortar (RAM) funktionality [mjukvarulicens], the Secondary Surveillance Radar and Indentification Friend or Foe [SSR/IFF] and external communication are not included in G AMB 740 Swe system [vår sambandshårdvara togs ut vid uthyrningen och mjukvaran avinstallerades].

Den materiel som utländska kunderna behöll var alltså enligt dokumentationen: 3D-antennen tillverkades speciellt för deras räkning då FM inte hade någon att låna ut. Deras egen SSR/IFF och kommunikationssystem hade de själva tillfört projektet.

Dokumentet talar också om att om Försvarsmakten så önskar så kan SMW leverera antenn och SSR/IFF av lämplig typ samt licensiera RAM funktionen samt ytkanal. Våra egna sambandsystem togs ut vid uthyrningen och förrådshölls av SMW.

I dokumentet (Factory Acceptans Test Procedure for G AMB 740 swe and sensor UAZ 101 77/4, 1791_UAZ 101 77/4 Uen) framgår tydligt att man testat ett komplett monterat system som fungerade vid återleveransen till FMV/FM. Sammanställer vi detta så framgår det att det enda som saknas för att ha ett radarsystem av UndE 23 typ (dessutom bättre) är huvudantennen som måste nytillverkas. IFF får vid behov tillföras.

Man kan således konstatera att vi är mycket långt ifrån beskrivningen ”ett fordon med mast på”, hundratals miljoner därifrån. Vi har nämligen fyra i det närmaste komplett radarsystem väl i klass med UndE23. Dessutom med högre mast samt bättre rörlighet.



Bättre att skrota och köpa ett nytt och effektivare system?

Försvarsministern säger också att Arte 740 rangeras ut och att FM skall investera i ett nytt och effektivare system om det skulle behövas. ”Vi kan nog mycket tydligt konstatera att det blir billigare att köpa nytt och modernare radarsystem. Det är Försvarsmaktens bedömning”.

Inget kunde vara en mer felaktig bedömning. Med mycket små åtgärder kan man mycket enkelt lyfta våra fyra 3D-system till nivån G AMB mod C, en värsting bland värstingar. Om man fattade ett sådant beslut så skulle det komma att utgöra den mest potenta, högrörliga och splitterskyddade radarsensorn med eget ledningssystem i hela Försvarsmakten.

Vi tvingas ånyo konstatera att försvarsministerns underlag inte riktigt lyckas beskriva vare sig dagsläget eller historien på ett tydligt sätt. Man kan djärvas att påstå att de ”faktamässiga realiteterna”, som försvarsministern uttrycker det, är något tvetydiga.



Skrot på pall?

Vagn 64870 och 64872 återlevererades till FM efter projekt KARLSKRONA och har funnits i varmförråd på Musköbasen sedan dess. Vagn 64871 och 64873 förrådshölls vid SMW i Mölndal tills helt nyligen.

Det enda som kan refereras till liggandes på pall är, att i avtalet om motprestation specificerade att Försvarsmakten skulle få ett antal SG AMB mod C liggandes på pall för modernisering av fartygssystem.

Visserligen är det så att mycket ligger på pall under en renovering/återställning av systemet, i princip allt ligger på pall. Men det gör det endast till dess att allt rengjorts och kontrollerats. Därefter återmonteras allt och funktionskontrolleras. Som kronan på verket görs sedan FAT (Factory Acceptance Test) och naturligtvis är industrin stolt likt en tupp om resultatet är godkänt.



Förrådshållning till kostnad av 5-10 miljoner per år? 

Som argument för att inte behålla systemen till dessa att de kanske kan komma att behövas anförde försvarsministern att förrådshållning av fem radarsystem skulle kosta ca 5 – 10 miljoner kronor per år. Det är onekeligen en rejäl summa och man kan fundera lite över hur den är uträknad.

Den tekniska specifikationen för systemen kan ge en liten vägledning om detta måhända. Detta är ett ”kalla krigets system”, skapat i en tid där förrådshållning var en mycket väsentlig fråga som alltid specificerades. Specifikationen anger att fordonet skall kunna förrådshållas i stolplada (skärmtak) med torrluft och köldvakt (liten elektrisk kamin), slutet kallförråd med torrluft och köldvakt. Det är därför fordonen har en standardiserad genomföring i bakdörren (litet runt hål med lock) samt ett 10A eurodon i sidofacket för elanslutning. Kostnaden för fem fordon torde kunna beräknas till 50000 kr som mest inkl hyra. Vid tillgång på varmförråd garageras fordonet med öppna luckor hyreskostnaden för en sådan förrådshållning för fem fordon torde uppgå till maximalt 500000 kr.

Vi kan konstatera att detta är väsentligt mycket mindre pengar än beskrivningen i det underlag som försvarsministern erhållit.


Omfördelning av fordon till Arméns telekrigbataljon

Fem radarsystem ArtE 740 ska nu avvecklas enligt beslut. Själva fordonen ska enligt plan tillföras Arméns telekrigbataljon. Här anger försvarsministern anger att om fordonen inte skulle användas för telekrigbataljonens räkning så tillkommer en kostnad av upp till 300 miljoner. Det skulle då rendera i en utslagen styckkostnad för fordonen om 60 miljoner kronor.

En helt ny Patria AMV XC-360P kan kostnadsberäknas till ca 25 miljoner kr om man köper en serie på ca 100 vagnar. Då ingår reservdelar, support och utbildning. Enhetskostnaden för att utöka serien hos Patria som Sverige redan har köpt, med ytterligare fem enheter blir sannolikt lägre. Patria har god erfarenhet av mastfordon i form av Patria XA-185 med radarmast och kan sannolikt leverera en dylik mast på XC-360P till en rimlig kostnad. De kostar i åtminstone inte 60 miljoner per styck.

Vi får även här konstatera att den siffra som försvarsministern anger förefaller vara minst sagt hög.


Avslutande ord

Vi var ett ganska hängivet gäng som arbetade hårt för att det skulle vara fullt ut verifierbara system som återlevererades. Detta kräver god kontroll och uppföljning, noggrann och omfattande dokumentation. Goda rutiner och metoder för kvalitetssäkring helt enkelt. Allt detta uppfylldes.

Är det då gratis att ta G AMB 740 i bruk i Försvarsmakten, nej naturligtvis inte, absolut ingenting är gratis i den militärmateriella världen. Inte ens pennan som delades ut vid första projektmötet är gratis. Men vi är ohyggligt långtifrån fantasisumman 1 miljard, ohyggligt långt ifrån.

Det hade varit bra om försvarsministern i sin hand hade haft ett kvalitetssäkrat dokument. Då hade denna skrift aldrig kommit till.

Försvarsministern påpekar för herr Oscarsson att ”Det kan vara så att de uppgifter Oscarssons har tagit del av inte i alla delar bottnat i precis exakt hur det ser ut och historien bakom nuläget. Ofta när man får denna typ av uppgifter får man inte veta hela bredden. Det kan vi återkomma till i annat sammanhang”.

