15 september 2013

Den marinblå vapenarsenalen



Samtidigt som president Obama var i Sverige på sitt besök så lyckades kollegan Wiseman få vår egen utrikesminister Carl Bildt att uttala sig om vapensystem på Twitter! En intressant konversation att följa som avslutade med att excellensen gjorde flera märkliga uttalanden. Säga vad man vill om Carl Bildt, mycket kan han, men diskussioner om vapensystem ska han inte ge sig in på, för det är ett ämne han inte behärskar.


Den diskussionen renderade i två inlägg hos Wiseman som du kan läsa här och här  samt ett hos Väpnaren. Alla läsvärda!

Som svensk medborgare kan man konstatera att attackvapenarsenalen i Flygvapnet helt klart är begränsad, för att inte säga både felaktig, och som i vissa fall även börjar bli obsolet. Som marinblå kan man även konstatera att den totala vapenarsenalen hos Marinen om än ser ännu värre ut.

Marinen behöver som bekant kunna verka mot, och i vissa fall bekämpa såväl ytfartyg, ubåtar som luftmål. Det kan vara på sin plats att redovisa vad Marinen har, och framför allt inte har. Jag har tidigare avhandlat detta i ett inlägg för snart två år sedan, men det är något som tål att upprepas. På förekommen anledning måste jag tyvärr tillägga att allt är baserat på öppna källor så som Internet, publikationer som Jane´s Navy, Wikipedia, regeringens regleringsbrev samt Försvarsmaktens budgetunderlag och andra öppna dokument!


Vapensystem mot luftmål

Detta är utan tvekan marinens akilleshäl. I dag saknas helt och hållet kvalificerade vapensystem för bekämpning av luftmål då man är helt utelämnda till Bofors eldrörsartilleri med kalibrarna 57 mm samt 40 mm. Wiseman har tidigare gjort den målande liknelsen med den fastbundna boxaren. Samma liknelse kan göras här. Räckvidden är i sammanhanget högst begränsad och samtliga fartyg (förutom två) är bestyckade med bara ett enda eldrör, om man ens är bestyckad alls. Det här innebär givetvis att det blir problematiskt om hotet är multipelt. Än svårare att hantera hotet blir det om farten på anflygande sjömålsrobotar/flygplan är mycket hög. Även om systemet på marinens Visbykorvetter är i toppklass när det kommer till eldrörssystem, så är det fortfarande ett eldrörsartilleri med alla dess begränsningar.

57 mm pjäsen har en eldhastighet på 220 skott/sekund och en effektiv räckvidd på 8500 meter.



Bofors 57mm
Luftvärnsrobotar
Luftvärnsrobotar saknas helt i Marinen, och ingen plan finns att anskaffa några sådana då de ströks i sin helhet av genomförandegruppen 2008. Ett katastrofalt beslut som lämnar våra nya Visbykorvetter utan kvalificerat luftvärn. Det finns i dag inte någon plan för att kunna realisera detta inom de närmaste tio åren.

Det som en gång skulle bli Amfibiebrigaden skulle innehålla den korträckviddiga lv-roboten RBS-70 son brigadluftvärn(!) för egenskydd. Amfibiebrigaden är ett av de störrre luftslotten som byggts i Försvarsmakten, och blev av naturliga skäl tyvärr aldrig verklighet. I dag finns endast en amfibiebataljon, och bataljonen saknar helt luftvärn. I detta sammanhanget avser jag ej räkna in handriktade kulsprutor.

Slutsats
Vi kan alltså konstatera att Marinens luftvärnsförmåga är på en låg nivå och att kvalificerade medel- eller långräckviddiga vapensystem helt saknas.


Vapenystem mot ytmål

Huvudvapensystemet på svenska ytfartyg har under de senaste 30 åren varit sjömålsroboten, och kommer så även att vara under överskådlig tid. På våra ubåtar är det tunga torpedsystemet huvudvapnet. Båda systemen har syftet att antingen sänka eller göra fientliga ytfartyg obrukbara.   

Artilleri
Mot sjömål kan givetvis fartygsartilleriet som beskrivits här ovan användas, med samma begränsningar som tidigare beskrivits.

