Vem vill man rekommendera ett jobb i Försvarsmakten? (Uppdaterad)

Försvarsmakten har många gånger visat prov på att man som arbetsgivare brister i både chefsskapet, i sitt ledarskap och något föredöme för andra statliga instanser som en god arbetsgivare är man inte heller.
I dag har man verkligen befäst detta, och förankrat ovanstående påståenden med ett 1000-tons blysänke i Landsortsdjupet.

Det chefsingenjören i dag beskriver på sin blogg, på vilket sätt hans uppsägning från myndigheten Försvarsmakten gått till väga får den mest luttrade individ att näst intill trilla av stolen. Att bli uppsagd via ett SMS måste vara någon sorts nytt rekord när det gäller en myndighets (icke-)hantering av ett personalärende.

Att minst 98% av alla Försvarsmaktsanställda står bakom Chefsingenjören råder det nog ingen tvekan om. Att det inte blir mer än så beror nog då på att 1% är unga och oförstående (se utvecklade tankar kring detta längre ner), och resterande 1% är just de chefer inom HKV som står bakom hela denna cirkus.

Frågan är om facket som tidigare utlovat i allmänna ordalag kommer att ta strid för ett ärende likt detta som CI nu beskriver. Då menar jag ta strid på riktigt, och inte det gamla vanliga tyckandet i Officerstidningen. Är det någon gång som facket har chans att visa att alla anställda verkligen får valuta för att man månad efter månad betalar fackföreningsavgiften så är det här-och-nu!

Som av en händelse så har TV4 ett inslag på riksnyheterna om det nya anställningsavtalet idag. Inte en dag för sent!

Uppdaterad: Nu har även MEDIA i form av EXPRESSEN uppmärksammat Chefsingenjörens ärende. Inte en dag för sent skulle jag gärna vilja säga. För en gång skull önskar jag att fler tar upp detta, för Chefsingenjörens skull, och för alla Försvarsmaktsanställdas skull!

Försvarsmakten gör i dag också självmål, och gör bort sig (igen) när man i ett pressmeddelande går ut och dementerar att någon uppsägning via SMS inte förekommit. Chefsingenjören, listig som han är, visar då upp för både Personaldirektören och resten av Sverige att ett SMS med budskapet UPPSÄGNING visst skickats... Frågan är var den här soppan ska sluta?

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------

En annan fundering som blir ännu mer aktuell är vad man ska säga till alla unga och ofta oförstörda som man möter, och som funderar på att söka sig till ett yrke inom Försvarsmakten. Ska man säga som det är, att Försvarsmakten är en riktigt usel arbetsgivare som man gör bäst i att hålla sig så långt borta i från som möjligt, eller ska man låtsas som om det regnar och enbart fokusera på alla de fördelar och möjligheter som yrket i sig själv medför?

För att ytterligare utveckla mitt tidigare påstående ovan angående de yngsta anställda i Försvarsmakten rör den i bland fullständiga oförståelsen för frågor av ovanstående karaktär.

Men det är nog så enkelt att när den nyanställde fänriken kanske fortfarande bor hemma hos mamma, eller med sina kompisar i en lägenhet, och den enda fasta utgiften man har i livet är kostnaden för sin mobiltelefon. Ja, då har man kanske inte förståelsen för ovanstående frågor.

Man märker stor skillnad så fort samma unga officer har skaffat en sambo och en liten lägenhet. Då börjar man skönja en viss förståelse och framförallt visst intresse för frågorna.

När individen något senare förlovat sig, skaffat hund, och lånat pengar till en bostadsrätt börjar det hända saker. Faktum är fullbordat när sedan villan, bilen, giftermålet och barnen kommit till på individens agenda och man plötsligt inser att en trygghet i arbetet är en förutsättning inte bara för en själv, utan också för  hela familjen. Först då förstår den tidigare så unga och tuffa fänriken vad det hela handlar om.

Frågan är om han/hon då tänker tillbaka på det tillfället då man uttrycke sig fullständigt oförstående till att det var många äldre kollegor som tvekade, och i vissa fall inte ville skriva på ett nytt anställningsavtal "in blanco".
Man kan åtminstone hoppas...

I samma ämne:
Wiseman
Morgonsur
Väpnaren
Commander

Den stelbenta Försvarsmakten

I en artikel skriven av "krigsreportern" Johanne Hildebrand publicerad på SVD, så förs diskussionen angående den omtalade stridsvästen som inte passar någon, och som ingen vill bära, och en hel del annat.

Försvarsmakten har infört förbud att använda något annat än Försvarsmaktens tilldelade materiel. Något som hade varit helt i sin ordning om tilldelad materiel hade uppfyllt funktionen efter krigets krav. Men nu gör den inte det, vilket tydligt visat sig då de flesta köpt egna västar för tusentals kronor från egen ficka. Detta är väl ett underbetyg på Försvarsmaktens materiel om något.

Istället för att köpa in en stridsväst som soldaterna vill ha och känner sig trygga med tvingar man dem bära en väst ingen vill ha. Ett onödigt byråkratiskt beslut som enbart har skapat misstro och bitterhet bland soldaterna.

I artikeln framgår även att personal väljer att lämna Försvarsmakten p.g.a organisationens stelbenthet och oförmåga att tillgodose personalens behov. Frågan är var detta skall sluta?
Personligen så har jag en mycket stor farhåga att den personal vi vill ha till Försvarsmakten är tillräckligt kompetenta, erfarna och eftertraktade på den civila arbetsmarknaden att Försvarsmakten kommer att gå miste om många individer just på grund av ovanstående anledningar.

De som i stället söker sig till Försvarsmakten, kommer i värsta fall i stället att vara de vi inte vill ha av olika anledningar. Försvarsmakten är inte, trots att Försvarsmakten ledning hävdar motsatsen, en så bra arbetsgivare som många vill tro. Här finns det mycket att jobba på....

Ovanstående problem är exakt sådant som får soldaterna att säga att de har världens bästa jobb, men världens sämsta arbetsgivare. En kritik som Försvarsmakten borde ta till sig nu när myndigheten ska framstå som en attraktiv arbetsgivare. Bara i år läggs 135 miljoner på marknadsföring för att rekrytera soldater, officerare och specialister. Tänk om hälften hade satsats på ett effektivare och bättre understöd av personal man redan har. Då hade fler av de soldater som redan utbildats för en massa pengar stannat kvar i organisationen med all sin dyrköpta erfarenhet.

Hur många av dagens anställda i Försvarsmakten kan räcka hand upp och instämma i påståendet att "de har världens bästa jobb, men världens sämsta arbetsgivare?"

Ubåtschef blir avsatt

Historien om den grundstötta brittiska atomubåten HMS Astute fortsätter.

Ubåten som för någon månad sedan gick på grund inomskärs nära ubåtsbasen Faslane i västra delen av Skottland, och som sedan även blev ytterligare skadad av Kustbevakningens fartyg när man skulle dra henne från grundet är åter i rampljuset.

I dagarna tog beslutet att frånta fartygschefen befälet över sitt fartyg.

Man behöver inte vara raketforskare för att lista ut att allt inte gått helt rätt till innan ubåten grundstötte, vilket även framgår av ett lokalt ögonvittne.

Nästa steg blir att se vad kostnaderna för reparationerna landar på, och se vad haveriutredningen kommer fram till. Följetongen fortsätter garanterat.

"Mr McKerlich said HMS Astute was in an area of shallow water where he would not risk taking his yacht."

Chefsbyten i Marinen

Nu rör det på sig inom Marinens chefsskara. Det ser ut att bli en mängd chefsbyten inom kort.
På alla arbetsplatser så spekuleras det hej vilt om vem som kommer att tillträda vilken befattning. Jag har tittat lite i min egen spåkula och tror mig se slutläget i alla förändringar.

Amiral Jörgen Ericsson, tidigare marininspektör och C STRA. Numera chef för planerings- och ekonomiavdelningen i HKV ryktas till en ny tjänst i USA.

Nuvarande C PROD MARIN, amiral Odd Werin sägs efterträda Jörgen Ericsson på befattningen inom FML. Vem som kommer att efterträda amiral Werin känns mer oklart. Men sannolikt någon f.d. förbandschef inom marinen.

Amiral Anders Grenstad kommer att bli ny chef för NNSC i Korea som övervakar gränsen mellan nord och syd. Ett ställe som definitivt står högt på medias bevakningslista då nya attacker skett och US Navy skickat en hel hangarfartygsstyrka till området.

Som ny marininspektör efter Anders Grenstad ryktas Jan Thörnqvist, som i dag är marinbaschef i Karlskrona och var nyligen Force Commander för EUNAVFOR med FHQ ombord HMS Carlskrona.

Vem som blir ny marinbaschef känns oklart, men ett hett tips skulle kunna vara kommendör Håkan Magnusson som i dag är chef för sjöstridsskolan och just nu även är tjf C PROD MARIN då Odd Werin har annat uppdrag.

Som ny chef för sjöstridsskolan, om kommendör Magnusson nu lämnar tjänsten känns osäkert. Ett möjligt namn för den tjänsten skulle kunna vara kmd Erik Andersson, tidigare chef för 3. Sjöstridsflottiljen. Ett annat alternativ vore att tillsätta nuvarande stf C SSS. Det sägs dock att det inte finns befordringsutrymme för fler OF5 inom marinen.

Det spekuleras som sagt hej vilt. Vi får väl se vad utfallet blir.

En lite detalj som skulle underlätta för alla inblandade vore att återinföra försvarsgrenscheferna fullt ut igen, med syfte att få lite tydlighet och struktur i verksamheten. En ny CM (chef för marinen) vore som Commander tididigare uttryckte det, en fin julklapp till alla anställda.

Att amiral Grenstad lämnar verksamhet är en förlust för FM. Grenstad är en chef med högt anseende inom marinen. En mycket karismatisk herre, och en bra chef, ledare och föregångsman. Fler chefer av den kalibern vore önskvärt och nödvändigt inför framtiden.

Försvarsministern och det nationella försvaret

Försvarsminister Sten Tolgfors (eller hans pressekreterare) har idag skrivit ett mycket bra inlägg på sin blogg rörande Svenska Försvarsmaktens närområdesperspektiv. Marinen och Flygvapent är de av naturliga skäl uttalade aktörerna.

Det är ett bra inlägg, som jag gärna diskuterar runt.

Tolgfors jämför Svenska Flygvapnets numerär (100 flygplan) med övriga Nordiska länder som har ett färre antal. Som vanligt jämför man siffror rakt av, utan att även se skillnaderna då Sverige har några divisioner som disponeras för egen och andras flygutbildning m.m. till skillnad från övriga länder. Detta något som Chefsingenjören på ett föredömligt sätt presenterat i ett tidigare inlägg.