Med ledning av vad som ovan beskrivits och med dokumenthänvisningar styrkts så får man väl konstatera att herr Oscarsson framställning och frågeställning är ytterligt relevant. Man kan då fråga sig när vi, om någonsin, i ett annat sammanhang återkommer till hur det verkligen ser ut.

Peter Wennersten
Överstelöjtnant



------------------------------

Det är tydligen flera som har intresserat sig för den här frågan och ställt frågor till bland annat FMV i ärendet. Jag fick häromdagen ett mail från en person som skriftligen frågat FMV hur stor besparingen skulle bli på att återanvända fordonen i stället för att köpa nya fordon till arméns telekrigutrustning? Svaret från FMV SPL Marin var följande:

”Processen har varit så att först har ARTE 740 avvecklats eftersom den representerar en teknisk förmåga som inte längre efterfrågas i FM. Det resonemanget kan man iofs ifrågasätta hur tillvida det är korrekt eller inte men det är inget som FMV gör. Därefter har överskottet av fordon uppstått. Först då har möjligheten att utnyttja fordonskomponenten ur ARTE 740 till annan brukare identifierats. Det kan naturligtvis te sig märkligt som du säger om syftet varit att kassera materiel för 600 msek för att spara 50 men det har aldrig varit grunden för agerandet.”

Sammanfattningsvis så tror jag att alla vid det här laget begriper att varenda nytt materielprojekt som ska in i Försvarsmaktens materielplan måste finansieras. Varje ny utgiftskrona föranleder att något annat måste tas bort alternativt skjutas på framtiden i en extremt ansträngd och underfinansierad försvarsbudget. Men man kommer inte ifrån att detta, oavsett dessa sakförhållanden, är att betrakta som kapitalförstöring. Den som hävdar att systemet inte skulle kunna göra stor nytta i Försvarsmakten vet inte vad han/hon pratar om. Att det sedan inte finns pengar eller personal avsatta för närvarande är däremot en helt annan sak, men då ska man också säga just det, och ingenting annat.

Jag konstaterar ånyo att det är dyrt att vara fattig.

Jag undrar också hur länge dröjer det efter det att systemet är skrotat till dess att någon kommer på att det hade varit väldigt bra att ha kvar, lite som den avvecklade infrastrukturen på Gotland…

/ Skipper

KÖMS Ordförande: Fyra uppmaningar till ÖB, en för varje stjärna han bär

Den 16 november höll Kungliga Örlogsmannasällskapet sitt 244:e högtidssammanträde på Etnografiska muséet med avslutande middag på Sjöhistoriska muséet. Närvarande var HMK Carl XVI Gustaf samt ett antal inbjudna gäster. Akademiens ordförande Michael Zell höll ett anförande som jag önskar att fler än de närvarande får möjlighet ta del av. Anledningen är att det sätter fingret på flera viktiga och angelägna frågor för vår gemensamma säkerhet och försvaret av Sverige. Ordförande Zell riktade sig i sitt tal direkt till ÖB med fyra konkreta uppmaningar, en för varje stjärna han bär. 

Jag har valt att ta bort de inledande och avslutande delen i Michael Zells tal, och lyfter fram det som bedömer är av allmänt intresse. Läs och reflektera.

Läs även min senaste kolumn i SvD "Nedskjutet plan kan utlösa farlig dynamik"

/ Skipper

---------------------------

Anförande av Kungliga Örlogsmannasällskapets ordförande Michael Zell

...... Ers Majestät, mina damer och herrar, det är i nuet och framtiden vårt fokus ligger. Det är bara där vi kan förtjäna vår relevans. Det saknas inte ämnen. Den säkerhetspolitiska situationen är i grunden förändrad för Sverige och vår nära omvärld. Som kräver ett starkare försvar, inte minst avseende marinen.

Marinen har förvisso gått från att vara nedläggningshotad till att innehålla ett betydande hopp om ett fortsatt liv. Två ubåtar av typ A26 är beställda. Det är en bra början, men det finns ännu inga planer för övervattenssystemens fortsatta materialanskaffning bortom de Visby-korvetter som efter en besvärande lång tid just färdiglevererats. Det ska dock nämnas att inom det svensk-finska samarbetet, som har en stark politisk stöttning i bägge länderna, finns förutsättningar för en samordnad anskaffning av framtida ytstridsfartyg. Finland går i täten med sin beslutade anskaffning av fartyg av typen ”Flottilj 2020”. För Sveriges del är det givetvis inte en långsiktigt hållbar situation att avstå från motsvarande investeringar i vårt närområdes säkerhetspolitiska stabilitet.

Vår systerakademi Kungl. Krigsvetenskapsakademien la nyligen fram en uppmärksammad rapport om försvaret av Gotland. Där just försörjningen över havet blir den avgörande faktorn. Inte bara för civilbefolkningen utan även för att underhålla de militära förband som är grupperade på ön. Rapportens slutsats är att enbart skyddet av Gotland och dess försörjningsvägar skulle ianspråkta halva dagens flygvapen och hela marinen.

Vad mer har hänt i sen tid? Vi har just skiftat överbefälhavare. Gör det någon skillnad, kan man fråga sig? Är inte just Försvarsmakten med sina täta band till politikens hårda styrning och sina långa leveranstider av såväl personal som materiel, närmast opåverkbar av en enskild person i det korta 6-årsperspektiv som en nyutnämnd ÖB har att förhålla sig till? Inget kunde vara mer felaktigt. Det är individer som åstadkommer förändring och utveckling. Därtill, det viktiga är inte alltid ankomsten till vad vi redan nu vet är ett rörligt mål, det är att påbörja resan.

Förändringsarbete bygger på några enkla förutsättningar. Att kalla saker vid deras rätta namn, att vara tydlig om vad som krävs och inte underskatta mottagarnas fattningsförmåga. Jag har valt ut några sådana områden där jag uppmanar vår nye ÖB att skaffa sig en linje. De är bara fyra stycken, en för varje stjärna han bär, lätt att komma ihåg.

Det första man gör när man kommer till ett nytt uppdrag är att fråga sig var de akuta problemen ligger. Det spelar ingen roll vad man har för stolta framtidsplaner om man inte klarar uppgiften för dagen. Jag ser kränkningarna av våra gränser, eller försöken därtill, som sådana akuta utmaningar. De sker i luften och under vattnet.

Med all respekt för alla andra kompetenser vi kan behöva, det är där Sverige som nation måste hänga sitt lås. Låset utgörs av övervakning av vårt territorium med flygplan i luften och fartyg till sjöss.

När jag lyfter denna fråga inför de höga företrädare för Försvarsmaktens högkvarter jag stundtals träffar, får jag ofta höra att ”låt oss inte göra detta till en intern försvarsgrensstrid”. Jag förstår inte den reaktionen. Detta är inte ett problem jag, KÖMS eller ens marinen lyfter, det är en avdömning av våra behov som vår motståndare redan har gjort för oss.

