7 januari 2012

Uppdaterad: Köttberget i FM - Övertalighet eller bara dåligt utnyttjade av resurser inom staten?


De senaste dagarna har debatten runt Försvarsmaktens personal rörande lönekostnader och att det finns risk fören så kallad övertalighet på grund av att det helt naturligt kommer att finnas äldre personal inom Försvarsmakten som enligt vissa kanske inte är användbara i insatsorganisationen (för övrigt ett märkligt begrepp).

Wiseman har nyligen skrivit ett inlägg om köttberget. Även CI har skrivit om övertalighet inom FM där även ett gästinlägg från signaturen Sumatra finns att läsa.

Ur ett marint perspektiv av detta så påminns man av det fullständigt genomkorkade beslut som togs 1999 när Sjöfartverket med dåvarande GD Anders Lindström i spetsen såg till att få bort flottans personal, som fram till dess, under alla år från 1925 till 2009 bemannat samtliga svenska isbrytare och sjömätningsfartyg för att sköta isbrytningen längs sveriges kuster..

Källor säger att Lindström själv drev frågan, och lyckades övertala regeringen att tillsätta en utredning där (enligt många källor) syftet var att få bort flottans personal från isbrytarna och istället se till att det civila sjöfolket skulle få de eftertraktade tjänsterna på isbrytare och sjömätare.

Resultatet i slutrapporten blev som väntat. Ett snabbt beslut togs redan samma år, att all militär personal skulle bort, och uppdraget att bemana gick till det civila rederiet B&N, senare Transatlantic. FM och Sjöfartsverket anmodades att ta fram övergångsbestämmelser för personalen. Civila sjöfarten jublade så klart.

För den äldre sjöofficeren var isbrytartjänst och sjömätartjänst självklart ett perfekt sätt att avsluta den sjömilitära karriären, både för bryggtjänstgörande personal (befälhavare och styrmän) såväl som för maskinpersonal (maskinchefer och maskinister) men även övrig däckspersonal.
Under tiden flottan bemannade fartygen så hade man också att antal värnpiktiga kockar, maskinvärnpliktiga och matroser som utförde diverse sysslor ombord. Bland annat underhåll av fartygen.

Militär bemanning innebar till synes en win-win situation både för Sjöfartsverket och FM (staten), då den äldre personalen som inte längre passade in i krigsorganisationen (läs lnsatsorganisationen) då kunde göra stor nytta på annat håll och samtidigt göra skäl för sin lön. Personalkategorin som förr bemannade isbrytarna, finns i dag istället kvar inom FM och det kan självklart vara svårt att hitta tjänster där de kan utnyttja sin fulla potential, då man kanske anses för gammal för att vara till sjöss på ett stridsfartyg.

I dag bemannas isbrytare och sjömätningspersonal av idel civila arbetstagare. Lönerna för civila befälhavare och maskinchefer är betydligt högre än vad motsvarande befattningshavare har inom FM. För att inte tala om hur mycket mer civila maskinister och styrmän kostar än mostvarande militär personal.

Ännu tydligare blir det om man jämför civila kockar och matroser med vad en värnpliktig, som tidigare hade dessa tjänster kostar. Då säger Sjöfartsverket att dessa kan säsonganställas och att det då blir billigare.... Då kan vi kontra med att jämföra fartygsunderhållet och den materielvård som de värnpliktiga matroserna utförde "nästan gratis", jämfört med vad det kostar att lägga ut allt underhåll på civila varv? Grå arbetskraft skriker då vän av den nya tiden. Applicera då detta på dagens system då FM skulle kunna anställa sjömän för dessa uppgifter till en betydligt lägre kostnad än vad köpt underhåll kostar.

Samma sak kan man säker applicera i Flygvapnet då piloterna förr gick från att flyga stridsflygplan till att i stället flyga helikopter och transportflyg fram till pension. I dag vet jag att FV direktrekryterar piloter även till transportflyget, vilket känns märkligt.

Det s.k. "köttberget" eller det nu så populära begreppet "övertaligheten" hade inom FM kunnat minskats om flottan fick behålla exempelvis bemanning av isbrytare och sjömätare, vilket fortfarande är en helt statlig verksamhet. Istället får staten betala årslöner för potentiella isbrytarbesättningar som istället går och "sparkar kottar" inom FM grindar samtidigt som man får betala Transatlantic för att de som civil entreprenör skall bemanna isbrytarna. Med andra ord så kan man nästan säga att staten nu istället få betala dubbelt jämfört med tiden innan Anders Lindstöm såg till att få bort sjöofficerarna från Sjöfartsverkets fartyg....

Uppdaterad 2012-01-08

Anders Lindström har enligt nya uppgifter som kommit bloggen tillhanda visat att Anders Lindström själv har en bakgrund i den civila handelsflottan som kock.

Dessutom hade han, innan sitt tillträde som GD för Sjöfartsverket, varit ordförande i Sjöfolksförbundet, d.v.s varit företrädare för det civila sjöfolket.