Tolgfors radar upp materielsystem i sitt inlägg. Det är bra. Men ännu bättre hade det varit om någon Svensk politiker (Widman undantaget) någon gång kunde diskutera Försvarsmakten förmågor i ställer för att enbart diskutera materielsystem. Vad ska alla dessa system klara för uppgifter?

De enda förmågor som jag kan utläsa ur Tolgfors inlägg är övervaka och patrullera. Då bör nog också Tolgfors precisera vilka GEOREF rutor som avses - för så värst många rutor blir det nog inte.

Yrkesförsvaret och dess frågetecken

Det är mycket glädjande att se en debatt runt yrkesförsvaret. I dag tillför bloggkollegan Commander ett mycket bra inlägg till debatten, även om jag inte håller med i slutsatsen vad som borde göras.

I inlägget framhåller skribenten att förbandsnedläggningar vore en lämplig åtgärd.

Att behålla alla utbildningsplatser tillsammans med överdimensionerade och ineffektiva lednings- och stödorganisationer gör inte detta möjligt. Då blir det endast en tummetott.

....problemet är att riksdag, regering och Försvarsmakt inte tar de fulla konsekvenserna av fattade beslut och kraftfullt anpassar organisationen efter uppgiften. 

Detta är ett resonemang som jag inte alls kan förlika mig med. Förbandsnedläggningar kan aldrig vara av godo för Försvarsmakten. Något som jag tycker fallit bort ur debatten är folkförankringen. Detta är en faktor av betydligt större dignitet än vad man kanske vill tro.

Oavsett vilken förbandsort som skulle avvecklas i ett sådant resonemang så tappar Sverige en ort med inslag av Försvarsmakten. Detta leder till att färre och färre människor kommer i kontakt med, och får förståelse för Försvarsmaktens verksamhet. Särskilt viktigt blir detta då vi inte längre har den allmänna värnplikten att bygga folkförankringen runt.

På förbandsorter finns alltid Försvarsmakten närvarande i form av artiklar i media, ungdomar har föräldrar, släktingar, grannar och vänner som arbetar i FM och personalen syns i samhället. Syns man så finns man.

Detta är rekryterande i sig själv. Något som blir ännu viktigare då vi nu tvingas att locka till oss soldater och sjömän.

Att välja att lösa personalförsörjningsfrågan med nedläggning av förband anser jag således vara ett av de sämsta alternativen. Detta är den generella "Försvarsmaktslösningen" då man står i hörnet och det inte finns något annat sätt att lösa situationen på p.g.a att politikerna stängt alla andra dörrar. Denna gång har trots allt våra politiker varit förnuftiga och sagt nej till fler förbandsnedläggningar i riket.

FOI har i sin rapport, precis som Commander beskriver lyft fram ett antal alternativ.

- ökade försvarsanslag,
- ändrad struktur på fördelningen av soldater och sjömän,
- ambitionsanpassningar i personalvolymer,
- sänkta internationella ambitioner,
- överföring av pengar från materiel, anläggningar och stödmyndigheter,
- avveckling av grundorganisation, alternativt
- en kombination av dessa åtgärder

Det finns en lösning som vore den enda rätta om vi ska ha ett försvar värt att kalla ett försvar överhuvudtaget. Det är självklart det första alternativet, att öka Försvarsanslaget. Men eftersom Försvar och säkerhet är något som verkar vara helt ute att ens diskutera i Sverige (bristande folkförankring och avsaknad av politisk debatt) så kan vi nog inte räkna med den lösningen.

Det är dock intressant att konstatera att det finns så pass olika åsikter, där min egen och Commander´s är helt olika i just den här frågan. Det är sådant som skapar debatt, och gör att Försvarsfrågorna kanske något kan lyftas fram i ljuset från att vara fullständigt "omodernt" att diskutera.

Ett felaktigt beslut?

Försvarsmaktens personalförsörjning debatteras flitigt, främst på internet, men tyvärr inte så mycket på andra mer publika ställen - än så länge.

Någon som verkligen träffat mitt i prick är debattören Jan Kallberg, som i en artikel på Dagens PS, gör en helt suverän analys av läget rörande de kontraktsanställda soldater och sjömän som Försvarsmakten nu beslutat ska ersätta den värnpliktige. Kallbergs genomgående röda tråd i analysen är Försvarsmaktens avsaknad av ekonomiska medel. Något som grundar sig i att Försvarsmakten uppenbart gjort en mycket bristfällig analys av läget. Dessutom har man lyckats övertyga våra politiker att detta är den enda vägen så till den milda grad att politikerna nu använder samma argument och siffror i sin egen argumentation.

Jag skrev för några dagar sedan ett inlägg om Försvarsminister Tolgfors förmåga att vända allt till sin egen fördel. I detta inlägg handlade det just om de ökade kostnaderna ett yrkesförsvar kommer att medföra jämfört med värnpliktsförsvaret. Något som FOI slår fast i sin rapport.

Wiseman drog en slutsats runt detta som nog många andra också kan skriva under på.

Att huvudstupa kasta sig in i ett yrkesförsvar och samtidigt ha bränt broarna bakåt istället för att genomföra en gradvis förändring riskerar att ge en kraftfull näsbränna.

På Newsmill pågår just nu en debattserie angående Försvarsmaktens personalförsörjning på initiativ av Skövde kommun och Försvarsmakten i Skövde. Bland annat så har ÖB skrivit ett inlägg där han bl.a. skriver följande.

Ett arbete hos oss innebär erfarenheter som inte går att skaffa någon annanstans. Men allt är inte klart idag. Vi knackar loss en sten, justerar och sätter sedan tillbaka den. Samma förväntningar har vi på hela vårt samhälle, vi ska bygga vårt försvar tillsammans.

Jag är inte alldeles säker på att övriga samhället bryr sig nämnvärt om Försvarsmakten över huvud taget. En del i detta är att Försvarsmakten och politiker snabbt och säkert avvecklat just den folkliga förankringen i samhället i form av, ja just det - den allmänna värnplikten.

I mellanmjölkslandet lagom är Försvar och Säkerhet helt uppenbart väldigt långt ner på agendan. När till och med vissa av våra s.k. Försvarspolitiker ägnar sig mer åt sina vindkraftverk och samtidigt bekämpa Försvarsmaktens intressen så förstår man hur illa ställt det egentligen är.

Att skrota värnpliktssystemet var nog kanske inte helt genomtänkt.

En tredje insats i Adenviken under 2011?

När isen låg tjock på Östersjöns vatten tidigt under detta år kastade HMS Carlskrona loss för att på börja insatsen i Adenviken (ME 02). Sedan den 14 april har fartyget varit på plats och löst uppgifter i operationsområdet. I veckan vände det gamla långresefartyget stäven mot Skandinavien och påbörjade resan hemåt igen.

Under operationens första fyra månader disponerade man två Hkp-15 från helikopterflottiljen, varav den ena som "organic helo" baserad ombord. Något udda, så användes den andra helikoptern, baserad i Djibouti som reservdelshelikopter för att hålla en helikopter i luften över tiden. Totalt genomfördes 180 skarpa uppdrag med helikopter från HMS Carlskrona. Diskussionen runt helikopterfrågan, där de som är insatta i hur verksamhet till sjöss bedrivs, framhåller helikopterns förträfflighet. Detta är Fartygschef och Sekond mycket tydliga med i denna artikel. 

Under samma period leddes även hela operationen, inom ramen för Eunavfor från HMS Carlskrona då man hade FHQ placerat ombord. Även detta har fungerat mycket bra, både med fartyget som plattform och med bemanningen ombord. Under perioden efter att helikoptrar och FHQ lämnat, så har fartyget fortsatt som en ingående enhet i den sammansatta styrkan. Nu kommer fartyget åter till Svenska vatten efter en väl genomförd insats, och kommer förtöja i Karlskrona örlogshamn den 5 december.


Diskussioner runt en ny insats i Adenviken är redan igång.
Spekulationerna avseende med vilken/vilka enheter, och när i tid insatsen ska ske, pågår för fullt på alla arbetsplatser. Det hela är troligtvis avhängt på om det kommer att genomföras någon insats med NBG under 2011. NBG står som bekant i beredskap från 1 januari till 30 juni. Om inte NBG tjänster nyttjas under året, kommer det att finnas pengar att disponera. En marin insats är förhållandevis enkel och snabb att sätta upp.

Om vi pratar enheter för att skicka ner, ser jag att det finns fyra olika alternativ vilka är mer eller mindre fördelaktiga, och något av dessa är i dagsläget inget alternativ trots att man kan tycka att det vore lämpligt.

1. HMS Carlskrona
Fördelarna med att på nytt skicka HMS Carlskrona är många. Ett beprövat koncept och en plattform som inte är lika känslig för dåligt väder som de mindre fartygen. Har god uthållighet både avseende bunkerkapacitet och andra förnödenheter. Hon kan även ta helikopter ombord, vilket som väntat har gett avsevärd kapacitet sett till systemet som helhet. Gott om plats ombord för extern tillförd personal som EMF, sjukvårdsresurser och en ev tillförd stabsdel.

Nackdelarna är att hon är personalkrävande för driften, och att hon sannolikt kommer att behöva en rejäl översyn innan hon kan tas i bruk igen. Det stora problemet är att man måste skramla fram en komplett ny besättning, då personalen som tjänstgör ombord nu knappast vill, eller får åka på ny mission inom ett år.

2. Korvett typ Visby
Fördelarna är en något större plattform med något bättre uthållighet än de mindre korvetterna. Två av fartygen är dessutom anpassade för att kunna verka i just den här rollen, då man t.e.x redan monterat fästen för TKsp på helikopterdäck. En annan fördel är också att kunna ta ner en helikopter ombord, men att se en Visbykorvett som en flygplats likt Carlskrona blir att ta i för mycket.

Nackdelarna är dessvärre flera, och  redovisas ej här p.g.a. olika anledningar. Enklare saker man kan konstatera är att utrymmet ombord inte medger några större mängder tillförd personal.

3. Korvett typ Stockholm
Fördelarna med att på nytt skicka ner Stockholm/Malmö är flera. Det är ett beprövat koncept som visat sig fungera. Man kan transportera fartygen på shiplift i syfte att spara både personal och materiel. Dessutom kommer båda fartygen att vara i mycket gott skick då omfattande översyner har genomförts.