Bland dessa omedelbara överväganden för en ny ÖB ingår också den i många scenarier lägst hängande frukten för vår motståndare, redan nämnda Gotland. Vars försvar dessutom har den påtagliga fördelen av att vara som för ett mini-Sverige. Gotland behöver alla delar av vår försvarsmakt, ja faktiskt ett totalförsvar.

Som punkt 2 på ÖB:s agenda, skulle jag vilja be honom lyfta blicken och formulera sin försvarsidé. Hur ska vårt försvar se ut för att kunna uppfattas, externt och internt, som en relevant storhet för att lösa sina uppgifter? Inte vad som är politiskt gångbart, eller ärvt sedan tidigare. Inte heller i enskilt framstående delmängder utan den helhet som faktiskt krävs för vår tid och som han som ÖB kan stå för. Jag tror på goda grunder många törstar efter den bilden. Vad är det vi ska åstadkomma, hur och med vilka resurser?

För det tredje, ta åtminstone på den egna kammaren höjd för att återskapandet av tillräcklig försvarsförmåga kan behöva ske mycket snabbare än vad någon av oss kan, eller vill, föreställa sig. Utvecklingen i Ryssland följer en hotfullt tydlig linje redan, men kan mycket hastigt bli direkt dramatisk. Det är svårt att veta hur kraftfullt oljeprisfallet och de ekonomiska sanktionerna biter på ett så slutet, centralstyrt och kontrollerat samhälle som Putins Ryssland. Eller hur den allt mer Nato-vänliga opinionen i Finland och Sverige kommer att uppfattas, tolkas och hanteras.

Det är inte uteslutet att det samlade läget av Kreml anses kräva för omvärlden ytterligare tidigare otänkbara åtgärder. Det har därtill i sen tid tillkommit en ny insikt om de förmågor som tillförts Rysslands militära styrkor. Inte minst i Syrien har visats att Rysslands militära förmåga ligger på en helt ny nivå.

Avslutningsvis, jag vill att ÖB bestämmer sig för vilka resurser den försvarsmakt han vill leda kräver. Och vara tydlig, och inte blyg, med det. Det ”bistånds-industriella komplexet” fick på mycket kort tid enprocent-målet att framstå som en självklar ambition. Att vi, för samhällets främsta gemensamma uppgift, över en tid ska söka oss tillbaka till 2% av BNP är inte orimligt. Det innebär snittet av var det legat de senaste 40 åren. Från de ca 3 procenten under slutfasen av det kalla kriget, till de snabbt fallande andelarna i sen tid. Som ledamoten Olof Holm mycket förtjänstfullt beskriver i senaste Tidskrift i Sjöväsendet visar FOI:s beräkningar att den redan nu lägsta nivån i Norden på 1,15% snart kommer att understiga 1%. När även svensk televisions ”Dokument inifrån” ifrågasatt tempot och riktningen i försvarets reduktion, har det gått långt. Det är därmed också ett uttryck för att vi i denna fråga har vänner i fler vikar än på mycket länge.

Utmaningen här är inte att bedöma vad han tror han kan få igenom. Utan vad han bedömer krävs.

Lycka till, Micael Bydén, min uppfattning är att du har ett stort stöd och förtroende inom KÖMS och hos dina kollegor i marinen!

Gästinlägg: Svensk sjöminröjning

Dags för ett nytt gästinlägg! Den här gången författat av kommendörkapten Jonas Hård af Segerstad i ett ämne som jag vill påstå näst intill helt har saknats i debatten, nämligen tankar runt svensk sjöminröjningsförmåga. Jag bedömer att debatten i detta ämne kommer att ta fart inom kort när det innebörden av att våra fem minröjningsfartyg av Kosterklass inom några år kommer att falla för åldersstrecket och därmed kommer att fasas ut, har sjunkit in. Som alla vet är Försvarsmaktens materielplan extremt ansträngd och det finns inte ens närmelsevis de pengar som krävs för att materielförsörja beslutad organisation. Minns det ofinansierade materielberget som för något år sedan bedömandes uppgå till 50 miljarder kronor, och det har knappast minskat.  Men nog om framtida problem. Läs istället Jonas syn på läget här och nu, dagens uppgifter och framtida vägval inom ett för Sverige och svensk sjöfart viktigt område.

/ Skipper

--------------

Jag vill gärna inleda med att instämma i hyllningskören med anledning av Skipperbloggens femårsjubileum! Efter några vinkar om att det ”seriöst behöver bloggas om minkrig” och Skippers vänliga ”stående inbjudan” att skriva på bloggen, tar jag den kastade handsken och ger här några tankar på vad som kan vara värt att tänka på för den svenska sjöminröjningen och några vägval den kommer att stå inför. Sjöminering är ett viktigt kapitel för sig, så det berör jag endast indirekt och återkommer möjligen senare med ett separat inlägg om det.

Dagens organisation

Den svenska sjöminröjningsförmågan består idag av fem minröjningsfartyg av Kosterklass och två röjdykarfartyg av Spåröklass vilka är organiserade vid varsin minröjningsdivision på 3. resp. 4.sjöstridsflottiljen. Röjdykardivisionens EOD ASU (Explosive Ordnance Disposal - Area Surveillance Unit) använder bl.a. självgående sonarer och är en viktig del av förmågan. I malpåse befinner sig minröjningsfartyget Styrsö samt de avrustade Landsort och Arholma. Det finns idag inte längre någon stor mobiliserade minkrigsorganisation med hjälpminsvepare, hjälpminfartyg etc.

Kvantitet?

Detta sagt vill jag redan nu göra klart att denna artikel inte kommer ge sig in i några diskussioner om kvantitet. Det finns tillräckligt med blogginlägg och debatter som jag uppfattar fastnar i mer eller mindre konstruktivt klagande över att mängden system/fartyg/flygplan/fältmössor/GSS-T etc. är för liten i förhållande till uppgifterna. De argumenten är dessutom urgamla. I en Marinnytt från 1960-talet såg jag t.ex. hur det där framställdes att om vi skulle ha färre än tjugo jagare och fregatter skulle samhället i princip gå under direkt. Det gjorde det inte och jag tror det har gjort beslutsfattare förhållandevis resistenta mot just den argumentationen.

Jag har naturligtvis som krigsförbandschef en ganska klar uppfattning om förbandets storlek och dimensionerande uppgifter; om kritiska förbandsmassor etc, men av lätt insedda skäl varken kan, ska eller kommer jag beskriva detta på en öppen blogg. Syftet med denna artikel är dessutom ett annat, nämligen att resonera kring hur den svenska sjöminröjningen kan se ut oavsett om det sedan blir en, hundra, eller tiotusen enheter som bygger upp förmågan.

Hur definiera förmågan?