Lindström fick innan isbrytarna blev civila, massiv kritik från "sina egna" rörande att för många civila jobb inom sjöfartssektorn försvann, vilket sannolikt fått Lindström att engagera sig i frågan hur att skapa arbetstillfällen.

Mina tidigare teorier fick en slutgiltig bekräftelse på att Anders Lindström aktiv arbetat för att få bort den militära bemanningen från isbrytrana och sjömätningsfartygen, och att det i grund och botten skedde på  hans eget initiativ när jag hittade denna lilla notis.

"Till på köpet en företrädare för Sjöfolksförbundet. En matrosgubbe i statens egen befälsmäss. Men Anders Lindström fick saker gjorda. Hans verk drev igenom att de militära isbrytarna blev civila. Örlogskaptenerna som varit vana att skrika med hela munnen och peka med hela handen fick se sitt revir försvinna till ett rederi i Skärhamn. Och Anders Lindström kan nu avslöja att den lösningen formade sig när han och Folke Partriksson på Bylock & Nordsjöfrakt satt på den rullande isbrytaren Oden på väg upp mot Arktis en sommardag 1996."

15 kommentarer:

  1. Intressant! Det har gällt att mata fler munnar med den växande statliga kakan. När det blir tider som får statens kaka att krympa måste man arbeta åt andra hållet, annars tar pengarna för nödvändiga uppgifter och nödhjälp till arbetslösa eller människor som är ännu värre ute slut.

    SvaraRadera
  2. Väldigt lärorikt och övertygande argumentation!

    SvaraRadera
  3. Skipper:

    Reträttvägarna har som sagt minskat även inom Flygvapnet, men det råder en skriande pilotbrist inom både helikopter och transport, samtidigt som stridsflygdivisionerna också ligger på brist.

    Debaclet med de upprepade flyttarna av flygskolan, som slutligen utmynnade i det enda geografiska alternativ politikerna kunde enas om, nämligen det sämsta, har lett till att sedan slutet av 90-talet har FV endast kunna få fram knappt hälften av sitt behov. En annan faktor har varit försenade JAS-inskolning till följd av exportkontrakt som prioriteras över svenska behov. Även om produktionen nu ökar är "köttberget" det kommande stora problemet då pensionsavgångarna de kommande åren är enorma till följd av 80-talets puckel.

    Delar dock dina synpunkter avseende att lägga ut uppgifter. Det senaste (officiella) exemplet på problemen med upphandling av tjänster är ju köket i MeS. Det blir sällan som man tänkt.

    SvaraRadera
  4. Här ges en lite annan bild av övergången från Marin till Civil besättning:

    http://sv.wikipedia.org/wiki/Isbrytning_i_Sverige

    De som känner till fakta kanske skall uppdatera wiki-sidan... ;-)

    SvaraRadera
  5. Under kalla kriget bestod större delen av Flygvapnets stridsledningspersonal av "pensionerade" stridspiloter. "Åldringarna" behövde inte grundutbildas, utan var fullfjädrade stridsledare redan efter en kort introduktionskurs. Att lära upp personal från grunden skulle ha tagit flera år!

    Flygsoldat 113 Bom

    SvaraRadera
  6. Som civil sjöman som tjänstgjort på statsisbrytare ger jag dig rätt i flera punkter, men kommer fram till motsatt slutsats. Jag har fått stöd i delar av mina slutsatser från kollegor som tidigare tillhört den militära isbrytarbesättningen.

    Isbrytarna betraktades som en bekväm mellanlandning innan pensioneringen. Ambitionsnivån hos personalen var över lag låg, och det fanns inget att bevisa eller vinna på att engagera sig. Det värnpliktiga manskapet hade inga större kunskaper eller färdigheter med sig ombord, och misstagen och slitaget blev därefter. Kontinuiteten och kunskapsuppbyggandet bland manskapet fanns knappt alls. Vissa delar av fartygen underhölls inte alls samtidigt som andra vårdades sönder. Bland bryggbefälen saknades erfarenhet från verksamheten som man var satt att stödja, "kunden" handelssjöfarten.

    Det fanns en betydande underhållsskuld när fartygen blev civila. Trots att ombordbesättningens storlek i det närmaste halverades har skulden nu nästan arbetats i kapp. Andelen arbete som görs på varv är i stort sett konstant sedan den militära tiden, det är fortfarande ombordbesättningen som gör det mesta jobbet.

    Vissa saker ombord har däremot helt klart blivit sämre. Som exempel kan vi ta att befälen inte längre får maten serverad vid bordet av en värnpliktig (eller mässman/salongsuppassare), utan standarden har sänkts så lågt att det nuförtiden är självbetjäning från serveringsdisken...

    SvaraRadera
  7. @F&S: Tack!

    @Wiseman: Tack för förtydligande info rörande FV problematik med tillgänglighet på piloter.

    @113 Bom
    Det var ett rationellt utnyttjande av resurser. Hur fungerar det i dag?

    SvaraRadera
  8. @1650

    Tack för din kommentar.