Nackdelarna då. Fartygen är så pass små att man bör välja rätt årstid för en insats då vädret är som mest gynnsamt. Dessutom är fartygen gamla och slitna , vilket kan innebära stora underhållsåtgärder och i värsta fall haverier på plats p.g.a. att materielen helt enkelt börjar nå sin "end of life". Alldeles för små plattformar för att kunna basera tillförd personal i form av sjukvård och EMF, trots att man gjorde det under förra missionen. Men att "leva i ett läger" ombord åter igen är väl knappast att rekommendera. En annan stor nackdel är självklart bristen av att kunna ta helikopter. Vidare är dessa mindre plattformar i behov av logistikstöd (bränsle och mat) i någon form. Har vi ens ett eget stödfartyg att tillgå under 2011 som kan skickas med dessa enheter?

4. Korvett typ Göteborg
Fördelarna med att skicka detta system är framförallt att avlasta flottiljen i syd, som satt upp de senaste två insatserna. Förbandet skulle behöva en paus för att komma i gång med den nationella verksamheten samtidigt som jag tror att förbandet i ost nog gärna skulle vilja få komma ut igen. Fartygen är även dessa prövade, då man genomfört två insatser utanför Libanon.

Nackdelarna är i stort sett identiska som hos korvett typ Stockholm avseende storlek-sjögång, brist på helikopter och behov av logistikstöd. Fartresurserna är även dessa i minsta laget på de här fartygen. Särskilt om man skulle hamna i en situation att behöva ta upp en jakt på pirater i likhet med vad HMS Malmö hamnade i under ME 01.


Sammanfattningsvis kan man konstatera att det finns ett antal alternativ olika alternativ som är olika bra. Större fartyg har alltid bättre resurser och möjligheter i en operation likt denna.

HMS Carlskrona vore det bästa, men där tror jag att det faller på personalen.
Visbykorvetterna vore det näst bästa, men där finns det andra hinder i vägen.

Därför tror jag det hela slutar med att HMS Stockholm och HMS Malmö kommer att skickas ned ytterligare en runda och att vi på nytt kommer att få ett "lägerboende" i mässarna med den tillförda personalen som gäster. Oavsett detta så skulle man självklart ändå lösa uppgiften på ett ypperligt sätt. Den stora frågan blir hur logistikbehovet avses att lösas?

Svensk officer skottskadad i Afganistan - igen

Försvarsmakten rapporterar i dag om att en Svensk officer, och två Finska blivit skottskadad i Afghanistan.
Fordonet skall ha blivit beskjutet med granatgevär. De skadade är avtransporterade med Amerikanska helikoptrar.

Just nu sitter Försvarsministern i direktsändning i TV4 och debatterar Afghanistanfrågan. Inte ett ord om den senaste olyckan än så länge. Lasse Bengtsson, f.d. nyhetsankaret på TV4 ställde den konkreta frågan "Vad har de 500 soldaterna på plats verkligen gjort för skillnad i Afghanistan"? Svaret var inte lika tydligt, och precis som Bengtsson påpekar, så upplever jag också att FM har svårt att förmedla det budskapet ut till Svenska folket.

SVD påvisar att Svensk trupp har varit delaktig i eldstrider ett 30-tal gånger sedan midsommar. Det allvarliga läget har med andra ord trappats upp.
Mycket tragiskt med nya attentat mot trupp i området! Tyvärr är det inte första gången, och sannolikt inte sista gången heller.

Läs även SVD, DN , Expressen och Aftonbladet

Regionala staber

Det har varit förhållandevis tyst i frågan runt inrättandet av de fyra regionala staber det tidigare talats om?

I budgetpropositionen för 2011, gällande utgiftsområde 6 (Försvar och krisberedskap) står följande att läsa.

Försvarsmakten avser att fr.o.m. 2013 i insatsorganisationen inrätta fyra regionala staber som under Högkvarteret ska samordna den markterritoriella verksamheten. Staberna kommer också överta de uppgifter som i dag utförs av säkerhets- och samverkanssektioner och insatsledning Stockholm. Staberna kommer

bland annat samverka med regionala myndigheter, leda den regionala säkerhetstjänsten och vara beredda att leda hemvärn med de nationella skyddsstyrkorna. Regeringen bedömer att skapandet av de regionala staberna innebär att Försvarsmaktens förmåga att samverka med och lämna stöd till andra myndigheter förbättras.

Chefsingenjören har tidigare skrivit ett mycket bra inlägg i frågan, där fördelarna med ett inrättande av regionala staber lyfts fram. En nyligen skriven debattartikel i Norrbottens kurirer tar frågan ytterligare ett steg längre och hävdar att nyttan av dessa staber inte alls blir särskilt stor, om man inte tillföra regionerna fler förband än vad som går att uppbringa i dag.

Att återinrätta de regionala staberna kan dessutom medföra vissa bonuseffekter att eventuellt bibehålla (låta bli att lägga ner) vissa skyddade ledningsplatser som i dag mer och mer, lämnas utan verksamhet.
För inte kan det väl vara så korkat, att man avser att inrätta regionala staber för ledning av militära förband, i vanliga byggnader på militära garnisonsområden, helt utan fortifikatoriskt skydd?

Troligtvis så kommer produktionsdelarna, och den fredstida ledningen att förläggas "ovan jord". Men ett rimligt krav borde vara möjlighet till att kunna kliva ner i en skyddad ledningsplats i tider av ofred.

Vidare så kan man fråga hur tanken är att hantera alla insatsledningarna som i dag lokaliserats till ett och samma komplex, L24. Kommer MTS, ATS och FTS att bli kvar i sin nuvarande form inkluderat operationsledningsplatserna?

Vidare så bör detta rimligtvis också innebära ett återinrättande av funktionerna Marin- Flygvapen- och Arméchef med fulla befogenheter över den fredstida produktionen. I dag är det, och har varit ett sammelsurium av olika diffusa befattningar (för Marinen) som C PROD, C MTS, MI mm. mm. Flertalet byten av namn på funktionerna och ständiga skiften av befogenheter. Lika har det varit inon de övriga vapengrenarna.

Gör det i stället enkelt och funktionellt. Återinför vapengrenarna med dess chefer, återinrätta ett antal regionala staber för ledning av förband och tillse att dessa staber får fortifikatioriskt skyddade ledningsplatser.

Sveriges egen Bagdad Bob?

Vem minns inte Bagdad Bob, eller som han egentligen heter Muhammad Saeed al-Sahaf , Saddam Husseins "informationschef" som stod i TV och förnekade att det skulle finnas Amerikanska trupper i Irak samtidigt som bomberna föll bakom honom i direktsänd TV.

Jag ser ibland vissa likheter med vår egen Försvarsminister Sten Tolgfors. Som vanligt ställer jag frågan om våra politiker i bland förs bakom ljuset av Försvarsmakten, eller om de själva väljer att hitta alternativ genom att vrida och vända på siffror och bokstäver så att det helst plötsligt presenteras som om att allt är guld och gröna skogar?

SVD har idag en artikel som förkunnar det som vi alla redan förstod, eller hade misstänkt. Ett yrkesförsvar med anställda soldater och sjömän blir dyrare än värnpliktsförsvaret. Nyheten baseras på en ny rapport från FOI. Även SVT har gjort ett inslag i ärendet.

Genast rycker då Sten Tolgfors ut för att gjuta olja på vågorna, och dementera uppgifterna med en massa siffror och alternativa slutsatser.

Rapporten tar inte hänsyn till den förstärkning av förbandsanslaget, som vi vill göra. Den bygger på en överföring om två miljarder kronor från stöd och logistik, som en särskild utredning nu arbetar med att möjliggöra.

I detta inlägg från April, då Tolgfors diskuterar samma frågeställning, så hävdar man något helt annat äv vad FOI utredning nu signalerar.

Ovanstående pekar på att det kostar 2,4 gånger mer att utbilda 3 000 insatsklara soldater enligt dagens system och regelverk jämfört med det förslag på utbildningssystem som kommittén lägger fram.

Tolgfors är en klockren politiker som till skillnad mot företrädaren Odenberg går i husses koppel och levererar exakt vad som förväntas. Det gäller att alltid ha svar på tal, och att alltid kunna vända dåliga nyheter till sin egen fördel.


Samma visa var det även då Försvarsministern kommenterade Officersförbundets uppgifter rörande att 8 av 10 officerare såg brister i förmågan till väpnad strid. Då lyckades Tolgfors helt plötsligt vända det hela till att det skulle se helt annorlunda ut om enkäten genomförts nu, för då den genomfördes hade regeringen minsann ännu inte presenterat helt avgörande nyheter för de anställda.

Undersökningen är gjord i våras, det vill säga innan regeringen fattade beslut om anskaffning av en rad centrala materielsystem, bland annat ubåtar, splitterskyddade fordon, radarjaktrobot för Gripen och helikoptrar. Materiel som är nödvändig för IO14. Svaren på frågan om de materiella förutsättningarna att lösa uppgiften blir därför i vart fall delvis inaktuella.

Av någon konstig anledning får jag en stark känsla av att alla dessa, i tid och rum, korrekta och välformulerade kommentarer troligtvis kommer från en slipad pressekreterare, och inte alls av Tolgfors själv. Men detta tillhör som sagt mina egna grundlösa spekulationer.

Amfibieförmågans oklara framtid

Ett tidigare inlägg om Kustartilleriets fullständiga nedmontering och Amfibiebataljonens framtid har väckt en debatt som jag tror är mycket bra. För visst är det väl så att Amfibieförmågan är något som verkligen hamnat i ett undanskymt hörn i den totala Försvarsdebatten.

Till det förra inlägget fick jag en kommentar av f.d. Generallöjtnanten Lar G Persson som jag väljer att lyfta fram i sin helhet, vilket jag hoppas Persson samtycker till. Lars G Persson har bland annat varit Chef för KA5 och Militärområdesbefälhavare i Norrland (Milo N) fram till 1997. 

Persson ger här sin syn på behovet av Amfibieförband och dess framtid 

-------------------------------------------------------------------------------------

Skipper: Om det är som Du inledningsvis säger att amfibieförbanden debatteras mindre än andra så är det verkligen bra att Du tog tag i detta. Sedan gled debatten väl snabbt över i diskussion om enskilda äldre materielprojekt vilket är tråkigt. Att några system som fortfarande skulle ha fyllt en plats med dagens inriktning åkte ut med badvattnet 2000 är tråkigt men svårt att göra åt. Där får väl skulden läggas på oss KA-föredettingar som var väldigt snabba med att följa den strategiska inriktningen i början av 2000-talet – ”skydda Sverige utomlands”.

Idag gäller att vi skall både kunna verka inom Sverige och utomlands, både i det nordiska området och längre bort. I båda fallen måste vi kunna plugga in i organisationer som FN, EU eller NATO och ge ett nettotillskott av kraft och säkerhet, inte vara en belastning, som man bara accepterar av politiska skäl. Solidaritetsdeklarationen är ett uttryck för detta.