Förmågor måste alltid utgå från slutsatserna av ingångsvärdena: Uppgift - Hot - Miljö. Detta är viktigt att tänka på och särskilt viktigt när man jämför sig med t.ex. andra länders förmågor och materiel. Skiljer sig något av de tre ingångsvärdena, är det alltså mycket möjligt att den bäst lämpade förmågan kommer se helt annorlunda ut. Till detta kommer mer svårmätbara men påtagliga faktorer: tradition, organisation, möjligheterna att vidmakthålla en viss förmåga både materiellt men, vilket ofta glöms, även övnings- och utbildningsmässigt. Vi ska inte skaffa förmågor som vi inte har råd att använda eller tid att öva med. I tider av snabb teknisk utveckling, där inte minst på undervattenssidan den civila marknaden är drivande, måste vi också fråga oss vilka tekniksprång vår försvarsmakt mäktar med att ta? Det kan vara lockande att köpa något fantastiskt, men tråkigt när det slutar som en dyr grej på hyllan... Det man inte övar med regelbundet, har man inte nytta av i den skarpa situationen.


Uppgift

Den svenska sjöminröjningens uppgifter är helt knutna till det som på den tydliga tiden kallades för operationsavsikten ”Skydd av vår rörelsefrihet, vår verksamhet och våra förband” (TR FL 5:43), inom vilken minröjningsföretag ryms. Våra egna marina enheter måste kunna röra sig fritt i våra basområden, in och ut ur skärgården och till underhålls-/bastjänstnoder. Arméförband, i första hand mekaniserade, artilleri och underhållsförband, är beroende av sjötransporter för att ta sig mellan fastlandet och Gotland, vilket det ju råder en fenomenal konsensus om att det är viktigt. Som importberoende land vet de som har kroppen rättvänd i förhållande till havet om att en störning i importsjöfarten snabbt får stor påverkan på rikets försörjning. Händelsen hösten 2005 när resterna av en mina utlagd april 1918 stängde Göteborgs hamn i mindre än ett dygn och effekterna på samhällsförsörjningen visar att detta inte är någon hypotes eller svartmålning. Jag kommer som sagt ovan inte gå in på någon kvantitetsdiskussion och diskutera hur många av alla uppgifter man kan lösa samtidigt, utan det är viktigt att komma ihåg vilka uppgifter som bestämmer vad vi måste ha förmåga att kunna göra.

Hot

Sjöminan är ett finurligt vapen. Ofta framställs den som ett enkelt vapen som vem som helst kan nyttja för bestrida fienden herravälde till sjöss. Det är sant att sjöminor är betydligt mindre kostsamma och komplexa och att de kräver mindre resurser än t.ex. rymdvapen, kryssningsrobotar och ubåtsjakttorpeder. Man ska däremot inte förenkla sjöminan alltför mycket. En gammaldags kontaktmina, t.ex. den som landades i Göteborg 2005, väger med ankare hundratals kilo, kräver transportresurser på land, visst underhåll, ett rejält fartyg och en del kunskap för att få fälld på ett effektivt sätt. De modernare sjöminorna är nästan uteslutande avståndsminor, där det definitivt krävs en hel del kunnande för att klargöra och lägga ut på ett sätt som gör dem farliga för de tilltänkta målen och samtidigt helst svåra att röja. Till skillnad mot hemmagjorda bomber, t.ex. vägbomber på land, är det ofta betydligt svårare att själv snickra ihop saker som ska fungera effektivt under vatten.

Av vikt är dock att komma ihåg att även med fabriksinställningar är en modern avståndsmina mycket farlig mot fartyg utan motmedel, vilket visades i Persiska Viken 1991 när två amerikanska fartyg minsprängdes, trots att det visade sig att de irakiska minorna till och med i flera fall var så felaktigt klargjorda att de knappt fungerade. Svensk sjöminröjning måste dock utgå från att minhotet kan komma från en mycket kvalificerad aktör, som har förmåga att använda avancerade minor på ett kompetent sätt. Kan vi det, kan vi också hantera enklare och mindre kvalificerade minhot från t.ex. fanatiker vars vilja överträffar kunnandet.

Utmaningar och vägval för sjöminröjningen

Förenklat menar jag att de utmaningar och vägval som sjöminröjningen står inför har två dimensioner: graden av specialisering, d.v.s. ska vi ha plattformar som är specifikt framtagna för minröjning, ska det vara flerfunktionssystem där minröjningsförmåga är en av flera färdigheter eller något däremellan? Den klassiska fiskeminsveparen eller de första minjaktfartygen av Tripartite-klass kan sägas vara representanter för det förra, svengelskt benämnt ”dedikerade minröjningsfartyg”, vår svenska Koster-klass är fullt ut dimensionerade för minröjning men med t.ex. ovanligt god lednings- och självförsvarsförmåga för fartygstypen är ett steg i riktningen mot flerfunktion. Korvett Visby är flerfunktion, där jag vågar påstå att minröjningsförmåga nog främst är av s.k. ”punch through”; man tar sig ut ur eller genom ett minfält med egna resurser och skyddad av sin låga signatur, vilket gör fartyget oändligt mycket svårare att slå ut med minor. Rena flerfunktionsfartyg verkar tekniskt möjliga att konstruera och det är lätt att se dem som flexibla lösningar. Men historien verkar visa hur svårt det är att verkligen få nytta av denna flexibilitet. Det danska Standardflex-konceptet är ett närliggande exempel. Min bestämda uppfattning är att det är farligt med övertro på universallösningar om man inte har en väldigt tydlig bild av hur alla dessa förmågor nyttjas och hålls på hög nivå. Om detta gör mig till cyniker, skeptiker eller realist får framtiden utvisa.

Den andra dimensionen är graden av automatisering, vilket ofta är intimt förknippat med mottot ”No man in the minefield”. Skolan som förespråkar att minröjning huvudsakligen ska utföras utan att bemannade plattformar behöver befinna sig i minfarligt område framhåller fördelarna med modern teknik och de stora möjligheter som autonoma farkoster står för. I den diskussionen vill jag dock peka på vikten av att göra en distinktion mellan automatiska, autonoma och fjärrstyrda system. Frågan som alltid behöver besvaras när den diskussionen förs är var närmaste människa ska befinna sig? På land? På ett fartyg ”i närheten”? I så fall, vad är det för fartyg? Om människan ska vara ”utanför minfältet”, hur vet man i förväg var det ligger? Vid flera föredragningar från industrin eller från vetenskapsmän förblir dessa frågor så pass obesvarade att åtminstone ett litet land som Sverige bör avvakta intill någon annan tagit de första stegen i denna obanade terräng innan vi själva gör det.