Minor
Även minor är ett vapensystem mot ytmål man inte ska förringa. Minan kräver dock att den läggs ut i förväg samt att motståndaren tar sig till vapnet och inte tvärt om, vilket gör den mycket trubbig. Dock kommer vetskapen om att ett havsområde är minerat att binda resurser hos en motståndare. Utan att gå in på om Marinen har några operativa minor så kan vi konstatera att samtliga dedikerade  minfartyg är avvecklade eller ombyggda för andra ändamål utan ersättare. Ytstridsfartyg kan förvisso lägga ut mindre mineringar, men på grund av den ringa lastförmågan på däck blir mineringens omfattning också begränsad. Inom amfibiebataljonen har minsystemet M9 under flera år varit föremål för avveckling enligt tidigare budgetunderlag.

Tung torped
Fram till avvecklingen av robotbåtarna 2005 samt ombyggnaden av korvetterna av Stockholmsklass runt 2003 fanns det tunga torpedsystemet Torped 613/62 att tillgå på dessa fartyg. Det var ett sänkande vapen som var avsett att användas mot större tonnage så som RORO-fartyg med trupp/fordon ombord efter att man med sjömålsrobotar bekämpat ytattackenheter som utgjorde skyddet av en överskeppning. Tung torped från ytan var alltså ett komplement till sjömålsrobotarna med syftet att förhindra en överskeppning. I dag finns möjligheten från ubåtar, men inte längre från ytstridsfartygen.

Sjömålsrobot
Robotsystemen i Marinen utgjorde fram till FB-00 av fyra olika system. RBS-15M2 på totalt 18(!) korvetter och robotbåtar. RBS-15KA inom det tunga landbaserade kustrobotbatteriet. RBS-12 på 12, och ännu tidigare på 16 stycken patrullbåtar samt RBS-17 inom de olika amfibiebataljonerna. Av allt detta finns enbart RBS-15MkII på en handfull operativa korvetter samt möjligen några RBS-17 inom den enda amfibiebataljonen. En reducering i numerär som gjort att vi hamnat på en skamligt låg nivå när det kommer till förmåga till kvalificerad sjömålsbekämpning jämfört med tidigare.

RBS-15MkII som i dag är huvudvapensystemet på ytstridsfartygen börjar bli föråldrad och det är sedan länge hög tid att omsätta detta vapensystem. Roboten som är en underljudsrobot börjades utvecklas för Marinens och Flygvapnets del redan på 70-talet och blev operativ under mitten av 80-talet. Trots att robotarna har uppgraderats under årens lopp så är det fortfarande samma skrov och till stora delar samma innehåll nu som då. Det är med andra ord hög tid att omsätta robotarna, något som har diskuterats under lång tid.

Som Wiseman påpekade i sitt inlägg var det oerhört nära att Flygvapnet blev av med möjligheten att bära Rb-15 på Gripen C/D om inte man hade blivit räddade av Thailand. Då hade vi i dag stått med ett Flygvapen utan möjlighet att bekämpa sjömål, och en Marin med alldeles för få enheter. Ett katastrofalt scenario som räddades av Thaliland!

RBS-15MkII

Slutsats
Ubåtssystemet har möjlighet att använda tung torped, men ingen möjlighet att verka med andra offensiva system så som sjömålsrobotar, en utveckling som går framåt i andra länder. Ytstridsfartygen har ett föråldrat robotsystem, och med avvecklingen av RBS-12 och reduceringen av RBS-17 genom avvecklingen av flera amfibiebatljoner är paletten minst sagt begränsad. Här måste vi få se en beställning av en ny sjömålsrobot illa kvickt för bibehållen förmåga (om än på en låg nivå) även i framtiden.


Vapensystem mot undervattensmål

Sjunkbomber
Sjunkbomber finns kvar. Den är dock från 30-talet (Sjunkbomb m/33). Sverige har aldrig någonsin under alla år lyckats sänka eller tvinga upp en ubåt trots omfattande insatser under många årtionden. Nog talat om detta.

Ubåtsjakttorped
På korvetter och ubåtar finns ubåtsjakttorpeden (Torped 45). Även den behöver omsättas, något som debatterats under lång tid, till och med riksdagen. Bra, men vi är nog sannolikt ett av väldigt få länder där ersättning av ett så nödvändigt vapensystem dras i långbänk på det sätt man gjort. Torpeden måste omsättas nu, men som vanligt har inga beslut tagits.

Helikoptersystemet saknar i dag helt beväpning mot undervattensmål då Hkp 4 systemet är totalavvecklat och ersättaren Hkp 14 inte kommer att vara operativ i den rollen förrän tidigast 2020. Det riktigt oroväckande är att ingen vapenintergration är beställd ännu. Således finns en stor risk i en kärv ekonomi att vi står utan luftburen bekämpningsförmåga mot ubåt.