Amfibieförbandet är ett specialförband av jägarkaraktär, designat och övat för övervakning och strid i kustnära områden som skärgårdar och hamnar. Sådan terräng finns i stort sett i hela det nordiska området och i väldigt många områden runt om i världen. Den som påstår något annat bör nog betrakta kartor i litet större skala. För Sveriges del vore det väl märkligt om vi inte hade något förband avsett för den terrängtyp, som är särskilt utpräglad kring våra känsligaste områden, storhamnarna, och med förmåga att där ta till sig och leda även utländsk förstärkning. Övervakning och strid i sådan terräng är minst lika svår och särpräglad som strid i de norrländska tassemarkerna, som kräver sin specialutrustning.

Sumatra: De ingående båtarna är lika litet som stridsfordonen i markstridsförbanden ”bara” ett transportmedel. De är som ”stridskamrater” med i främsta linjen och måste hanteras taktiskt rätt för samverkan mellan eld och förflyttning, för skydd och stöd, som vapenbärare och för underrättelseinhämtning. De är en väsentlig del av striden.

Liksom många armé-förband har amf inte några egna tunga vapen för indirekt eld. Däremot har de numera förmåga att leda artilleri- och flyginsats, både svensk och utländsk. Alla förband måste – nu kanske tom .mer än förr - kunna utnyttja varandras styrka.

Amfibieförband har flera gånger haft ansvaret i Kosovo och som sagt i Tchad och är överrepresenterat i specialförbanden. Mindre enheter har deltagit i Aden-viken. Det måste väl vara en styrka att det helt eller delt kan användas även i icke-kustnära miljö.

Amfibieförbanden måste bibehålla arvet från de fasta kustartilleriförbanden: den höga beredskapen. Tchad-operationen var ett exempel där de utgjorde täten framför mera tungrörliga markstridskrafter. Dock inte tillräckligt snabbt pga. ilastning och transporttid.

L10 skulle medge en avsevärt högre beredskap i en sådan situation där ledning, sjukvård och delar av förbandet skulle kunna föras fram mot insatsområdet väl före slutligt insatsbeslut och före huvudstyrkan och sedan stanna kvar om så krävs. Och dessutom kunna leda återtransporten. Här skulle Sverige med sina begränsade resurser kunna spela en avgörande roll. L10 bör inte bli ett fullfjädrat stridsfartyg. Lv-robotarna skall sitta på korvetterna och Archer kanske medföras på transportdäck! Men det får heller inte bara bli ett stödfartyg för enbart för sjöstridskrafter. Då blir det inte det stöd för försvarsmaktens ansträngningar jag efterlyser. Bra att Annika Engström tycks stödja denna tanke!

Storbritannien skall i förtid göra sig av med ett antal fartyg för liknande uppgifter. Kanske kan vi ge ett skambud på ett sådant! Kanske är det litet för stort men antagligen billigt att anskaffa. Idéer behövs!

Lars G Persson
Fd genlt men ovan bloggare

Staffan Danielsson (c) - Dags att du engagerar dig på riktigt

I dag tröttnade jag på centerpoltikern Staffan Danielsson, och hans utspel och ofta grundlösa "tyckande" om Försvarsmakten, eller "försvaret" som Danielsson benämner myndigheten.

Jag anser att Staffan Danielsson ofta briljerar med sin okunskap om Försvarsmakten i allmänhet och säkerhetspolitik i synnerhet. Det som gör saken ännu värre, är att Danielsson dessutom sitter som ledamot i Försvarsutskottet. Då kan man tycka, ja nästa kräva, att man har ett reellt engagemang för Försvarsfrågor och se till att vara insatt och påläst.

Det som fick mig riktigt irriterad, och det som fick mig att skriva detta inlägg är Danielssons kampanj mot Försvarsmakten i vindkraftsfrågan, där Danielsson på några dagar skivit ett, två, tre inlägg där han kritiserar de beslut Försvarsmakten fattat i frågor om uppförande av vindkraftverk på ställen där Försvarsmaktens verksamhet på olika sätt kan störas. Även SVD har en artikel rörande ämnet

Staffan Danielsson, hur vore det om du istället engagerade dig på riktigt i Försvarsfrågor, som dina kollegor i utskottet, Håkan Juholt, Allan Widman och Annicka Engblom gör på ett förtjänstfullt sätt.

Jag har tittat igenom det Staffan Danielsson "sagt & gjort" i sin politiska karriär. Sedan 2003 kan jag inte hitta en enda interpellation, motion eller skriftlig fråga som rör Försvarsmakten. Däremot har Danielsson, som vindkraftkramare, i stället lagt mycket krut på att motarbeta FM i dessa ärenden. Är det seriöst att vara ledamot i ett utskott om man uppenbart engagerar sig mer i frågor om vindkraft, lanthandel och dansbandsskatt än Försvarsfrågor?

Jag har inga egentliga synpunkter på Danielssons ståndpunkt i vindkraftfrågan, även om jag tillhör de som anser att det ger alldeles för lite "pang för pengarna", och att man i stället borde satsa på kärnkraft.
Det jag reagerar mest över är att Danielsson inte alls jobbar med viktiga Försvarsfrågor, utan lägger istället sin tid på att motarbeta systemet. Vi är många som kritiserar FM i olika frågor, men vi har också alltid förslag på hur det i stället borde vara, d.v.s. kostruktiv kritik.

Jag har även läst Danielssons tidigare blogginlägg i olika Försvarsfrågor. Ett inlägg som även detta känns oproffessionellt är när Danielsson frågar oss som anser att försvarsanslaget borde ökas, till vilken nivå det ska ligga på för att vi ska vara nöjda?

Då måste jag ställa motfrågan till Danielsson, vad tycker DU SJÄLV som folkvald politiker och ledamot i Försvarsutskottet? Har du Staffan Danielsson någon gång funderat över vad du anser att Försvarsmakten skall klara av? D.v.s. vilka förmågor och i vilken omfattning och mot vilken typ av angripare organisationen skall dimensioneras för att möta? Finns det ett sådant tänk över huvud taget? Eller är det som vanligt att man sätter en summa pengar, och bryr sig inte nämnvärt vad det ger för uteffekt?

Jag har skummat igenom samtliga Danielssons blogginlägg som rör Försvarsmakten och konstaterar att Danielsson skrivit mycket. Men några djupare analyser och funderingar runt Svensk säkerhetspolitisk och Försvarsförmåga är det ont om. Något man kanske väntat sig av en "försvarspolitiker".
Det skrivs lite ytligt om FRA, stridsfordon och Afghanistan. Självklart även om JAS 39 Gripen då Danielsson kommer från Linköping där flygplanet tillverkas.

En annan fundering som slagit mig, är Försvarsutskottet något många politiker betraktar som något utskott man får ta i väntan på något bättre, och att man anser detta som ett nerköp? Man kan åtminstone få den känslan i bland.

Personalen - Försvarsmaktens viktigaste resurs

Arbetsbrist är ett nytt modeord!
Officerare sägs upp på grund av arbetsbrist heter det numera när vissa väljer att inte skriva på det nya anställningsavtalet "in blanco".

Arbetsbrist är vi tvärt om, absolut inte är drabbade av. Vi lider däremot av en relativt stor brist på personal på många platser inom FM, vilket även påvisades av riksrevisionen för drygt ett år sedan. Läs även detta.

Att personalen är Försvarsmaktens viktigaste resurs, som det så fint heter, märks det inte mycket av. Ännu värre blir det dessutom när den lilla skara som finns kvar på olika enheter, succesivt tvingas till att administrera sig själva. Något som det tidigare fanns administrativ personal för, med syfte att avlasta personal som är anställd för att göra helt andra saker. Att Försvarsmakten nu medvetet väljer att gå den vägen (PRIO) är både olyckligt och märkligt. Kortsiktigt kan det förstås ge ett sken av att det kommer att spara lite pengar. Men hur mycket annat (kärnverksamhet) som blir försakat till förmån för admnistration, är nog betydligt svårare att mäta.


Frågan är då, gör man något åt dessa brister här och nu?
Nästa fråga är, har förbanden en långsiktig plan för att lösa detta på sikt?

Jag skulle gärna önska att det var så, men jag tror tyvärr verkligheten är en annan. För om man haft det, så hade sannolikt inte situationen varit så som den är idag. Då hade man för ett antal år sedan, sett till att göra kraftansträngningar för att rekrytera ett stort antal individer till alla dessa bristkategorier, och inte som nu, att endast utbilda en bråkdel av det faktiska behovet, för att sedan se hur utfallet blev. Finns det HR-chefer som har koll på hur många individer i varje kategori det måste tilkomma för att fylla stolarna om, låt säga tre år?

Eller är problemet i stället så enkelt att rekryteringsunderlaget är för dåligt? Om så är fallet så stämmer knappast de glädjesiffror som vårt Högkvarter redovisar när man skall presentera utfallet av de stora rekryteringskampanjerna?

Hur löser man problemet så att våra förband och skolor på sikt blir bemannade utan att vi får sitta med alla vakanser vi lever med idag? Eller kommer det att bli ännu värre, att det går så långt att man får ställa in viktig verksamhet på grund av personalbrist?

Ursäkta, arbetsbrist hette det visst.....

Försvarsmakten i TV4 Kalla Fakta

Ikväll kommer TV4 programmet Kalla fakta att åter igen blåsa liv i de tragiska dödsolyckorna som skett i Försvarsmakten de senaste åren. Det är inom Marinen och Kustartilleriet/Amfibieregementet de flesta dödsolyckor dessutom skett.

På SVD Brännpunkt finns idag också en artikel i ämnet skriven av de drabbade föräldrarna.

Jag vet faktiskt inte hur jag ställer mig till att detta lyfts upp till ytan ännu en gång. Finns det anledning att röra om i grytan åter igen, och kommer det verkligen att leda till något bra?

Programmet sänds i kväll 19.20 på TV4.

Svar från Annicka Engblom (m)

I ett tidigare inlägg om "Modifierade sanningar och marina frågor" så kommenterade jag en artikel som riksdagsledamoten, och ledamoten i Försvarsutskottet, Annicka Engblom (m) skrivit för KÖMS.

Annicka har nu skrivit en lång och utförlig replik, som jag väljer att lyfta fram i sin helhet. Tack för detta Annicka.

------------------------------------------------------------------------------------

Hej. Så äntligen. Ber om ursäkt att jag dröjt med kommentarer på ditt blogginlägg.
Tack för ditt positiva omdöme om min artikel och dina kommentarer.