Personligen följer jag alltså den kloka devisen som Konrad Adenauer gick till val på 1957: ”Keine Experimente!” Vad ska vi då göra, tycker divisionschefen? undrar kanske någon. Den som inte utvecklas överlever inte, förstår även jag och framhåller framförallt den snabba teknikutvecklingen inom självgående sensorer, syntetisk aperturteknik och deras stora möjligheter som lämpade att utforska i syfte att utgångsbasera dem på våra minröjningsfartyg och i våra landbaserade EOD-grupper. Idag kan även relativt enkla självgående sonarsystem med hög noggrannhet söka av havsområden, för att utöka verkansområdet och för att komplettera traditionella fartygssystem – inte ersätta dem! Och eftersom vi inte vet i förväg var minfälten ligger är måste våra minröjningsfartyg KUNNA gå in i dem och där undanröja det fientliga hotet. Ska någon göra det, är det dessa fartyg. En lite ovanlig aspekt är månne det moraliskt nedbrytande i att konstruera system som bygger på att man kategoriskt undviker kontakt med fienden. Man måste kunna välja att söka strid.

Min åsikt är också att avståndsminsvepning, d.v.s. att styra ut akustisk, magnetisk och annan energi i vattnet för att lura minor i ett område att detonera, uteslutande bör göras från fjärrstyrda eller autonoma system och att dessa system ska kunna kontrolleras både från minröjningsfartygen och från t.ex. landstationer, i enlighet med vad t.ex. Anders Widén skriver i TiS 2015/2. Det grundläggande kravet måste dock alltid vara att effektiviteten ökar om ett system tillförs.

Systemen måste vara så pass lätthanterliga att de tydligt spar tid genom att ge möjligheten att göra flera saker samtidigt. Det moderna minhotet och den svenska undervattensgeografin gör att vissa minor kommer vara omöjliga att hitta med minjakt, vissa omöjliga att svepa. En mina som är immun mot båda teknikerna och samtidigt effektiv mot sitt mål, tror jag däremot är betydligt sällsyntare. Därför är vår förmåga att kombinera olika sensor- och verkanstyper nyckeln till framgång – inte hur toppsuperavancerad varje teknik är i sig. Den hydroakustiska minjakten är inom överskådlig framtid kärnan i vår minröjningsförmåga, men kompletterad med andra tekniker blir den mycket svår att överlista och tvingar en fiende att anpassa sig mycket mer efter oss än annars. Och att agera för att ta och behålla initiativet är en klok regel.

Jonas Hård af Segerstad är ubåtsjakt- och minröjningsofficer och chef för 42.minröjningsdivisionen sedan 2013.

Widman vs Hultqvist och en låg nivå.

Idag gick försvarsministern och försvarsutskottets ordförande en rond i riksdagen med varandra. Ursprunget var en interpellationsfråga från Allan Widman (fp) till försvarsminister Peter Hultqvist (s). Debatten kan ses i sin helhet här nedan.

Även om frågan är intressant så gled debatten som vanligt också in på helt andra saker. Två områden de båda stannade vid en längre tid var Sveriges militära samarbeten och vår allianslöshet samt frågan om solidaritet och stöd till Frankrike. Debatten slutade med påtagligt uppretad försvarsminister.

Men samtidigt som våra svenska försvarspolitiker käbblar om ditten och datten, tycker att en halvering av Försvarsmaktens minimibehov är tillräckligt, och som anser att småövningar i Östersjön gör skillnad, så går Ryssland istället från ord till handling. De ryska operationerna mot mål i Syrien har nu också övergått till att samtidigt utgöra en militär uppvisning av operativ förmåga på hög nivå. Våra svenska politiker, i synnerhet moderata försvarspolitiker under Reinfeldt 2, talade gärna och ofta om Rysslands låga nivå...  Den bedömningen är bara en i raden av svenska missbedömningar av rysk militär förmåga. 

Under veckan har Ryssland genomfört omfattande företag med strategiskt bombflyget mål i Syrien, något som Wiseman skrev om tidigare i veckan. Men inte nog med det. Mellan den 19 och 20 november genomförde det ryska flygvapnet en långdistansflygning med slutgiltig destination Syrien. Två strategiska bombflygplan av typen Tu-160 Blackjack lyfte från flygbasen Olenegorsk på Kolahalvön. Men i stället för att ta den vanliga vägen över Kaspiska havet och Iran flög man istället västerut och gick sydvart i luftrummet utanför Norge och Storbritannien, via Gibraltar in i Medelhavet, och därefter österut mot Syrien och sedan norrut tillbaka till Ryssland. En flygning på 1300 mil. Inget annat än en demonstration av strategisk förmåga. Daily mail rapporterar och detaljerade bilder finns här.

Nedan finns ett antal filmklipp. Det är alldeles uppenbart att man vill visa vilka förmågor man under de senaste åren har återuppbyggt. Det är också uppenbart att den tänkta mottagaren av budskapet inte bara är skäggiga män i Syrien....

I morgon kommer ett nytt inlägg där jag ska lyfta fram ett tänkvärt tal jag hörde i måndags, och på söndag kommer ett gästinlägg med fokus på svensk sjöminröjning.

Interpellationsdebatt i riksdagen om ArtE 740

För en tid sedan noterade jag att riksdagsledamoten Mikael Oskarsson hade tagit upp en intressant fråga i en interpellation till försvarsministern. Det handlade om avveckling av ArtE 740. Efter att jag läst Oskarssons interpellation så skrev jag ett eget blogginlägg i samma ämne.

Dagens interpellationsdebatt i riksdagen kan beskådas i efterhand här.

Uppgiften om att de återlämnade systemen som var uthyrda till Australien skulle vara skrotfärdiga stämmer inte. När systemen återlämnades till Sverige genomfördes en omfattande FAT (Factory Acceptance Test) enligt provplan upprättad av SAAB 2012-03-22. Dessa tester genomfördes för att säkerställa att den utlånade materielen fungerade lika bra vid återlämnandes som när den hyrdes ut, dvs fullt funktionsduglig. Detta framgick klart och tydligt i uppdraget att krav på verifikation av funktion vid återlämning skulle genomföras. Utlåningen ledde dessutom till och med fram till mervärden för systemet. Att fyra vagnar skulle vara skrot är således helt fel.

I sak har Peter Hultqvist dock helt rätt när han säger att om avveckling av ArtE 740 inte genomförs enligt plan, så kommer det att innebära konsekvenser för Försvarsmakten om man inte tillåts slakta systemet eftersom fordonen ska omfördelas till Armén och radarkomponenterna ska bli reservdelar till viskykorvetternas radar.

Detta faktum sätter verkligen sätter fingret på hur illa ställt det är inom Försvarsmaktens materielförsörjning, och hur underfinansierad hela materielanslaget är....

För att hålla marinens modernaste fartyg, våra Viskykorvetter vid liv, så krävs det alltså att vi slaktar ett fullt fungerande modernt radarsystem anskaffat för över 600 miljoner kronor för att kunna lägga det som reservdelar på Visby-hyllan!

Vi har dessutom köpt ny telekrigmateriel till Armén, men där det ändå krävs att ett antal fullt fungerande ArtE 740 ska skrotas för att det inte fanns pengar att anskaffa tillräckligt med fordon för att bära Arméns nya materiel!