Torped 45 på Hkp4 - Systemet avvecklat



Antiubåtsgranater
Då ubåtsjakttorpeden är ett sänkande vapen, och sjunkbomben är helt utan precision så anskaffande Marinen på 80-talet ubåtsjaktgranaten ELMA som sköts i salvor mot en ubåt i tvingande syfte. En träff är inte avsedd att sänka ubåten, utan att tvinga den till ytan. Således var ELMA-granaten en helt nödvändigt vapen mot i fredstid kränkande ubåtar. Tyvärr är systemet som så många andra totalavvecklat utan ersättare.

En ersättare var dock planerad. Nämligen ALECTO som skulle anskaffas till Visbykorvetterna och som i mitten på 1990-talet började utvecklades. Systemet var avsedd för flera ändamål, både avfyrning av motmedel mot både torpeder och mot sjömålsrobotar. ALECTO bestod av en 6-eldrörs rörlig avfyrningsplattform, som avfyrar raketdrivna ca 15 kg tunga granater, benämnda KAS-2000, med aktiv målsökare. Kastlängden för granaterna blir drygt 1000 meter, och landning i vattnet sker med fallskärm. På grund av minskade anslag avbeställdes ALECTO 2007 och utvecklingen av vapensystemet stoppades.

Antiubåtsgranater ELMA - Nu totalavvecklade



Slutsats
Här har vi ännu en brist, en brist som i värsta läget kommer att växa ytterligare om inget beslut om anskaffning av ny ubåtsjakttorped tas av regeringen inom en nära framtid. Det finns inte heller längre ett tvingande alternativ som ersättare till ELMA i den numera krympande vapenarsenalen.


Sammanfattning
Marinens vapenbestånd är i dagsläget begränsat med föråldrade system. Luftvärnet är i dagsläget det mest bekymmersamma, något som avhandlats i media och på många andra platser under lång tid. På sikt finns det även en risk att vi står utan ubåtsjakttorped och sjömålsrobot om inte Försvarsmakten prioriterar dessa områden samt att politiker tar de nödvändiga besluten som krävs.

Som sagts så många gånger tidigare. Det är dags att agera nu! 

17 kommentarer:

  1. Med en eldhastighet om 220 skott per sekund förefaller bristen snarare vara uthålligheten i eldgivningen. ;-)

    M

    SvaraRadera
  2. En liten korrigering - knappfelsnisse?
    "57 mm pjäsen har en eldhastighet på 220 skott/sekund och en effektiv räckvidd på 8500 meter."

    Har 57´an verkligen skotthastighet 13200 skott/minut!?
    Bör vara 220 skott/minut

    Annars som vanligt, korrekt och väldigt bra om ett viktigt ämne men likväl blir budskapet ytterst deprimerande.

    /Ano nym

    SvaraRadera
  3. "57 mm pjäsen har en eldhastighet på 220 skott/sekund"

    Inga vapen...nåja vi har ju i alla fall ett gendercenter att sätta in om det krisar.

    SvaraRadera
  4. Oj, ja där blev det ett litet tryckfel, eller skönmålning om man så vill. Ska korrigera detta.

    SvaraRadera
  5. Är verkligen ASW-600/601 totalavvecklade? Sådana system sitter väl på många olika båtar och fartyg som bevakningsbåtar, minröjare och Göteborgskorvetterna?

    Vad gör ni då om ni hittar en ubåt? Kör fram och tillbaka över den och aläpper antika sjunkbomber? Finns inga gamla, men ändå modernare, aurak att väcka till liv igen?

    /Civil

    SvaraRadera
  6. Det finns tre stycken fartyg som är bestyckade med två eldrör vardera.
    Hms Carlskrona har två 40mm.
    /Gnistjäkeln CKR

    SvaraRadera
    Svar
    1. Glöm inte sundsvall! //Gnistjäveln SPÅ

      Radera
  7. De befintliga Rb 15 Mk 2 som finns idag i marinen har väl uppgraderats med komponenter från Mk 3? De brukar populärt betecknas "Mk 2,5". Dock har de inte fått den längre räckvidden. Om våra Mk 2,5 har uppgraderats med samma målsökare som i Mk 3 så kanske inte bilden är riktigt så mörk som målas upp?