Jag kan försäkra dig om att jag inte under några som helst omständigheter nöjer mig med att serveras "tillrättalagda" sanningar i mitt uppdrag som riksdagsledamot. Vad det gäller Försvaret, eftersom jag har en bakgrund i Marinen och därmed många nära vänner som är aktiva officerare, så får jag ständigt rapportering som sakernas tillstånd. Något jag föredrar och uppskattar.

Nu till några av dina synpunkter.

Jag tvekar inte om att framhålla Visbysystemet. Det finns väldigt mycket att säga om processen fram tills att de nu är under leverans till Marinen. Det finns mycket att i övrigt önska vad det gäller fartygets LV-, sjömålsrobot- och ubåtsjaktsförmåga, både förknippat med politiska beslut och situationen inom helikopterflottiljen, men min inställning är att nu låta besättningarna genomföra sin provtursverksamhet, vässa sina förmågor och få chansen att leverera. Varför skjuta hela systemet i sank innan det har få visat vad det går för?

Plats för en liten anekdot. När jag 2009 under BALTOPS bodde ombord det amerikanska ledningsfartyget USS Mount Whitney under några dagar, träffade jag Rear Admiral John Christenson, chef över Carrier Strike Group 12. Normalt baserad i San Diego kände han ju väl till HMS Gotlands stora framgångar. Eftersom Visby skulle levereras senare det året, nämnde jag att vi under BALTOPS 2010 kanske skulle kunna delta även med dessa under övningen. Hans svar på bred amerikanska var: ”Well, can’t you Swedes ever send something that we can find?!”……

Vidare. Vad det gäller OPV tolkar du mig alldeles riktigt. Det är storlek på fartyg jag åsyftar. Danskarnas ABSALON-lösning är väldigt intressant, men tycker att fregatter är att skjuta över målet för svenska behov. Behovet av helikopterförmåga kan dock inte nog understrykas. Det har insatsen i Adenviken bevisat på ett mycket tydligt sätt.

Den svenska Marinen håller hög förmåga. Det är inte bara smicker från andra nationer, utan fakta baserat på internationella värderingsinstrument. Det finns ingen anledning att huka vad det gäller det.

L10 ska ju ersätta HMS Visborg och självklart ska hon rustas för att kunna tjänstgöra både i våra och andra farvatten. Jag har lite med oro följt diskussionerna kring projektet, eftersom det enligt mitt förmenande under en tid haft tendenser att svälla. Nu verkar det hela ha sansat sig något.

Jag föredrar att blicka framåt istället för att grumsa över det som en gång var. Vi är bara i början av en lång process för att uppnå målet om ett tillgängligt insatsförsvar. Vi politiker behöver noga följa varje steg i denna process och vara beredda att skruva och ändra i direktiven när så behövs. Försvarsmakten behöver å sin sida ta sig en funderare över sina egna processer, bland annat vad det gäller behovssättning, personalram och inre organisation.

Bra med debatt, Skipper. Det här inspirerar till ytterligare artiklar.

Mvh Annicka

Piraterna utökar sitt operationsområde

Under gårdagen kapade de Somaliska piraterna ytterligare ett fartyg.
Den här gången var det dags för kemtankern Hannibal II.

Det som gör denna kapning extra speciell är att piraterna nu utökat sitt eget operationsområde avsevärt jämfört med tidigare händelser. Man har tidigare befunnit sig långt ut till havs, men detta slår alla rekord.

Hannibal II blev kapat 860 NM (160 landmil) öster om Afrikas horn. Från den positionen är det närmare till Indiens kust än till Afrika. Att ge sig ut på Indiska oceanen i små piratbåtar är ingen lek. Att dessutom ge sig ut 160 NM från land är dessutom farligt, något som piraterna uppenbart inte bryr sig nämnvärt om.

Om detta är utvecklingen vi kommer att få se, så kommer piratproblemet att få ännu större konsekvenser än tidigare. De sjöstyrkor som finns på plats kommer inte alls att räcka till för att lösa uppgiften fullt ut. Det gör de inte ens idag på långa vägar.

Det kanske är dags för de stora samfunden att hitta en strategi för att lösa piratproblemet en gång för alla. Att hålla sjövägarna öppna och säkra borde ligga i alla länders, företags och organisationers intresse. Den långsiktiga lösningen innefattar inte, från mitt sätt att se det, att skicka dit fler fartyg. Det kommer istället att krävas "boots on the ground".


Commander har skrivit ett inlägg som rör piratjakten och eventuell deltagande med Svensk ubåt. Detta är en alldeles utomordentlig lösning,som Commander redogör för, redan är beprövad. För bara någon vecka sedan så kom den Holländska ubåten Zeeleuuw hem efter att ha deltagit i SNMG1 utanför Somalias kust. Ubåten har stått under Danskt befäl, och man är mycket nöjda med vad ubåten lyckats åstadkomma under operationen.

Ubåten har nyttjats för underrättelseinhämtning. På grund av sin storlek så har ubåten kunnat gå in mycket nära de Somaliska stränderna för att kartlägga piratläger och rörelserna till/från deras baser. På så sätt har man kunnat ge övriga fartyg i styrkan ett mycket bra underrättelseunderlag för att snabbt och tidigt kunna identifiera och begränsa rörelser genom att ingripa med andra enheter.

För att komplettera med Svenska lämpliga enheter, så kan jag tycka att det börjar bli dags för de Svenska minröjningsfartygen att lämna den trygga hemmaplanen Östersjön och sin enda paradgren, minröjning. Det finns inget som hindrar att de tilldelas uppgiften att eskortera WFP och andra långsamma handelsfartyg. För det är just farten som hindrar minröjningsfartygen från att genomföra andra uppdrag vilket skulle kunna inkludera jakt på pirater.

Den nya modifierade Kosterklassen med ny spaningsradar, eldledning och pjäs i kombination med ett antal 12,7mm ksp skulle garanterat kunna göra ett bra jobb inom ramen för eskortering av långsammare enheter.

Det skulle dessutom avlasta ytstridsenheternas personal och plattformar om man kunde nyttja andra fartyg än korvetter vid internationella insatser. Som ett bra exempel så har Tyska minröjningsfartyg använt vid insatsen utanför Libanons kust.

Det ser mörkt ut för en erättare till Torped 45

I marinen finns i dag två typer av torpedsystem.

Det tunga torpedsystemet 613 och den nyare torped 62 används främst för bekämpning av ytfartyg från ubåt. Tidigare fanns dessa system även på robotbåtarna fram till 2005, då de avvecklades. Tung torped har en kolvmotor (fungerar ungefär som en ångmaskin) och drivs med torpedbränsle (väteperoxid) och har en tubdiameter på 53cm. Det andra lätta torpedsystemet, torped 45, är en torped främst avsedd för ubåtsjakt och är batteridriven. Tubdiametern är 40cm.

Tung torped från ytan är i dag egentligen inget alternativ, då utvecklingen av sjömålsrobotar gått framåt i rasande takt. Däremot från en ubåt, så är det fortfarande kanske ett av de bästa vapnen mot en invasionsstyrka där det handlar om att sänka tonnage.

Marinens lätta torped, torped 45, som är avsedd att användas för ubåtsjakt och kan skjutas både från våra Svenska korvetter och ubåtar. Torpeden går enligt uppgifter ut år 2015 och måste ersättas. Enligt SAAB Dynamics i Motala, som under alla år har tillverkat de Svenska torpederna, så finns det ingen annan tillverkare som har en torped som klarar de tuffa förhållandena som råder i svenska kustvatten vilket innbär trånga, grunda vatten med bergsformationer på bottnen. Idag finns det sju tillverkare av torpeder i världen men samtliga bygger torpeder som är avsedda att användas på öppet hav och djupa vatten.

Regeringen har begärt riksdagens godkännande vid två tillfällen (september 2008, samt oktober 2010) om att under 2011 få besluta om:
- anskaffning av nya splitterskyddade bandvagnar
- ny lätt torped
- vidmakthållande och vidareutveckling av JAS 39 C/D

Nu ser det dock ut att bli problematiskt ur ett försvarsperpektiv då SAAB Dynamics varslar 200 personer varav samtliga 130 personer som jobbar med torpedutveckling och tillverkning i Motala.

- Allt bygger ju på att vi får de svenska beställningarna. Torpedsidan är ju helt beroende av Sverige. Efterfrågas inte kompetensen blir det avveckling, säger Tomas Samuelsson.

Ska man tolka det som att Saab sätter press på regeringen att få en beställning?

- Det är klart att man kan se det på det sättet, men det är ju fakta, att om det inte kommer några nya beställningar måste vi ju agera. Man har ju senarelagt beställningen på Torped45, därför kan vi inte bedriva verksamheten långsiktigt, säger Tomas Samuelsson.

Det är med andra ord viktigt för Försvarsmakten att Dynamics får ordern på en ny lätt torped. Då propagerar jag inte för att behålla försvarsindustrin, utan helt enkelt för att FM ska kunna erhålla ett vapensystem anpasat för Svenska vatten. För i det här fallet tror jag SAAB har helt rätt. Det finns ingen annan tillverkare som har kunskapen om hur en torped beter sig i vatten som de Svenska, med allt vad det innebär. Allan Widman har tidigare skrivit ett inlägg i ämnet, men nu ser det som sagt mer mörkt ut än någonsin.

SAAB vill nu snabbt få dit representanter från Försvarsutskottet för att förklara läget enligt lokala media. Det slår självklart hårt mot en liten stad som Motala att förlora jobben, men även mot FM om inga fler torpeder kommer att konstrueras där den enorma kunskapsbanken avseende undervattensvapen finns ackumulerad.

Sedan tidigare har regeringen beslutat att avbryta projektet med enhetsplattformen TMS (Torped, Mina Sensor) som också utveclades i Motala.

Regeringen anser att det svenska försvaret ska ha ändamålsenlig materiel, men det som är tillräckligt för andra länder måste också kunna vara tillräckligt för Sverige. Det är inte alltid kostnadseffektivt att ligga steget före utvecklingen i övriga världen.

Är det måhända erfarenheterna av Visbyprojektet och SEP som fått regeringen att tänka i dessa banor?

Frågan är vad som kommer att hända med systemet AUV62 eller Sapphires som den också benämns. Det systemet har redan som prototyp visat en enorm potential och borde definitivt införskaffas som sensor till Marinen. Läs gärna om systemet här och här.

Sammanfattningsvis - Beställ Torped 45 nu - Innan det är försent, och innan vi har ytterligare ett förmågeglapp!