Det här är otäckt tydliga tecken på att systemkollapsen kryper allt närmare.

Jag kommer inom kort att publicera ett gästinlägg i ämnet ArtE 740 författat av den person som bedömt har mest och längst kunskap på systemet samt dess aktuella status.


Läs även dagens kolumn i SvD där jag skriver om GOTLAND där ett antal ArtE 740 borde placeras.

Lyssna även på SR om vad som egentligen hände på Gotland. Kortsiktigt var ordet.....

Gästinlägg: Michael Zell

Med anledning av gårdagens 5-årsjubileum så kommer jag under den närmaste tiden publicera ett antal gästinlägg från intressanta personer. Först ut blir Michael Zell som är ordförande i Kungliga Örlogsmannasällskapet (KÖMS) sedan ett år tillbaka.

Michael Zell har bakgrund i flottan som reservofficer och den militära tjänstgöringen skedde huvudsakligen inom ubåtsvapnet. Michael har varit VD för SPP, Handelsbanken Liv, Handelsbanken Finans samt Stadshypotek. Fram till sin pensionering var han chef för bankens verksamhet i Kina.

Med anledning av just försvarsdebatt så rekommenderar jag er alla att läsa Wisemans blogginlägg från gårdagen. Det finns tyvärr några få, men mycket högljudda personer, som önskar kväsa den fria debatten, något som är ytterst olyckligt nu när vi äntligen har fått en öppet debattklimat inom och utanför Försvarsmakten. Tack och lov kommer dessa röster inte från HKV utan från personal på lägre nivåer p.g.a missnöje med innehållet i bland annat denna debattartikel.

/ Skipper

----------------------------------------

Vi som länge deltagit i försvarsdebatten kan konstatera att de senaste åren inneburit en utveckling som till bredd och djup vida överstiger vad vi upplevt tidigare. Vem kunde tro att den skulle föras främst av civila företrädare, av journalister och redaktörer, såväl i dags- som affärspress, ja till och med SVT driver frågan om inte försvarets reduktion varit för snabb och dramatisk. Allt detta utan de tidigare så frekvent förekommande högljutt klagande pensionerade amiralerna eller generalerna inom hör- eller synhåll!

Det är lätt att tro att detta enbart beror på omvärldsutvecklingen. Med det dramatiskt annorlunda säkerhetsperspektivet idag, först efter Georgien 2008 men framför allt efter annekteringen av Krim och den fortsatta ryska retoriken mot väst i allmänhet och länderna runt Östersjön i synnerhet. Och visst, det är ett huvudskäl. Men det senare förhållandet är dock bara ett drygt år gammalt och vi hade en livaktig debatt redan före Krim.

Jag vill i hög grad gottskriva den framväxten till våra försvarsbloggare. De har betytt mycket för att lyfta upp frågor, och genom sin påtagligt odiskutabla närhet och kunskap, varit svåra att runda för dem som velat undvika debatten. Inledningsvis också särskilt intressanta genom sin anonymitet.

Jag är för egen del särskilt tacksam för ”Skipper”. Det kan lätt tolkas som ett lika vänligt som självklart uttalande två flottister emellan, men det går djupare än så. Försvarsmakten präglas av armén. Jag säger detta helt utan värdering, det är en följd av dess numerär, i sin tur en grund för rekryteringen av de flesta högre militära chefer. Flygvapnet med sin betydelse för försvarsindustrin med nu senast JAS Gripen, tar också en naturlig plats. Marinen har haft lite svårare att hävda sig, förstärkt av konsekvenserna av sina i sammanhanget olyckliga flyttar från de centralorter som Stockholm och Göteborg naturligen utgör. Just därför har Skipper betytt mycket för att sätta fokus även på marinen.

Egentligen är det lite märkligt att det ska behövas. Sverige är i alla de i detta sammanhang relevanta avseenden som definierar oss som nation, inkl de livsviktiga handelsvägarna, en ö. Vi har vänliga Norge i ryggen längs en del av vår västra sida och ett allt tätare samarbete med Finland längs den i förhållande till kustlinjen korta landremsan i nordost. Men våra gränser går i helt dominerande omfattning över, på och under vatten. Skulle vi dessutom väga in den trafik som passerar denna vattengräns, återstår inte mycket landgräns av betydelse. Ändå har vi en marin vars situation inte uppmärksammas. Att ta vattenvägarna för självklara utan några egna åtaganden i närheten av den betydelse de har, kallas ’seablindness’. Först när vi är rejält utsatta blinkar vi till och ser det vi borde sett långt tidigare. Detta är mycket viktiga frågor för en de facto så marin nation som Sverige är.

Därmed har du på ett mycket påtagligt sätt hedrat dig själv och ditt yrke, Niklas! Du har också medverkat till Kungl. Örlogsmannasällskapets syfte ”att följa och aktivt verka för utvecklingen av sjökrigsvetenskapen och sjöväsendet i allmänhet”. Jag kan konstatera att detta erkännande inte bara stannat vid vackra ord. Du tilldelades vår guldmedalj förra året, och detta år har du invalts som ordinarie ledamot i akademien. Jag hälsar dig varmt välkommen!

Grattis på 5-årsdagen, Skipper! Du har gjort en avgörande insats, och du behövs de kommande fem åren också. Förmodligen en bra bit till dessutom…


Michael Zell
Ordförande Kungl. Örlogsmannasällskapet

5-årsjubileum på bloggen!

I dag är det fem år sedan tanken slog mig att jag skulle starta en försvarsblogg. Även om det känns som att tiden har gått fort så kan jag konstatera att det har runnit mycket vatten under broarna sedan jag skrev det allra första inlägget.

Det har blivit så många som 650 blogginlägg under dessa fem år. Till detta skall också läggas ett antal krönikor, kolumner och debattartiklar inom samma ämnesområden.

Antalet bloggläsare har konstant ökat, och toppnoteringen var oktober förra året då antalet besökare under den månaden uppgick till 150.000. Det mest lästa blogginlägget hittills är "Ny normalbild eller nytt kallt krig" som har lästs av över 40.000 läsare.

Det senaste året har som ni läsare tyvärr kunnat konstatera att inläggsfrekvensen här på bloggen har gått ner. Det beror givetvis på en rad olika anledningar. Men den främsta är givetvis att mycket av min lediga tid har gått till att skriva i andra forum som SvD och BLT. Det positiva med detta är givetvis att nå ut till en betydligt större massa. Baksidan är tyvärr att fördjupningar och detaljer måste lämnas därhän.  Ambitionen är dock att åter igen börja skriva mer fördjupade inlägg här då jag tror det gynnar debatten i stort. 

Med anledning av att det är femårsjubileum här på bloggen så kommer jag att publicera ett antal gästinlägg här på bloggen med start i morgon, så håll koll!