    Något som jag tycker är underligt är att när man tog beslutet om att renovera och uppgradera 15 st 40mm m/48 pjäser så fokuserade man enbart på att öka livslängd och tillgänglighet. Jag skrev till FMV och frågade om dessa pjäser och fick detta svar:

    -citat-
    " 40 mm pjäserna på kv typ Gävle, minjaktftg typ Koster och HMS Carlskrona gavs benämningen 40 Mk2 då de moderniserades med ny plattform, ny heltäckande kupol, nytt släpringsdon m.m. Själva pjäsen under kupolen är dock en 40 mm apjäs m/1948 CTPGS eller F(H)TPGS. Se förklaring av benämningar nedan. Benämningen 40 Mk2 kan verka lite underlig då det inte finns någon Mk 1 utan bara 40 mm apjäs m/48, som i dag är avvecklade. SAK 40 L/70 F eller TRINITY, se nedan, benämns i dag 40 Mk3

    --

    Främst har åtgärder gjorts för att klara miljöpåverkan bättre. Pjäsen är i första hand avsedd för bekämpning av luftmål. Den är helautomatisk och eldgivning kan äga rum så länge ammunition fylls på. Pjäsen har ett elektrohydrauliskt riktmaskineri i underlavetten och kan riktas mot mål på två sätt:

    riktning från artillerieldledning - fjärriktning
    riktning från riktbollen på pjäsen - närriktning

    För serviceändamål kan pjäsen riktas med riktvevar - handriktning

    Modifieringen av 40 mm apjäs m/48 syftar till att:

    Förbättra möjligheterna att verka i varmare och mer saltbemängd miljö.
    Lösa livslängdsproblematiken för kritiska komponenter.
    Förbättra miljön för materiel och personal

    Modifieringen omfattar bl.a

    Införande av tät kupol med visst ballistiskt skydd.
    Införande av nytt släpringsdon.
    Utbyte av el-komponenter.
    Avfuktning i underlavetten.
    Systemsäkerhetsarbete.
    Underhållsberedning.
    Ny dokumentation.
    Kompletteringsanskaffning av reservmateriel och underhållsutrustning.

    Totalt modifieras 15 pjäser, 40 mm apjäs m/48 FHTPGS, 2 för korvett typ Gävle, 5 för minjaktfartyg typ Landsort, 2 för HMS Carlskrona, 1 för HMS Jägaren, 1 utbildningspjäs och 4 utbytespjäser. Eldhastigheten för 40 Mk2 är 240 skott/min. 40 Mk2 kan inte programmera 3P-ammunition. Dock kan 3P-ammunition skjutas med 40 Mk2 men då enbart med funktionen zonrör."
    -slut citat-


    När man ändå kostade på denna renovering - varför uppgraderade man inte pjäserna med Trinitykomponenter också så att prestandan blev bättre? Det finns ju möjlighet att höja eldhastigheten till 300 eller 330 sk/min, och det finns även ett större magasin för 99 skott. Att idag införa i marinen en pjäs som har exakt samma prestanda (eldhastighet, elevation gr/se, traversering gr/sek etc.) som ursprungsversionen från 1948, och som inte heller kan programmera 3P ammunition verkar ju helkonstigt. Som jämförelse så verkar tyska marinen ligga flera generationer före på den här punkten, eftersom dom redan är på väg att fasa ut sina 40 mm pjäser som är uppgraderade med Trinitykomponenter och som skjuter med 330 sk/min till förmån för MLG 27.









    SvaraRadera
  8. Hahaha, lika bra att lägga ner försvaret helt och spara pengarna. Sedan kan ryssland göra vad dom vill med oss. Inte för att dom har mycket att hämta här förutom, gängkriminalitet och genusforskningsresultat...

    Kom ihåg att vi gör allt det här mot oss själva. Dom måste skratta ihjäl sig i öst!