Sjöoperativ helikopter - Del 2

Helikoptrar är något som uppenbart intresserar och engagerar många. Framförallt inom Försvarsmakten, men intresset finns även utanför, då helikoptrar ofta även ses som en unik samhällsresurs.

Många har kommenterat mitt tidigare inlägg som tog upp frågan om sjöoperativ helikopter, och många kloka synpunkter har förts fram. Något som många fastnat vid, där det också råder delade meningar, är hur våra helikoptrar borde organiseras, vilket jag tänkte lägga lite mer krut på i detta inlägg.

Om vi backar bandet ett antal år, och tittar på tidigare organistation inom främst marinen, så har det svängt en del genom åren. Marinens helikopterdivisioner organiserades sedan 80-talet på tre platser i anslutning till flottans marina basområden. 11.hkpdiv vid Berga. 12.hkdiv vid Säve utanför Göteborg och 13.hkpdiv på F17 i Ronneby. Detta var förstås optimalt ur ett övningsperspektiv, men även ur ett operativ perspektiv då man hade marinflygare spridda längs kusterna. 13.e var divisionen som tillkom sist.

Sjöräddning var förstås en stor del av verksamheten och Hkp 4C var arbetshästen och maskinen som utgjorde stommen i marinens helikopterverksamhet sedan 1973. 4st av flygvapnets räddningshelikoptrar modifierades till marinen och fick beteckningen Hkp 4D. Totalt förfogade Marinen över 14 helikoptrar.
Här står dessa helikoptrar just nu och väntar på skrotdöden. Företrädaren var den äldre Hkp 1.

Lilla Hkp-6B fanns också i marinens organisation om totalt tio individer. Absolut inte att förglömma, en annan trotjänare som fått alldeles för lite uppmärksamhet är ubåtsjaktflygplanet CASA, SH-89, Y891, ja kärt barn har många namn.

Efter de klassiska divisionerna så blev det inom FM sedan bataljoner, för att sedan bli skvadroner.
Helikopterflottiljen inrättades 1998 som ett eget vapenslag. 2003 blev flottiljen en del av Flygvapnet.
I dagsläget finns helikoptrar på tre ställen, F21 och F17 och på Malmen där flottljstaben också huserar.
Sjöoperativ helikopterverksamhet är uteslutet lokaliserat till 3.Helikopterskvadronen på F17, dessvärrre har man endast några Hkp 15 att förfoga över.


Här kommer man osökt in på den märkliga organisation som få andra länder med helikopterverksamhet gett sig in på. I Sverige så samlar vi allt som flyger i en egen organisation. Det vore ungefär som att samla alla fordon som rör sig på land under armén, inkluderat flygvapnets räddningsfordon m.m. Samma sak vore det att organisera allt som flyter under marinen inkluderat arméns brobyggarbåtar. Så kan man förstås inte göra.

Helikoptrar skall organiseras där de fullgör sin tjänst. Att tro att helikoptrar med dess personal skall kunna vara någon form av multimission-enheter är bara dumt och faller på sin egen orimlighet.

Helikoptrar för flygräddning skall självklart organiseras och övas tillsammans med Flygvapnet. Nu är ju detta outsourcat till Norrlandsflyg, så även där har vi tappat greppet.

Helikoptrar för trupptransport, MEDEVAC och CSAR skall självklart organiseras och övas tillsammans med arméns förband.

På samma sätt skall helikoptrar för sjöoperativa ändamål organiseras inom marinen. Vi kan göra ett tankeexperiment där flottan tillförs nya fregatter med ombordbaserad helikopter. Skall dessa helikoptrar "lånas in" från helikopterflottiljen för specifika uppdrag? Vem blir då chef och styr helikopterns verksamhet? Är det fartygschefen fram till dessa att helikopterflottiljens chef prioriterar något annat?
Vem som helst förstår nog att detta inte kommer att fungera. Ett praktexempel från verkliga livet, dessutom i närtid, är de Hkp 15 som baserats på HMS Carlskrona i Ademviken plötsligt lyftes hem till Sverige för att deltaga i NBGs övningar.....

I Adenviken genomförde man skarp verksamhet, vilket prioriterades ner till förmån för en övning. I bland undrar man vem som gör dessa ytterst märkliga prioriteringar?

En annan aspekt som också bör lyftas fram är den stora avsaknaden av övningsutbyte för helikoptrarnas motparter, ubåtarna. Våra ubåtar erhåller ingen som helst kvalificerad motståndare då vi inte har några helikoptrar med ubåtsjaktförmåga. Detta får självklart följdeffekten att även ubåtens kompetens att agera mot, och hantera en helikopter blir svårt att upprätthålla.

Slutsatsen är att sjöoperativa helikoptrar SKALL tillhöra marinen. Man kan inte organisera helikoptrar centralt bara för att det är enklare att hantera flygsäkerhetsfrågor på det sättet. Klarar alla andra nationer med helikoptrar av att organisera sig inom respektive vapenslag så skall väl det byråkratiska Sverige också göra det. Vi har ju dessutom gjort det förut. PRIO har säkert en lösning även på detta problem...



När jag ändå är inne på ämnet helikopter så är det intressant vad helikopterutredaren anser om Hkp 4 och frågor runt sjöoperativ helikopter. Vissa märkliga saker kopplat till att man nu väljer att anskaffa Hkp16, och vad som ligger till grund för vissa bedömningar avseende acceptapla brister fetmarkeras.

Militärhelikopterutredningen gör vidare bedömningen att om HKP 4-systemet ges sjöoperativ konfiguration kan systemet stödja sjöstridskrafterna tidigast omkring 2013. Utredningen konstaterar samtidigt att HKP 14-systemet i sjöoperativ konfiguration planeras införas 2017 och bedöms uppnå operativ effekt omkring 2020.

Mot bakgrund av vad regeringen i sina styrdokument angett om kraven på Försvarsmaktens operativa förmåga i närtid samt sjöstridskrafternas förmåga att i förening med HKP 15-systemet successivt utveckla den sjöoperativa förmågan till undervattenstrid (ubåtsjakt) gör utredningen bedömningen att bristen i helikopterbataljonens sjöoperativa förmåga under angivna period kan godtas.

Militärhelikopterutredningen konstaterar vidare i delbetänkandet att varken Försvarsmakten eller Försvarets materielverk är organisatoriskt eller personellt dimensionerade inom helikopterområdet för att utveckla och vidmakthålla ytterligare ett medeltungt

helikoptersystem. Utredningen konstaterar också − mot bakgrund av vad myndigheterna uppgett i fråga om brist på resurser inom helikopterområdet i respektive myndighet − att åtgärder för att vidmakthålla HKP 4-systemet i det korta perspektivet allvarligt

påverkar anskaffningen och utvecklingen av Försvarsmaktens övriga helikoptersystem.

Militärhelikopterutredningen gör i delbetänkandet även bedömningen att kostnaden för att vidmakthålla HKP 4-systemet får sådana ekonomiska konsekvenser att en omavvägning av Försvarsmaktens förmågor bör ske vid beslut om vidmakthållande.

Militärhelikopterutredningen gör i delbetänkandet – med utgångspunkt i vad som anges i de ursprungliga direktiven till utredningen − bedömningen att det sammantaget saknas tillräckliga skäl för att vidmakthålla HKP 4-systemet och föreslår därför att HKP 4-systemet avvecklas enligt plan.

Kustartilleriet - Fem regementen blev till nästan ingenting?

De svenska amfibieförbanden löser uppgifter i övergången mellan land och vatten – vid öppen kust, i skärgård, i hamnområden, på floder och deltan samt i större sjöar. I amfibiebataljonen ingår bland annat kustjägare, robotförband och granatkastarförband. Bataljonen förflyttar sig med egna båtar.

Är det någon del i FM som sällan debatteras så är det Amfibieförbandet inom Marinen. De gånger man får publicitet så är det ofta i samband med tragiska olyckor eller korkade tilltag.

Amibieregementet fick förvisso mycket medial uppmärksamhet i samband med insatsen i Tchad (TD01).

Frågan är om Amfibiefunktionen idag är efterfrågad av våra folkvalda politiker som styr Försvarsmaktens verksamhet? Insatsen i Tchad var ju inte direkt en Amfibieinsats, där var det mer frågan om att kunna skicka ett gäng hårda killar och tjejer som kunde göra jobbet i en riktigt usel miljö. Det gjorde de med Bravur, om än under en förhållandevis kort tid.

Det är intressant att göra en liten reflektion över vad som är föregångare till dagens lilla kvarvarande Amfibieförband.

Från att ha varit organiserade i fem regementen så rök KA5 i Härnösand vid FB96. KA2 i Karlskrona och KA3 Fårösund rök i samband med FB00. Kustartilleriet blev Amfibie då allt artilleri försvann. Samtliga fasta batterier (ca 60st) runt Sveriges kust avvecklades och gjöts igen. Det rörliga artilleriet 12/80 fick även det stryka på foten.

Nu satsades det på Amfibie och en Amfibiebrigad skulle sättas upp. Den fanns enbart på papperet då det var ett stort luftslott med en mängd obemannade förbandsklossar i ett power-point dokument.
FB04 var det dags för KA4 i Göteborg att avveclas, som vid det laget hade fått byta namn till Amf4. Sista kvarvarande förbandet Amf1 flyttades från Vaxholm till Berga.

Idag har vi en enda Amfibiebataljon i organisationen, och frågan är hur bemannad och övad den bataljonen är?

Var Sverige först med att starta en negativ trend  för Amfibieförband?
I USA förs nu debatten om "Marines" både inom och utanför Pentagon.

I augusti, beordrade försvarsminister Robert Gates en massiv översyn av kåren, och skall vara färdig i december. När man i Pentagon talar om en "översyn" innebär det, precis som i Sverige att "göra sig redo för nedskärningar", och detta är förmodligen inget undantag.Gates har sagt att marinkåren "blivit för stor". Efter krigen i Irak och Afghanistan har kåren växt, blivit för tunga och hamnat för långt bort från sina ursprungliga amfibiska rötter. Om man nu skall reduceras till att vara just Amfibie igen kan man ställa sig nästa fråga. Har Amfibieförband fortfarande en roll i en tid som nu?

Så går diskussionerna i USA, men hur ska vi ha det i Sverige?
De stenhårda kustjägarnas tid som skulle återta Svensk terräng från en fiende som invaderade Sverige verkar vara förbi, både hos politiker och FML. Men resten då?

I regeringens senaste Försvarsproposition står att läsa att Amfibiebataljonen skall avvecklas 2013, och en manöverbataljion med "amfibisk inriktning" skall istället inrättas. I övrigt innehåller inte proppen mycket matnyttigt avseende Amfibieförmågan mer än nedanstående korta meningar.