ArtE 740 - en toppmodern sensors uppgång och fall

Det här inlägget kommer att avhandla det avvecklingsbeslut som har drabbat det toppmoderna radar och eldledningssystemet ArtE 740, något som jag noterat att Kristdemokraternas Mikael Oskarsson har  uppmärksammat och ifrågasatt genom en interpellation till försvarsministern. Men innan jag ska gå in på detaljer runt detta så tänkte jag inleda med att sätta detta beslut i ett sammanhang. 

Ända sedan ryska påsken, långfredagen 2013, då Ryssland övande kärnvapenanfall mot Sverige så har alla varit överens om att svensk försvarsförmåga måste öka. Ingen har varit emot, inte ens vänstern och miljöpartiet. Denna enighet växte till nya propotioner efter att Ryssland gick in med militär trupp och tog Krim från Ukraina. I arbetet med det nya försvarsbeslutet fortsatte denna enighet. Ingen nämnde avveckling. Folkpartiet har dessutom gett uttryck för att det borde läggas ett förbud mot att avveckla fullt fungerande försvarsmateriel.

Artilleriradarenhet ArtE 740

Innan försvarsbeslutet 2000 slog sönder stora delar av vårt försvar så planerade dåvarande Kustartilleriet för att anskaffa en toppmodern radar och eldledningsplattform. Utvecklingsarbetet ledde fram till ArtE 740. Ett terränggående fordon, som snabbt kunde förflyttas, snabbt kunde grupperas, och som skulle ha ett toppmodernt radar och ledningssystem för att kunna leverera mål till diverse system inom Marinen. Tung Kustrobot RBS-15, Sjöfrontsartilleri 12/80, RBS-17. Dessutom så skulle det kunna leverera måldata in i Marinens samlade sjölägesbild vilket gjorde att robotbärande fartyg skulle kunna nyttja mållägen från en ArtE 740 i framskjutet läge, exempelvis på Gotland.

Radarn är en PS-740, en radar i Ericsons giraffe-serie. Samtida med den toppmoderna UndE 23 i svenska luftvärnet och PS-201 som sitter på våra Viskykorvetter. Således ett mycket kompetent och toppmodernt system.

Men sedan kom försvarsbeslutet 2000 och raderade ut både tung kustrobot och sjöfrontsartilleri 12/80. Kustartilleriet omorganiserades till Amfibiekåren och målbilden var då att sätta upp Amfibiebrigad 2004. I denna vision hade ArtE 740 fortfarande sin plats. På Försvarsmaktens webbsida skriver man fortfarande idag (2015-10-25) följande:

Artilleriradarenhet 740 bygger på den nya generationen av spaningsradar och kan med hög precision skilja mellan såväl stora och små mål som vattenkaskader. 

Den här enheten utgör kärnan i amfibiebrigadens spanings- och ledningssystem för spaning mot mål både i luften och på vattenytan. Den har också möjlighet att samverka med sensorer som ingår i andra typer av förband. 

Radarsystemet monteras i splitterskyddade terrängfordon, och kännetecknas av den höga rörligheten i kombination med starkt skydd mot olika former av vapenverkan och elektroniska störningar.

Systemet färdigställdes. Fem fordon med radar byggdes av industrin och levererades till FMV. Jag har inte sett någon kostnad för systemet, men med tanke på dess moderna radar- och ledningssystem samt kringutrustning så lär det inte ha varit särskilt billigt att anskaffa.

Men tyvärr kom ett nytt katastrofalt försvarsbeslut, och amfibiebrigaden blev aldrig uppsatt. Det blev bara ett stort luftslott som aldrig kunde uppnås på grund av försvarsavvecklingen. Nu återstod endast en enda amfibiebataljon som dessutom började omorganiseras mot markoperativ rörlighet.

Den nylevererade och toppmoderna ArtE 740 blev således en udda fågel i det allt mer internationaliserade försvaret. Man visste inte riktigt vad man skulle göra med systemet, det fanns inget förband att leverera systemet till och det förblev således stående under FMV rådighet. Men systemet har hela tiden tagits väl omhand av kvalificerad personal och är enligt uppgift fortfarande i näst intill nyskick.

Pendeln svänger igen. Från internationellt till nationellt fokus.

Nu svänger pendeln tillbaka. Georgien, Ryska Påsken och Krim tillsammans med rysk upprustning, ruska beredskapsövningar och ett nytt kallt krig i vårt närområde gör att det nationella försvaret snabbt hamnar i fokus igen. Men nu är det mesta man skulle behöva tyvärr avvecklat.

Många politiker efterfrågar kustrobotar och kustartilleri igen. Ett axplock av tal och skrift i ämnet.


Försvarsminister Peter Hultqvist, Kungliga Krigsvetenskapsakademien 3 december 2014:

Utöver detta bör man även pröva möjligheten samt den operativa effekten av att det inom ramen för anskaffning av en ny sjömålsrobot kan vara möjligt att del av denna blir tillgänglig som markbaserad förstärkning på Gotland i form av kustrobot.

Motion till riksdagen: 2014/15:3094 av Jan Björklund m.fl. (FP)

En nationell, svensk försvarsförmåga måste också bygga på att hindra en motståndare från att stiga iland. Med ett brohuvud blir angriparen väsentligt svårare att handskas med. Folkpartiet anser därför att vid en eventuell extra anskaffning av haubitsar till det svenska försvaret bör en del av dessa tilldelas marinen som kustartilleri. Moderna haubitsar med dito granater har idag förmåga att bekämpa mål på avsevärda avstånd. Tillsammans med tung kustrobot kommer de att verka starkt avhållande mot försök till landstigningar på svensk kust.

Folkpartiet i oktober 2015

Enligt regeringens budgetproposition ska de 24 kanoner som beställdes av Norge nu säljas till något annat land. Jan Björklund tycker att kanonerna istället borde stanna i Sverige, och bilda kärnan i nya kustförsvarsförband för Gotland och skärgårdarna.
— Men den ryska upprustning vi ser i Östersjöområdet behöver vi återupprätta ett kustförsvar. Då behövs vapen (och sensorer / Skipper kommentar), säger folkpartiledaren till DN.

Så har debatten gått både inför och efter att propositionen klubbades i riksdagen. Men även Försvarsmakten fick uppdraget att inkomma med underlag till den försvarspolitisk inriktningsproposition 2015 så tar man särskilt upp detta. Men man är av någon outgrundlig anledning inte alls positiva. Man ser mest problem med detta förslag. Men extra intressant blir det när  man använder motargument så som att ett kustrobotsystem skulle kräva ledning, samband och sensorer....

Införandet av ett kustrobotsystem skulle innebära att förbandet blir ett singulärförband vilket försvårar samordning med annan verksamhet. Därtill krävs utöver robotsystemet som sådant även nya krav på ledning och samband, sensorer och skydd. Den personal som krävs för att driva förbandet behöver därutöver tas från andra krigsförband för att bibehålla en neutral per- sonalmängd i Försvarsmakten. Försvarsmaktens bedömning är att fokus bör vara att förstärka försvaret av Gotland och att detta kan lösas på andra sätt, exempelvis genom ökad närvaro i området.