    Jag vill förtydliga att jag inte tror verksamheten ombord på isbrytarna var bättre förr än vad den är i dag.

    Att vissa fartyg inte alls underhölls och att vissa vårdades sönder, beror självklart som du säger, på ambitionsnivån. Jag vet dock att det fanns oerhört många duktiga och engagerade isbrytarbesättningar på den militära tiden. Att det även fanns en del "lökar" tror jag också.

    Men så vet jag att det även finns bland civila sjömän. Att denna yrkeskår skulle vara helt felfria och med ambitionsnivåer utöver det vanliga tror jag inte riktigt på.

    Men faktum kvarstår, vilket var kärnan i inlägget. Staten får nu betala det dubbla för att få samma arbete utfört, sett över statskassans totala utgifter.

    SvaraRadera
  9. @Skipper

    Idag rekryteras och utbildas flygstridsledare direkt mot yrket. Så var det i och för sig även under kalla kriget, det var främst i början som radarjaktledare kom från flygförarna.

    SvaraRadera
  10. Kocken Anders Lindström var en katastrof som ombudsman i Sjöfolksförbundet innan han blev en katastrof i ledningen för Hafsverket. Inte rätt många förstod på den tiden hur just han kunde bli utnämnd till GD. Det har bara sin motsvarighet i vilka vi utsett till försvarsministrar i modern tid.

    Av de anställda i den svenskflaggade handelsflottan är 35 procent av
    personalen 50 år eller äldre. Medelåldern ombord är idag 46 år enligt Sveriges redareförening. Kanske behöver även handelsflottan en reträttplats för sina äldre och som du skriver är isbrytarna bra plattformar för detta.

    Den som är intresserad av personalläget i handelsflottan kan läsa om detta i denna länk:
    http://www2.hik.se/dokument/Sjo/arbetsmarknadsprognos2012.pdf

    SvaraRadera
  11. @Sumatra

    Tack för din kommentar och för ytterligare info rörande Lindström, nu börjar sakerna falla på plats.

    SvaraRadera
  12. Flygsoldat 113 Bom kl 1448:

    "Under kalla kriget bestod större delen av Flygvapnets stridsledningspersonal av "pensionerade" stridspiloter, osv...:

    Du har inte en susning vad du pratar om. Det fanns ett antal fd flygförare i strilsystemet under kalla kriget men de var i minoritet. Den absoluta majoriteten var direktrekryterade till stridsledarjobbet. Den som påstår något annat förvränger verkligheten. Jag var med då, så jag har koll och känner dessutom nästan allesammans.

    Det är inget konstigt med att några flygförare var stridsledare, inte värre än att tex. Silver började som trupputbildare och konverterade efter några år, en hel hög avdankade flygförare på ålderns höst blev chef för utbildningskompaniet (trupputbildning som de inte hade en aning om) och att I FV finns det och fanns möjligheter att byta karriärväg för den som var hågad och lämplig. Inget konstigt i det.

    Pinsamt med ungtuppar som inte vet vad som är ut och in på en skokartong men ändå har åsikter om allt och alla.

    SvaraRadera
  13. @Anonym 22:57
    "Ungtuppen" har tjänstgjort inom både Stril 59 och Stril 60, så han vet mer än du tror. Frågan är nog snarare om du själv har lämnat pott-stadiet?

    Flygsoldat 113 Bom

    SvaraRadera
  14. Besviken reservofficer, fd moderat9 januari 2012 kl. 00:38

    @113 Bom

    Du vet verkligen inte vad du pratar om. Under hela kalla kriget var den absoluta majoriteten stridsledare direktrekryterade. Mellan tummen och pekfingret handlade det om ca 80-90 procent.

    Det fåtal som var före detta flygförare var dessutom oftast inte särskilt lyckade i rollen. Kanske inte så konstigt heller, eftersom det handlar om att se uppgiften ur ett helt annat, och oftast mycket större, perspektiv än man gör som flygförare.

    SvaraRadera
  15. @Besviken reservofficer
    I op-rummet satt bijal, en "pensionerad" J34-pilot. I stridsledningshytterna satt ett gäng "pensionerade" stridspiloter som flugit fpl 29, 32, 34 och 35.

    Sedan fanns det också några nybakade fänrikar som hela tiden behövde upplysas om de olika flygplanstypernas möjligheter och begränsningar i luftstrid. De piloter som hade oturen att bli stridsledda av fänrikarna störde sig nämligen på fänrikarnas okunnighet i detta avseende.

    Det är så jag minns min tjänstgöring vid Flygvapnet. Jag kan möjligtvis ha drabbats av åldersdemens, men det är i så fall ingenting som jag själv lider av.

    Flygsoldat 113 Bom

    SvaraRadera

REGLERNA FÖR KOMMENTARER KOMMER NU PÅ FÖREKOMMEN ANLEDNING ATT SKÄRPAS:
- Kommentarer som ej håller sig till ämnet kommer att refuseras
- Skriv kortfattat och kärnfullt
- Personangrepp publiceras ej
- Håll en god ton i kommentarerna