Amfibiebataljonen utvecklas till en amfibisk manöverbataljon och tillförs skyddade fordon i syfte att skapa taktisk landrörlighet.

Luftförsvar vid sjöstridsflottiljerna

vidmakthålls på nuvarande nivå men ambitionssänks vid amfibieförbandet.

Vad är nästa steg? Kommer Amfibie till slut att bli en del i Arméns stora konkurs?

Man hade önskat att våra politiker börjat göra saker i rätt ordning istället för att ge förvirrade inriktningar.
1. Belsuta vilka förmågor Försvarsmakten skall ha
2. Besluta vad FM skall kunna göra med dessa förmågor.
3. Besluta i vilken omfattning och med vilken numerär detta skall ske
4. Ta reda på prislappen och tilldela ekonomiska medel för att lösa ovanstående

Men i Sverige gör vi som vanligt - Tvärt om....

Hur står det egentligen till med Försvarsmakten?

Senaste numret av Officerstidningen trillande in i går.
Det är i synnerhet två artiklar man reagerar över, och funderar lite extra runt.

Den första rör den internationella arbetsplikten och omregleringen av våra anställningsavtal.
Detta har Commander skrivit ett bra inlägg om, där jag instämmer helt och hållet. Läs för övrigt även den första kommentaren till inlägget. tyvärr tror jag den är talande för allt för många anställda i FM.

Jag hoppas verkligen att officersförbundet skickar ut en ny enkät till samtliga medlemmar. Frågeställningarna finns redan färdiga på ovan nämnda blogg. Det finns säkert någon som kan bidra med att vässa formuleringarna ytterligare om så skulle behövas. Jag anser till och med att det är förbundets plikt att redovisa den verkliga bilden av vad medlemmarna egentligen tycker. Det är det minsta man kan göra mot sina medlemmar.

Personligen så tillhör jag den skara som anser att:
- deltaga i Internationella sammanhang är en del av jobbet
- FM däremot skött den s.k. omförhandlingen av avtalet fruktansvärt uselt
- det är fullkomligt huvudlöst att tvinga någon att skriva på ett nytt avtal utan några som helst villkor
- jag kryssade JA men egentligen ville kryssa NEJ, p.g.a. att jag som alla andra måste ju försörja mig
- rekryteringen till internationella insatser fortfarande bör ske på helt frivillig basis, vilket aldrig har varit ett problem

Arméinspektören däremot, verkar tro något helt annat när man läser vad han anser om saken. Om han på fullt allvar tror att 95% av alla anställda skrev JA, för att dom verkligen menade JA. Då tror jag nog att herr Arméinspektör bott på en annan planet sedan Sverkers sommarhälsning trillade ner i brevlådorna under semestern. Han kan åtminstone inte följt debatten i media. En annan sak är också klar, han tillhör uppenbart inte någon av alla de hudratals antällda vid HKV som läser Wisemans blogg på tjänstetid.


Den andra artikel handlar just om yttrandefriheten och bokstaven Ö i FM policy ÖRA (Öppenhet).
Wiseman har skrivit ett inlägg i just den frågan.
Nu säger förvisso herr infodirektör Lagersten att det är varierande takhöjd i FM, vilket han har helt rätt i. De flesta upplever den nog dessvärre som väldigt låg i många sammanhang. Många upplever nog att det är högt till tak så länge man håller sig i sin närmaste omgivning på arbetsplatsen. Men destå högre upp i organisationen man kommer, och ju större frågorna blir, destå närmare kommer taket.

Det allra märkligaste måste ändå vara då Lagersten i detta sammanhang påstår att

-När en order väl är given finns det väldigt lite utrymme för diskussion och ifrågasättande, utan då ska ordern verkställas.

Ja, står vi på stridsfältet öga mot öga med en fiende så gäller självklart denna devis.
Tyvärr så verkar Lagersten anse detta gäller även i andra beslut, eftersom artikeln handlade om debatten. Då innebär det att alla ska knipa igen när det fattas märkliga beslut om stridsledning för JAS 39C/D, GLC/NOC, Helikoptrar. Då innebär det, enligt tolkningen av infodirektören, att alla skall ställa in sig i ledet och bara vara tyst, trots att man i efterhand kanske upptäcker fel, brister, problem och svårigheter att verkställa fattade beslut?

Gynnar detta synsätt verkligen Försvarsmaktens utveckling, dess förmågor och för att få ut mest pang för pengarna?

Jag tror att många med mig upplever en avsevärd skillnad till det negativa hållet när det gäller klyftor mellan "arbetarna" på förbanden och cheferna på olika nivåer på HKV.

Jämför exempelvis med tidiga 90-talet. Då var det officerare som ex. Bo Hugemark och Stellan Bojerud som skrev böckerna Operation Garbo i ren protest mot våra politiker. Då handlade det om klyftan mellan sävliga politiker utan förmåga att fatta rätt beslut och en enig Försvarsmakt. I dag är den största klyftan nog den mellan HKV och förbanden.

Kryssningsfartyg med 4500 passagerare i nöd

Jag skrev tidigare idag ett inlägg om sjöoperativa helikoptrar. Bland annat beskrev jag vikten av en sådan tillgång vid större färjekatastrofer likt Estonia.

Bara några timmar senare fattade kryssningsfartyget Carnival Splendor eld ca 90km utanför Mexicos kust. En brand har uppstått i ett maskinrum men är just nu enligt uppgifter under kontroll. Vädret verkar också vara gynnsamt i området. Fartyget, ett stort kryssningsfartyg med 4500 personer ombord var på väg från Karlifornien längs den mexikanska rivieran.

Branden i maskinrummet har enligt uppgift skurit av stora delar av elförsörjningen och maskin verkar vara ur funktion då bogserbåtar är på väg för att bogsera fartyget till hamn.

Den amerikanska flottan skickar nu hangarfartyget USS Ronald Reagan för att hjälpa till.Man kommer att flyga över 35 pallar med förnödenheter med, just det - helikopter, till kryssningsfartyget.

Nu verkar man haft en fruktansvärd tur att inte branden spridit sig till passagerarutrymmen. Då hade det sannolikt istället eskalerat till en stor katastrof. Se bara branden ombord passagerarfartyget Scandinavian Star utanför Lysekil 1990 då 159 människor omkom i branden. Ett liknande scenario med 4500passagerare ombord vill man inte ens tänka på. Nu blev det istället enbart bekvämligheter som klimatanläggning, varm mat och telefoner som ej fungerar.

Vid sådana här tillfällen är mängder med helikoptrar en unik och ovärderlig resurs, både för att kunna evakuera människor, men kanske främst för att få ombord brandmän och extra släckutrustning motsvarande de RITS styrkor som fanns i Sverige för ett antal år sedan. Om de fortfarande finns vet jag inte. men några helikoptrar lär de tyvärr få svårt att uppbringa i dag.

Svensk media verkar ännu inte publicerat något om händelsen.

Sjöoperativ helikopter

Det här inlägget kommer att behandla en väldigt viktig fråga. För näst efter fartyg så är en sjöoperativ helikopter det i särklass viktigaste materielsystemet för en väl fungerande flotta.

Som bekant så är sjöoperativ helikopter för Svenskt vidkommande en "icke-vara" idag. Hur det kunde gå så illa vet de flesta redan orsakerna till, och vet man det inte så kan det läsas i många bra inlägg hos storbloggarna Wiseman och Chefsingenjören.

Kortfattat så har vi avvecklat ett befintligt och beprövat system i Hkp 4, dessutom alldeles för tidigt innan vi hunnit få den nya Hkp 14. Hkp 4 hade kunnat göra mycket nytta i den nationella verksamheten med relativt små medel. Hkp 14 bedöms i dagsläget inte kunna verka som sjöoperativ helikopter förrän runt år 2020. Det är först om 10år, vilket är en mindre skandal!



Sjöoperativ helikopter - Definition

Vad innebär då begreppet "sjöoperativ helikopter" undrar förstås den oinvigde?
Att en helikopter är sjöoperativ innebär att den skall kunna verka i rollen som, och kunna genomföra:
- Ubåtsjakt (spaning med undervattenssensorer och insätta vapenverkan)
- Ytspaning (för målinmätning primärt med radar, men även andra system)
- Transporter (av materiel och personal till/från fartyg)

Då kan man snabbt och enkelt konstatera att Sverige idag totalt saknar den här förmågan idag. Förvisso har man använt Hkp 15 på ett bra sätt i Adenviken för enklare uppdrag. Men den är egentligen inte avsedd för detta, och har inte alls samma möjlighet till de viktigaste förmågor som nämns här ovan.

Tyvärr missuppfattas ibland vad en sjöoperativ helikopter egentligen är, och blandas då ofta i hop med begreppet sjöräddningshelikopter, vilket är något helt annat. Till och med allas vår Allan Widman har blandat ihop begreppen, vilket gjort Hkp 10 till en sjöoperativ helikopter, vilket den inte är.
I detta annars alldeles lysande inlägg om Hkp 4 skriver Widman:

Bortsett från några Helikopter 10A är vertolen (Hkp4) idag vår enda medeltunga och sjöoperativa helikopter.

Problemet är större än vad Widman förmedlar i den från sammanhanget lösryckta meningen. Problemet är att vi inte längre har en enda sjöoperativ helikopter i konungariket Sverige. För Hkp10A är en sjöräddningshelikopter, och inte en sjöoperativ helikopter. Hkp 4 den flyger inte alls längre. Så illa ser sanningen ut.


Hur en sjöoperativ helikopter nyttjas
Ytmålsspaning

En sjöoperativ helikopter används, som jag delvis beskrivit ovan, för en mängd olika ändamål. Den primära, och kanske numera vanligast förekommande uppgiften är i rollen som spaningsresurs. För sjöstriden handlar det om att erhålla s.k. "extended range". Det gör man genom att använda helikoptern som en flygande radar.

Moderna sjömålsrobotar har idag en räckvidd som vida överstiger fartygets förmåga att mäta in målet själv. Då är OTHT (Over the horizon targeting) från en helikopter an absolut nödvändighet för att kunna nyttja robotsystemets fulla räckvidd.

Vidare så medger en radarspanande helikopter ett fartyg att kunna agera passivt, d.v.s att inte nyttja sin egen radar (då risk för att själv bli utspanad och angripen föreligger).

En sjöoperativ helikopter med ett ledningssystem ombord, och en operatör (läs Hkp 4 motsv.) kan även leverera kvalité. Man har då möjlighet att styra exakt vilken information, och vilka typer av mål man vill erhålla från helikoptern, vilket underlättar stridsledningsarbetet ombord avsevärt.