Ett toppmodernt system i förråd

Vad Försvarsmakten helt tycks ha glömt bort när man svarar regeringen, är att man faktiskt förfogar över precis det man använder som argument mot en återanskaffning av ett kustrobotsystem.

De fem förrådsställda och toppmoderna ArtE 740 är ett enhetsfordon med:
- En toppmodern sensor med radarn PS-740
- Har ett inbyggt ledningssystem SAAB Safir
- Har alla standardiserade marina sambandslösningar för att bara kunna jacka in i befintligt nät
- Fordonet är dessutom splitterskyddat

En ArtE 740 kan således skapa målläge genom egen radar, bearbeta målläget i det inbyggda ledningssystemet, och distribuera målläget, antingen in i den gemensamma marina lägesbilden eller direkt till vapenbärare så som fartyg, eller till det av politikerna efterfrågade kustrobotbatteriet via olika sambandslösningar.

Enligt Wikipedia är fordonen utrustade med ledningssystemet Safir tillverkat av SAAB, kommunikation via 8000-format, all marin standardutrustning så som kommunikationssystem ISIS, Ra180, Ra611, Ra812, modem typ HARRIS, DT135, DT143, POS samt marinens televäxel 500.

Radarn finns i två olika utföranden 2D och 3D.

Leasing till Australien

Då Försvarsmakten inte hade behov av systemet under den strategiska time-outen, så leasade FMV ut ett (möjligen två) av Försvarsmaktens fordon ut till Australien som använde systemen i Afghanistan.

Fordonet anlände till Afghanistan i december 2010 och har nyttjats för övervakning av luftrummet runt bas.

Leased from Sweden, the Giraffe 740 is the title of the distinctive Counter Rocket Artillery and Mortar (C-RAM) radar system that has been providing a reliable indirect fire warning to Multi-National Base Tarin Kot since December 2010.

Australien ansåg att systemet var så bra att man köpte ett eget motsvarande från SAAB, och när detta senare levererades så återlämnades Arte 740-systemet till FMV.

Avvecklingbeslut

I november 2012 fattade Försvarsmakten beslut om att ArtE 740 och övriga fordon av typen MOWAG PIRANHA 10X10 skulle totalavvecklas genom försäljning. Detta med motiveringen av att behovet av ArtE 740 har upphört i Försvarsmakten.

Detta sker således ganska exakt en månad innan ÖB deklarerar att Sverige endast kan försvaras på en vecka, på en plats mot ett begränsat anfall.

Upphävande av avvecklingsbeslut

Drygt två år senare, närmare bestämt i maj 2015 så upphävs ovanstående avvecklingsbeslut. Som tur är har tydligen inte avvecklingen genomförts, och man kan nu hoppas på att insikten har kommit att det är en ytterst kvalificerad spanings och ledningsplattform det handlar om som år 2015 borde ha en given plats i ett försvar som åter går mot ett tydligt nationellt fokus.

Men upphävandet handlar om något helt annat.

Under 2014 har Försvarsmakten beställt nya telekrigsystem men saknar erforderliga bärare för denna materiel. Man har då kommit fram till att alternativet MOWAG PIRANHA, d.v.s fordonen som den toppmoderna ArtE 740 sitter på idag som den mest lämpliga och kostnadseffektiva lösningen.

Upphävandet av avvecklingsbeslutet rör således enbart fordonen. Radarsystem ArtE 740 skall demonteras och avvecklas. 

Sammanfattning

Det tycks i vissa fall inte alls finnas någon logik när det kommer till vårt försvar. Man skulle kunna tro att den enda handen inte alls vet vad den andra gör. Omvärldsläget försämras i stadig takt. Politikerna är överens om att försvarsförmågan måste öka, och samtidigt avvecklar Försvarsmakten fullt fungerande toppmodern materiel med motiveringen att det inte finns behov.

Men runt denna paradox ska man också vara väl medveten om att våra poltikar som talar om ökat hot och behovet av ökad försvarsförmåga inte alls vill betala, inte ens i närheten av vad ett någorlunda trovärdigt försvar kostar.

ÖB flaggade för att det finns stora brister i den så kallade basplattan. Standardfordon var en av de punkter som man tillsammans med så enkla saker som uniformer och ammunition pekade särskilt på. Men inte ens detta var våra politiker beredda att betala för när det senaste försvarsbeslutet fattades. Man betalade hälften av Försvarsmaktens minimikrav samtidigt som man ökade organisation och uppgifter. En omöjlig ekvation.

Försvarsmakten saknar så enkla saker som ett mindre antal fordon pga underfinansiering, och väljer att skrota ArtE 740 för att kunna använda på annat håll. Det är ytterst beklämmande särskilt då ja bedömer att själva bärarfordonet av ArtE 740 utgör max 20% av den totala anskaffningskostnaden av systemet. Resterande 80% går nu således till skrot. I grund och botten landar detta i underfinansiering.

Men det är ändå för mig obegripligt att Försvarsmakten ens övervägde att avveckla ArtE 740. Detta system hade precis som så många andra marina system kunnat leverera operativ effekt i både fred, kris och krig.

I fredstid som "gapfiller" åt sjöinformationsbataljonen. Dvs placeras ut som mobil radar där den behövs som mest och bäst och leverera sjöläge in i det marina nätet. Detta har tidigare utprovats med framgång.

I kristid som mer permanent ersättare vid exempel sabotage av fasta anläggningar för att snabbt kunna återta förlorad förmåga i kritiska områden.

I krig för att leverera målläge till robotbärande fartyg och flygplan, för artilleri typ Archer och i framtiden möjligtvis också för det kustrobotbatteri som så många politiker har efterfrågat under flera år.

Men nu tycks denna möjlighet ha försvunnit för gott genom ett i mina ögon olyckligt avvecklingsbeslut, även om jag till del förstår hur Försvarsmakten ser på saken. Om ett kustrobotbatteri skall återanskaffas i en nära framtid, så kommer det precis som Försvarsmakten skrev i sitt svar inför försvarsbeslutet, att krävas anskaffning av sensorer och system för ledning och samband, d.v.s en ny motsvarighet till ArtE 740. 

Uppdaterat:

Vad har Sveriges skattebetalare då betalat för detta system? Enligt Riksrevisionens redovisning 2003 så justerades objektsramen för projektet som hade reducerats till att omfatta 5st ArtE 740 plus en  containerbaserad referensanläggning för test och utbildning samt en stor mängd reservdelar till 633 miljoner kronor. Det innebär en uppskattad enhetskostnad om ca 100 miljoner. Pengar som nu ser ut att vara på väg att kastas i sjön. Låt oss hoppas att förnuftet till slut segrar, om det inte redan är för sent.