    SvaraRadera
  9. Ett väldigt bra inlägg som beskriver beväpningen på marinens fartyg på ett bra sätt. Det jag tycker är bortglömt är minröjninsresurser och dessa system. En visby korvett tex bär med sig ett begränsat antal ROV-E och som är ett system med 10 år på nacken idag. Koster fartygen har förutom ROV-E (begränsat antal där oxå) dubbeluven med minföl som nyligen modifierats så systemet är ok.. Visby fartygen är dessutom beroende av en ROV-S för att kunna söka efter minor. Vad jag vet så kan man inte samtidigt utrusta Visby korvetterna och minröjningsfartygen Koster med ROV-S ar då man inte haft råd att skaffa tillräckligt många. Förutom mekanisk svepninig saknar väl marinen möjlighet till minsvepning idag.
    Till detta kan man också konstatera att idag finns det ingen riktig AUV utan fortfarande enbart en demonstrator.
    Flera av dessa system är dyra och behöver på sikt ersättas/modifieras om minröjnings förmågan ska bibehållas på denna redan låga nivå.
    /CJ

    SvaraRadera
  10. Den svenska flottans vapenarsenal är lite lustig mht till var och hur man vill verka. "Littorial warfare" handlar i alla andra länder om att verka från havet mot land, med eldkraft, logstik och ledning.

    1. Artilleri. 57mm artilleriet är ett utmärkt närförsvarsvapen men i alla andra roller för klent. Vi skall verka i kustnära förvatten och då kommer verkan mot land ganska högt på agendan. Att gå inom porté med 57mm kanonen är något vanskligt för att befinner sig inom porté för allehanda burna PV-vapen. Mycket synd att inte planera för 100mm artilleri på Visby realiserades eller man för den delen värnade den alldeles utmärka TAK-120 ("Finntolvan") då hade vi haft ett alldeles utmärkt artilleri för både ytstrid och NGS.

    2. Luftvärn: En traditionsfråga, 40/48ans blöta filt ligger fortfarande tung som lösningen på allt. Luftvärnsrobotar har egentligen aldrig varit tal om (rb 07 ersatte 40/48 av vikt skäl). Bara CMs förslag på Terrier bestycka kryssarna har varit uppe. Troligtvis känner sig våra vänner i Flygvapnet allvarligt hotade av effektiva långräckviddiga lv plattformar i Östersjön. Det fanns även förslag på RB90 på kv GBG under 90-talet.

    3. Sjömålsrobotar. Har vi alltid legat på framkant i utvecklingen, och så fortfarande, dock till andra nationer som nu köper de senaste varinaterna av RB15. Torde inte vara för svårt att lösa tycker man.

    Det finns en viss skepsis, med rätta, mot robotar på ubåtar. Jag kan väl vara skeptisk mot rena sjömålsrobotar på ubåt. Men skulle vi ge våra annars superba ubåtar möjlighet att verka med markmålsrobotar så har vi en ypperlig resurs både för rikets försvar och för att bedriva kanonbåtsdiplomati med... Till en förhållandevis ringa penning. Att våra ubåtar kan delas och nya sektioner inmonteras har vi ju sett förr.

    SvaraRadera
  11. Såg senast idag att bevb HURTIG har sina kastare kvar.
    DJV har inga kastare och har fått den "nya" ringlavetten till 12,7an.

    M v h
    Anon Sjöinfo

    SvaraRadera
  12. Det behövs antagligen en allvarligare incident liknande U 137 (1981)för att våra politiker ska vakna upp. Kanske det kan bli en nu när Ryssland och Vitryssland ska öva i Östersjön.

    SvaraRadera
  13. Skrev för ett år sedan om dessa korvetters luftskydd fick ta mycket skit för det.Men verkar som fler o fler inser att det är ganska lätt att sänka en av dessa korvetter.

    SvaraRadera
  14. Kanada är ute för att köpa nya bevakningsfartyg till kustbevakningen.
    Låt de köpa dessa odugliga korvetter till ett bra pris samt köp något vettigt .Dessa flytande plastankor hör snarare plats i modellshoppen samt i badkaret

    SvaraRadera
  15. Amfibiebataljonen förfogar ej över M9. Det är Amfibiebevakningsbåtkompaniets Sensorpluton som nyttjar detta. Känner till att systemet nämnts i budgetunderlag under kapitlet för avveckling men detta är är inget som delgetts skjutande förband och för övrigt sköts det senast skarpt under övning NOCO den 16sep 2013.

    Ps: Väntar med stort intresse på nästa u-båtsjaktinlägg.

    SvaraRadera
  16. http://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2013/09/unik-formaga-att-bevaka-under-ytan/?section=1689

    SvaraRadera

REGLERNA FÖR KOMMENTARER KOMMER NU PÅ FÖREKOMMEN ANLEDNING ATT SKÄRPAS:
- Kommentarer som ej håller sig till ämnet kommer att refuseras
- Skriv kortfattat och kärnfullt
- Personangrepp publiceras ej
- Håll en god ton i kommentarerna