I andra lågkonfliktsituationer kan helikoptern med fördel nyttjas för optisk spaning och målidentifiering i syfte att hitta ett specifikt fartyg eller mindre enheter. På så sätt nyttjades Hkp 15 under OP Atalanta i Adenviken, där man letade efter misstänkta piratbåtar.


Ubåtsjakt

I ubåtsjaktrollen har helikoptern oerhörda fördelar jämfört med ett fartyg.
Helikoptern kan snabbt röra sig över större ytor och kan till skillnad från ett fartyg närma sig en ubåt utan att ge den allt för stor förvarning om var ubåtsjaktenheterna befinner sig. Under Hårsfjärdenincidenten och vid övrig sentida skarp ubåtsjakt, så har vertolerna (Hkp 4) haft en avgörande roll.

En sjöoperativ helikopter i ubåtsjaktrollen kan både nyttja aktiv sonar och passiva system som hydrofonbojar. Den kan även själv insätta vapen som ubåtsjakttorped och sjunkbomber.

För den som i detalj vill veta hur en sjöoperativ helikopter arbetar, så rekommenderas att läsa Tom Clancy´s bok - Jakten på röd oktober (Filmen duger inte för det ändamålet).


Transport

Inom ramen för verksamheten till sjöss finns ofta behov av snabba transporter. Det kan vara rena person- och materieltransporter mellan fartyg till sjöss. Det kan också handla om att snabbt transportera en bordningsstyrka/specialförband för att borda främmande fartyg i olika situationer.

En helikopter kan också användas för understöd vid en svårare bordningsoperation. Då kan man placera en prickskytt i helikoptern för ev. eldunderstöd.

En sjöoperativ helikopter bör således vara konstruerad för att kunna landa på ett fartygsdäck under både dåligt väder och under mörker.


Sjöoperativa helikoptrar - En ovärderlig  resurs vid stora katastrofer
Sjöräddning (SAR)
Även om nu den Svenska staten beslutat att lägga ansvaret för Svensk sjöräddning helt och hållet på Sjöfartsverket, som i sin tur upphandlat tjänsten från Norrlandsflyg, så är det ändå mycket märkligt att man redan glömt lessons-learned från historien - Estoniakatastrofen 1994.

Norrlandsflyg med sina moderna Sikorsky S-76 gör ett mycket bra jobb i den ordinarie sjöräddningsverksamheten idag. Man har dessutom lyckats värva många av Försvarsmaktens erfarna helikopterpiloter.

Men vad händer om en katastrof motsvarande Estonia skulle inträffa i dag? För vad är det som säger att det inte skulle kunna hända igen?

I dag finns det fem gripbara SAR-helikoptrar i Norrlandsflygs regi, spridda över Sverige. Försvarsmakten kan idag sannolikt inte ställa upp med en enda även om man skulle vilja. Hkp 4 finns ej längre och Hkp 10 är antingen (snart) i Afghanistan, samtidigt som Försvarsmakten inte har utbildade ytbärgare att tillgå just nu. Försvarsmakten har inte ens ansvar för daglig FRÄD (Flygräddning) för våra Gripenpiloter. Även detta uppdrag ligger numera på Norrlandsflygs helikoptrar. Något som FM alltid stått för själv tidigare.

Under Estoniakatastrofen deltog 25 helikoptrar i sökandet, och räddande av människoliv.
Av dessa var 14st Svenska militära helikoptrar från Flygvapnet och Marinen.
5 av dessa var Hkp 10 (Q91, Q95, Q97, Q98, Q99) och 9st var marinens Hkp 4 (Y64, Y65, Y68, Y69, Y72, Y73, Y74, Y75, Y76). Resterande helikoptrar var Finska från sjöräddningen, gränsbevakningen och flygvapnet. Finska sjöräddningens enda helikopter räddade ensam hela 37 personer, då den besättningen var tränad att landa på färjorna trots hårt väder.

Trots alla dessa 25 helikoptrar var det som bekant för få människoliv som gick att rädda pga begränsad kapacitet i det hårda vädret.

Om Sverige fortfarande hade haft helikoptrar med sjöoperativ kapacitet, så hade dessa varit ett mycket bra komplement till Norrlandsflyg vid en eventuell liknande katastrof. Men vi har som sagt inte lärt oss av historien. Se här en intervju med en av de Svenska piloterna vid tankning mitt under räddningsarbetet.
Här finns även en film från räddningsarbetet till sjöss.


Brandbekämpning

Det finns fler närtida historiska händelser man redan glömt bort, eller medvetet valt att bortse från - Omfattande skogsbränder likt den i Tyresta naturreservat 1999. Där deltog nio helikoptrar från Försvarsmakten i arbetet. Det handlade om att flyga med brandtunna och släcka, men även transporter av brandmän, materiel och förnödenheter. Utan dessa helikoptrar är det oklart om branden hade kunnat begränsats.


Förmågeglappet och kompetensförlusten

I dag saknas sjöoperativ helikopter - Helt och hållet.
Det innebär självklart ett mycket stort förmågeglapp. Av ovanstående redovisade uppgifter, kan endast de mindre beståndsdelarna genomföras med Hkp 15. Sverige har i och med avsaknad av sjöoperativ helikopter framförallt en mycket begränsad förmåga till ubåtsjakt, men även ytmålsspaning.

Något som är ännu värre är kompetensförlusten hos den flygande personalen.
Piloterna kan delvis bibehålla sin flygtid i andra mindre helikoptrar. Värre är det då med den taktiska personalen i form av spanare (TakO) och sensoroperatörer. Dessa har ingen som helst möjlighet att vidmakthålla sin kompetens inom dessa områden. När Hkp 14 kommer ut i en färdig sjöoperativ version så har sannolikt merparten av den personal som hade kompetensen gått i pension, eller så har de gått till annan verksamhet inom FM. Här kan kompetensförlusten bli katastrofal.


Att återta Hkp 4 för att täcka förmågeglappet


När läget nu är så illa, så har ämnet till mångas glädje, flitigt debatterats i media huruvida man bör återinsätta Hkp 4 i operativ tjänst för att täcka förmågeglappet. Allan Widman har drivit en hård linje i frågan, med många bra inlägg i frågan.


Visst hade det varit möjligt att driftsätta de Hkp 4 som står inplastade i Ronneby. I sammanhanget hade det kostat småpengar. Detta statusläge orienterades Sjöfartsverket om av Göran Petersson (HKV) i maj 2009.

- Hkp 4 (Vertol) finns f.n. i malpåse. Totalt finns 13 st. kvar. Av dessa ar 8st OK och kan iordningsställas (inga är dock direkt flygfärdiga och inga flygfärdiga besättningar finns) och 5 st. finns vilande. Utredning pågar om att förlänga systemet med Hkp 4 + besättningar (Av detta blev som bekant inget).
- Hkp 14 är försenad och kommer att bli operativt först 2018 och då med 18st. Det finns ingen tillgänglig idag.
- Hkp 10 (Superpuma) -4 st. star i FRAD i Kallax. Dessa helikoptrar får inte flyga över vatten (flottörerna ar borttagna). Två stycken Hkp 10 byggs om för tjänstgöring i Afghanistan.
- Hkp 15 (liten) är inte direkt lämpad for räddningsuppgifter.

Nyligen har en Hkp 4 återställts för att kunna flyga i FMV regi. Då den helikopter man förfogade över, Y72 gjort sitt och flygits till Aeroseum. Se här bilder då Y72 kommer hem till Säve.

Wiseman har skrivit flera bra inlägg om just återinsättande av Hkp 4 i operativ tjänst. Förmågeglappet behandlas här och konsekvenserna av att inte återta Hkp 4 kan läsas här och här.

Nu ser det ut som att Hkp 4 dessvärre aldrig kommer att flyga i FM regi och de kommer sannolikt att dö skrotdöden inom kort. Läs även helikopterutredaren Jan-Olov Linds rapport från 2009 i sin helhet här.

Att täppa till glappet med en interrimshelikopter - Hkp 16

Helikopterfrågan har den senaste tiden fått mycket uppmärksamhet i media. Det rör då främst resurser för MEDEVAC i Afghanistan. Något som jag medvetet utelämnat i detta inlägg rörande sjöoperativa helikoptrar.

Försvarsministern har aviserat att man planerar att köpa en ny helikopter i väntan på Hkp 14. Den ständige helikopterutredaren har lämnat en ny rapport där han medger att glappet bör täckas. Beslutet är sannolikt påverkat av media, vilket i detta fallet är mycket positivt för FM. Chefsingenjören har skrivit ett bra inlägg rörande denna kommande upphandling. Han behandlar där de helikoptertyper som skulle kunna vara aktuella som s.k. "gapfiller" mellan de befintliga och kommande systemen.

Sikorskys Blackhawk är den helikopter som diskuterats flitigast i dessa sammanhang. Personligen hoppas jag även på ett par SH-60 Seahawk för sjöoperativa uppgifter. Detta i syfte att bibehålla kompetensen och förmågan i väntan på Hkp 14. Seahawk och Blackhawk bygger på samma plattform och ingår båda i Sikorsky S-70 familjen vilket underlättar inköp, underhåll och drift.


Organisatorisk tillhörighet

Jag tänker avsluta detta inlägg med att ge min synpunkt på hur helikopterverksamheten organiserats i Försvarsmakten. Även här så sysselsätter vi oss med en särlösning som ingen annan nation med helikopterverksamhet normalt sett gör.

I övriga länder så tillhör helikoptrarna organisatoriskt det vapenslag där verksamheten sker. Precis som vi hade det innan Helikopterflottiljens inrättande under Flygvapnets ledning.

Sjöoperativa helikoptrar skall självklart tillhöra marinen, precis som helikoptrar för MEDEVAC, CSAR och trupptransporter m.m. organisatoriskt skall till höra Armén. Att vi som nu organiserar helikoptrarna centralt skapar klyftor mellan kundoch leverantör. I marinens fall helikoptrar och fartygsförband. Det kan nog många  f.d. marinflygare tyvärr bekräfta.

I FM gjorde man lätt för sig (trodde man) och la alla ägg i samma korg bara för att det var en farkost som opererade i luftarenan. Det märkliga är att vi sannolikt är det enda landet med en helikopterverksamhet som spänner över alla vapenslagen som gjort på det sättet.


Avslutning

Det här blev ett långt inlägg som medvetet enbart behandlat sjöoperativ helikopterverksamhet.

Noterbart är att av ovan beskriven verksamhet och förmågor så finns i dagsläget - I stort sett ingenting kvar..... Någon ljusning kan tyvärr inte skönjas i närtid.